h1

De pekar på något, men det är faktiskt själva det pekande fingret som det är meningen att man skall titta på

januari 10, 2012

Det är mycket diagnossnack nu för tiden. Många har åsikter om vad som finns och vad som inte finns, vad som är sjukdom och inte sjukdom, funktionshinder och inte funktionshinder. Vissa diagnoser är speciellt problematiska; de som diagnosticerar en uppsättning bekymmer som människor har, men som inte diagnosticerar det som genererar dessa bekymmer. Behold den gammelkonservative DN-krönikören och utrikeskorren Nathan Sachars bryska ord:

ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess definition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Definitionen är en katalog över allt som kännetecknar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.

Han ger även  en samhällsanalys utifrån sin borgerligt individualistiska ideologi:

Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar.

Några rader längre ned ges botemedlet mot denna bekymmersamma pseudosjukdom:

Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.

Hmm. Det finns då mycket dumt här, men om man lämnar den uppenbara könsstereotypiseringen, hävdandet att det är Gud (och, som för säkerhets skull också påpekas, evolutionen) som skapat barn på ett särskilt och målbestämt vis, samt det numera obligatoriska angreppet på ”postmodernismen” (som delar feminismens öde; att ingen av dess kritiker nånsin bryr sig om att ta reda på något av vad de kritiserar), så kan man ju koncentrera sig på den syn på samhället som kommer fram.

Shachars krönika är avsedd som en kritik mot en cynisk läkemedelsbranch, som uppfinner diagnoser för att ha några att sälja mediciner till. Kanske finns det även någon sorts ironi här, alltför sinnrikt dold för att jag skall kunna upptäcka den, men det känns just inte så.  Dock lyser det igenom en hel del åsikter som för mig känns djupt obehagliga. ”Vägen tillbaka är för lång ” – vill Sachar tillbaka till den föreställda fjärran guldålder då alla kanter medelst ”hård tukt” skulle slipas av från misshagliga personer, eller vad är det han säger egentligen? Vare sig denna tid någonsin funnits eller ej så frågar jag mig varför någon skulle vilja ha den tillbaka.

Att den nämnda diagnoserna är nya uppfinningar behöver nämligen inte betyda att dess referent inte funnits före diagnosen. Och att allt ansvar hos Shachar läggs tillbaka på individerna bekräftar bara en sak: han lever i en ideologisk föreställningsvärld där alla individer har samma möjligheter och är likadant ordnade. Sådan är inte verkligheten. Sorry, konservativa debattörer: det är fel, alla är inte likadana. Det som konservativa och liberaler, med några lysande undantag, kallar för individualism utgår i själva verket väldigt ofta från att individer inte alls är olika, varför alla också kan avkrävas samma ansvar. Det är just det som är det problem jag ser med borgerliga ideologier; de synes mig alltför ofta vara förtäckta sätt att bevara rådande ekonomiska maktstrukturer genom att skylla sociala problem på ”oansvariga individer”, varigenom själva maktstrukturen i sig går fri. Och genom samma logik måste ”samhället” framstå som om alla individer faktiskt deltar på samma villkor, och att maktfördelningen därför är rättvis; dess rättvishet bevisas just av att det är de som har mycket pengar och makt, just, har mycket pengar och makt. Samhället i sig skall liksom vara genomskinligt och motsvara en sorts ekologi för människan, ungefär såsom en biotop kan fungera som ett habitat för (individer av) en djurart; en naturlig plats för den tävlan som denna individualistiska ideologi menar är samhällets drivkraft.

Jag vill ju hävda att ingången är förfelad. Bortsett från den implicita tanken om att alla människor egentligen är likadana och har samma möjligheter, menar jag att ”Samhället” är förvisso det mänskliga djurets habitat, men det är också något helt annat – och mycket vidare – än en spelplan för likställda individer. ”Samhället” har möjligheter, vare sig de som sitter i dess topp vill erkänna det eller ej. Det har skapat oss, och det är skapat av oss. Det premierar vissa och åtsidosätter andra. Vissa är givna goda möjligheter redan från början; för dessa går det ofta bättre än för de vars möjligheter på olika vis begränsas. Men ”Samhället” kan också omformas, göras bättre. Om vidare ramar ges kan också förmågor spira som ger en berikande feedback till ”Samhället”. Sådana förmågor är vad som tuktas av ”familjen, skolan och religionen” – sådana förmågor är vad som, i Shachar-versionen av verkligheten, skall slipas bort. Men ”Samhället” har naturligtvis mycket att vinna på att släppa tyglarna istället för att strama åt dem. Det görs dock inte så enkelt som att tvinga barn att välja väg tidigt i livet, och sedan konstatera att de som valt något som inte genererar ett omedelbart ekonomiskt överflöd inte tar sitt ansvar och borde skärpa sig. Pengagenererande förmåga är nämligen inte alls något genomskinligt uttryck av en människas kvalité, viljestyrka, drivkraft eller värde – det är i stället ett separat intresse, en hierarkisk ordning som inte passar alla, en idrottsgren som vissa föds in i och andra (well, som jag) aldrig ens förstår.

Att de diagnoser som nämns, som med en samlingsterm ofta kallas NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller [dito] diagnoser) är problematiska håller jag gärna med om. Shachars vinkling och argumentering däremot förefaller för mig som ganska groteska; ett omedvetet uppifrånperspektiv, som målar upp en bild av samhället där tvånget, ansvaret och morötterna är det enda som kan motivera människor att göra saker (och som därmed också, från ”Samhällets” perspektiv, motiverar deras existens) och vars konsekvens utesluter de människor som faktiskt ÄR annorlunda gentemot det snitt utifrån vilkas behov samhället evolverat.

Lars Åberg tar i dagens GP en lite mjukare hållning, men har ett liknande explicit budskap. Han blir

betänksam när jag plötsligt, på kort tid, bland bekanta, upptäcker att flera sinsemellan väldigt olika och begåvade unga människor getts diagnosen adhd. De är ju inte sjuka. De beter sig inte alltid rätlinjigt, men det finns väldigt lite hos dem som inte ett friskt samhälle i stället borde identifiera som kreativitet. 

Och de där diagnoserna är ju heller inga sjukdomar, så det är ju inte mycket att gnälla på där. Även Åberg vill mana till besinning i överdiagnosticerandet och det patologiserande som bara pågått i några decennier.

Victoria Qvarnström, som driver den annorledes förträffliga NPF-bloggen Malplace, skriver ett svar till Shachar på trashforumet Newsmill. Hennes svar faller dock in i den ”försök själv att gå i mina skor”-polemik som ofta blir svaret i sådana här debatter; för att visa hur legitim diagnosen är exemplifierar hon med egna exempel och avslutar med ”Du säger att mitt liv inte finns utan är en modern masshysteri”, och ett ganska aggressivt bemötande av vad som ser ut att vara motdebattörens ansats att dra undan de stödmedel hon behöver för att klara vardagen. Det är ett förståeligt svar och självklart ett med vilket jag känner sympati (medans jag mot Shachar, som nog framgått, känner en närmast avgrundsdjup antipati). Men svaret faller in i ett mönster som alltid verkar aktiveras då just NPF-frågor debatteras; Det blir två läger, som faktiskt verkar göra sitt bästa för att underkänna varandras argument  och därmed osynliggöra varandra. Fenomenet är ännu mer synligt i alla de kommentarsfält som ackompanjerar alla de här länkade inläggen; två läger mot varandra, det ena säger ”alla NPF:er är påhittade och finns inte” och det andra säger ”Jag har en NPF och hade jag inte fått min medicin (/mitt psykologstöd/min habilitering/…) så hade jag varit utslagen eller död vid det här laget”. Ingen kan vinna en sådan kamp. Det krävs andra perspektiv, sådana som utgår från att båda sidor har rätt, för att komma vidare. (Inte vidare massmedie- eller Newsmill-vänligt, det skall erkännas. Men ingenting har väl någonsin blivit bättre efter att ha debatterats på SVT Debatt?)

För jag tror ju att båda har rätt. Att det har kommit en uppsjö av neuropsykiatriska diagnoser de senaste decennierna är ju korrekt, liksom att det är väldigt problematiskt att de inte kan härledas via elektromagnetröntgen, provtagning eller liknande. Och att det blir allt svårare för många människor att ha mer än styrfart i det alltmer ökande självadministrerande som hela tiden ökar i vikt i samhället är också riktigt. Likaså att många människor verkar behöva begå våld på sitt centrala nervsystem för att kunna inrätta sig i medborgarrollen med dess plikter. Dock verkar väldigt få tro att det faktiskt beror på att samhället ställer krav idag, som blir starkare och starkare, som inte tidigare ställts. Inte nödvändigtvis större, men annorlunda; man måste besitta intresset eller åtminstone förmågan att sköta sitt eget pappersarbete, sitt eget karriärsodlande, sovra mellan konsumentval i i stort sett varje samhällelig OCH privat instans (Vilket elbolag? Vilken pensionsfond? Vilket telebolag?) osv, osv.

Åberg avslutar sin krönika med en förhoppning:

Samhällsvetarna och humanisterna borde kanske gaska upp sig och bli mer alerta i debatten; det är ju trots allt inte så märkligt om någon blir okoncentrerad eller bedrövad av världens tillstånd.

En inte helt lyckad formulering, men ändå en utmaning värd namnet till den hugade frälsare i vardande som är redo att dra en lans för de annorlunda ordnade.

Det kommer nog någon vad det lider.

11 kommentarer

  1. Per Köhler har två bra Twitter-rants idag, angående Shachar. Kolla flödet: https://twitter.com/#!/PerKohler


    • ah. så vackert. tack!

      det är ju rätt skönt att läsa något av någon som faktiskt inte vill finna sig i skyttegravsretoriken. ser också referenser till att shachar har skrivit nån sorts försvarsmail, där han tydligen mjukar upp idén att adhd inte har några biologiska, medicinska eller neurologiska korrelat till att hävda att det nog handlar om ena änden av ett biologiskt kontinuum… (det är ju samma position som min egen, men får hos honom andra moraliska och politiska konsekvenser) jag kan inte hitta några länkar till detta mail, nån som har en sån länk?

      i övrigt är det mjukt underbart att köhler menar att själva frågan om huruvida det är en sjukdom eller inte är felställd. varför är det så förbannat svårt för människor att tänka på det viset?


      • Här finns Shachars mejlsvar: http://t.co/vk6niKzg


      • direkt från någon dropbox därute. en får tacke.
        ja, där mjukades det ju just inte upp så mycket, han säger ju faktiskt uttryckligen att det ”inte finns några kemiska, biologiska eller neurologiska korrelat”. faktiskt verkar det som om det han vill är att tukta barnen med kyrka, skola och vad det nu var så att de inte blir så stökiga, och sen är det nog med det.
        i övrigt kan jag nog bara säga att per köhler är min nya hjälte. twitters residenta PubMedninja… mäktigt.


  2. Man identifierar en bestämd mängd av mänskliga beteenden och benämner de människor som tillhör gruppen för X-diagnosticerade. Man avsätter sedan samhälleliga resurser för att lindra de problem som personer i denna grupp råkar ut för. Om detta löser problem för människor så finns det väl egentligen inget att erinra mot det.

    Personligen ser jag emellertid ett par risker med en sådan handling: 1) Var går gränsen för hur många grupper av detta slag man bör definiera; när skapar diagnosen större problem än den löser. 2) Vad betyder resursåtgärderna på längre sikt för individen och samhället; hade Einstein, Steve Jobs, med flera, med flera utvecklat sina briljanta idéer om de blivit drogade i sin ungdom?


    • hej thomas, och välkommen!

      ‘Man identifierar en bestämd mängd av mänskliga beteenden och benämner de människor som tillhör gruppen för X-diagnosticerade.’
      – agree. skulle tro att min ställning här är ganska onödig att förtydliga.

      ‘Man avsätter sedan samhälleliga resurser för att lindra de problem som personer i denna grupp råkar ut för.’
      – indeed. men här tror jag att det finns ett problem. man ser bekymret hos den diagnosticerade gruppen, men har svårare att se vad som ligger till grund för det. (eller ja, i detta fall är det ju näst intill omöjligt.)

      ‘Om detta löser problem för människor så finns det väl egentligen inget att erinra mot det.’
      – men jag tror att det finns det! jag menar att själva samhället hade haft att vinna på att bejaka, underlätta och försöka integrera de förmågor som man istället gör allt för att slipa bort.

      jag tror att min inställning gör din fråga 1 obetydlig ur mitt perspektiv. vad din fråga 2 beträffar tror jag nämlligen det här:

      ‘Vad betyder resursåtgärderna på längre sikt för individen och samhället; hade Einstein, Steve Jobs, med flera, med flera utvecklat sina briljanta idéer om de blivit drogade i sin ungdom?’
      vi känner inte till den ordning från vilken den kreativt extrabegåvade hjärnan blir just extreaordinärt kreativ. är det en del av samma medfödda neurologiska disposition som genererar problemen – taskigt närminne, dålig koncentration vid ointresse, oförmåga att skapa fungerande vardagsrutiner, usel mental uthållighet – eller är det hjärnans sätt att kompensera? i mitt fall har jag fått mina problem av fackperson förklarade som att oförmågorna hela tiden kompenseras av att hjärnan ständigt arbetar på högvarv för att finna nya, temporära lösningar på problem som inte uppstår för snitthjärnan, som är mycket bättre på att automatisera enkla vardagsfunktioner. således neuroplasticitet – hjärnan är inte en gång för alla given, och fantasi och kreativitet är en sorts biprodukter av en ständigt nytänkande och hyperaktivt arbetande hjärna. jag själv är sympatisk till båda teorierna.

      jag tror ju inte att vare sig jobs eller einstein blivit vad de blev om de fått habiliteringsterapi eller centralstimulerande från att de var barn. jag tror att de, liksom andra neurologiskt särbegåvade personer som lyckats, har lyckats just för att de haft turen att växa upp i sammanhang som tillåtit deras excentritet. samma gäller de som utvecklat ledarförmågor (som t.ex. de senaste två amerikanska presidenterna, båda med npf:er). de npf-musiker (t.ex. presley) eller konstnärer som lyckats stort har ofta gjort det för att människor omkring kunnat sköta juridiken och affärerna för dem.

      npf-personer är, som jag ser saken, ett bevis för att mänskligheten är en flock, inte en sinsemellan tävlande samling individer. det är ofta npf-personer som ser till att kvantsprången tas. det är de som för in det oväntade elementet. de behöver kunna utveckla sin särart UTAN tvånget på konkurrens – denna främjar inte kreativitet, det hämmar den. av detta skäl har jag börjat tro mer och mer på idén om välfärdsstaten, något jag föraktade som teenage anarchist.

      vidga golvet i buren, är vad jag tror på. på nåt sätt. personligen tror jag att jag kan göra mer arbete MED en diagnos än vad jag kunnat göra UTAN. jag tror dessutom att t.ex. adhd förvisso är en ibland alltför generöst utdelad diagnos, men också att det finns en poäng med att personer som faktiskt nått viss framgång i samhället kommer ut som neurologiska avvikare. detta är oerhört svårt att göra i jantesverige utan att ha en auktoritets underteckning och en genomgripande undersökning bakom sig.

      alla mina ideer här står under utveckling, inget är färdigt ännu. om jag fullföljer denna blogg kommer alla dessa trådar att utvecklas. tack thomas för möjligheten att låta mig börja så här – minnet börjar ta form.


      • Jag håller med dig om att det vore önskvärt att vi kunde tolerera, ja också bejaka, avvikelser i högre grad och därmed slippa specialinsatta resurser för ”problem”-grupper. Men, när det ändå finns problem som kan lösas med gruppdiagnoser så tycker jag man ska göra det, dock med stor försiktighet.

        Jag kommer nämligen osökt att koppla detta också till min Popperska ådra. Du skriver ju angående dylika diagnoser att man ”har svårare att se vad som ligger till grund för det”. Man har väl helt enkelt inte någon falsifierbar hypotes och diagnosen är därmed ovetenskaplig i Poppersk mening. Det betyder för all del inte att man inte bör använda den, om den kan antas lösa problem, men det betyder att man bör vara ytterst försiktig och inte införa åtgärder som riskerar att göra tillstånden än värre.

        Man kan kanske jämföra med tvångssterilseringar mot ”problem”-grupper som ”tattare” eller socialt elimnerande av homosexuella, båda exempel på övergrepp som gjorts och görs i modern tid, ofta initierat från den tidens främsta experter.

        Man kan helt enkelt aldrig lita på ”expertisen”, man kan bara lita till vetenskaplig metod och när denna inte kan användas måste man tassa fram på duvfötter, för att använda ett uttryck från Nietzsche.


  3. Som katter gör! När man ska peka på något, visa något för katterna, då tittar de på det pekande fingret. De har fattat något.


    • ja! och nu upptäcker jag att det visst är så jag själv tycker om att göra också; att skriva fram något och låta själva det vis jag skriver vara viktigare än det jag skriver ”om”. tror det är därför jag mötts av viss (offline-)skepsis mot just den här posten, att den är svårbegriplig etc. det är också så man gör på hideous gnosis, en av mina favvo-teorisajter… den påstår sig handla om black metal, men skribenterna skriver inte så mycket ”om” black metal som de ”skriver black metal”.
      det är JAG som vill att man skall titta på det pekande fingret! jag terraformar ämnet. kan man tänka sig. och allt är katternas rätt, tror jag.


  4. […] jag skrev den här posten la jag in en oannonserad ping till kloka Isobel Hadley-Kamptz blogg. Då visste jag ännu […]


  5. […] Nathan Shachar på DN:s ledarsida. Förra gången han skrev hade jag just startat den här bloggen; jag blev väldigt arg. Då hade han just delgivit oss sin ovisdom enligt följande: ”Gud och evolutionen har inte […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: