h1

Åkallan

december 24, 2012

Smått rastlöst frampå julaftons eftermiddag. Det är så skönt att inte åka nånstans idag, att det bara är vi. Jag, finaste frun min och den snart fyraårige. Men stämningen har ett anspänningsmoment. Vi har påbörjat en ritual. Allt måste stämma.

”Tror du han kommer om vi tänder stearinljus?” frågar jag pojken, ”Han borde gilla levande ljus”. Det finns alltid levande ljus när främlingar från andra världar skall frammanas. ”Äsch, han kommer nog inte” svarar den lille och leker lite väl obekymrat vidare med grejen han fått på morgonen; han är skeptisk till de flesta typer av ritualmagi, dessutom säger han att det saknas gäster. Vad han vet måste det finnas gäster med för att främlingen skall dras till just vårt lila hörn av verkligheten. Jag förstår vad han menar. Det behövs en skillnad mellan den upphöjde och en ansamling människor; de senare skall liksom bilda en massa. Det är nog svårare med avskillnaden då man bara är några stycken. En gåvobärande upphöjd kan man inte sitta och småprata med över en kopp. Då försvinner upphöjdheten och kvar blir väl bara nån snubbe med luva.

Det luktar kanske fel! Örter och kryddor, psykotropiska substanser. Det måste ju finnas med. Vi förskjuter något; de som inte besitter förmågan att ställa in sig mot den nödvändiga övertygelsen får justera den neurologiska kalibreringen. Annars händer det inte. Min fru värmer på glöggen, offer bärs fram och placeras på vardagsrumsbordet. Nu kommer han att förnimma vår förväntan genom etern! Nu måste han väl begripa. Kom. Kom. Kom. Ceremonin har påbörjats, luften är tung och söt, vi har tagit in ett barrträd i huset för att ha evig skog omkring oss. Hon sprider en doft som samtidigt är dov och frisk, den blandas med glöggångor och förväntan. Kom. Kom.

Jag börjar bli nervös. Tänk om det inte funkar? Endast en dag om året kan ritualen utföras. Lyckas vi inte idag blir väntan lång. Och det sista momentet hänger på mig. Min egen övertygelse. Äsch, vi kanske skall skita i alltihop? Det funkar nog inte ändå.

Jag säger till slut till pojken och frun, ”Alltså, jag vet inte om han kommer, vi har väntat rätt länge nu. Jag vill inte vänta nu, jag går ut med det här skräpet som står innanför dörren. Jag blir kanske borta en stund för det måste sorteras i soprummet.” Min fru säger att ”Ja, det har du nog rätt i ändå. och kanske kommer han inte om han tycker att det luktar sopor här inne.”

Jag tar sopsäckarna i vänstra handen, en annan säck i den högra. Säger ”Hejdå på en stund!” till pojken och skyndar med bultande hjärta ut genom ytterdörren.

One comment

  1. hur gick det sen då? https://twitter.com/hypertunneln/status/283242677535899649 ritualen funkade, den åkallade dök upp!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: