h1

Autistisk teori 2: Affekt och mönsterfinnande

april 29, 2013

αυτος, det grekiska ordet för självet är själva roten till ordet autism, vilket myntades av psykiatrikern Eugen Bleuler 1912 för att beteckna kommunikationssvårigheterna hos vissa personer med schizofreni. Ordet autism kan begripas som försjunkenhet i eller upptagenhet med självet, en betydelse som inte längre finns kvar i samma mening. Som beteckning på ett neuropsykiatriskt tillstånd dök det upp strax före andra världskriget hos Leo Kanner och, samtidigt, hos Hans Asperger. Deras arbete, parallella i tiden och vid olika platser, har sedan kommit att ligga till grund för autism som den idag diagnosticeras och behandlas.

Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori.

Just självet verkar nämligen vara en bra position att påbörja sökandet efter vad det autistiska är ändå. Vad självet är i sig ”är”, så är det ändå resultatet av vår kognition (alltså inte dess källa, utan dess effekt). Vilken sorts själv skapas av den kognition som avviker från det vis på vilket det mänskliga samhället är konstruerat för att man skall vara? Hur lever denne verkligheten istället?

Ett vanligt neurotypiskt sätt att begripa det autistiska jaget är att autisten själv saknar en ”theory of mind”, vad som vanligtvis kallas inlevelseförmåga eller empati; förmågan att se sig själv i andra, att begripa att andra människor har ett ”jag” – ett själv – som skiljer sig från det egna, samt att förstå att och vad dessa människor kommunicerar. Denna hypotes formulerades av Simon Baron-Cohen m.fl. i journalen Cognition 1985 i artikeln Does the autistic child have a ”theory of mind?” (ladda ned den här!) och ligger förmodligen till grund för den vanliga fördomen att autister och aspergare saknar empati med andra människor. Sedan blev Baron-Cohen ännu värre och teoretiserade glatt vidare att den autistiska hjärnan var en extremform av den ”manliga” hjärnan, och var en del av ett tänkt polariserat biologiskt system han kallade empatiserings-systematiserings-teori. Enligt denna teori är den kvinnliga hjärnan en som i högre utsträckning fungerar empatiskt, genom identifiering mellan den andre och en själv (snarare än att räkna ut det med förnuftet), samtidigt som den manliga är intellektuell och istället räknar ut vad andra människor vill (snarare än att känna det). Därmed lägger han också grunden för det vis på vilket t.ex. Annica Dahlström här hemma i Sverige resonerar kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då skillnaderna dem emellan rör sig om något olika normalfördelningar, fäst istället uppmärksamhet vid den enorma diversitet som finns inom varje grupp och anpassa samhället för denna spännvidd istället för att befästa de skillnader vi tillskriver könen.

Jag tycker att Baron-Cohens teorier är rätt läskiga. De är svårt normie-biased och utgår från att den neurotypiska kognitionen är den enda rätta, med den senare könsteorin slår han fast något liknande med könen. Att upprepa att autister saknar en theory of mind är bara att upprepa klyschan om den empatilöse autisten, kanske även att anknyta till den äldre idén om det instängda autistiska självet. Ingenting säger heller att autister skulle sakna de känslor neurotypen har – snarare är det så att autisten är mindre skyddad mot dessa sina känslor än neurotypen. Dock finns det ändå orsak att begripa empatisering och systematisering som två skilda kognitiva profiler, men man måste nog formulera om dem lite grann för att de skall ge utrymme för vidare typer av kognitionsfigurationer än blott den neurotypiska människobildens.

Till att börja med vill jag i stället för ”empatisering” tala om kategorisering, samt byta ut ”systematisering ”mot mönsterfinnande. Jag menar att dessa begrepp är precisare i att de är mer abstrakta, alltså mindre generaliserade till den neurotypiska mänskliga erfarenheten, samt att de är mer rättvisande; mina begrepp innehåller samma distinktion som Baron-Cohens och innesluter dem utan att dock göra den neurotypiska värderingen.

Varför tala om kategorisering i stället för ”empatisering”? För att det enligt de senaste årens forskning – liksom från de högfungerande autister som själva skriver om saken – snarast verkar som om verkligheten kommer omedierad av den kategorisering som filtrerar neurotypens varseblivning. Neurotypen ser ett bord och agerar omedvetet som om det vore ett bord. Neurotypen går in i ett kök och agerar som om det vore ett kök; hen har mentala, tillochmed närmast förmentala, kategorier för det mesta hen ser och hör omkring sig, och kategorierna hjälper hen att orientera sig i tillvaron. Autisten går in i ett kök och har ingen aning om vad ett kök är; det hen ser bär ingen egen mening, ordnas inte av förbestämda kategorier. Verkligheten presenterar sig omedierad av kategorier och måste ordnas på annat vis; mönster måste sökas momentant och i varje stund i upplevandet av nuet. Det finns inget ”bakom” det som ses och hörs; det finns inga förutfattade meningar om vad saker betyder utan ett ”nu” i vilket allting måste ordnas. Ett ansikte är inte ett ansikte, betyder inget i sig och har inte nödvändigtvis ett upplevande subjekt med egna intentioner bakom sig. Den autistiske söker inte före, bakom eller bortom den bild av verkligheten hen ser: bilden är verkligheten.

Verklighetsbilden är också den reaktion den framkallar hos det autistiska kännande, upplevande jaget: för att låna ett begrepp från den sinnesutvidgade filosofen Gilles Deleuze (tusen spänn på att han ingick i spektrat!) är bilden ren affekt. Verklighetsbilden är alltså inte en bild av något annat utan är blott sin egen effekt på den seende. Snarare än att autisten är ”instängd” i förfelade, störda perceptioner av världen är hen alltså utkastad i den, oskyddad av de vanemässiga tolkningar som innebärs av den ”jagbarriär” neurotypen bär med sig. Neurotypen har kategorierna som en interfas mot verkligheten, ett gränssnitt, som saknas av autisten.

Således vill jag alltså också byta ut termen ”systematisering” mot mönsterfinnande; autisten infogar inte det den ser i ett föredettagivet system utan söker, till viss del aktivt skapar, mönstret spontant och i det monentana. I stället för att kognitiva vanor är vad som orienterar individen i världen så är det den direkta empiriska erfarenheten. Verkligheten är fysisk och direkt snarare än tolkad och symbolisk. Meningen måste skapas i nuet,utan ledning av kartor och chiffernycklar. Tillståndet är en extremvariant av vad jag i mitt hyperkognitiva lexikon kallat kairoskopi: ett ”tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos ett kognitivt system”. (Detta är också en länk mellan autism och ADHD.)

Detta är det första ledet i vad jag vill kalla autistisk teori: perceptionen är ren, omedierad affekt och bär ingen mening bortom sig själv och de mönster den innehåller. En autistisk analys av verkligheten bör försöka ta vara på det immanenta, det som finns här, och inte peka bortom den, mot det transcendenta. Den bör också behandla bild som egen verklighet; inte en bild av något annat, utan en bild som är något i kraft av sin affekt.

6 kommentarer

  1. Evolutionen (i abstrakt mening) är min modell för att förstå processer: De blir synliga först från sidan, i lite perspektiv. De handlar om verkliga objekt på myriader olika nivåer som interagerar, och biaffekterar betraktare som urskiljer ett mönster och ropar: Process! Vårt seende exempelvis, bygger på att fotoner avges som bieffekt av vara, och blir en biaffekt för oss seende: Vi ser ju bara avfallet, det som inte är objektet, kognitionens översättning av de affekter som objektet producerar/gör sig av med (och det är ju detta som gör färgen svart så oändligt fascinerande (för mig); svarta objekt kokar på insidan, men är iskalla på utsidan.)

    Att våra och andra djurs sinnen fungerar, och att mina nycklar ligger kvar på samma bord jag själv ser och känner handlar om att bordet kan göra skillnad på en alldeles egen nivå av världen – en nivå som definierar sina egna tid och rum i interaktionen med andra objekt. För en neutrino är bordet ingenting. Ej heller för en galax. Det gör dock inte bordet mindre verkligt eller fråntar det förmågan att göra skillnad på en viss nivå av verkligheten. Precis som räven gör skillnad för haren i evolutionen, medan många av deras respektive materiella, molekylära, atomära, partikulära beståndsdelar passerar varandra obemärkt.

    Undandragna – men verkliga – objekt är i slutändan förutsättningen för att både neurotypens och autistens ”bilder” ska kunna säga något alls om verkligheten. Neurotypen behöver då autisten för att förstå verkligheten, men ingen av dem gör ett särskilt bra jobb på egen hand. (Neurotypen och autisten är dessutom aldrig (?) 100% neurotyp eller autist. Det vore outhärdligt…) Ingen och inget gör ju det! Men genom att korsbekräfta någots existens och essens med olika metoder och mätinstrument kan vi säga något alls.

    Om jag inte tror mina ögon kan jag alltid sträcka ut en hand (våra sinnen är dock i princip pålitliga, just för att de har evolverats i verkligheten). Och jag gör klokt i att inte omedelbart acceptera köttet bakom en Twitter- eller Facebook-avatar; det krävs mer än det som ett av människa, i avgränsat syfte, designat gränssnitt släpper igenom och omtolkar för att ”avgöra” i tillräcklig grad.


    • Tack!
      Letar efter ett bättre ord än’bilder’ men kan inget finna. Tror frågan här är: hur säger det neurotypiska respektive det autistiska sättet att se/”skapa bild” av verkligheten något om tillvarons objektivitet (Funkar den termen? Menar typ: dess objekt-het)?
      På Twitter konstaterade du o jag något i stil med att de olika kognitionerna neurotyp/autism visade hur både ”tid” och ”rum” är affekter => effekter av vissa sätt objekt (kognitionsfigurationerna) relaterar. Tänker på det så här: tid blir för neurotypen linjär o kumulativ o rum blir en yta i vilken separata kroppar rör sig och interagerar; tid blir för autisten något som utvecklar sig bakåt&framåt från nuet i ett rum som primärt är taktilt och där distinktionerna snarast utkristalliserar sig allt eftersom. Är det ett sådant korsbekräftande?
      Och såklart, varken neurotypen eller autisten kan ju vara absoluta utan måste vara på ett kontinuum, that’s what neurodiversity måste handla om, och olika typer av kroppslig ”koppladhet” ger olika typer av kognition, vilka kan vara enormt differentierade även för människor som neurologiskt är ”lika” varandra.


  2. Jag tänker som du. Det handlar mer om att neurotypen och autisten gör olika saker/bilder med ”affekterna”.

    Dock föreställer jag mig att det inte finns någon ”ren” affekt. Jag tänker cirka såhär (om någon fattar detta så är det du, Jakob – men känn ingen press. Jag vet att jag är begreppsligt underutvecklad är):

    Autisten och neurotypen delar i mångt och mycket värld. En värld består, enligt mitt (ooo-influerade) sätt att se på det, av de aspekter av olika verkliga objekt som ett visst specifikt objekt kan affekteras av. Världen är alltså inte begränsad av den ”tid” under vilken ett objekt sägs existera eller det ”rum” med någon tänkt bortre gräns, en utsträckning, i (<- container alert!) vilket energimateriella effekter kan ha färdats och påverkat det aktuella, subjektspositionerade objektet. Istället består en värld helt och hållet av affekter: de aspekter av olika verkliga objekt som ett visst specifikt objekt kan affekteras av. Men dessa affekter är inte fristående – rena – utan ständigt "havande" med det affekterande och ständigt i relation till det affekterade; de är ett eter, något som inte kan avskiljas som verkligt-i-sig.

    Det vi kallar Tid och Rum är en effekt av världen vi lever i/våra sinnen uppfattar. De är en produkt av hur och vilka objekt vi relaterar till. Kanske kan man förenklat säga att ju fler översättande led, desto längre bort i tid och rum?

    När Madonna sjunger "living in a material world" så tänker jag att vi har förmågan att affektera och affekteras på ett materiellt (=rumtidsligt) sätt. Objektvarat är mycket större (annorlunda) än så… Tid och Rum uppstår som effekter av detta.


    • Hey, jag känner mig ju också för! Jag är ständigt begreppsmässigt underutvecklad, för då alltför många andra anländer måste jag ju vidare. Jag trivs alltid bäst i det tentativa. Före man kan göra alltför fel, liksom, varför jag med stor glädje ser dig använda min lilla skogsdunge för experimenterande.
      Egentligen, med Massumi-vokabulär, så är väl all perception ren affekt – eller åtminstone ”ren” i den mån något öht är det. Tror affektbegreppet jag använde i texten ovan ligger närmare ett tradpsykologiskt, för jag ger dig gärna rätt i vad du säger. Dock behöver jag ett sätt att begreppsligt formulera denna skillnad. Många autister, även mer gravt autistiska, finner det enklare att kommunicera med varandra än med neurotyper – och enklare än vad det är för neurotyperna. Det är som om vissa kan finna en egen frekvens. Jag tolkar det som att de ser/hör tecken hos den andre, på vilka de reagerar direkt – att det inte finns ett autosemantiskt tolkande led utifrån vilka de läser ut vad den andre menar utan något mer direkt. Även mer ”högfungerande” (letar efter ett mindre värderande ord här…) premierar en rak kommunikation där det som skall sägas uttrycks klart i ord snarare än förmedlas genom menande ansiktsuttryck, metaforer, ironi etc. Som om kommunikationen inte behövde ett tolkande led utan endast bestå i signaler på vilka man reagerar adekvat. Man kan tänka att detta är en sämre förmåga till kommunikation, men det är ju en annan typ av kommunikativ förmåga än den neurotypiska – en förmåga att skala bort några ”lager” av affekt, analog med den mindre distinkta idé om ett närvarande ”jag” hos många autister. Världen utvecklas från mitten, från nuet – även individuerandet(/urskiljandet) av andra subjekt är en längsam process vilken vi ständigt är mitt i.


      • MEN, OOO-mässigt: vad händer med det som är mitt egentiga huvudargument då evolutionen blir omformulerad till ”blott ett perspektiv”? Lite av min grej är ju: Det finns en stadig kvot av människor som avviker från det neurotypiska och har vad vi vet alltid funnits det. Att tala om ”utvecklingsstörningar” blir mindre och mindre modernt; man söker sig på väldigt många håll efter andra förklaringar. I stället utvecklas teorier om hur variationen istället finns för att mänskligheten haft – och fortfarande har – användning för avvikarna. Neurodiversitet. Jag trivs mycket bättre i denna argumentation än en som förs utifrån metafysiska argument såsom människovärde, individens rättigheter osv.

        Jag märker att jag tenderar att vädja till en neurotypiskt, någorlunda linjär och kausal förståelse för evolutionens väsen i min argumentering. Det passar i någon grad även in i en flödesontologi. Är detta ett argument man måste lämna bakom sig då man griper sig an neurodiversitet på ett objektorienterat vis? Eller kan man göra människodjurets natur som gruppvarelse, dess tendens till synergi vid diversitet, till ett objekt/hyperobjekt?


  3. […] denna post vill jag införa en distinktion mellan Jaget, det medvetna, och Självet – αυτος – det ständigt upplevande/upplevda. Självet, då jag talar om det framledes, betecknar alltså […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: