h1

Prismat vid jagtunnelns ände

april 22, 2013

Jag uppdaterar inte den här bloggen särdeles ofta i år. Det beror inte på att jag tänker och tycker för lite för att det skall bli nåt skrivet; snarare dyker det nu upp så många nya tankar i mig att jag inte hinner skriva ned dem på ett begripligt sätt, i form av en sån där pedagogisk lista med av varandra följande punkter. Och tycker gör jag också, som här i den förra posten, och om allt möjligt dessutom, men mitt tyckande grundar sig liksom i tänkandet och mina grundantaganden gäller ju fortfarande – det är ingen poäng med att skriva tyck-bloggposter om ditten och datten om det inte är något som i sig aktivt tar själva tänkandet framåt. Det är inte för att utveckla ett särdeles avancerat tyckande jag skriver den här bloggen utan för att lära mig något om hur jag själv och världen fungerar.

Just nu undersöker jag kopplingar mellan de neurologiska normavvikelserna. Då finns det mycket material, och för mig oanvändbart. All medicinsk forskning och så. (Well, ni vet, det där jag sagt om att medicinsk forskning förvisso vet mer om världen och människan än de flesta andra discipliner, men att den är så normorienterad och tolkar allt avvikande som sjukdomar, samt att den uteslutande ägnar sig åt symptom, dvs. ytfenomen. Medicinen är besynnerligt ointresserad av vad autism egentligen är och ser den bara som en uppsättning avvikelser.) Det finns även en liten, liten andel text och konst som är väldigt bra, som faktiskt leder inåt mot en förståelse av vad autism ”är”, vilken värld som skapas i den autistiska kognitionen (till skillnad från den värld som skapas av den neurotypiska kognitionen). Det jag siktar mot är en form av autistisk analys av världen; en förståelse av världen som inte baserar sig på den neurotypiska kognitionens vanemässiga representerande av densamma, utan som söker, finner och skapar andra mönster och regelbundenheter i verkligheten.

Jag började för något år sedan fråga mig var ADHD finns utanför själva ADHD-personens kognition; ”Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.” Just det sökande har nu gått vidare mot ett sökande in mot autismen, där jag finner många beröringspunkter med hur jag själv uppfattar och lever världen. Borde den ärftliga ADHD-diagnosen finnas med under autismspektrumgruppen, såsom numera Aspergers gör? Jag tycker, utifrån egna erfarenheter, att den nog borde göra det.

I väntan på att jag kommer med något lysande borde du läsa Alan Griswolds essä The World as Wittgenstein Found It. The Tractatus Logico-Philosophicus as a Model of Autistic Cognition. Den finns här, på den fantastiska sidan Autistic Symphony. Där finns även hela den bok I vilken den ingår, med samma namn som sidan.  Den ger en fingervisning mot vad autistisk kognition är, och vad autistiskt tänkande, autistisk konst eller autistisk analys skulle kunna vara.

One comment

  1. […] Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: