h1

När jag är i mig själv finns det ingen där

maj 31, 2013

En fras dyker upp i mitt huvud då jag promenerar från min sons förskola, där jag just lämnat honom, och mitt arbete, dit jag är på väg. ”När jag helt och hållet är i min egen kropp, så finns det ingen där.” När jag är helt och hållet i min kropp så finns det ingen där. Vid de tillfällen då jag är allra mest närvarande, oftast till följd av att först på något vis ha arbetat för att kunna vara det, så försvinner det i mig som tänker. Till tillståndet hör ett själv; ett Jag, däremot, finns inte där. Även det som är uppgiftens mål försvinner. Kvar finns görandet och mitt varande i görandet.

Efter de senaste posterna, med tillhörande diskussioner, har jag blivit uppmärksam på en aspekt av det hyperkognitiva lexikonet och de ord jag skapat där. Jag inser nu att alla begrepp på ena eller andra viset handlar om från normen avvikande typer av själv, typer som saknar ett medvetet Jag. Det är Jagets frånvaro som varit avgörande i alla de förmågor och situationer jag ansett vara definierande för min person, mitt liv och mina preferenser, i relation till den diagnos – ADHD – som jag givits för att det finns aspekter av dessa förmågor som är mer opraktiska än praktiska. Eller åtminstone för att det år min tendens mot Jaglösa tillstånd som blivit problemet – jag har inte, av min skolgång eller genom min kultur, givits möjlighet och verktyg att använda mig av de förmågor som följer med denna tendens mot Jaglöst fungerande. Det svenska moderna samhället behöver ett Jag att arbeta med i var och en av sina medborgare. Det räknar inte med andra varianter av själv – hela den västerländska kulturen är genomsyrad av ett premierande av det medvetna Jaget och ett förträngande av det Jaglösa självet.

Och vet ni? Detta är inget jag har kommit på under arbetet med denna blogg. Det är mycket äldre, i mitt fall såklart lika gammalt som mig själv, och jag har hållit på och formulerat det mycket längre än det 1,5 år bloggen funnits. Jag har skrivit en doktorsavhandling. En dylik är något av det mest Jag-drivna man kan göra, enligt det gängse sättet att se på saken – den gängse uppfattningen om att sammanställa ett så omfattande intellektuellt arbete är att det rör sig om ett starkt subjekt som sitter och tänker, medvetet och kritiskt granskar och slutligen sammanställer något som skall vara så genomskinligt och arbetat att det håller för varje typ av kritisk granskning. ”Hur tänkte du när du skrev det här?” ”Hur förhåller sig detta enligt de teorier du använt till de mer etablerade idéerna på området?”

Men då jag lade sista händerna vid min doktorsavhandling så skrev jag nedanstående text som en sorts introduktion. Den handlar om hur det inte är ett Jag som skriver avhandlingen utan en kropp, i sömlös organisation med andra kroppar, vilka alla tillsammans bildar något jag idag bara kan kalla för en hypertunnel. Thus:

Nu sitter jag vid min dator och arbetar mot en text som växer fram framför mina ögon.Egentligen inte så mycket framför som i – det finns en loop mellan datorn och ögonen som hela tiden aktiverar minnen, känslor, idéer, sådana som tas fram i mig och sträcker ut trådar till travarav böcker och anteckningar som ligger runt omkring mig här på mitt skrivbord. Allt det där är mitt externaliserade minne, allt hålls samman av associationer som väcks i mig av texten på skärmen och anteckningarna och böckerna. När jag skriver tänker jag inte på att jag skriver – händerna gör det själva. Utan alla dessa vänner så hade jag inte kunnat bli någon doktor. Jag sitter just nu inne i ett rum som designat sig själv för att en doktor så småningom skall framträda – att det finns något sådant som en doktorsgrad har gjort så att rummet har assemblerats på just detta sätt och med en person i sig som jag alltid kallar Jag, eller som jag upplevt alltid kallar sig själv för Jag. Jag tror att det är jag som säger det, men det kanske är för att jag hört den säga ”jag” så många gånger. Ett begär, emergerat genom doktorsgradens själva befintlighet i konjunktion med en uppsättning kroppar, går som en ström genom hela sammansättningen och drar kropparna mot varandra, kopplar ihop dem på specifika vis som får dem att kunna göra saker som de omöjligt hade kunnat göra utan varandra.

(Ovanstående är ett utdrag ur en ungefär dubbelt så lång text. Jag tror faktiskt att jag på sluttampen ändå beslutade mig för att inte inkludera texten i själva avhandlingen. Så här heter avhandlingen, så här tyckte opponenten.)

Jag har alltså redan i många år sökt mig mot ett språk och ett sätt att tänka som tar fram självets spontana orientering i miljön och som underbetonar den väljande agensen Jag. Jag har alltid uppfattat det som om det är detta som är sakernas egentliga ordning, att Jaget finns där som något som infogas retroaktivt men som vårt språk lurar oss att tro att det kommer före och redan finns på plats då man upplever saker. Visst är det spännande?

2 kommentarer

  1. Är du bekant med Metzingers jagtunnel? Vad säger du om hans teorier? Se t.ex. Rasmus Fleischers bloggpost här: http://copyriot.se/2010/02/07/thomas-metzinger-vad-finns-bortom-jagets-tunnel/


    • hej jacob,
      jag fascinerades initialt rätt mycket av metzingers idéer men förlorade intresset då han tycktes börja argumentera för att jaget inte ”finns”, då att det inte har någon fysisk utsträckning eller någon agens över kroppen och hjärnan. att Jaget är en effekt av en ständigt pågående process gör det dock inte obefintligt som jag ser saken.
      som kritik av descartes föregreps metzinger på den punkten med hundra år av nietszche, som varnade människan för att missta den tanke som just nu tänks i hens huvud med hen själv. men tanken tänks ju, och Jaget artikulerar sig ständigt genom min kropp, så – som jag ser saken – existerar både tänkandet och Jaget. för mig är själva grejen snarare att Jaget är ett av självets många möjliga modus, och det är detta modus som vårt samhälle konstrueras runt. andra varianter utesluts genom patologisering, abjektering och andra psykosociala avyttringsmetoder.
      ”jagtunneln” fanns faktiskt inte alls med som koncept då jag hittade på hypertunneln, inte som jag tänkte på det i alla fall. i en lite vidgad modell kan man ju dock tänka sig att den autistiska jagtunneln är annorlunda ordnad än den neurotypiska och således filtrerar intrycken på annat vis, men jag personligen tycker att man går vilse redan då man kallar den för just JAGtunnel – den autistiska tunneln måste begripas på ett annat sätt än den neurotypiska, som försöker göra sig själv till norm genom att sätta upp Jaget som den enda själv-varianten gentemot vilken alla andra varianter ser ut som tillkortakommanden. jag strävar i stället mot att visa hur det är självet som är den övergripande varianten och jaget som är en av många tänkbara variationer av självet, men den enda som i vårt samhälle har legitimitet.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: