h1

Autistisk teori 6: Psykodiagnostik

maj 29, 2013

Jag har återigen insett att det är rätt svårt att tala om sådant som vad ADHD är eller vad autism är, då det varken är patientens upplevelse eller symptomens orsak som beskrivs med termerna ADHD och autism. Den forskning som handlar om upplevelser och orsaker är forskning som görs efter att dagnoserna är satta (och inom andra discipliner än medicinen, som är den diagnossättande). Man måste uppenbarligen gå en lite annorlunda väg om man nu är ute efter att skapa något sådant som autistisk teori. Jag testar med denna post en väg som iakttar själva diagnosticerandet och dess villkor.

Vad är egentligen en diagnos? Ordet används ofta som om det vore synonymt med själva den sjukdom eller det tillstånd det betecknar, men diagnosen är ju faktiskt bara själva betecknandet. Diagnosen är läkarens utlåtande över hur patientens symptom förhåller sig till en kriterielista. För att begripa hur det kommer sig att en diagnos förändras över tid, vissa kommer till och andra försvinner, måste man undersöka hur själva denna kriterielista har komponerats.

Vad är en diagnos?

  • Diagnosen är ett sätt att gruppera symptom enligt en tillfälligtvis rådande logik.
  • Utifrån hur dessa symptom grupperas konstrueras kriterielistor.
  • Människors symptom jämförs med kriterielistorna.
  • Stämmer tillräckligt många kriterier ställs diagnosen.

Vad är ett symptom?

  • Det sätt att tänka som dominerar under en given historisk period bestämmer vilka system som tillsammans bildar en diagnos.
  • Varje ”symptom” utgörs av ett avvikande från en norm (annars skulle de inte vara patologiska)
  • Normen sätts utifrån vilken profil det normgivande samhället är konstruerat för

I böcker som Vansinnets historia och Sexualitetens historia I-III visade Michel Foucault hur de normer som fick bestämma avvikandet på en rad områden hela tiden finns inbegripna i ett mycket större skeende, omfattande hela det mänskliga samhället. Eftersom Foucault varit normavvikandets stora teoretiker och affischnamn behöver jag just inte citera sönder honom här, men konstaterar att det finns en god poäng med att använda hans systemorienterade tänkande då man talar om neuropsykiatri eller vilken diagnosticeringsaktör som helst. För Foucault var samhället en sorts stor apparat vars delar var tvärkopplade till varandra och som det omöjligtvis gick att stå utanför; han använde för denna apparat begreppet dipositif. Även gränserna för vårt tänkandes möjligheter genereras av denna apparat.

Grejen med att introducera dispositif här är att påpeka hur samhällets tekniska  och organisatoriska apparation i sig bildar en norm, nämligen de med kognitiva system som klarar av att använda systemen. Här är alltså normen inte nödvändigtvis något som finns i människors värderingssystem; det är något som finns inbyggt i tekniken genom vilka den premierar och vilka den utesluter. Till den tekniska apparationen hör de mer eller mindre framträdande teknologier som omger oss i vardagen, utgör vad som blivit vår naturliga livsmiljö. Till den organisatoriska hör till exempel kapitalismen (och således förmågan att anpassa sig till detta system), byråkratisk administration (och dito förmågor här) och diskurs (hur idéer hänger samman med varandra). Dessa apparationer hänger ihop och genererar en normativitet. Det som avviker från normativiteten är vad som, i psykiatrin, bildar ett symptom.

Då teknologin, organisationen, diskursen ständigt står under förändring så kommer olika symptom under olika tider att ingå i olika diagnoser och tillskrivas olika egenskaper. Mycket av det som idag karakteriserar autism ingick under 1970-talet i diagnosen schizofreni – två diagnoser som tillskrivs väldigt olika symptombilder, orsaker och förlopp. Olika typer av normavvikanden monteras alltså under olika tidseror ihop till olika typer av diagnoser. Tendensen är nog liknande inom de flesta forskningssfärer och institutioner men blir väldigt tydlig just inom psykiatrin, som ju i diagnosticeringen endast går på symptom – dvs. Iakttagbara yteffekter, ”yttringar” av något förmodat underliggande.

Slutsats: psykiatriska diagnoser = tidstypiska sätt att avgränsa människans kognitiva potential. Just nu, under 2010-talet, är (olika chatteringar av) autism det vanligaste sättet att diagnostiskt representera avvikande från neurotypen.

3 kommentarer

  1. […] The aeon of Aion. Kairoskopisk perception och mångdimensionellt pussel. Plötsligt är du redan en del av det! « Autistisk teori 6: Psykodiagnostik […]


  2. […] de senaste posterna, med tillhörande diskussioner, har jag blivit uppmärksam på en aspekt av det […]


  3. […] till den verklighet han som forskare undersökte. (Jag har skrivit om Foucault i posten Psykodiagnostik och på lite andra ställen, han är alltså väldigt användbar i autistisk […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: