h1

Biologism nouveaux, del 4: Varför biologism?

augusti 9, 2012

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Tredje delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/26/biologism-noveaux-del-3-accelererad-essensialism/

Jag har propagerat för att använda biologiskt grundade idéer, eller åtminstone inventera vad de innehåller som kan vara av användning i resonemang om fenomenet neurodiversitet, alltså idén att människor faktiskt är biologiskt olika och har olika förutsättningar, men att hela spektrat behövs och att olikheterna inte går mellan kön, raser, sexualiteter eller klasser utan rakt över dem – att det alltså finns ett diversifierat kollektiv som i efterhand delas in i olika klasser och retroaktivt förses med lösryckta biologiska förståelsegrunder.

Det biologiska neurodiversitetsperspektiv jag vill försöka leka fram förstår människan som ett djur. Det tar också vägen runt (alltså inte igenom) det humanistiska perspektiv man annars kunde tänka sig, som snarare på moraliska grunder skulle tillåta avvikelser från det man bestämt sig för skulle vara det mänskliga. Att tala om ”människan” som något skarpt avgränsat och med ett givet innehåll är både biologiskt inkorrekt och bekymmersam normativt, åtminstone från mitt perspektiv. Minoriteter världen över och har historien igenom betalat dyrt för att de avvikit från den norm som definierats av majoriteten. Den imperialistiska kolonialismen är bara ett exempel – vilken mellanstadieskola som helst kan ge mer handfasta dylika.

Dock är alla människor biologiska varelser. Mänskligheten är dessutom en individuerad art – även om det finns en ständig filosofisk och biologisk debatt runt vart gränsdragningen skall gå (Medvetandet? Huden? Verktygsanvändandet? Hjärnans komplexitet? Förmågan till reflexivitet?) så kan massan av genetiskt producerade människor betraktas som ett kollektiv. Men det är ett av många sådana kollektiv på samma skalnivå i den systematiska biologiska taxonomin om organismerna. Ökar man perspektivet från artens (människans) till rikets, det vill säga animalia (djuren) ser man hur de lever i och av varandra, beroende av varandra på ett vis som är ett tillsammans. Förvisso ett parasiterande och kaotiskt tillsammans, men att arterna för sin överlevnad är beroende av varandra – till skillnad från att de skulle vara konkurrenter om ett världsherravälde – är, som jag ser saken, det enda fungerande perspektivet. Ökar man ytterligare, till domännivå, ser man hur alla eukaryoter (djur, växter, svampar) utvecklas tillsammans, i system, där ett kollektiv om möjligt kan ses som avgränsat – det enda som på denna nivå kan biologiskt betraktas som definierande för en art är huruvida individerna hypotetiskt skulle kunna reproducera sig med varandra med en ny individ som resultat, en definition som i sig är väldigt bristande och uteslutande. Men det är i alla fall det bästa man kunnat komma på.

Biologin är att betrakta som det givna, och det som är särskilt spännande ur mitt perspektiv är hjärnan. På många sätt; det finns mycket forskning om den, men de ideer forskningen genererar känns ofta besynnerligt otänkta då jag läser om dem. Det är bra; det betyder att det finns fantastiskt mycket att tänka vidare utifrån. De olika forskningsgrenar som berör hjärnan gör det också ur väldigt olika infallsvinklar; evolutionsbiologin ser allt det förflutna – även mutationer och diskontinuiteter – bara som historia, medan neurologi ofta verkar orienterat utifrån ett medicinskt perspektiv och gärna tolkar avvikelser som sjukdomar. Båda linjer innehåller sina vinster och sina problem.

Det roligaste med utmaningen är dock att försöka formge en ny diskurs för att bemöta de vanligaste förekommande som också tar utgångspunkt ur biologistiskt grundade argument. Det finns ganska många exempel. Den orättvis benämnda socialdarwinismen är ett; wikipedia ger för handen att detta är en ” samlingsbeteckning på flera varierande ideologier som baseras på idén att tävlan mellan individer, grupper, nationer, eller idéer styr den sociala utvecklingen i mänskliga samhällen och att försök att hindra denna tävlan genom politiska ingripanden till skydd för svaga i samhället leder till att utvecklingen mot högre stående samhällsformer hindras”. (Att detta är en väldigt tidsbunden och mot Darwin orättvis tolkning av evolutionsteorin kommer jag att ha anledning att återvända till i senare poster.)

Ett annat exempel är förstås den tidigare nämnda Dahlströmska tolkningen, att samhället borde inrättas för att passa de små skillnader som finns mellan grupper i samhället och därmed hota att cementera maktordningar.

Ett dagsfärskt och riktigt vidrigt exempel är den biologistiska diskurs som växer fram inom den nätbaserade ”mannosfären”, det vill säga kränkta vita mäns bloggarnätverk och underjordiska webbfora,  där biologin används som ursäkt och legitimering för mäns våld mot kvinnor. Listan är ganska lång över andra exempel på idéströmningar som hämtar näring från en biologisk vokabulär i syfte att berättiga vissa gruppers över- och underordning. Nazisterna gjorde det under 30-talet i Tyskland, ”socialkonservativa” partipolitiker i Sverige gör det gärna ännu denna dag. Under hela tiden mellan dessa exempel och ännu idag är det vanligtvis ideologiska system som vill rensa ut det misshagliga och kantiga och istället strömlinjeforma samhället och dess medborgare som använt biologistisk orienterad argumentering.

Då jag läste grundkursen i socialantropologi berättades ämnets historia fram såsom att det allra första antropologiska paradigmet, under första delen av 1800-talet, var en Darwinistiskt influerad ”evolutionism” som utgick från att stambefolkningar var underutvecklade versioner av människooarten medan den västerländska människan var den högsta utvecklingsformen. Evolutionen tänktes som en stege, från det lägre mot det högre, där den givet högsta livsformen var den som satt i  bekväma länstolar vid brittiska universitet och författade monografier om de utomeuropeiska, som betraktades som havande ett utvecklingsstadie närmare aporna. Denna antropologi var sedan till god hjälp i det brittiska imperiets kolonialvälde och det ofattbara lidande detta kommit att orsaka.

Den politiska användningen av biologiskt tänkande har kort sagt en ganska mörk historia, där den senare använts för att legitimera avskiljandet och underordnandet av vissa grupper. Som om naturen hade  en inbyggd moral av ”högre” och ”lägre”, som om det fanns en biologiskt grundad moral i naturen. Som om avskiljande varit en naturlig funktion. Mer sällan har naturens promiskuitet, trådighet, amoralitet och systemfungerande varit utgångspunkten för politisk tanke. Konceptet neurodiversitet går på tvären mot en sådan användning av naturen som förädllingsmaskin. Dessutom tycker jag att det är ganska oacceptabelt att det bara är sådana jag absolut inte håller med som skaffar sig monopol på och tolkningsföreträde för den organiska grund som alla har gemensamt.

Jag tror att Santiagoteorin blir nästa anhalt för Hypertunnelns del! Fast det vet man inte helt säkert, man får se.

2 kommentarer

  1. […] Christopher Gillbergs ESSENCE-begrepp beträffar måste man nog förhålla sig intresserat avvaktande. Att beakta genetiska strukturer […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: