h1

Den biokemiska pastöriseringsmaskinen

januari 9, 2013

Svenska Dagbladet, idag:

Sömnmedel till barn ökar. Oroliga och ledsna barn med sömnbesvär ges läkemedel som är utprovade för gruppen 55 och uppåt. De får ingen kompletterande terapi. Och allt fler diagnosticeras med ADHD; medicin enda lösningen där också. Kemin skall rädda etablissemanget från neurologiska kaoskaskader. Ny slasktratt: ADHD. Har man mycket ADHD i skolan får man extra resurser, eller i sämsta fall tillträde till neurokemisk utslätning i form av metamfetamin och melatonin. Den överskjutande energin liksom den underskottsliga tas om hand av kemiska små hjälptomtar.

Även andra preparat för att klara vardag och skola blir vanligare. På sex år har antalet barn som medicineras för adhd ökat med 178 procent. Antalet pojkar i förskoleåldern har ökat med 220 procent. Totalt fick 26 000 barn mellan 0 och 17 år adhd-läkemedel förra året, varav 541 förskolebarn.

Anna Lundh, överläkare på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm, anser att ökningen till stor del beror på en bättre kunskap om både adhd och medicinering.

Hon pekar däremot på studier som visar att barn som medicineras får sämre stöd på annat sätt, till exempel med terapi och familjestöd, trots att detta rekommenderas – även vid medicinering.

– Det är helt emot de kliniska riktlinjer som finns, säger hon.

(…)

De senaste sex åren har även 32 procent fler barn fått antidepressiva, varav två av fyra medel i toppskiktet inte är godkända för barn. Ändå medicinerades över 1 000 barn under tolv år förra året, en ökning på 50 procent.

Även lugnande medel ökar. Förra året fick 12 000 barn och unga lugnande medel. Av dessa var knappt 3500 i förskoleålder och 880 stycken spädbarn.

Samtidigt ökar trycket på landets BUP-kliniker. Trots att all fler barn utreds, ökar inflödet från skolorna och köerna växer.

Psykiater Anna Lundh tar också upp att förändringar i vårt sätt att leva har en del i barns ökade psykiska besvär. När det gäller sömn lider barn med neuropsykologiska störningar, som adhd, ofta av sömnstörningar. Men även barn som utsätts för stress och överkrav kan få sömnstörningar och ångest, även om de inte syns i läkemedelsstatistiken.

– Vi måste fråga oss om vi ska ha ett samhälle där 10 procent av barnen kvalar in under diagnosen adhd eller om det också har att göra med hur vi organiserar vårt samhälle?

Jag är ju för större diagnosticering av ADHD, eftersom det är ett underdiagnosticerat tillstånd. Jag vill att alla vi som faller utanför normen också skall givas ett kvitto på just detta. Det ger nämligen också ”samhället” ett kvitto på att något inte stämmer i dess nuvarande tillstånd; om en så stor andel människor är så pass annorlunda att deras annorlundahet innebär ett handikapp, så måste det vara så att det finns en felaktigt ställd gemensam mediannivå för hur hjärnan måste vara skapad för att kunna leva här.

Jag inbillar mig alltså att något i samhället måste ändras då man inser att en naturlig variabel av människans neurologiska kontinuum måste ges kemisk kompression för att funka, att man kommer att tvingas inse att insatsen för att ändra på samhället är betydligt mindre än den för att låta det vara som det är. ADHD är en resurs för samhället och samtidigt en gigantisk ekonomisk minuspost, då så mycket energi tvingas ut i omlopp i samhällets utmarker. (Ni vet, det där att nästan hälften av landets fängelseinterner har odiagnosticerad ADHD och dylikt. Kollar man landets hemlösa samt tunga droganvändare är jag övertygad om att man finner samma sak.) Vi MÅSTE, som Anna Lundh säger, fundera över om ett samhälle som utesluter så många människor från möjligheten att göra något annat än att ligga till last verkligen är vad vi vill ha. Men det funkar ju inte om diagnosen bara blir en diskho som leder till en biokemisk slasktratt med uppgift att slipa av alla kanter och strömlinjeforma alla. Det funkar inte. Och att sorgsna barn bara ges artificiell insomning är sorgligt bortom jävla sans och vett.

 

*UPDATE* Torsdag 10/1-12 – Viss nyansering:

”Artificiell insomning”, som jag avslutar ovanstående med, är en sanning med modifikation; det rör sig förvisso om att kroppen tillförs substanser, men det preparat som nämns i artikeln och i min post – melatonin – är ingen kemiskt framställt insomningspreparat utan en kroppsegen substans. Man tillför alltså mer av ett hormon som redan tillverkas av/finns i kroppen. Hormonet tillhandager förutsättningar för att somna men är ej sövande i sig – det behövs fortfarande en sömnvänlig miljö. Att ett barn tillförs melatonin innebär alltså inte att man kan fortsätta som förut, utan kräver komplettering i form av en insats av barnets närmiljö (dvs. familj eller motsvarande). Läs om ni vill posten och kommentarerna på bloggen Sömn för barn.

Bara så att det är sagt.

5 kommentarer

  1. Jag skrev den här posten med smaken av en helt ny form av ilska: http://www.youtube.com/watch?v=bAJ8Xxu2z3c. Try it. Som ett sorts alldeles rent, sakralt raseri som regnar genom hjärnan. Skriv i raseri och lyssna på just den här.


  2. håller så klart med dig, men berördes också av andra som lever nära barn med sömnproblem, vilka länkade till den här bloggposten: http://somnforbarn.wordpress.com/2013/01/09/skramselpropaganda-i-svd-om-barn-och-medicier/


    • men de har all min sympati! det är inte anhöriga eller personal som jag är arg på. tack för länken och tack för att jag får se dig här.


  3. Några funderingar…..

    Vad är det som egentligen är SÅ fel med att försöka korrigera en neurokemisk obalans i hjärnan med hjälp av just KEMI? ”Den överskjutande energin” du nämner (jag utgår från att du syftar på hyperaktiviteten) är ju i själva verket sympom på avsaknad av just energi och när medicineringen fungerar så försvinner det. Om symptom försvinner vid medicinering så är det väl även självklart att behovet av andra insatser minskar; utan att det är något fel med det?

    Det kan inte vara lätt att försöka göra något som anses ”moraliskt rätt” om man tillhör läkemedelsindustrin; jag antar att de vid det här laget har gett upp tanken på att ens försöka. Vi vill ha mediciner men vi vill inte att någon ska ”exprimentera” på oss eller tjäna pengar på att sälja det. Vi vill att forskning ska bedrivas men den som forskar ska inte få betalt av de som ska sälja slutprodukten.

    Melatonin går inte att tjäna några stora summor på vilket gör att det inte heller bedrivs mycket forskning på dess effekter osv. Det är inte helt säkerställt att det fungerar på varken barn eller vuxna och är därför inte heller godkänt som läkemedel (undantag: Cirkadin); till varken barn eller vuxna. Å andra sidan finns det inte heller vetenskapliga bevis för att det INTE fungerar och inga studier som fastställer att det är skadligt att använda, dvs. ; ”Abscence of evidence is NOT evidence of anscence”.

    En liten fundering till; hur många känner du egentligen till som faktiskt blivit erbjudna ”neurokemisk utslätning i form av metamfetamin och melatonin”??

    Annars tycker jag att du har helt rätt om att samhället kanske borde anpassas mer efter människor med ADHD istället för att lägga alla resurser på att anpassa de med ADHD efter samhället.


    • Hej Anna,
      Tack för att du tittar in och tar dig tid! Skulle kunna skriva en essä som replik till varje din punkt men försöker ta det i klump i stället.
      Du läser saker i min text som jag inte skrivit där. Jag säger inte vem som har rätt eller fel, vad mig anbelangar har säkert alla både rätt o fel. Drama queen – ja, moralist – nej. Jag reagerar inte på patienter, läkare, företag, ärare eller andra enskilda aktörer. Man gör vad man måste, vi som är föremål för medicineringen, vi som på olika vis självmedicinerar, de som jobbar på läkemedelsföretagen och alla andra också.
      Varför skulle läkemedelsindustrin styras av moraliska korrektiv? Det gör de inte. Läkemedelsindustrin är den som driver fram diagnosticeringen. Om detta är i pur ekonomiska syften eller ej kan man spekulera, men det har i alla fall skrivits ungefär hur mycket som helst om saken. Kolla om du är intresserad några av de goda litteratursammanfattande essäer som Marcia Angell skrivit för New York Review of Books under de senaste åren, till exempel denna, denna eller denna.
      Det jag skriver om är människan och hennes samhälle. Som jag ser det är människan en gruppvarelse, betydande: alla är olika, alla olikheter är berättigade, och gruppen (mänskligheten/samhället) är betjänt av att alla får ta sin speciellhet till sin spets – det är då det blir bäst. Då det jag kallat ”neurokemisk utslätning i form av metamfetamin och melatonin” inträder är detta inte i en person (nej, jag känner ingen som blivit erbjuden både metamfetamin och melatonin) utan i en grupp. De flesta gruppaktiviteter samhället har att erbjuda utgår, omedvetet och implicit, från att alla egentligen är lika, och således kan erbjudas likadana villkor. Samhällets individualism utgår från att alla är lika. Det är vi inte. Utslätningen ser vi istället t.ex. i klassrummet då elever med för lite energi och elever med för mycket stör ordningen genom just detta, och någon form av moderator i biokemisk form sätts in för att reglera energiförbrukningstakten så att alla fungerar likadant. Det är då gruppen verkar mest välfungerande, och kanske är det också då den är det – åtminstone för syftet att utåt likna en välfungerande grupp. Dock är det inte alls säkert att just denna pedagogiska situation är den som är optimal för de individuella studenterna.
      Jag är alltså inte emot att medicinindustrin driver farm diagnosticerning – det är helt enkelt som det är. Men varje ny diagnos är också en indikation på att samhället inte klarar av att härbergera den olikhet som människoarten innebär. Detta är, som jag ser det, vad som är viktigt, inte något moraliskt ställningstagande.

      Och du… varför tror du att jag och andra ADHD-personer mår idealt bäst om vi fungerar som alla andra? Jag är väldigt glad att jag lyckats finna en struktur som gör det möjligt för mig att, åtminstone hjälpligt, fungera på det vis jag egentligen gör – med energin kommande i stötar i stället för i ett jämt flöde. Det är då min kreativitet ges bäst rum att utvecklas och expandera. Det är roligast för mig, och resultatet blir bäst för min arbetsplats, dvs den miljö till vilken jag ger feedback. Det är då jag levererar det bästa, mest oväntade men också mest användbara, resultatet.
      Tack för att du med dina frågor gav mig tillfälle att utveckla mig om det här. Välkommen tillbaka om du vill!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: