h1

Avvikarskapande i media: Johnny Skalin och Sandy Hook Elementary School

december 19, 2012

Jag efterlyste för några månader sedan exempel på neurism, som jag tänkte som en neurologiskt koncentrerad motsvarighet till rasism. Sen tappade jag tråden; den finns ju överallt men är stillsam och tyst och har inget riksdagsparti som talar i sin sak, såsom rasismen har. Men se, idag har flera riktigt goda exempel uppenbarat sig!

Först var det den fasansfulla massakern på Sandy Hook Elementary school häromdagen. En 20-åring gick in på en förskola och mejade vilt omkring sig. 20 barn och ett antal vuxna strök med, detta i ett av USA:s vapentäta områden. Den annorledes väldigt starka och talföra vapenlobbyn höll sin käft några dagar. Vad skulle de säga, att problemet var att inte alla barnen hade haft maskingevär de också, så att de kunde försvara sig? Men så kom man förstås på att problemet varken var att det finns vapen i varje hushåll i hela delstaten eller att barnen saknade försvarsmedel; i stället passade det bra att koncentrera sig på  att gärningsmannen Adam Lanza förmodligen hade Aspergers syndrom. Ett avvikande projicerades på gärningsmannen, vilket skulle motivera helt andra åtgärder än ett allmänt vapenförbud. (Att sedan Lanza inte alls har diagnosticerats med Aspergers syndrom, samt att diagnosen inte innebär våldsamhet eller empatistörning, som populärt  antas – se även Peter Mangs-fallet  – spelar ingen större roll. Diagnosnamnet är tillräckligt bekant för folk i gemen, men samtidigt tillräckligt okänt i sig, för att det skall kunna användas som en ”förklaring” stark nog att urskulda vapenlobbyn, eller åtinstone att göra ett försök.)

Det andra exemplet är dagsfärskt och rör SD-toppen Johnny Skalin, som av Sundsvalls tidning outats såsom havande en ”neuropsykiatrisk diagnos” (enligt Flashback-källor och det allmänna ordet på Twitter rör det sig om ADHD) och för denna uppburit ersättning från Försäkringskassan under 13 år. Några månader i början av Skalins återkomst till arbetslivet, alltså i början av karriären som yrkespolitiker, skall ersättning och lön ha överlappat. Detta är skälet till uthängningen; dubbelmoral, lurat skattebetalarna. Och kunde han verkligen jobba i riksdagen, han som lyckats så dåligt i korvkiosken där han skulle rehabiliteras 2007?

Jag personligen har ingenting, verkligen ingenting, till övers för hans parti (som är ett nyligen reformerat nazistparti), dess partitopp (där samtliga verkar ha en bakgrund som rassar, något som visar sig så fort någon av dem tagit några glas för mycket, vilket verkar hända precis hela tiden) eller deras idéer (i korthet: ta bort allt avvikande, skärp in och lagstadga alla norm- och territoriegränser och försvara dem med ord och vapen). Dock har mediedrevet mot dem under denna höst skötts så otroligt dåligt, lika ruttet som behandlingen av Håkan Juholt härom året eller sämre. Och i min uppfattning har Sundsvalls Tidning, som denna gång stod för scoopet, ridit på en redan befintlig skandalvåg för att tjäna några spänn på drevet mot SD och – liksom vapenlobbyn i Sandy Hook-fallet – gladeligen offrat alla neurologiskt avvikande på ett bräde för att kunna tjäna några spänn själva. Cyniskt så det förslår.

En neuropsykiatrisk diagnos innebär nämligen inte på något sätt i sig att man inte kan jobba. Givet rätt förutsättningar så går det alldeles utmärkt – dock kan dessa förutsättningar vara svåra att finna. Samhället är utformat utifrån neurotypen, därför är också de flesta jobb anpassade för densamma. De flesta klarar av att vara korvgubbe, men inte alla. De flesta skulle nog inte klara av att vara riksdagsledamot, men vissa gör det. Är det en omöjlig tanke att det finns människor som klarar av att vara riksdagsledamot men som inte klarar av att vara korvgubbe? Kanske, om man tänker sig att alla människor är likadane, bara mer eller mindre kompetenta. Men så är det inte. Människor är olika.

Som ADHD-person kan man mycket väl klara av arbeten med hög komplexitetsgrad och hård press, men vara en jävla sopa på allt som rör det egna livets administrering. Detta betyder inte att man är lat, att man fuskar, att man lurar någon eller liknande. Gör man något man gillar kan man göra det på ett sätt tusen gånger intressantare och effektivare än vilken neurotyp som helst skulle gjort det. Gör man något man inte står ut med så kommer man helt enbkelt inte att göra det.

Låt mig få berätta en sak om mig själv. Jag har hållit fyra föreläsningar i proffessionella sammanhang i år. två av dem har jag tagit betalt för, trots att jag haft kontrakt för dem allihop – de två har jag rapporterat in efter vänliga påtryckningar från arbetskamrater, månader i efterskott, och de två övriga har jag inte tagit betalt för alls. Det lilla pappersarbete som jag vet krävs för att få de pengar som rätterligen är mina innebär för stora påfrestningar. Jag har skrivit en godkänd doktorsavhandling, recensioner, artiklar och bokkapitel i akademiskt granskade publikationer, men att fylla i en timrapport kan få mig att – bokstavligen – kasta mig på golvet i mitt tjänsterum och skrika blint in i vilket mjukt material som finns till hands för att inte min vanmakt skall höras in till grannen. Då jag doktorerade 2007 och lämnade min tjänst vid institutionen övertalade mig instistutionssekreteraren att med hennes hjälp fylla i timrapporter för tiotalet föreläsningar jag hållit under de senaste åren för att pengarna inte skulle frysa inne. Det är inte så att jag ”tycker illa om” eller är ”för lat för” pappersarbete. Det är så att min hjärna slutar funka och adrenalinet pumpar som vore en kärnreaktor ansluten till centrala nervsystemet då jag ställs inför pappersarbete. Jag fattar inte hur det över huvud taget skall gå till – det är nästintill oöverstigligt. Jag somnar eller exploderar.

Detta är inte psykologi – det är min ADHD- hjärna som är konstruerad på detta vis. Den finner tillfälliga, kreativa lösningar på allt sådant som normhjärnan automatiserar direkt. Detta gör min hjärna elastisk på ett sätt som normhjärnan inte är. Denna elasticitet följer med in i alla aktiviteter, men den kostar på. Att vara ständigt kreativ, hela tiden automatiskt konstruerande nya lösningar för i stort sett allt, kostar mycket mer energi än att ha färdiga rutiner för samma saker. Ofta – flera gånger om dagen – ställs jag inför situationer där jag känner att jag kommer att somna eller explodera. Fattar du? Hjärnan jobbar alltid. Hela tiden på högvarv. Hela tiden.

Det finns många fler exempel ur mitt liv. Tror du mig om jag berättar att jag, om det funkade så, säkert skulle ha tio månadslöner att casha in efter mina år som vårdbiträde inom äldreomsorg och gruppboenden under 90- och tidiga 00-talen? Det är sant i alla fall. Att jobba de där månaderna var en mindre ansträngning än att fylla i timrapporterna. Så fort en uppgift kräver att saker görs på ett förutbestämt och standardiserat sätt närmar sig paniken.

Jag tror således inte att den där sverigedemokraten har velat något illa med de dubbelbetalda månaderna, eller att han givit uttryck för någon dubbelmoral eller nåt sånt över huvud taget. Jag känner igen mig i hans situation. Kanske har jag själv till och med gjort något liknande någon gång, men det omvända – att jag utfört arbete utan att ta betalt för det – är vad som dominerat mitt liv. Historien om Johnny Skalin hade kunnat skrivas på ett helt annat sätt, som inte varit cyniskt, geggigt och spekulativt. Hanteringen har varit lika cynisk (om än mer obetänkt) som den av Sandy Hook-fallet. Neurologiska avvikare offras utan en blinkning. Hela scoopet baserar sig på antagandet att en ADHD-person fungerar likadant som en neurotyp (fast lite sämre), medan sanningen är att ADHD-personen fungerar annorlunda. Ingenting säger att en ADHD-person som är kass på att sälja korv inte klarar av de uppgifter som åligger en politiker, fascistparti eller inte. I princip kunde historien i stället formulerats som en framgångshistoria, om det nu inte var så att det gällde ett parti emot vilket det redan gick ett drev på vilket man själv kunde tjäna några usla kronor. Det är ingen riktigt journalistisk granskning som pågår, det är en rätt sjaskig smutskastning som dessutom drabbar andra med neuropsykiatriska diagnoser.

Ett rätt gott exempel på förutfattade meningar om neurologiskt specialbegåvade, skulle jag säga, och på hur denna grupp – vi – drabbas av okunnighet och omedvetet förutsatta idéer. I stället för att granska Sverigedemokraternas riktigt brungrumliga idéer samt hur dessa uttrycks i diverse språkliga krumbukter och omskrivningar, så väljer både Sundsvalls tidning och senare även alla andra stora tidningar och mediekanaler att inrikta sig på att försöka finna tecken på dubbelmoral hos individuella partimedlemmar, detta på ett vis som går rakt in i och reproducerar uppfattningar om neuropersoner som ”likadana som alla andra fast sämre”.

Jag tror nog att det dröjer ett tag före folk börjar inleda meningar med ”Jag är inte neurist, men…”. dock tror jag att det är sådana här saker cripteoretiker skulle ägna sig åt i stället för att slösa tid på att visa att normisar minsann är lite småsjuka i huvet de också, något ingen borde vara intresserad av att höra.

2 kommentarer

  1. http://www.svt.se/nyheter/sverige/forsakringskassan-skalin-gjorde-inte-fel
    Försäkringskassan: Skalin gjorde inte fel


    • nej, har man sett! tack robert. och det har man hört rätt lite om i media, vad jag vet. gnöh.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: