h1

Normkritik är den enda kritiken

september 3, 2012

Jag har rätt länge tänkt att det mest nattståndna, trista och reaktiva sättet att tänka är det med en kritisk grundansats. Kritik har känts helt meningslös, ett ord som bara används liksom helt obetänkt och som i dagligt tal mest verkar betyda att man gnäller på något. Att ”vara kritisk” mot något = att förhålla sig skeptisk och försöka finna svagheter, har jag tänkt. Inget för mig – jag vill i mitt tänkande följa med, driva längre och kanske för långt.

Men jag har ju lite fel, inser jag nu när jag läser mina inlägg om normer och normativitet. Det normativa tillståndet är lika med, menar jag helt visst i posterna, det när inget märks – normen blir märkbar först då den bryts. Således är normbrottet det enda som kan synliggöra normen. Normen är ett flytande nu, den luft i vilken vi lever och vars existens vi varseblir först då den blir för kall, varm eller vätskehaltig för att andas. Luften byter fas; först vid fasbytet märkte vi att det fanns ett normaltillstånd, som nu är upphävt. Det finns en kritisk punkt mellan faserna.

Normen kan, sade jag, endast studeras där den bryts – där den dess fas skiftas. Den kritiska punkten. Kritisk massa: den lilla extra fluktuation eller variabel som behövs för att systemet skall skifta funktionssätt. Skillnaden mellan is och vatten, mellan vatten och ånga. Analys av normer måste vara sökandet efter dessa punkter. Normkritiken är den enda kritiken.

Tankefelet som gjorde att jag tidigare helst ville slippa vara kritisk är således idén om att en person kan vara kritisk. Det är ju analysen som är det, eller som koncentrerar sig på de punkter där normen plötsligt finns genom att brytas (byta fas). Normkritik är nog vad som måste till om man till exempel vill spåra neurism, något jag efterlyst tidigare.

Jag har också givit luft åt åsikten att det torde falla på den förfördelades privilegium att formulera sig runt vad som är en förtryckande struktur, men jävlar vad det skavt i mig efter det. Något saknas i resonemanget. Det är ju knappast så att alla de som utger sig för att vara förtryckta är det, eller att alla som självrättfärdigt utger sig för att vara förskräckligt förfördelade i samhället faktiskt också är de som står lägst. Sverigedemokraterna är knappast förtryckta av romerna och kulturarbetarna, ”Genusnytt” och rörelsen av gubbar som tror att det finns en statsfeminism som förtrycker vita heterosexella medelklassmän (och som gärna tar biologin till intäkt för att manlig överording är naturens vilja) är inte på något vis strukturellt underordnade alla landets kvinnor, moderatgubbarna ”Skattebetalarnas förening” är inte förtryckta av det faktum att de måste bidra till välfärden. Alla dessa är exempel på organisationer som utger sig för att vara synnerligen förtryckta, men som befinner sig i fas med normen. Alla utger de sig för att ”vara kritiska” kännetecknas de således av en absolut brist på den självrannsakan som är nödvändig för att utföra en kritisk analys; ett sökande efter vad den norm i vilken man själv innefattas exkluderar, längs den såriga, värkande yta som är normens utsida. Den som har godkänt att den är norm irriteras inte av sakernas normaltillstånd utan när något bryter denna norm, de gör sedan allt för att förtränga detta onda.

Det som faller på den förfördelades privilegium blir således snarare att få vara den som kan spåra en norm, genom att den befinner sig vid normens kritiska punkt. Den som står bredvid, omfattas av normen och ser den brytas (och således får den synliggjord för sig), har att välja på att antingen förtränga eller införliva det som brutit normen, alltså att förstärka normen eller förändra dess räckvidd. (Och nej, antirasism, feminism, solidaritetstänkande, kulturarbete och annat som brukar beklagas av dessa organisationer är inga normer. De är oftast i sig reaktioner på normer, på vilket man kan välja att reagera på samma sätt som alltid då en norm bryts: att förtränga eller införliva.)

En människa kan inte vara kritisk, men en analys kan vara det. Den inriktar sig dock inte på skeptiskt gnällande utan på att finna sin världsbilds gränser för att kunna vidga sig själv; innesluta ett tillåtande även för det som är främmande och avvikande.

Update:

Tack, bäste Ozonist, för det tweet som satte igång något som blev det här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: