h1

Biologism nouveaux, del 2: Optimera särarten!

juli 22, 2012

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Jag experimenterar glatt vidare, helt utan att egentligen ha nån större kunskap själv i biologiämnet. Kanske är det här den sjukaste idé jag fått/sämsta alliansen jag försökt smida, men min erfarenhet har visat att det blir bäst om man helt enkelt bara tutar och kör. Förra posten var kul, nu blir det bättre! Kanske.

 

I den förra posten annonserade jag min idé om att queertänkande personer inte borde vara så rädda för biologi som de rätt ofta är. Det behövs ju inte; naturen i sig är redan på deras sida, det är vissa biologer som inte är det. Naturen är queer, så till den grad att själva ordet queer (typ ’konstig’ eller ’vriden’) är ganska förfelat. Människan är queer eftersom hon är en del av naturen, vare sig hon låtsas om det eller inte. Dock är hon jäkligt förtjust i att hitta på restriktiva normer som hon måste hålla sig inom. Dessa har förstås vuxit fram historiskt och funnits integrerade i kulturella kosmologier/kosmogonier och kommit att strukturera de sociala och ekonomiska system människogrupper levat i. Dock, point is: de behövs nog inte längre. Vi är djur, sociala djur som hittar på en massa grejer och bygger städer och rymdraketer och så vidare, men vi har också möjligheten att ha en kunskapsmässig överblick över vår situation. Många av de restriktioner vi ålägger oss själva är dumma och får människor att må illa. De kan vi lika gärna göra oss av med.

Sedan annonserade jag mot slutet, något oförsiktigt, att jag skulle ta upp Annica Dahlström och Rigmor Robèrt i nästa post på ämnet, och här står jag nu med mössan i hand. Jag tror dock att jag struntar i den jungianska psykoanalytikern och särartsfeministen Robèrt, jag minns verklligen inte vad jag skulle med henne till och dessutom var det ju ett rätt bra tag sedan hon var på någon som helst tapet. Dahlström, däremot, är ju desto mer aktuell sedan hon avgick som styrelsemedlem i Hjärnfonden efter en plötsligt uppblossad anstormning av kränkta pappor i januari i år. 2007 skrev hon sin mest kända bok, den populärvetenskapliga Könet sitter i hjärnan, vilken vållade mycken debatt. Hon föreläste ett tag för fulla hus (jag försökte själv förgäves ta mig in i en fullsatt aula på Handelshögskolan i Göteborg för att bevittna kalaset), sen falnade debatten tills den plötsligt blossade upp i år då en äldre artikel  började cirkulera på nätet igen.

Redan 2007 stötte förstås Dahlström på patrull; det påpekades från vetenskapligt håll att hon i sin bok sammanfattade forskning som visar att könen är olika, men att hon negligerade forskning som säger emot saken. Boken var skriven för att argumetnera för en åsikt och var således snarare politisk än populärvetenskaplig, ett hävdande som  gavs viss tyngd av det faktum att Dahlströms egen forskning inte hade mycket med neurologi att göra utan om vävnad, ett helt annat område. I den mest spridda kritiska artikeln angrips Dahlström av fyra kollegor vid Göteborgs universitet för att hon missbrukat sin forskarroll för att föra ut en ideologisk skrift full av tolkade resultat som samtliga vridits i riktning mot hennes egen ideologiska ståndpunkt.

Faktum kvarstår att folk verkligen lyssnade på Dahlström då Könet sitter i hjärnan kom. Själv tyckte jag att den var rejält kymig. Populistisk dynga som försökte befästa hierarkiska maktrelationer biologiskt, som hävdade att det inte fanns kvinnliga genier på grund av hur kvinnans hjärna var ordnad, att mannen är farlig för barnen då hans uppmärksamhetsspann är begränsat och han saknar kapacitet att begripa att man inte får skaka ett spädbarn så huvet flyger omkring varför männen helst borde förbjudas att ta pappaledigt alls, att det fanns ett (mystiskt, ej belagt men liksom ändå ”upplevt”) band mellan mor och barn. Om en kvinna var framgångsrik i karriären var det för att hon hade en manlig hjärna, var en man närvarande och ömsint som pappa så var det för att hans hjärna var kvinnlig. Idéerna presenterades inte som tolkningar som kunde ha sett ut på ett helt annat sätt utan som stumma resultat. Det hela var ett resultat av tankar som väckts hos henne som ung forskare; i en artikel av Per Snaprud från Forskning & Framsteg från tiden strax före boksläppet kan vi läsa om saken:

Annica Dahlström drogs in i frågan i samband med att hon blev vald till prorektor vid Göteborgs universitet år 1994. Hon satt i universitetets jämställdhetsgrupp och fick även hantera fall där kvinnliga studenter blivit sexuellt trakasserade. Med nyväckt intresse läste hon om könsskillnader i en neurobiologisk lärobok. Hon drog slutsatsen att det finns skillnader som politiker och allmänhet borde känna till. Men hur ser dessa könsskillnader ut?

På det lilla soffbordet framför oss ligger Annica Dahlströms bild som med två enkla kurvor beskriver könsskillnader i ett brett spektrum av psykologiska egenskaper.

Men den vetenskapliga litteraturen visar att skillnaderna varierar beroende på vad man mäter, och under vilka omständigheter. Det finns alltså inget stöd för svepande slutsatser om vitt skilda egenskaper. Män och kvinnor är till exempel lika bra på att förstå skriven text. Samtidigt är fler män än kvinnor intresserade av tillfälliga sexuella förbindelser, och män är i genomsnitt mer aggressiva. Det framgår av en artikel i den vetenskapliga tidskriften American Psychologist som Janet Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA, publicerade i september år 2005. Artikeln är en mycket omfattande sammanställning av resultat som gäller psykologiska skillnader mellan könen. Mot bakgrund av detta, kan man verkligen klumpa samman egenskaper på det sätt som du gör i din bok?

– Om det här hade varit en vetenskaplig bok skulle jag tycka att du har alldeles rätt. Men nu är det så att jag försöker få fram ett budskap till befolkningen i allmänhet, och då måste man göra sådana här förenklingar, säger hon.

Ja, hon är ju ganska öppen med sina avsikter, det får man ge henne. Samhället skulle bli bättre om det anpassades efter de könsskillnader hennes tolkning tar fram, tycker hon. Och, som sagt: folk lyssnade, folk älskade att höra att de skillnader som redan fanns befästa i samhället sedan tider långt före folkhemmets framväxt var biologiskt grundade och berodde på att det helt enkelt fanns en skillnad som satt i hjärnan. Det är så mycket lättare att leva i och reproducera en hierarkisk maktstruktur om någon auktoritet kan försäkra en om att denna struktur är riktig och nödvändig och finns befäst rent av på självaste neurologisk nivå, så att alla försök att ändra på den går emot naturen. Ansvaret är förlagt nånannanstans än hos en själv, liksom; det är faktiskt hjärnans fel! Givetvis älskas Dahlström också av just sådana organisationer och sammanslutningar som gör till sin grej att försöka slippa att ta ansvar för maktstrukturer de själva reproducerar. ”Moderatmännen”, ”jämställdisterna” och andra såna där, ni vet. Carte blanche från självaste naturen, hurra!

Men en sak som kommer fram i kritiken mot Dahlström, och som finns antydd redan i den ovan citerade artikeln och faktiskt i själva boken också, är att det faktiskt inte rör sig om två skilda populationer. Snarare rör det sig om något skilda normalfördelningar för grupperna Män och Kvinnor. Dessutom; innebörden av skillnaderna mellan fördelningarna var väldigt tolkade i boken. Varför skulle till exempel ett mer koncenterat uppmärksamhetsspann vara en sämre föräldraegenskap? Dessutom har båda könen kapaciteten att anta mer av de egenskaper som brukar associeras till det andra könet då normaltillvaron genomgår förändringar; att män likväl som kvinnor kan producera bröstmjölk är allmänt känt, men förändringarna kan även då det krävs ske på kognitionsnivå. Kanske är det en skyddsfunktion för det fall en vuxen blir ensam med ett barn, det är åtminstone så det ofta tolkas. De två populationerna är inte naturgivna; de är flytande och högst föräldeliga normalfördelningar. Och så, den viktigaste invändningen: skillnaderna inom grupperna var väldigt mycket större än de mellan grupperna. Kanske är det inte könssegmenteringen som är den mest relevanta, beaktat hur vid den totala människopopulationens hjärnkapacitet egentligen är?

Ja, det är ju här jag anländer, då, med stolt springare och skinande rustning och så vidare. Jag själv the dragonslayers sammanfattning:

Vi har ett stort spektrum av mänsklig hjärnkapacitet. Olika hjärnor är något skiftande i vad de klarar av och är bra på. Om man delar upp alla hjärnor efter könen på de kroppar de sitter i får man två normalpopulationer som placerar sig ganska nära varandra i spektrumet som helhet, och som dessutom är överlappande och kan ta varandras positioner. De olika könade kropparna utsöndrar hormoner beroende på situation som gör dem mer eller mindre utbytbara. Den fråga som min läsning således genererar: Varför då segmentera efter dessa två normalpopulationer?

Det verkar ju alldeles onödigt att befästa de små skillnader som finns; det verkar i ett modernt samhälle mer rimligt att istället försöka vidga den möjliga ytan för populationernas överlagring, åtminstone om det är ett samhälle som utger sig för att ha en stark individualism.

Däremot är det sällan en enda hjärna förmår att täcka hela spektrumet av möjlig mänsklig hjärnkapacitet (det är omöjligt). Det verkar faktiskt som om olika hjärnor är bra på olika saker; vissa verkar mer lämpade för organiserande, andra alstrar idéer, vissa kan specialisera sig oerhört djupt på ett särskilt ämne, andra har kapacitet att hålla många bollar i luften och så vidare och så vidare. De hjärnor som tillser att mänskligheten (tänkandet, teknologin, konsten, vetenskapen…) tar plötsliga språng framåt är ofta hjärnor med större specialisering, placerade längre ut från spektrumets normaler – inte de som ingår i de nämnda normalpopulationerna, utan sådana med något annorlunda fördelning av kapaciteter.

Samhället är redan organiserat för den neurologiska normalpopulationen. Man behöver inte försöka befästa normalhjärnan, den så kallade neurotypen, mer i samhällsstrukturen; densamma är konstruerad för dessa, vare sig fenotyperna kallas ”män” eller ”kvinnor”. Dock är samhället inte direkt optimerat för de som avviker; de som egentligen befinner sig längre ut mot spektrats kanter. Dessa är både män och kvinnor (även om det finns en uppenbar neuropsykiatrisk könskodning som kommer till uttryck; pojkar får diagnosen adhd, flickor får diagnosen add).

Skall samhället nu ändras med hänsyn till neurologisk optimering så skall man naturligtvis inte segmentera efter kön, och det är viktigt att inte vidare stänga in könen i sina statistiska normalpopulationsplaceringar och cementera dessa egentligen rörliga positioner. Det gör bara samhället rigidare och begränsar individerna. I stället skall man se till att de som finns utanför normalpopulationerna ges möjlighet att utvecklas optimalt. Som det är idag slås en överväldigande mängd av de normbrytande hjärnorna ut; fängelserna är fulla av odiagnosticerad adhd (de kostar 50 miljoner kronor om året, enligt en årsaktuell utredning), pensionsfonderna betalar ut åtskilliga miljoner till förtidspensionerade aspies och så vidare. Den som är kreativ och rörlig men rastlös och oorganiserad har inte mycket att hämta i skolsystemet. Den som är socialt ointresserad och oförmögen men har förmågan till extrem detaljfokusering får det ganska svårt att hävda sig på den entreprenöriella arbetsmarknaden. En och annan har det bra förspänt från början; en kreativ person som lyckas ta sig igenom skolan och där någon annan hela tiden sköter livets administration kan nå väldigt långt. Faktiskt hur långt som helst; inom adhd-samhället råder ett ganska grundmurat konsensus om att Steve Jobs, Bill Clinton och George W Bush bär de signum som kännetecknar adhd-profilen. Alltså: toppen av världen.

Skall samhället arbeta för biooptimering, alltså ge möjlighet för den neurologiska mångfalden att ta samhället framåt och göra dess medborgare lyckligare, så skall speciell hänsyn tas till de som står nära randen. Inte bara som humanitär åtgärd, liksom för att vara hygglig mot de som egentligen är kassa, utan för att människan är en gruppvarelse och samhället är ett gruppsamhälle. Samhället är mer än summan av sina individer; samhället är snarare produkten av alla sina individers kapacitet att förstärka varandras förmågor i samverkan. Folkhemmet var okej, det tog många ur fattigdom och hade sin historiska relevans, men det formades efter neurotypen och utgick från den humanistiska normen att alla människor egentligen är lika och att det bästa sättet att ge alla medborgare samma chans att lyckas är att  tvinga dem igenom samma starkt homogeniserade och standardiserade skolsystem – utformat för neurotypen. Den annalkande globala marknadslineralismen har säkert sina poänger den också, men även den är anpassad för neurotypen och lämnar ett mycket trångt utrymme för avvikare. Entreprenörer som lyckas lär kännetecknas av att de har ett sjujävla arbetsminne och är socialt kompetenta – förmågor många människor förvisso kan träna upp, men knappast alla och i låg grad de mer avvikande hjärnorna.

Så, alla ni som förtjusades av Annica Dahlströms neurooptimeringsupprop 2007: skåda vart detta resonemang leder! Skall man vara biologist så får man hålla fast vid det, eller var det bara något som passade bra att heja på då det gällde att legitimera rådande maktstrukturer?

Och, alla vi som mådde illa av samma upprop: det behöver vi inte göra. Vi behöver däremot driva det vidare, längre i sin konsekvens. Vart skall vi ta vägen så här efter det socialdemokratiska folkhemmets likriktande av människosubjekten? Hur skall vi  hantera marknadsliberalismens dito? Hur kan vi skapa ett samhälle som inte moduleras på neurotypen, utan faktiskt tar på allvar människans natur som flockdjur, med en fantastiskt rik neurologisk varians? Det är när ett framtida samhälle börjar komma fram till ett sätt att skapa svängrum för hela det nerurologiska spektrat och utrymme för samverkan och korsbefruktning som det på allvar kommer att börja hända något.

 

[effektfull avslutning, pukor och trumpeter och allt tänkbart pompöst jävelskap]

 

11 kommentarer

  1. Klockrent, Jakob. Självklart är individernas specifika fenotyp viktigare att ta hänsyn till än könstillhörighet. Jag skulle få sparken som lärare om jag inte fattade det. Tanke/invändning: din slutsats verkar grunda sig på biologismens resultat om normalt och avvikande personligheter. Är inte det vanskligt?


    • tommy!
      klok invändning tycker jag. några saker kommer upp när jag tänker på det;

      språket tenderar ju att fungera kategoriserande och normativt, och biologer har ju inte tillgång till något annat generellt språk än oss andra. både heterosexualitetet, onani och homosexualitet har dock under historien betraktats som onaturligt och normbrytande, men har på de flesta håll arbetats in som acceptabla och/eller naturliga. idag lutar det mot att de inte ens är essensiella kategorier, utan snarare komplext betingade beteenden. neurologisk identitet är väl närmare en sådan essensiell identitet, men utdefinierade neurologiska minoriteter har mycket att lära sig av de sexuella minoriterternas historia. kanske måste normalisering gå medelst någon sorts patologisering – vi har i alla fall inte sett det gå till på något annat sätt. (eller?)

      såsom andra naturvetenskaper tenderar ju även de biologiska att börja från detaljerna och undvika att tänka i större system, vilket kan vara både till fördel och nackdel för att upptäcka den egna positionens förutfattade meningar. då man befinner sig mycket nära detaljerna sitt forskningsmaterial (proteiner, gener, hjärnfunktioner) blir det normativa sammanhanget underordnat. good news: normativiteten kan brytas då detaljerna inte underordnas en normativ helhet. bad news: normerandet kan smyga sig in ändå, liksom bakvägen; neuromedicinen talar fortfarande oftast om AS, ADHD, TS etc som ‘störningar’, då det normerande språket sällan verkar ifrågasättas i de praktiker där de kommer till uttryck. typ just läkarpraktiker, då.

      (sen kan man ju också påpeka att det nog är ganska få av de som av andra kallas ‘biologister’ som även kallar sig själva för det. de flesta anser nog sig själva vara någon sorts ‘realister’, och vill helst inte erkänna sig själva som enkelspåriga reduktionister. jag tycker dock att det är kul att använda sådana öknamn om mig själv (fast liksom vända på dem); därför påstod jag att min egen doktorsavhandling i etnologi var materialistisk och evolutionistisk, två termer som inte väckt något större bifall under ämnets senaste femtio år. men det kanske är lite en annan historia.)


      • haha, det där var bara en bråkdel av alla ideer som kom upp från frågan! wierd shit; om någon betalade mig för att skriva den här bloggen så skulle det förmodligen inte ha blivit något över huvud taget.


      • Ja, jävlar vad du kan skriva!
        Jag tänker att steget från forskningsresultat till åsikt alltid är ett helvete. Därför gillade jag extra mycket ditt ifrågasättande av Dahlströms syfte. Hur fanken kan man vilja befästa könsmaktsordningen ytterligare? Oavsett vad forskningen visar.
        Hur vet man förresten att det är just minoriteten som är den patologiska?


  2. Hej broder!
    Jag har för lite fokus för att orka läsa dina begåvade inlägg nu under semestertid så jag är met här för att tacka för din fina kommentar och konstatera att du och min make verkar tänka rätt lika 🙂


    • madde,
      äsch, de är ju alldeles för långa för att nån vettig människa skall orka läsa dem. jag skriver dem i hypertunneln, sen publicerar jag dem och tänker inte mer på saken utan går och hittar på ett nytt sätt att kamma håret istället. glad nog att du tittar in, vi ses!


  3. […] Tankar som tänks av levande vävnad. « Biologism noveaux, del 2: Optimera särarten! Biologism noveaux, del 3: Accelererad essensialism juli 26, […]


  4. […] Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/ […]


  5. […] det finns en statsfeminism som förtrycker vita heterosexella medelklassmän (och som gärna tar biologin till intäkt för att manlig överording är naturens vilja) är inte på något vis strukturellt underordnade alla landets kvinnor, moderatgubbarna […]


  6. […] Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/ […]


  7. […] kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: