h1

Neurism. Finns den?

augusti 12, 2012

Vad jag vet finns det tre nästan säkra sätt på vilka man känner igen en rasist:

1. Vederbörande säger väldigt ofta ”Jag är inte rasist”, allra helst inledande i meningar;

2. hen tycker att människor runtomkring sig väldigt ofta använder sig av debattmetoden ”guilt by association”, samt

3. använder sig av uttrycket ”Nu föll du på Godwins lag!”.

Lätt som en plätt! Och med nästan säkert resultat.

Men nu är det förstås också så att ordet ”rasist” inte är så enkelt. För en del år sen var det vanligare med utsagor som faktiskt röjde att dess uttalare hyste den formulerade åsikten att personer av en annan hudfärg också var kvalitativt annorlunda gentemot den med den egna. Idag är knappast problemet med ängslan inför personer med icke-svenskt namn eller utseende mindre, men vaksamheten mot rasism är däremot större än tidigare. Ingen vill bli bärare av korkade fördomar, och alla (som vill bli tagna på allvar i en debatt) måste istället framhäva sig själva som faktiskt helt opartiska och bara liksom passiva inför de stumma fakta som för dem presenteras. Kanske måste man sålunda formulera om idén om rasism; vare sig den grundar sig i en åsikt om andras underlägsenhet eller ej, så är det en rasistisk handling att reproducera och förstärka de strukturer som ser till att människor med främmande hudfärg eller namn får svårare liv än vad de haft om deras namn/utseenden varit ”svenska”.  Samma sak med sexismen; rasistiska och sexistiska handlingar kan lätt spåras, men personer som tillerkänner sig identiteterna ”rasist” eller ”sexist” är svårare att finna; det är omgivningen som kallar en för en, eller antyder att man gjort sig till kanal för åsikter med rasistiskta implikationer. Således de tre givna kriterierna för den som söker rasism.

Finns det något sådant som en ”neurism”, en diskurs som bidrar till att människor med ett gentemot normen annorlunda nervsystem skjuts längre ut mot samhällets marginaler? Biologer har sedan länge refuterat idén om att det finns mänskliga raser, och könens olikheter är förvisso påvisbara som närliggande normalpopulationer men försumbara beaktat hur stor variationen är inom båda könen. De strukturer som håller isär raser och kön är således ganska synliggjorda, och människor vet att de förhåller sig till debatten via identitetspolitik. De strukturer som ser till att samhället följer en allt snävare anpassning för neuronormaler, vilket till sin konsekvens får en hårdare uteslutning av NPF-personer (det vill säga de med mer specialiserade nervsystem), är inte synliga genom identitetspolitik.

Icke-domestiska, icke-vita och icke-heterosexuella har under många år arbetat för att synliggöra dessa strukturer. Idag kanske orden ”sexism” och ”rasism” till viss del spelat ut sin roll; de är inte effektiva längre. Rasistiska och sexistiska strukturer tar andra vägar än genom identiteter. Neurosamhället har däremot inte arbetat på samma sätt, förmodligen för att idén om neurodivertsitet inte är speciellt gammal. Strukturerna är inte mindre starka – dessutom har de sociala strukturer som sorterar bort neuroavvikare ett biologiskt korrelat, vilket varken sexism eller rasism längre har.

Mer och mer tror jag att det är viktigt att formulera en positiv identitet för de personer som faller utanför neuronormalens träffradie. Kanske skulle en sådan ha som konsekvens att det samtidigt formeras en mer explicit neurism också, alltså att människor börjar skaffa sig liksom neuristiska åsikter och neuristiska identiteter. Dock kan det också vara så att  vi faktiskt här är betjänta av att människor helst inte vill associeras till korkade åsikter. I varje fall: det torde falla på den undanträngdes privilegium att få formulera sig runt de strukturer medelst vilka den utesluts. Detta är helt säkert enklare om man faktiskt är en grupp, inte bara en ansamling helt separata individer.

 

Not: Godwins lag, enligt Wikipedia, kan sägas vara att ”den som liknar sin åsiktsmotståndare vid nazister kan anses ha förlorat diskussionen”. I nåt helt annat sammanhang formulerade jag själv Godwins lag 2.0; ”den som under en diskussion, utan att bemöta sakfrågor, hävdar att den andre fallit på Godwins lag kan anses ha förlorat diskussionen.” Smart, eh?

4 kommentarer

  1. Jag är rätt dålig på att uttrycka min glädje eller vad jag nu ska kalla det, när jag upplever något som är mig berikande. Efter att ha läst igenom allt så tvingar jag mig nu till det: du är mäkta underhållande och intressant i dina texter. Jag behöver kolla upp en del begrepp för att hänga med, vilket bara är positivt. Det är gött att expandera sin begreppsvärld (även om jag tappar det mesta ganska snabbt)! Fortsätt för faan!


    • nej för du är jättebra på att uttrycka den! det märker man på att jag blir så glad av att få din kommentar. såg den i mobilen igår på en förttvivlad spårvagn just när jag tänkte ”det är ju skittråkigt att ha en blogg, jag måste genast lägga ner den” (vilket jag iofs tänker typ fem gånger om dagen). men när jag fick kommentaren tänkte jag istället ”jag måste blogga mer!” så då blir det så, alldeles ganska snart.


  2. […] Tankefelet som gjorde att jag helst ville slippa vara kritisk är således idén om att en person kan vara kritisk. Det är ju analysen som är det, eller som koncentrerar sig på de punkter där normen plötsligt finns genom att brytas (byta fas). Normkritik är nog vad som måste göras om man till exempel vill spåra neurism, något jag efterlyst tidigare. […]


  3. […] efterlyste för några månader sedan exempel på neurism, som jag tänkte som en neurologiskt koncentrerad motsvarighet till rasism. Sen tappade jag […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: