h1

Den tjugondes alteritet

juli 3, 2012

Jag tänker visst utveckla mig om den schysste psykologen som har fel, nämligen Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog och fackboksförfattare, som skriver i SvD ”Att vägra ge diagnoser är att svika barnen”. Han har inte fel. Eller okej då, det där med att han liksom i förbifarten verkar mena att Prusselusskan tar ansvar för barnens inlärning ekar läskige Nathan Shacharspojkars uppstudsighet skall kväsas av skolan, religionen och familjen”-position, förmodligen helt utan att det var meningen. Men det han ville säga var väl egentligen något annat. (Som ni förstår har jag alltså bestämt mig för att gilla Bo Hejlskov Elvén, men för att ogilla Nathan Shachar. Eller ja, deras positioner i debatten. Eller nej, det jag gillar är nog Bo Hejlskov Elvéns goda intentioner och ogillar Nathan Shachars position i debatten. Deras ordval är jag rätt oförtjust i båda två. Speciellt Nathan Shachars. Håll käft nu, jag! Äsch det var inte jag, det var adhd.)

Alla har vi en viss aktivitetsnivå, en viss uppmärksamhetsförmåga och en viss impulskontroll. Vi fördelar oss på ett kontinuum av dessa, där vissa ligger lågt, de flesta mitt emellan och vissa ligger högt. Det kan man i viss mån kalla almenmänskliga egenskaper. De som får en adhd-diagnos ligger ofta lågt på uppmärksamhet och impulskontroll och högt på aktivitetsnivå. Det är nog ingen oense om. Problemet är att de som oftast pratar om överdiagnostik glömmer bort det viktigaste kriterium: Att svårigheterna leder till problem i vardagen.

Roligt i citatet: ”almenmänskliga egenskaper”. Rättstavningsprogrammet tyckte tydligen att den arboretiska antropomirfismen lät helt rimlig. ”Almen” i bestämd form dessutom, skall det vara så skall det vara ordentligt.

Artikelns idé: att det är samhället som inte tillåter alla skolelever att utvecklas utifrån deras egna förutsättningar. (Vet inte hur detta går ihop med anekdoten om Prusselusskan, men vad fan. Jag är redo att betrakta den som en slip of mind, jag är inte obekant med sådana.) Det bästa vore om alla kunde ges möjligheter att utvecklas på det vis som var gynnsamt för just deras förutsättningar.

Slutkläm:

Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.

Artikelns intention: Så god så, förmodligen avsedd att avlasta de som finns längst ut i det neurologiska spektrat och vända blicken mot att samhället faktsikt skulle kunna åläggas ett visst ansvar att tillse att även dessa borde ges förutsättningar som är gynnsamma för deras utveckling istället för någon annans. Gott så. Men, så är det också vad jag uppfattar som…

Artikelns problem: ”Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd.” Dessa tre problemområden kopplas loss ifrån varandra och görs till tre oberoende variabler som var och en på sitt håll kan, eller inte behöver, vara till besvär. Typ som att alla är bra på olika saker, men om man är mindre bra på just de tre sakerna uppmärksamhet, aktivitetsnivå eller impulskontroll så kan man få diagnosen adhd.

Varför är det problemet ett problem? För att det utgår ifrån något annat än hjärnans fungerande. De tre områdena uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll förefaller i artikeln snarast vara nån sorts kompetenser, snarare än en utkomst av ett sätt på vilken hjärnan faktiskt är ordnad. 

Det finns rätt stor orsak att anta att de tre variablerna hör ihop, genereras av en typ av hjärna som i vissa sammanhang orsakar subjektet problem på dessa tre områden. De är inte oberoende variabler; de hör samman. Man har inte funnit ”orsaken” till adhd, men betänk: adhd-konstellationen har så vitt man vet alltid funnits. Betänk också att att tre problemområdena uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll väldigt ofta sammanfaller hos historiska och samtida personer med en speciell typ av icke-linjärt tänkande som ofta tagit mänskligheten oväntade steg framåt. Adhd antas ha hög ärftlighet; således har det utvecklats en hel del teorier om vad de mänskliga samhällena har kunnat ha haft neuropersonerna till. Detta är inte belagt med bevis, men det finns goda skäl att anta att personer med speciellt höga förmågor i mänsklighetens historia har kunnat ges utrymme att utveckla dessa förmågor för att samhållet/gruppen skall kunna tas vidare och framåt.  Och egentligen, vilket skulle alternativet vara? Att utgå ifrån att dessa individer alltid tidigare, såsom nu idag, skulle ha stigmatiserats, kallats lata och skjutsas in i fängelser och på andra förvaringsplatser för oanpassningsbara?

Jag menar att det finns en mening med, och ett behov av, att ge ett namn till den typ av hjärna som är speciellt bra på hypernärvaro, kreativ association och icke-linjärt fungerande. Det finns inget sådant namn. Det enda som finns är ett namn på de problem som uppstår då en sådan hjärna tvingas in i ett för densamma onaturligt sammanhang; namnet adhd (eller add). Problemen framstår således som tre helt oberoende variabler, utan någon sammankoppladhet och utan någon egentlig kontakt med själva adhd-subjektets egentliga förutsättningar.

Dessa subjekt framstår då också som om de var helt fristående personer utan något som helst gemensamt förutom att de råkar vara dåliga på samma saker. De har egentligen inga gemensamma intressen, de är inte likadana i någon positiv bemärkelse, de har inget att vara stolta över och inget som förenar dem. De är bara sämst. (Att vara lika förtryckt som någon annan skapar knappast hos någon en gemenskap med denne andra. Snarare brukar det vara tvärtom, att den långt ned på samhällsstegen vill trampa andra som är lika långt ned som en själv ännu längre ned för att själv inte behöva stå lägst.)

Kan man istället anta att det finns en särskild hjärntyp, lagrad som en potential i det allmänmänskliga genomet och som har 5% chans till utfall vid varje befruktning, så blir det något annat. Mänskligheten har alltid, alltid behövt den tjugonde. Den tjugonde står vid randen, men endast vid randen är kvantsprånget möjligt. Den tjugonde är mänsklighetens försäkring om att något oväntat alltid kommer att hända, och om att det alltid finns en potential mot det oförutsedda. Den tjugonde har förmågan till en total nu-orientering som kan vara nödvändig i skarpt läge då neuronormisarna fortfarande står och funderar på vad man enligt rationalitetens lagar borde göra nu.

Jag har använt en massa olika namn för den tjugonde bara i de nitton posterna på denna blogg; neurokids, neuronauter, tunnelmänniskor, hyperskallar och alltmöjligt. Ord är bra. Ord möjliggör. Man måste hitta ett ord för vad som förenar; det är alldeles nödvändigt. Jag är övertygad om att om ”samhället”, vad det nu är, skall kunna förändras i riktning mot att kunna omfatta större neurodiversietet, så måste det finnas samfällda ageranden från många individer. Det behövs en identitet. Vi behöver ha något gemensamt som betecknar det som förenar oss. Än så länge finns bara diagnosen och de tre helt frikopplade undermåliga kompetenserna.

Så ja, nu var det sagt. Nu behövs det bara sägas tio tusen miljoners miljarders skitmånga hundratals gånger till. Så, så, ut och säg nu, allihopa!

2 kommentarer

  1. […] den här posten annonserar jag ett behov av ett identitetsbegrepp för personer med diagnosen adhd. Postens […]


  2. […] tar fram det positiva med olika neuropsykiatriska funktionshinder, inte minst för att försöka formulera en gemensam identitet som inte bara bygger på att man är sämst. Den idén har andra kommit på också – ändå är det ofta på vis som bär mig något […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: