h1

”Vägseare”. Brrr.

augusti 9, 2012

USA är ett fullständigt galet fascinerande ställe. Vansinnigt hierarkiskt på alla tänkbara vis, ändå betraktande sig själv som möjligheternas land och frihetens hem på jorden. Religiöst fundamentalistiskt och ett land där man från regeringshåll kan motivera ett aggressivt krig med att de som man skall kriga mot faktiskt nu råkar vara ”ondskans axelmakter”, så därför så är det liksom tillomed bra att man åker dit med vapenarsenalen från helvetet. Samtidigt kommer världens mest avancerade forskning därifrån.

Utomordentligt spännande är också den amerikanska individualismen. Då man i Sverige, från politiskt håll eller i varje form av media, uppmanas att ”satsa på sig själv” och att det är något bra att inte vara som alla andra så har det alltid något oidipalt över sig; det är snarast ständiga försök att slita sig loss från en äldre tids kollektivism, något som idag ofta sammanfattas i uttrycket ”jantelagen”. Privata aktörer vet att anti-jantejargongen går hem; således pumpas budskapet ”Var dig själv! Var rebellisk! Gör din egen grej!” ut i reklamen för snart sagt varenda produkt som det är meningen att precis varenda människa skall uttrycka just sin identitet med. Själva individualismen saknas, den verkar liksom alltid bara vara inlånad för att sälja ett i sig konfomistiskt budskap. Verkliga avvikare bestraffas nämligen hårt, och trängs ofta ut i marginalen redan i skolåldern.

I USA är förutsättningarna faktiskt något annorlunda. Individualismen är grundmurad på ett helt anna sätt. Kanske inte ett sätt jag själv skulle vilja ha omkring mig, men ett genomgående sätt. Den som är fattig har där förvisso bara sig själv att skylla, men tänker om sig själv att den faktiskt är ett missförstått geni och en  egentlig miljonär. Detta betyder förvisso att det kanske kan vara svårare för amerikaner att se strukturer och mönster i vilka de själva ingår, men också att avvikanden av olika slag faktiskt har en mer genuint integrerad plats i kulturen. Egenskaper som hör till ADHD eller Aspergers kan ta en person långt, givet att hen hittar former som stödjer upp där hen själv brister.

Jag har på den här bloggen försökt finna begrepp och tänkandefigurer som tar fram det positiva med olika neuropsykiatriska funktionshinder, inte minst för att försöka formulera en gemensam identitet som inte bara bygger på att man är sämst. Den idén har andra kommit på också – ändå är det ofta på vis som bär mig något emot, som jag själv helst låter bli att vilja ansluta mig till. När ett sådant identitetsformulerande går till på ett riktigt jävla amerikanskt vis känns det logiskt, för den amerikanska hjältemyten rimmar av logiska skäl mycket med personlighetsbilden hos personer med NPF, ändå blir det liksom lite jobbigt för mig. Behold följande:

För den som är intresserad av ett riktigt vräkigt, pompöst och heroiserande sätt att försöka kapitalisera på neurologiska avvikares behov av en någorlunda värdig identitet rekommenderas Garrett Johns hemsida, The Wayseer Manifesto. Där finns bland annat en video där han genom en telefonlur håller ett sorts ”tal till nationen” till tonerna av pampig Fruity Loops-stomp, riktat mot ”All you rule-breakers, you misfits and troublemakers – all you free spirits and pioneers – all you visionaries and non-conformists”. Vidare får vi höra att ”Everything that the establishment has told you is wrong with you – is actually what’s right with you. […] Been diagnosed with a ”disorder”? That’s society’s latest way to deny it’s own illness by pointing the finger at you.” Ja, vad tusan, kolla själva:

Adressen är ganska tydlig:

Your impulsivity is a gift – impulses are your key to the miraculous,

Your distractibility – is an artifact of your inspired creativity,

Your mood swings – reflect the natural pulse of life, they give you unstoppable energy when you’re high and deep soulful insight when you’re low”

Nån ADHD-skalle som känner igen sig?

Ja, det där är ju typ exakt vad jag själv dänger ut mina walls of text omkring. Fast liksom formulerat på ett annat sätt och av en snubbe som ser ut som en blandning av Kid Rock och Kurt Russell. Jag skriver förvisso rätt annorlunda och ser ut som en blandning av några helt andra, ändå känner jag att jag kanske skall hitta på nåt annat än neurodiversitet att skriva om framöver. Det gäller visst att inte bli allt för uppe i det.

 
Image

 

(Bilden föreställer alltså Garret John.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: