h1

Att identifiera sig med sin diagnos

juli 3, 2012

Det har passerat en tid sedan jag fick min ADHD-diagnos. Jag har märkt att jag börjat identifiera mig med den. Det har en del konsekvenser.

En psykiatrsk utredning är ingen liten affär. På ytan var det förvisso bara sex timmars arbete; de tre gånger två timmar det tog att göra alla de kognitiva test medelst vilket man skall kunna mäta huruvida mitt kognitiva reaktionsmönster stämmer överens med de som andra personer med diagnosen ADHD uppvisar. (Jag vet, det är en totalt cirkulär process.) Sedan är det några intervjuer med min person, med mina föräldrar (”Hur länge har problemen funnits?” ”Alltid.”) och, vid tillfället för presentationen av utredningen, med min hustru. Men det är inte allt. Psykologen har även iakttagit hur jag löst uppgifterna, hur hårt jag behövt jobba i de olika momenten osv. I bakgrunden har man anat att det finns handledning, kanske ett team som arbetar med att analysera alltihop. I själva verket är antalet arbetstimmar mycket, mycket mer än sex; diagnosen är av allt att döma rätt grundmurad. Och jag lovar, att fuska sig igenom de många variabler som finns går knappast. Analysen av testen visar, givet att man tagit uppgiften på allvar då man gjort den, en rätt tillförlitlig bild av hur man fungerar. Och: det är en lättnad att få den, en bekräftelse.

Men något annat händer också då man får den: man börjar tolka sig själv utifrån den. Detta går inte att göra utan att också tolka sin egen bild av det samhälle man lever i utifrån den nya kunskapen om det egna fungerandet. Det blir efter hand allt lättare att upptäcka hur neurotypen, alltså den breda massan av normisar, har format samhället efter ”sina” behov. Samhället kräver en speciell hjärna, som de flesta lyckligtvis har, men för de som inte har den blir det svårare. Vare sig man betraktar sin ADHD som en naturlig neurologisk variation (den stolta tolkningen) eller som en skada som borde botas och/eller förhindras (den skygga tolkningen) så börjar man tänka på de tillkortakommanden man onekligen har på ett nytt sätt.

Jag upptäcker allt mer hur kort mitt minne verkligen är, hur svårt det är att få något att stanna kvar där en längre stund, hur begränsat med information mitt arbetsminne kan hålla och hur lite det mäktar med att ladda upp ur långtidsminnet på kommando. Jag upplever mig själv allt mer  leva i en rätt trång värld och förstår att det inte är så här för alla andra.

Jag inser hur dålig jag är på att föreställa mig framtiden och motivera nuet med snartet. Jag har alltså svårt att lära mig att göra saker för att det skall bli något sedan. Jag har utomordentligt låg frustrationstolerans med varje typ av administration; det är astråkigt och jag vill bara dö när jag fyller i blanketter och sånt där. Jag inser: detta är inte allmänmänskligt, de flesta har någon sorts förmåga att motivera sitt nu med att de slipper sedan. För mig är nuet evigt; det har ingen början och det får inget slut, jag är ständigt mitt i ettt evigt flöde. Känner jag motstånd nu betyder det inget annat än att jag alltid kommer att göra det.  Har andra människor nån sorts förmåga att sätta sig över nu? Fan vet. Betyder det också något för den existentiella upplevelsen av själva levandet? Lever de sen och förut också, samtidigt som nu? Och är deras nu mindre intensivt än mitt?

Den cerebrala kommunikationerna mellan de olika minnena minnena funkar annorlunda än hos normisarna. Jag associerar snabbt och långt, jag kopplar samman sådant ingen annan förut kunde se, men jag har ofta svårt att få fram just den information ett givet tillfälle kräver. Resonerande essäuppgift som författas hemma? Toppen! Muntlig examinering eller läxförhör? Inte inte bra. Utforska de soniska kvalitéerna hos ett nytt musikinstrument? Sweet… Lära sig noter och lyda dessa för att felfritt kunna reproducera något nån annan har komponerat? Nej, se det går absolut inte.

Diagnosen innebär att man kan släppa vissa saker, förlåta sig för dem. Jag är inte lat. Normisarna har hjärnor som samhället är byggt för; vi vid sidan har hjärnor som kommer till sin rätt i vissa sammanhang, men knappast i den krassa administrationen av livet. Jag är inte lat, jag sliter istället som ett jävla as för att åstadkomma ett resultat som blir hälften så bra som normisarnas och som kostar fem gånger så mycket. De är de lata. Ha!

Men den innebär också en ny jobbig medvetenhet. Kan man sätta in nån sorts plugin i hjärnan, en som kanske vidgar närminnet och öppnar en mer linjär förståelse av tiden, då man skulle behöva det? Är mediciner en sån plugin? (Jag har alltså inte provat medicinering, är lätt skeptisk.) Förlänger de minnets spann och tillåter en mer flödande komunikation mellan de olika minnenas lokaliseringar i huvudet? Det skulle betyda att  de arbetar destruktivt, som crack, och faktiskt bygger om hjärnan. Eller hur? Konstigt nog är det enklare att skriva de här vilt spekulativa (men roliga) meningarna än att googla på saken och kolla. Well, i alla fall: är ”medicinerna” verkligen magiska, kan de ändra en fysisk struktur?

Att man sedan får en ganska teknisk relation till sin egen kognition, och alltså i förlängningen till sina reaktioner, sina minnen, hela sitt fungerande, den apparat som genererat alla ens upplevelser någonsin och självaste den egna själen, det gillar jag rätt mycket. Min egen materialism har blivit ännu materiellare och materialistiskare sedan diagnosen. Mmmmmm. Köttet är evigt, själen alldeles efemär och flödlig. Flyr undan snart som en oanad association, skingras och har plötsligt aldrig funnits.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: