h1

Origo

januari 11, 2013

Du och jag är flöten, guppande på en kall och vidsträckt vattenyta. Mörk himmel välver sig högt ovanför. Genom gråskimrande moln lätt upplysta från ljuskälla långt bortom synfältets horisont spränger intensivt mörker fram, genomborrar sig av ljus från källor så långt bort att det som hit når kanske alstrats före sjön och molnen fanns här. Allt speglas i vattnets lugna yta. Vattnet speglar sig i himlen. Vi finns där, i fasskiftet, kritisk punkt, suspenderade, hängande vid det moment där skillnaden uppstår mellan den ena evigheten och den andra. Mellan två bråddjup finns en lätt ytspänning. Tack vare denna ytspänning hänger vi kvar där vi är.

 
Tåget forsar mjukt och rasande fram genom natten, det åker inte till nånting, det åker ifrån, om ens det. Rälsen läggs eller finns plötsligt till av sig själv precis där bortom den horisont vi har framför oss. Den försvinner så fort den hamnat bortom den horisont som finns bakom. Kanske är det likadant med den skog genom vilken vi åker, möjligtvis även med det urberg skogen bekläder. Alla är tillfälliga gäster till tillfälliga gäster, eviga parasiter på eviga parasiter. Nollpunkten uppstår spontant då vi färdas i magen på det snabbaste ångdrivna djur universum skådat. Allt annat är temporär evighet medan vi ser hur träden utanför väjer av draget från det fordon som kom att utgöra vårt enda livsvillkor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: