h1

Diagnostik, fraktalmagi

augusti 24, 2012

Hej hej, nu blir det introspektion igen! Det var väl kul för mig tycker jag, och naturligtvis rena festen för er, alla jävlar är ju mest av allt intresserade av just mig och mina djupa tankar om varför jag är som jag är. Håll till godo, era gamar!

Det har behövts mig ett tag för att fatta vad ADHD är, eller hur det kan bli begripligt för mig. OK, en diagnos, visst, men det är liksom bara ett ord. Vad är ”en diagnos”? En diagnos är i sig inte en sjukdom, ett handikapp, en förmåga eller något sådant alls; det är inte heller en läkares konstaterande av befintlig sjukdom. Den enda definition som jag kan se fungerar är denna rätt fina från svenska Wikipedia om teknisk diagnostik;

Teknisk diagnostik är att från givna insignaler, utlästa givarvärden och en modell av hur systemet uppför sig i dess olika tillstånd bestämma i vilket av tillstånden ett system befinner sig

…alltså en definition som koncentrerar sig på ett rent fungerande och – åtminstone på definitionsplanet – bortser från de exempel fungerandet genererar. Det mest abstrakta är ofta det mest konkreta. Annars är det helt enkelt inte abstrakt nog.

Att den betecknar en verklighet är förstås ställt bortom tvivel, men det finns ett uppenbart problem i att just ADHD-diagnosen egentligen bara är en sammanställning av ett antal brister hos den diagnosticerade, att den vägrar se något utanför dessa brister. Ser man sig omkring bland diagnosticerade personers berättelser blir det dock klart att det finns en uppfattning inom gruppen om att tillståndet är betydligt vidare och innehåller mycket mer än bara uppmärksamhetsbrist med hyperaktivitet (diagnosens svenska namn). Hypertunneln är en av de sakerna. Just hypertunneln är mitt ord, men historien finns hos många fler.

Vad är hypertunneln? Det är ett av de namn jag givit vad jag alltid tänkt på som en av mina definierande förmågor. Det är förmågan att smälta samman med en uppgift eller upplevelse till den grad att man glömmer sig själv. Det är en tendens att vilja ge sig själv till något utanför det egna medvetandet och den egna kroppen. Det är att följa något större, att ansluta. Det kan röra sig om vad som helst; i mitt fall har det oftast handlat om musik, mode, filosofi, konst. Att det blivit just sådana saker har jag tolkat i termer av min psykologi; att det är lättare för mig att ge mig till något som saknar en given lösning. Jag har tänkt på mig själv som en estet; en som ägnar sig åt att ansluta till, följa, sammansmälta med och förfina en typ av uttryck som saknar egentlig praktisk tillämpning. Jag har alltid tänkt att jag nog är väldigt kreativ, men att det är ett problem att vara det. Samhället eftersöker knappast kreativa människor, trots 00-talets glada kreativitetsvurmande; snarare premieras folk som förmår att arbeta reaktivt; man utgår från ett givet ”problem” som måste läsas, sen försöker man finna en lösning till det.

Det där med att sätta upp tunneln och vara i den kräver mycket kraft. Det är också det enda sättet jag upptäckt att jag på allvar kan engagera mig i något; kan jag inte tunnla så kan jag inte lära mig något, hålla mig vaken, fungera kroppsligt eller mentalt. Jag har somnat på möten sedan jag var 14 (innan dess klättrade jag på väggar istället). Det som är tunnelns största kraft i vissa lägen är alltså samma sak som ger dess största svaghet. Det är som om det finns en tröskel för vilka aktiviteter jag kan ge mig till; att tunnla med varje uppgift som ställs framför mig skulle kräva mer energi änn vad vilken människa som helst skulle mäkta med. Att vara tunnelmänniska kräver mycket vila, betydligt mer än för den neurologiskt mer grovkalibrerade normalmänniskan. Det rör sig helt enkelt om att energin inte kommer i ett jämt utflöde utan liksom i kataklysmer, och att det inte resulterar i en jämn utkomst av promemorior och protokoll utan i fyrverkerier och kaskader av fyrvekerier och kaskader. Mmmmmm.

Jag tror att jag börjar närma mig nån sorts för mig acceptabel förståelse av vad ADHD är. Jag tycker förstås fortfarande att det är spännande att ge mig in i nya områden som medicin och biologi och sånt där, men vad som börjar framstå är något mycket vidare, abstraktare. Och det är i min värld när man lyckats utplåna exemplen som man börjar nå något äkta, då allt kött och klägg och smågrejs som står i vägen för det rena fungerandet skalas av som något så vackert som ett rent fungerande framstår; tunneln är vidöppen. Jag har också hittat på rätt många ord (man är tvungen att hitta på om de gamla är skitdåliga, vilket bevisas av själva idén om ”sjukdomen ADHD”); hypertunneln, närminnesskugga, aioskopi och så vidare. Det torde ge näring för en hel del bra tänkande inom andra domäner än det som rör bara själva min egen hjärna. Om man nu vill gå andra vägen, från exemplena till det abstrakta: de där orden har motsvarigheter i historierna från andra med diagnosen också. Jag är inte fel ute; hypertunnelns insida hänger medelst dess specifika sätt att moderedra energi samman med dess utsida. ”Fördelarna” är samma som ”nackdelarna”, eller åtminstone är de utkomster som givs i olika kontexter effekter av samma fungerande.

Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.

 

4 kommentarer

  1. Finns mycket att säga i ämnet så jag anstränger mig för att inte simma ur bild. Det skapande ruset, i form av gudaförkroppsligande, intoxikation eller en viskande musa är en romantiserande föreställning som förutom att vara normen av skalden och konstnären genom historien dessutom i ovanstående fall vägrar acceptera att ”en vanlig människa” skulle kunna åstadkomma något av bestående värde. Men det är inte bara inom litteratur, konst och musik – även om det är här det är tröttande vanligt i beskrivningen – som det här ruset eller obegränsade flödet av fokus förekommer. Storheter inom naturvetenskap och filosofi har beskrivit hur de kunde sluta sig i timmar utan att notera omvärlden, äta eller göra något annat än att stångas med att lösa uppställda problem eller färdigställa sina egna teorier. Faktum är att den enskilt tydligaste gemensamma egenskapen jag har funnit i biografier eller intervjuer med samtliga framgångsrika människor från Newton, Coltrane och Dostojevskij till moderna företagsledare, arkitekter och nätvirtuoser är att de aldrig sysslar med något utan endast fullständigt hänger sig saker.

    Jag skulle som en liknelse vilja tala om en spotlight snarare än en glödlampa. Medan glödlampan sprider ljus över hela rummet i ett behagligt sken är det inte någonstans tillräckligt för att verkligen vara avslöjande. Spotlighten å sin sida är alltid fokuserad och gräver sig ner i tillvaron för vidare studier, men bara om du riktar den mot rätt punkt är den till nytta. Det går hos många att spåra en självutplånande besatthet i jakt på harmonin, sanningen eller perfektionen som dessvärre alldeles för ofta har utmynnat i missbruk, självmord eller galenskap. De skarpaste ljusen brinner också tyvärr ut fortast.

    Savanter beskrivs ibland utifrån att de har en hjärna utan filter eller equalizer så att alla de nedärvda, socialt överförda och upptränade raster vi har mellan oss och verkligheten saknas för dem – åtminstone på ett område. Det finns inget överlevnadsvärde i att kunna memorera en husfasad på 10 sekunder, än mindre Göteborgs hamn från luften på 3 minuter, men det finns en liten grupp människor som besitter förmågan och sedan kan rita av motivet ner till varje fönster, båtmast och cykel. Likt en bländande informationsstråle rakt ner i neocortex (jämför Hypertunneln) och att individer med dessa fascinerande förmågor föredrar avskildhet eller mattas av intryck är föga märkligt. I stället för att använda 1xhjärnkapacitet under 5 timmar utnyttjar de 100xhjärnkapacitet under 3 minuter. ”Vanliga människor” har filter som skyddar hjärnan från överlastning och sinneströtthet, men tänk om man besitter en gnutta savantförmåga så till vida att man kan öppna på spjällen då och då för ämnen man är intresserad av och i ögonblick när man är beredd? Jag har svårt att tänka mig genialitet, hur den än definieras, utan den egenskapen och jag vågar även påstå att alla kreativt framgångsrika människor har den i någon mån.

    Du borde se ditt tunnlande som en otyglad, men inte otämjbar talang och något som inte går att träna sig till utan som man endast kan födas in i.


  2. AH! tack mattias. wonderful. simma ur bild om du vill, jag gör det gärna själv.

    jag har då och då på bloggen gjort en grej av att det visst finns ett överlevnadsvärde i specialförmågor, att det är neurodiversitetens själva idé. dock inte primärt överlevnadsvärde för den individ som besitter dem, utan för den grupp i vilka de ingår. adhd-are: hypertunneln, kreativiteten. aspies: förmågan att zooma gränslöst på för vad som för andra verkar idiotiskt, och den medföljande tandemförmågan att skita i vad de där andra då tycker (=ett neurologiskt korrektiv mot gruppseende och invandhet som expenderar gruppens kunskap genom att ointresserat bryta med dessa konventioner). och så vidare. kan vara smärtsamt för individen, men är bra för gruppen tillsynest att den tillåter viss varians.

    tunnel är förstås en talang! vet ej om det stämmer att den bara kan förekomma medfött, det finns substanser som kan hjälpa till också. visste du att r.l. stevenson skrev dr. jekyll & mr. hyde på sex dygn? farbror kokain lär ha varit med honom bakom den låsta dörren till skrivkammaren.


  3. Jodå, Coleridge lär ju har seglat rätt långt in i dimman när han skrev Kubla Khan, Parker sköt upp mer än bara städning av lägenheten och så vidare, men frågan är i vilket syfte substanserna tas och vilken effekt på skapandet de har? Jag tror ju inte på att de s-k-a-p-a-r en talang eller förmåga, däremot att den kan förändra, förvrida och kanske t o m förädla eller helt enkelt bara dämpa ångesten av att behöva bry sig om något annat än det enda viktiga som kan vara att skriva jättelångt om en mongolisk härskare eller öva skalor 8 timmar i sträck.


  4. […] Hyperactivity Disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet”). Att bara de negativa sidorna av denna speciella kognitionsapparat har namn betyder att det är jäkligt svårt att tala om […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: