h1

Bloggtips: Anarkoautism

oktober 14, 2015

Vad håller jag på med egentligen, som tar all tid från mitt bloggande? Är jag inte intresserad av neurogrejen alls längre?
Jovars, men den får inte mycket utkomst i bloggande, som nog märks. Det visade sig vara svårt att tänka radikalt under 2014 och första hälften av 2015, då jag jobbade med psykiatriutveckling som projektledare. Visst är det ganska bra att kunna tänka normkritiskt även som tjänsteman på psykiatriområdet, men ganska snart insåg jag en sak: de överläkare, professorer, klinikchefer med mera som jag arbetade med har just inte mycket annat att hålla sig i än normer. De diktat som ges i DSM och andra diagnosmanualer är de yttre ramverk inom man måste hålla sitt arbete. Alltså kom mitt jobb att handla om, inte att försöka förstå bakom och runtomkring kategorierna, utan i stället förstå dem som det nödvändiga ramverk som behövs för att kunna föra ett nationellt psykiatriarbete där vården får en åtminstone någorlunda likartad standard landet över. Och, förstås, att denna standard är avpassad efter riktiga människors behov snarare än att tillfredsställa formella riktlinjer som ges i en amerikansk diagnosmanual.
Som tur är har det ju funnits saker ni kan läsa om neurodiversitet och besläktade områden även om jag hållit käften i ett år. Den som är intresserad av ämnet följer förmodligen redan Pemer och Trollhare. Båda dessa bloggar har dock ungefär samma uppdateringstakt som Hypertunneln, dvs. inte speciellt hög. Vad läser man i stället?
En blogg som dök upp för bara några månader och som redan är min svenska favoritblogg är Anarkoautism, med den bedårande parollen/taglinen ”ingen revolution utan utopisk autism”. Bloggen uppdateras i rasande fart och författas av vad jag uppfattar som en verkligt fri ande. Vilket ämnet som avhandlas än är kan läsaren räkna med en välförfattad text med egen vinkel och ett självständigt anslag vars like är svårt att finna bland svenska bloggar. De senaste posterna, 19 saker de inte berättar om autism del 1 och del 2, behöver du läsa. Jo, du behöver det, autist eller ej.
Seså, häng nu inte kvar på den här gamla begravningsplatsen för neurodiversiva idéproduktioner längre än nödvändigt! Iväg med er istället och läs om vad de inte berättar om autism på någon annan plats än Anarkoautism.

h1

Neurodiversitet som dansteater

september 6, 2015

Ni vet väl att ni skall gå och se dansteaterföreställningen And Then… på Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm, som ha premiär den 16 Oktober? Inte bara för att det är grymt med dansteatermediet rent allmänt, utan för att föreställningen presenteras med bl.a. följande ord på Kulturhusets hemsida:

Föreställningen är inspirerad av forskningen kring neurodiversitet som utgår från alltings lika värde; det animerade rummet, platsens ande, ljud som rörelse och kroppar som en kör. Att vara i en värld där vi sorterar ut det enstaka där allt är lika. Hur är det att vara i den världen?

Vad jag vet är det den första dansteater i Sverige, åtminstone på en nationalscen, som explicit hänvisar till neurodiversitetsidéer.

Det finns en annan sak som är kul med det hela. I december 2013 höll jag ett föredrag på festivalen Dans<3Stockholm. Föredraget hette Embracing cognitive difference. Det hölls på August Strindbergs intima teater för en publik mestadels bestående av svenska och internationella koreografer. Spektaklet utgjordes av Hypertunnelnteori tweakad mot dansområdet. Det blev väldigt bra. Publiken fick höra och se Fever Ray och Frauke som exempel på  autistiska sätt att förhålla sig till kroppslighet, ljud och ljus, rumslighet och materialitet, musik, dans, marknadsföring, intervjuteknik och lite till. Faktum är att just dans är ett rätt lyckat område för att tänka på och med ickenormativ kognition – kolla t.ex. in boken Always More Than One av koreografen/filosofen Erin Manning om du är intresserad av saken.

Jag vet ju förstås inte om den enastående Claire Parsons eller någon annan från hennes kompani Claire Parsons Co var närvarande på Augist Strindbergs intima teater. Men det är i alla fall en för mig fin tanke att gona sig med här i stugvärmen, detta att jag kanske, kanske kan ha haft ett finger med i att få upp neurodiversitet och alternativ kognition som konstnärligt angreppssätt på de stora scenerna!

h1

Om mig från madelein.se

augusti 29, 2015

För nåt år sedan skrev jag en text som gästbloggare hos min kompis Madelein Larsson Wollnik, som då drev Madelein.se. Posten var en del i en serie gästbloggare där mer eller mindre framträdande personer med NPF skriver något om sig själva. Nu på det sista har hon stängt bloggen och koncentrerar sig på annat.

Jag tycker att det är lite synd att bloggen stängt, av många skäl. Här är i alla fall den text jag själv skrev. Tycker det är synd att den inte kan läsas hos Madde längre, för jag tycker om den och den fick bra reaktioner av läsarna. Så jag lånar tillbaka den.

Jakob Wenzer

Bild: Lorna Bartram

Jag heter Jakob. Född 1972, familj och katter. Utbildad forskare i humanistiskt ämne. Tycker om musik. Gör om allt jag får i mina händer och i min hjärna. Bygger, bygger om, formar, färgar. Skriver. Kort minne, elastisk tanke. ADHD. Har blogg.

Jag fick min ADHD-diagnos i november 2012 efter ett liv som har känts så trassligt, obegripligt, utanför och underbart. Mycket har gått bra i livet. Jag har bara haft så svårt att begripa hur det egentligen gått ihop att de flesta människor omkring mig verkat ha så förbannat enkelt att göra alla de där vardagssakerna som man måste klara av när jag behövt anstränga mig så mycket för att hålla det enklaste i minnet. Jag har aldrig gjort något enligt boken. Jag har nämligen inte kunnat lära mig den; allt faller ur minnet om det inte är något som samtidigt innebär något underbart, fasansfullt, förunderligt eller storslaget. Jag har kunnat lära mig brottsstycken av boken, men bara om jag kunnat infoga dem i nya konstellationer så att de blir just sådär underbara, fasansfulla et cetera. Och på det viset kan man just inte lära sig allt som behövs för ett normalt medborgarliv; det finns liksom bara plats för så mycket extraordinariteter i medvetandet, vem man nu än är och vilken sorts nhjärna man än har. Man blir ju helt utmattad annars. Och så är det faktiskt också just så att jag somnar mest hela tiden! Mina dygn hänger inte alls ihop med de andras, de tecknar sina egna cykler enligt helt egna regler. Så har det också alltid varit. Jag har inte kunnat stanna vaken på kommando sedan jag var fjorton. Lektioner, möten osv – jag kan somna i stort sett när som helst.

Diagnosen var nödvändig. Den innebar någon sorts självförlåtelse, eller kanske något ännu större. Det kändes som om Samhället kom fram till mig och höll i ett kvitto, ett där det stod: ”Förlåt. Jag trodde du var normal. Jag visste inte att du faktiskt var annorlunda på riktigt. Förlåt att Jag inte begrep och att Jag inte kunde härbärgera din annorlundahet.” Så kan det kännas för den som ett helt liv vetat om att den inte är som de andra, men försökt tvinga sig att bli det.

Men så var det ju det där med att jag faktiskt lyckats rätt bra på vissa områden också. Och att jag alltid fått cred för just det som varit den andra sidan av snurrskallandet, kicksökandet och det korta minnet: kreativiteten, nytänkandet, omskapandet. Hela min forskarkarriär bygger på att jag lyckats behålla tillräckligt mycket av det akademiska ramverket för att kunna använda det som liksom en sorts pergola för mitt eget kaskadartade, slingrande, kaotiska tänkande.

Misslyckandena hänger ihop med lyckandena; kortminnet hänger ihop med improvisationen, strukturlösheten hänger ihop med äventyrligheten och så vidare. Det jag är bra på är, helt simpelt, inget annat än det jag är dålig på, med skillnaden att det finns en situation omkring som tillåter allt det där snurrandet och annorlundandet att skapa något i stället för att rasera. Men i det flesta fall raserar det förstås snarare än skapar; samhället är nämligen inte byggt för människor som befinner sig i ett ständigt tillstånd av improvisation, som vi hyperskallar gör. Samhället är i stället konstruerat för sådana vars hjärnor är optimerade för att imitera, upprepa gemensamma kategorier och komma ihåg saker andra har bestämt att de skall komma ihåg.

Just det där att jag lyckats rätt bra, att detta enligt min övertygelse inte är TROTS min ADHD utan TACK VARE den, fick mig att börja tänka på själva diagnosen ADHD då jag fick den efter fulländad utredning. Det gick ganska fort att upptäcka att diagnosen i sig bara innehåller hälften av vad den borde. Den innehåller bara de punkter på vilka man misslyckas. Den har inte fattat att misslyckandena kompenseras av andra kognitiva strategier, att det måste vara så, men att dessa är hemliga, dolda för att det inte är meningen att de skall finnas.

Det finns inga ord som säger något om hur ADHD-personens upplevelser av världen egentligen ÄR – de formuleringar man återfinner i DSM, ICD och de andra diagnosmanualerna handlar bara om på vilket vis de är annorlunda från normalhjärnan. Detta är väldigt tragiskt. Det gör att även vi som bär diagnoserna, vi som lever annorlundaskapet, inte har någon egen vokabulär för att tala och tänka om våra förmågor. Också vi tror att vi är skadade, felaktiga, funktionshindrade, sjuka. Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi måste hitta på nya ord, och att vi därifrån kan förändra samhället. Om vi orkar.

Det är det min blogg Hypertunneln handlar om: att hitta på ord som beskriver hyperskallen i positiva termer, inte som tillkortakommanden. Att skriva berättelser om hur livet och världen ser ut för den vars kognitiva fungerande på ett sätt motsvarar den hos en sjuårig normis, men som samtidigt finner dimensioner i verkligheten som genomsnittsmedborgaren inte kan föreställa sig. Att begripa sig på hur det samhälle är konstruerat som försöker förtränga och sjukförklara den naturliga galna kreativitet som vi hyperskallar står för, och som i stället försöker skapa en ”kreativitet” som är kontrollerad, målorienterad och tam. Och om hur vi måste skapa utrymme för vår nödvändiga tokighet i vår lilla cell i det samhällsgemensamma normalitetsfängelset, där golvet blir allt trängre för varje nya politisk reform. Och så vidare.

Min blogg är inte för alla. Inget jag gör är för alla. Jag är inte intresserad av att vara alla till lags. Men de som känner att min blogg är för dem – det finns en diaspora av sådana – verkar finna att den är som liksom en hemlig värld där det utvecklas något väldigt speciellt, något som man kanske kan ta med sig till den vanliga gemensamma världen. Verktyg, instrument, kartor, melodier, historier. Sådant.

1988-jakob-madde1

(Jag och Madde, 14 år gamla och Kapareskolans enda *riktiga* industrisynthare SÅDESÅ. Vi har känt varandra länge. Nu sitter vi i styrelsen för en lokal avdelning av Attention tillsammans, typ trettio år senare.)

h1

Limbisk fulkalibrering

augusti 27, 2015

Jag hade förra veckan en dragning på en ämneskongress i Köpenhamn. Ämnet var faktiskt bloggrelevant; jag hade blivit ombedd att tänka något om hem och oordning, utifrån mina kognitionsorienterade ideer. Och kul blev det – mer om det nån annan gång, kanske. Nu skall det nämligen handla om limbisk fulkalibrering. Hurra, ert favoritämne!

När jag gick från Hovedbanestation mot universitetsområdet för att hålla min grej var jag ganska nervös. Det är jag alltid då jag uppträder, nevertheless hur stort eller litet auditoriet må vara. Det är bra att vara lite nervös; det ger nerv till föreläsandet. Men det behöver åtgärdas, liksom hållas i schack och ridas på för att inte ta över. Annars kan det lätt bli att adrenalinet skenar och energin blir oanvändbar när det väl är skarpt läge. Då går allt över styr och blir dåligt istället.

Kontrollerar adrenalinet gör man bra med musik. Innan jag gjorde min ADHD-utredning kunde jag ta mig igenom riktigt tunga skrivdagar på ren adrenalin, då inte intresset för ämnet räckte att hålla mig vaken och koncentrerad. Jag lyssnade på sådan musik som var extremt känslomässigt för mig och lyckades övervinna motviljan att skriva genom att knarka låtar som fick tårarna att rinna, halssenorna att spännas, blodet att bulta i tinningarna och svetten att rinna nerför halsen. Jag liksom skrev på rent raseri. Det låter rätt intensivt, men det var inte mina bästa och roligaste forskningstexter jag skrev på det här viset utan snarare de tråkigaste och akademiskaste. Nu har jag lärt mig andra sätt att hantera skrivtråket. Lyckligtvis, för jag kunde bli helt utpumpad av fyra timmars arbetande med en knastertorr rapporttext. Att hålla på sådär sliter på en.

Men om jag skall göra något där adrenalinkickandet faktiskt gör resultatet bättre – en föreläsning, spelning, ett föredrag eller slikt – så nyttjar jag gärna musik igen. Ofta funkar det bäst med något som håller tempo, har driv, får mig att känna något men liksom håller en stadigt accelererande kurs mot evigheten. Det behöver också vara något jag lyssnat på länge så att det är sådär förankrat i hela mitt känslosystem. Audionom eller Gorgoroth går bra. Eller tidiga PJ Harvey eller Fever Ray ellerduvet, sådant med erforderlig intensitet. Uppträdandet brukar sedan ofta få en viss färg av det jag lyssnat på.

Det var länge sen jag rörde mig i etnologsamhället sist. Jag har inte varit på någon av de nordiska ämneskongresserna på tiotalet år och har kännt visst motstånd mot att komma tillbaka. Då jag stilla traskade genom centrala Köpenhamn, med hatt och solglasögon för att undvika kognitiv överbelastning där i solljuset, kände jag att tankeflimret och känslolarmet behövde koncentreras i något liksom hårt, trumfatoriskt och självförhärligande för att bygga upp mig mot återkomsten. Då blev det LL Cool J och Mama said knock you out; revanschismens mest gnistrande hymn, den mest käftpåslående och megalomaniska JAGSKALLALLTVISAERERAJÄVLAR jag kunde komma på.

Shit, den är stark! (Fast liksom rätt deppig då LL:s mamma i slutet kommer ner och tänder ljuset i källaren där han satt upp sin boxningsring och lever ut sina comebackfantasier. Jag försöker strunta i just den delen, den finns ju ändå bara i videon och det är ju bara låten jag lyssnar på, men jag vet ju den bistra sanningen.) Jag inser att jag går loss väl mycket på låten där jag går utmed gatan som löper längs med Tivoli mot kanalen norr om Hovedbanestation. Genom solglasögonen tittar jag på danskarna jag möter på trottoaren som om jag skulle slita hjärtat ur kroppen på var och en av dem, galenskratta ohejdat och sluggerdansa okontrollerat över varenda biltak på gatan där bredvid. Jag behöver lugnas ned lite för att inte förbränna all energi redan innan min dragning.

Aggression kan ibland bäst stillas med något så sentimentalt och naivt att all arghet och revanschism bara rinner av en. Jag insåg att jag behövde något alldeles rent, storögt och mjukt flödande för att lugna ner Mama said knock you out. Jag behövde Ted. Helst Sol, vind och vatten. Så den blev det.

Det är ju så förbannat vackert så att det gör ont i själen och hele kröppa. Men så blir det liksom mitt i all förlåtelse och kärlek till hela skapelsen och oskuldsfullt ögontindrande också lite fasansfullt efter att Ted G sjungit raden ”… och jag tror att livet får ett lyckligt slut”. Det fick det ju inte, inte för Ted, utan slutet blev ganska ohyggligt då han kastade sig framför ett tåg efter många års kämpande med psykos. Helt beklämmande och fruktansvärt faktiskt.

Jag travar över bron och letar fram något som kan dämpa känslan av beklämdhet och låta det där rena sippra in igen. Måste ännu längre in i det naiva och oförstörda för att det mörka skall sjunka undan. Det enda som kan funka är ännu mer Ted, fast utan jobbiga textrader. Ja, För kärlekens skull! Den är banne mig tillochmed mer oskuldsfull än Sol, vind och vatten. Den tar vi.

Alltså, nu kändes det som om jag hade gått väl långt in i det rena och naiva och förlåtande. Det hade blivit så mjukt och milt och harmoniskt att jag liksom flöt ut som en sorts smältande kärleksamöba som kletade av sig på allt och alla där jag skred över Langebro. Jag insåg att jag helt tappat det där framåtkoncentrerade och energiska som jag skulle komma att behöva. Nåt hårt! Och gärna trumfatoriskt, som tar mig rakt in i uppgiften att återigen karva mig en liten nisch i etnologin som bara är min och som skjall visa dem allihop. Jag vet, Mama said Knock you out!

Då jag når brofästet på östsidan är jag rejält uppjagad och näst intill lite förbannad. Nävarna så hårt knutna så att knogarna känns som om de skall spricka och naglarna borrar sig in i handflatan. Jag känner hur det liksom fladdrar i luften omkring mig och det känns som om raseriet skenar i okontrollerade perturbationer, strömmande fram ur mina ögon och skrämmande skiten ur varje liten promenand jag möter där på kajen. Jag behöver stilla aggressionen lite grann. Vilken var det som gjorde det så bra, nu igen?

Just det, Sol, vind och vatten var det ju!

Och så vidare, och så vidare. Jag kan nu informera om att man hinner lyssna på Mama said knock you out, Sol vind och vatten samt För kärlekens skull fyra gånger på sträckan mellan Köpenhamns central och Humanistiska fakulteten vid Södra campus, med söktid mellan låtarna och allt. Sen håller man en inte alls oäven dragning på Nordisk Etnolog-och Folkloristkongress 2015.

h1

Artikel om neurodiversitet (och mig) i tidningen Assistans

augusti 26, 2015

Då och då ploppar min passion för mänsklig skillnad upp igen, även om det varit svårt att upprätthålla under den tid jag i det senaste faktiskt arbetat inom psykiatriutveckling (2014-VT 2015). Att som tjänsteman upprätthålla ett radikalt tänkande är ganska trixigt, då just det enda man har att hålla sig i är normer. För mig gick det inte riktigt ihop och Hypertunneln har fått ligga på hyllan. Jag har tänkt på och skrivit andra saker istället. Men nu är jag tillbaka vid Göteborgs universitet och forskar, om ett område som faktiskt tangerar neurodiversitet – mer om detta senare, typ snart.

Lyckligtvis har jag hållits kvar lite vid området ändå. För några månader sedan blev jag intervjuad av Mattias Hagberg, efter att ha efterlyst pocketutgåvor av hans senaste böcker över Facebook. En gemensam bekant fixade ihop mig direkt med mannen själv, som faktiskt visade sig vara en läsare av härvarande blogg! (Jo, det kändes coolt.) För några dagar sedan dök således en fin liten artikel om neurodiversitet upp där vår intervju utgör liksom ryggraden. Artikeln finns i tidningen Assistans och jag är inte ett dugg missnöjd med min närvaro i den, eller vad man skall säga. Jag presenterar några idéer som inte riktigt nått hit till bloggen (jo, jag har hundratals miljarder sådana, jag bara dräller av dem), till exempel den om vad jag kallat Den kognitiva multituden (efter politiska filosoferna Hardt och Negris bok Empire, 2000):

– Myllret av människor som klassats som avvikande kommer att driva fram något nytt. Ju fler som ställs utanför, ju mer kommer att sippra tillbaka… Och en dag blir kraften överväldigande.

[…]

– Betraktar man samhället ur det här perspektivet upptäcker man snart att diagnosmanualer och diagnossamlingar inte är förteckningar över sjukdomar eller avvikelser utan snarare en mycket exakt beskrivning av hur mycket samhället tolererar. Vad diagnoserna tecknar är alltså normen. Detta genom att tala om exakt hur normavvikelsen ser ut.

Artikeln har fått det inte helt okonstiga namnet ”Välkommen, diagnos!” och länken är här: http://www.tidningenassistans.com/2015/08/24/valkommen-diagnos/

h1

Hypertunneln @ Park Lane, Göteborg

mars 9, 2015
jonaslindgren

Tack till heders-Jonas Lindgren som lånat ut bilden från sitt Instagramflöde.

Eftersom den här bloggen nu ändå mer och mer verkar få karaktären av ett CV så är det väl lika bra att tuta och köra. Tuta i den egna trumpeten och köra på i egomobilen.

Nåväl, om ni trodde att Hypertunneln är för fin för att framföra budskapet på en av stadens mest anrika och prominenta bratklubbars scen så trodde ni självfallet fel. Vad jag vet är detta den enda filmen som finns av något av mina framträdanden. Om vilt fladdrande DAMP-bränslat turbopladder i sex minuter är just din hambo är alltså filmen nedan det enda stället där du egentligen kan få ditt lystmäte, åtminstone om du vill att själva hyperskallen som sköter pratet skall ha en riktigt välsittande skjorta.

Pecha Kucha-formatet, för övrigt, är enkelt: 20 bilder går i 20 sekunder var. ingen text, inga handouts, bara prat till. Min Pecha Kucha hette på arrangörens begäran ”ADHD och kreativitet”. Tack till kreatörsnätverket ADAoch Pecha Kucha Night Göteborg.

h1

Om SEMIOGENESIS, Hypertunnelns Carolina Falkholt-kosmologiska essä

mars 9, 2015

För någon månad sedan ringdes jag upp av graffitikonstnären Carolina Falkholt, som jag fick kontakt med under min föreläsningsserie Radical Imagination under hösten 2013. Hon ville ha en text att presentera tillsammans med den vinylsingel hon skulle släppa i februari. Vi träffades, hängde lite grann och försökte ta reda på vad det skulle vara för text och vad den skulle vara till för. Till slut sa jag: ”Det verkar som om du vill att texten skall ge ett svar på något. Vilken fråga är det den skall besvara?” Och då sa Carolina: ”Jag tror att den skall svara på hur min musik hänger ihop med min bildkonst. Fysiskt, liksom. På riktigt.”

semiogenesis

Suck on this sweet piece of candy, materialentusiaster!

Den essä jag skrev heter Semiogenesis. Det betyder ungefär ”Meningsuppstående”. Essän är ett anspråk på att försöka skapa en ontologi, alltså en teori om livets, universums och alltings innersta och egentliga natur. Men det är inte vilken gammal ontologi som helst, utan en Falkholtspecifik ontologi. Jag tänkte så här:

Ontologiska teoribyggen, alltså idékonstruktioner om hur allting egentligen ligger till, verkar ofta på ena eller andra sättet rimma med intressen som redan finns hos de som skapar dem. Då någon av den teoretiska fysikens höjdare talar om strängteorin, att allting på subatomär nivå egentligen hålls samman av ofattbart små strängar, så kan man ge sig fan på att vederbörande kommer att tala om fiolsträngar och att den privat tycker mycket om musik. Då däremot matematiker berättar om tillvarons absolut grundläggande egenskap så rör det sig om just matte – matematiken är ”Guds språk”, den kod medelst vilken vi kan förstå skapelsens konstruktion. Informatiker har däremot kommit på att det är information som är fysikens, universums och tillvarons grundcell. Sedan finns även olika filosofiska skolor som omdebatterar vilket som är det bästa sättet att begripa alltings mest grundläggande element. Neomaterialismen (som jag använde i min doktorsavhandling!) menar att allting i botten består av flöden – materien och objekten är bara konsekvenser av hur flöden interagerar. I kontrast mot neomaterialismen finns den objektorienterade ontologin (OOO), som i stället menar att flöden bara är en konsekvens av egenskaper hos objekt och att det är dessa objekt – undandragna, diskreta, ahistoriska – som är det enda som egentligen äger verklighet. Med drag av båda dessa teorier menar sedan aktörsnätverksteorin (ANT) att det är i relationella nätverksformationer något blir möjligt, på mikro- såväl som på makronivå – en aktör (atom, molekyl, ord, sång, galax) är alltid beroende av vilka egenskaper den ges av det nätverk i vilken den ingår. Och så vidare, och så vidare och så vidare… detta var ju dessutom bara en lista över några samtida västerländska ontologier, går man bakåt i historien eller utanför den västerländska kultursfären finns det kosmologier i varje sammanhang där människor försökt få nån ordning på hur tillvaron egentligen är ordnad.

Carolina Falkholt ville alltså ha en text som binder samman de olika konstnärliga uttryck hon arbetar med – bild (mestadels voluminösa fasadmålningar), musik (som hon gör själv och har i lurarna då hon arbetar på sin skylift), kanske något om hennes personliga bakgrund som människa och som grafitta, grafiska upprepningar av vissa teman (oftast kroppsdelar såsom händer, ögon, kön), hennes politiska och sociala situation som kvinna. Och vad alla de där estetiska och politiska uttrycken kan betyda, hur de relaterar till världen, hur de hänger ihop. Var kommer de ifrån? Finns det någonstans en underbar hemlighet under alltihop, något av vilket alltsammans är ett uttryck men som själv är svårt att göra förnimbar?

Att skapa en ontologi verkade ju vara nåt som lite vemsomhelst kan få ihop alltutifrån vad man redan har bestämt sig för, så jag bestämde att skapa en sådan för Carolina. Min tanke var att man, utifrån en konstnär som primärt arbetar med att skapa variationer av allmänmänskliga motiv, skulle utgå från något som är översättbart från det visuella bildspråket och göra detta till ontologins grund. Vidare måste den förstås behandla sådana teman som återkommer i hennes konst. Upprepningar, variationer, mönster. Även födsel, prokreation, förändring och mening är på olika sätt viktiga hos denna specifika konstnär. Grafiskt arbetar hon ofta med findetaljerade mönster, överlagrande polykroma färgsjok och abstraherade kroppsdetaljer.

Jag bestämde mig för att göra mönster till ontologins grund och drivkraft; universums grundläggande egenskap är att det genererar mönster. Mönstren överlagrar med andra mönster och nya mönster uppstår. Allting är både skapat och generativt av mönster. Det kan föra sig om mönster såsom den genetiska koden, det periodiska systemet, den mänskliga kognitionen, kosmos struktur, dimensionernas design. Kosmos grundläggande egenskap är att det är mönsterskapande. Mönstren är iterativa (självupprepande) och kaotiska (systemkänsliga) och förändras då de möter andra mönster. Det som skapas av mönstrens överlagringar men som sträcker sig utöver deras blint självupprepande egenskap är mening. Mönstren alstrar mening: semiogenesis. Meningen finns inte före den alstrats utan uppträder som en effekt av mönstren: symboliken, fotosyntesen, livet, avsikten, skönhetsupplevelsen.

Essän är skriven i en stil och med en tematik inspirerad av mina favoritförfattare (well, två av dem iaf) Sadie Plant och Alan Moore. Den har, såsom sig bör, drag av besvärjelse; genom upprepningar och temavariationer förenas mandalan (urgammal kosmologisk symbol) med mandelbrotmängden (den paisleyliknande grafiska representationen av fraktala mönster som upptäcktes/skapades av matematikern Benoit Mandelbrot under 1980-talet). Well, det är allt man behöver för att få ihop en schysst egen kosmologi! Försök själva därhemma om ni vill, men tänk på att siffror, strängar, information, flöden, objekt, nätverk och nu även mönster redan är använt. Ha så kul, kära bröder och systrar hobbyontologer!

nykoping

Ovan: Falkholts största kioskvältare från förra året: väggmålningen på högstadieskolan i Nyköping. Va! Har hon målat en sån där som är så förbjuden att den inte ens har nåt namn? Dags för nymoralistiska nationalister i Sveriges riksdag att rycka in och kräva fängelsestraff för konstnärer som målar fel motiv! Och för diverse mindre informerade och erfarna kommunpolitiker att försöka styra konstens innehåll.

Själva essän då? Äsch, den publicerar jag inte här, förstår ni väl. Den tillhör Carolina Falkholts verk Sociation, som är en särdeles exklusiv och påkostad sjutumssingel utgiven på materialkonnässörers favvolabel Kning Disk. Essän finns som foldout i affischformat inuti singelns konvolut.  Release för singeln var i lördags på Kristinehamns konstmuseum i samband med Carolinas utställning, som också heter Sociation. Kanske händer det något annat med essän framledes, det får man se. Men som det ser ut nu får ni allt ta och köpa singeln. Omslagsbilden är gjord av Carolina Falkholt, musiken är gjord av Carolina och Felix Rodriguez och den ytterst smakfulla layouten och designen är signerad Mattias Nilsson, courtesy of Kning Disk. Om du undrar om detta är något du verkligen behöver ha i ditt hem är svaret ja.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.