h1

1. En prolog

juni 16, 2012

Jag är ett år och orden har börjat komma till mig. Min vilja är skarp och fasansfull. Jag är älskad och fruktad. Världen är alldeles min. Här har jag aldrig varit förr; himlen är större och ljusare än hemma och färgerna är starkare. Trappan stiger upp mot en dörr; längs med trappan går ett trappräcke, min hand når lätt runt de kalla mörka spjälorna när jag steg för steg besegrar trappan. Jorden drar i mig, vill slita räckets spjälor ur min hand, dra mig till sig och slå mig mörbultad, men trappan är min och jag släpper den aldrig. Upp för trappan, ned för trappan. Mammas ögon följer min kamp. Kanske känner hon den i sin egen kropp då hon ser den.

Jag är sex år och förstfödd i min generation. Jag är allt; jag har allas beundran. Jag läser och skriver, ritar så att de som tittar på kan känna vad som färdas genom mig ut på pappret. Ingen är så begåvad som jag, ingen! Ingen kan förstå mitt raseri. Varför ser ni så förvånade ut när jag ursinnigt skrikande sliter ned djuraffischerna från förskolans vägg? Förstår ni inte att mitt raseri saknar alternativ? Av alla reaktioner är tomögd förvåning det jag hatar mest. Ingenting gör mig så ensam som det.

Jag är elva år och läser allt som finns. Jag kan besegra alla böcker. I mig bor hela världen, jag kan begripa vad som helst utom det någon annan säger till mig, för andra begriper tyvärr ingenting själva. Jag vill höra musik som gör ont i mina öron, som river i bröstet då jag skruvar upp min transistorradio så högt det går. Jag valde inte böckerna, de erbjöd bara den värld jag helst velat ha. Jag valde inte fotbollen, den var bara vad min kropp ville för att ha för att få en mening med att springa ursinnet ur kroppen. Jag valde inte hårdrocken – den bara fanns där, till för mig och ingen annan. Det förstår jag eftersom alla andra på min skola hatar hårdrock.

Jag är sexton och jag älskar fyllan. Den tar bort mig och gör mig närmare samtidigt. Då kroppen blir diffusare och svårare att kontrollera känner jag den tydligare. Här finns något jag alltid saknat, här finns ursäkter för allt jag gör, och ingenting behöver jag så mycket som just det. Jag måste härifrån, lämna denna enbarmeliga plats för horisonten. Blir jag kvar här dör jag och torkar ut. Någonstans finns det ett tillsammans, ett med plats för mig, där inte ens fylllan behövs för att göra mig verklig. En dag är jag där, jag är redan på väg.

Jag är tjugotvå och jag spelar bas och sjunger. Min röst räcker inte till för det; det skiter jag i och sjunger ändå, skriker så att den bryts sönder och lämnar mitt svalg värkande av sladdspår. Musik skall vara krånglig; fattar du inte det så skall du nog ta och skita i att lyssna på den. Det är ditt eget problem. Är du för bekväm för att tränga förbi en svårtillgänglig, kantig yta så kommer du aldrig att finna en varm plats där sammetssvart magma rinner nedför pulserande väggar där i en gömd skattgrotta vid ljusets gryning. Det enda hem värt namnet måste finnas mitt inne i inferno, för endast där kan något gömmas som har någon som helst sanning.

Jag är trettio år och jag läser kurser på universitetet. ”Ingen skam i det”; ändå känner jag mig tvungen att ursäkta saken. Jag har vänner och jag är ensam. Så har väl alla det? Så har väl egentligen alla det, att man måste skrika ut sin vrede ibland alldeles tygellöst och längta sig bort från sin allnärvarande, förebrående medvetenhet? Musiken är högre än någonsin, ideerna rullar som snöflingor från mitt medvetande då jag i vissa böcker hittar tankar så vansinniga att de måste vara något jag kan bli en del av. Filosofi. Fantastiskt. Att skapa musik, sjukt ljudstark och sylvass, bedövande och studsande och euforisk, fast bara med tänkandet, utan att ett ljud har hörts.

Jag är trettiosju år och du ligger fastspänd på britsen framför mig och skriker: Prata med mig, prata annars dör jag. Jag låser dig med mig i tunneln; berättar oberörd om nåt meningslöst medan ett hastigt ihopkommet läkarlag på andra sidan det skynke som spänts över din din bröstkorg jobbar snabbt, skär upp din buk och drar hinnor åt sidan och muskler isär, lyfter fram den egentligen ännu ofullgångne ur din öppnade livmoder. Gå, gå, säger du plötsligt och tunneln bleknar och försvinner då jag följer en kallt ljusgrön läkarrock in mot rummet bredvid där man skall väga och mäta en blodig rå ängel som trängt fram i världen, ur djupet av din kropp. Benen börjar skaka när jag går och livet sjunger med fasansfull kraft, en monsun som fötts i helvetet men tar sikte på himlen, brusar rakt igenom min bröstkorg, mina trumhinnor trasas i småfragment.

Jag bor i landet Sverige. Jag bor på en plats som heter samhället. De andra här heter människorna. Jag är en av dem. Jag är inte en av dem. Vem är en av dem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: