h1

Chokebore

februari 5, 2012

En vacker dag, mellan mitt sociala forum och min arbetsplats:

Status, Jubod Waclav

Idag kommer arbetsenergin från mandelbiskvier och hawaiiansk sadcore. En speciellt sort bitterljuv, ursinnig energi blir det, på vilken man förhoppningsvis skriver rasande bra abstracts till forskarkonferenser.

Chokebore – You Are the Sunshine of My Life 

www.youtube.com

Chokebore music video for the song ”You Are the Sunshine of My Life” Directed by Darren Ankenman and Frank Grow Produced by Necessary Evil ”You Are the Sunsh…

Like ·  · Share · Thursday at 10:56am

    • Jijannet Biufk, Gokenno Haglam. Lojktowd, Jotob Waklat Dehrtlark and 2 others like this.

Gokenno Haglam. Lojktowd

Jag gillar ditt inlägg – men Chokebore…not my cup of tea.

Thursday at 5:19pm · Unlike ·  1

Jubod Waclav

njäe, chokebore är nog inte allas tekopp. men jag vill hävda att det fina med att jobba på chokebore är vad som sker om man lyckas ställa in sig på deras specifika energikalibrering, hittar just deras spänningsfält – en hela tiden /närapå/ energieruption, men en som aldrig kommer. ett konstant strömmande jävligt starka känslor som driver och driver och driver, men hålls tuktat av ett stramt energireglage som bara nästan, aldrig helt, släpper igenom tillräckligt mycket för en explosion. kan bli grym forskning, men är uttröttande. fast det är ju så jag jämt jobbar, tycker jag.

Friday at 3:17pm · Like

Jubod Waclav

mandelbiskvierna hjälper till att hplla energitillförseln konstant så att man inte bränner mer än man har. och så är det gott också.

Jag har rätt. Chokebore är inte för alla, inte heller för alla tillfällen. Ibland för när man arbetar; om man kan bygga tunneln med det, annars är det bara i vägen.

Chokebore är magiska, Chokebore är magiker.  De gör så här: långsamt framåt, varje anslag mot instrumenten hänger kvar, även sedan nästa stillsamt detonerat. Det element som är deras medium är luft, även då det är för att det är ett mjukt regn som får den att vibrera. Det du hör först är kanske bara musik. Vill du stanna kvar kan du finna elementportalen; liksom mellan molekylerna. Har du väl funnit den öppnar sig en fraktalnivå, en hyperautostrada in mot joniska känslostormar som äger rum där bortom men samtidigt innanför det hörbara, och mot all den fria luft de rör sig i, får att röra sig samt rörs av.

Chokebore arbetar inom några olika luftmagiska skolor; en tetrisk och en tropologisk. Den geometriska har varit deras medium ända sedan deras första album Motionless från 1993. De fulländade den redan med  andra albumet Anything Near Water 1995. Den tropologiska har vuxit fram ur den tetriska under albumens gång, men den började skönjas med batteristbytet till det tredje albumet A Taste for Bitters 1996 och odlades under de två kommande alstren Black Black 1998 och slutligen It’s a Miracle 2002 till den eteriska och fysiska grace som strålar från livealbumet A Part from Life 2003, efter vilken Chokebore temporärt upplöstes. Därefter sammanstrålade de fysiskt  inte förrän 2010, och med inspelad musik inte förrän 2011 med EP:n Falls Best.

Deras luft är mörk luft. Det är förstås för att luft inte har någon egen färg; eller att luft har samma färg som det som finns bakom den, sett ur en betraktares perspektiv.

Tetrism: JJ Slow, Anything Near Water. Vad som liknar fixa block, upprepade med stel exakthet. Symmetriskt. Rösten kränger och håller på, bryts och sliter sig nästan men hålls ändå tuktad i slutändan. Massiva kroppar med olika massa staplas; röstens uppgift är vid en första anblick att splittra den till synes fixerade struktur som utgörs av kropparna. Dock är dess uppgift den motsatta; att hålla dem samman. Rösten är vad som håller lyssnaren kvar i en musikalisk loop den annars skulle lämna (lyssnaren är självfallet alltid en del av luftmagisk musiks fungerande).  Energin uppstår allts spontant och inifrån, men först då lyssnaren är inkopplad.  Den imminenta explosionen, den som aldrig händer, är den drivande energin. Renodlad även i Ciao L.A., 2003 och senaste singelspåret Lawsuit , 2011.

Tropologi: Geneva, It’s a Miracle. Chokebores luft är mörk för att man hör musiken försvinna bort i den, att ljuden och sentimenten stannar så länge att man hör vart och ett av dem lösas upp. Här fungerar det i någon mån omvänt den tetriska logiken; allting klingar ut, varje ljud stannar kvar tills ljudvågorna är för svaga för att kunna få membran och sentiment att röra sig. Den absoluta fulländningen finns i liveversionen från A Part from Life; här hör man, för blotta örat, hur de luftmassor som skickas i rörelse flyter genom då de fyra musikerna lämnar varandra mer utrymme än vad det fysiska rummet tillåter. (Det rum som resonerar finns alltså någon annanstans än på vår fysiska mesonivå. Jag vet inte var, men detta är inte min skola utan endast en jag besöker)

Jag tänker att texten till den oändligt sorgsna Geneva är självbiografisk för sångaren Troy von Balthazar, såsom hans liv kommit att se ut sedan Chokebore lades i träda; att den är bokstavlig. Troy har inget fast hem, han äger vad han tar med sig, han flyttar mellan länder vars språk han inte kan, bosätter sig under långa perioder i avlägsna stugor mitt i enorma skogar, arbetar utanför mänskliga relationer med sin musik, litteratur och ljudproduktion. Den här intervjun (http://www.youtube.com/watch?v=C4rlCUaHsVU&feature=related) är helt bedårande. Han är så fin och ödmjuk inför sina val, så medveten om vad han valt och vad han offrat och så utan vare sig ånger eller kaxighet.

Geneva was just like you’d expect it / full of radiance / full of low lights and sad girls / I’m not alone when I’m without you.

My life is just like when you left it / full of rain / filled with low lights and sad girls / I’m not alone when I’m without you / But in the south / in the south the ocean fuses / and you dream in little ripples

Youtube är helt strösslat med klipp från Chokebores senaste turer under 2010 och 2011. Jag älskar de där filmerna. De fyra männen, de torde vara några och fyrtio, vet att de aldrig kommer att slå igenom och realisera det löfte musikbranchen en gång såg i dem då de, som unga pojkar, spelade förband på Nirvanas sista turné 1994. (Det är bra att de inte slog igenom; deras kommersiella potential har minskat, men de satsade framgångsrikt på att realisera den magiska potentialen i stället.) men de står inte på scen tillsammans med någon sorts självdistans eller bitterhet, knappast heller för att tjäna nya pengar på gamla meriter. De är så allvarsamma. De är vuxna och stora och spelar så sorgset, lyckligt och ilsket. Kolla in dem. Kolla in de där liveklippen med Chokebore på Youtube.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: