h1

The Knife och autismen

augusti 10, 2013

Jaha ja. I kväll står alltså The Knife för andra gången på en Göteborgsk scen. Eller gör de verkligen det? Den senaste turnén, Shaking the Habitual Tour, har satt myror i huvudet på ganska många. De personer som glr den musik som ges ut under namnet The Knife, Olof och Karin Dreijer, är till exempel väldigt svåra att hitta på scenen bland de – hur många? Tio? – färgglatt kåpbeklädda gestalter som mer eller mindre planerad koreografi för sig över scenen. Fram och tillbaka, ömsom i formation och ömsom mer eller mindre kaotiskt, då och då går alla av och ibland är det bara någon där. Betraktaren har för det mesta ingen aning om i fall själva artisterna Dreijer verkligen är på scenen eller inte, och publiken uppmanas att ta del i en konstig ”danceoke”. Shaking the Habitual Tour är uppföljaren till Silent Shout – An audiovisual Experience 2006-2007, då The Knife för första gången faktiskt uppträdde i konsertform. Då var de bara två på scenen, men två maskerade med svarta luvbeklädda kroppsstrumpor och flourescenta masker som skiftade kulör beroende på hur de belystes. Karin och Olof Dreijer har aldrig stått på en scen utan en väldigt tydlig maskering. Väldigt provocerande tycker vissa. Jättespännande tycker jag, som ser en helt unik väg till hur de mänskliga kognitionerna ordnas i The Knifes olika varianter av konsertformen.

e096208c

Över The Knifes fyra fullängdsalbum har de odlat en radikal aktivistisk agenda, som – allra främst på den senaste skapelsen Shaking the Habitual – också blivit väldigt uppmärksammad i media. Titeln är ett citat av radikale franske filosofen Michel Foucault, en tänkare vars politiska preferenser sällan var explicita men vars metod var att vända på våra dominerande tankefigurer. I Foucaults trebandsverk om den mänskliga sexualiteten är de olika sexualiteterna något som, av obestämt grundmaterial, skapas av människan. Konsekvensen blir förstås att de fortfarande är lika verkliga och lika sanna – dock är det ett mänskligt konstruerande som fått dem att framträda i verkligheten på det vis de gjort. Foucault själv älskade det klubbliv och det bögsamhälle som blev den förlängda konsekvensen av att vissa sexuella beteenden en gång i tiden klumpades samman under namnet ”homosexualitet”, även om detta vid tiden för sin skapelse var en patologisering. På liknande vis analyserade Foucault arkitektur, samhällsplanering, brottslighet, vansinne och sjukdomar samt en hel uppsjö andra mänskliga företeelser.

Jag dristar mig att säga att Foucault fortfarande inte riktigt har begripits utan allt för ofta i den allmänna diskussionen tas som en ”socialkonstruktivist”, att både anhängare och motståndare allt för ofta tolkar hans verk som att det handlar om hur en ursprunglig verklighet sedan maskeras av en massa språk och sociala manövrar. Men för Foucault fanns det ingen djupdimension av verkligheten som kunde döljas – i stället för att försöka tränga ”under” konstruktionerna intresserade han sig för de materiella villkoren för hur dessa konstruktioner kunde framträda materiellt i verkligheten och hur de således själva sedan kunde skapa ny materiell verklighet. Som jag ser saken en väldigt vetenskaplig metod, näst intill bokstavligen realistisk: ”Finns det, så undersöker jag vad som får det att finnas.” samtidigt gick han runt allt det på vilket vi tänker som vetenskap; det oändliga kategoriserandet och instoppandet av saker i fack, den blinda tilliten till att språket är ett genomskinligt medium som neutralt ”beskriver” verkligheten, det samvetsgranna undersökandet av detaljer ryckta ur sitt sammanhang. Hos Foucault fanns det inga föredettagivna kategorier; stötte han på en ”kategori”, som t.ex. melankoli, människa eller heterosexualitet, så riktades hans intresse inte mot att stoppa in saker i den utan att undersöka vad det var som fick den att finnas och hur villkoren för dess existens var ordnade. Om man så vill: ett kairoskopiskt förhållningssätt till den verklighet han som forskare undersökte. (Jag har skrivit om Foucault i posten Psykodiagnostik och på lite andra ställen, han är alltså väldigt användbar i autistisk teori.)

Varför gräver jag ned mig i en utsvävning om en fransk filosof i en post som skall handla om The Knife? För att det finns ett liknande tillvägagångssätt hos dem båda. Även The Knife har kommit till musiken på ett vis liknande det som Foucault kom till filosofin; liksom från sidan, utan att egentligen ta någon hänsyn till vad ”popband” eller ens ”musik” var för något. Och liksom Foucault har deras metod blivit allt radikalare ju mer de arbetat på den. Deras politiska radikalitet har det skrivits en hel del om, de har dessutom varit väldigt tydliga med den och gärna påtalat en vänsteragenda i de intervjuer syskonen Dreijer har gjort (inte så många). Den är jag inte så intresserad av egentligen. Det spännande för mig är den betydligt mer radikala agendan  de faktiskt, medvetet eller omedvetet, exekverar genom att skapa en väldigt autistisk konst; en konst som inte representerar, inte söker färdiga kategorier och inte symboliserar utan rör sig framåt medelst ett väldigt neutralt, intuitivt och materiellt undersökande av olika aspekter av den kognitiva majoritetens kategorier; sådana som rösten, artisten, autenciteten eller känslan.

Honey+is+Cool+John+Staffan+Karin+and+Hkan

En gång i tiden spelade en annan idag känd och etablerad musiker, Håkan Hellström, i samma band som Karin. Håkan är idag en väldigt känd artist – och person. Håkkan sjunger hela tiden ordet ”jag”, och han verkar också mena sig själv. Hans publik utgår från att hans sånger handlar om hans eget liv, mer eller mindre rakt av, och att han då han sjunger ”jag” på konserterna, samtidigt som han möter  publiken med hela sin kropp och sitt yviga, vidöppna kroppsspråk, faktiskt menar precis det han säger och att det han berättar i texterna är sanningar om hans liv.

Håkan är en väldigt neurotypisk artist. Det råder en närmast total identitet mellan den avsändare som finns i texterna samt  i musiken och den person han uppträder som i medieintervjuer. Ofta handlar hans texter om verkliga personer och platser och om händelser som faktiskt har hänt. Hans scenpersona uttrycker känslor vi väntar oss att den verklige Håkan har; det är verkligen den riktige Håkan som står på scenen, känslorna kommer inifrån honom och går rakt in i oss; vi känner hans känslor. Den spruckenhet hans röst ibland har är för hans publik en intäkt på hur sanna känslorna verkligen är, han måste ta i med hela kroppen och lite till för att verkligen kunna rymma de stormar som flödar mellan honom och oss. Musiken är ett medium för något som finns bakom; ett uttryck. En mänsklig artist, sjunger med sin sanna röst, uttrycker sina känslor med mycket stor autencitet.

3845032645

Då Honey is Cool splittrades i 2000-talets början gick Karin åt ett helt annat håll från den gitarrbaserade indiepop som var både hennes och Håkans grund. Den första skivan med The Knife, som också hette The Knife, var minimalistisk men tämligen konventionell elektropop med naturlig, ibland dubbad sång (alltså dubbla röstspår). Karins sång började dock fungera annorlunda än hur den gjort i Honey is Cool.

Den första gången jag hörde skivan var på en fest hos en vän; en av oss sade efter några låtar: ”Vilket språk sjunger hon på egentligen?” Och språket var ju engelska, men något hade hänt. Karins sång hade innan ibland varit lite kantig och skev, men nu var det något med hur hon behandlade språket som var annorlunda. Det var som om hon använde själva språket – dess klanger, diftonger, dess konsonanter och vokaler, dess rytm och dess flöde – som ett material i sig, där det viktiga inte var vad språket sade utan vilka möjligheter dess själva materialitet gav att liksom förändra det inifrån. Experimentet var inte med språkets innehåll eller ens dess form, utan i stället rörde det sig om utforskanden av och interaktioner med dess materialitet.

Efter det har The Knife gått mer och mer i denna riktning för varje nytt album. På den andra fullängdaren Deep Cuts hade de börjat pitcha ned sången (alltså spela den långsammare/djupare än orginalrösten), vilket gav intrycket av en stereotypisk men skruvad mansröst med en liksom övermänskig, overklig klang. Ibland fanns här i texterna en sorts karaktärer som sjöng dem, och dessa karaktärer var män. Inte sällan harmonierade rösternas klang med ett politiskt budskap i queertrakten.

På nästa album Silent Shout var själva karaktärerna nedtonade och de allt mer avancerade experimenten med först språkets, sedan även röstens materialitet var mindre underkastade ett budskap och gavs allt större utrymme att bara betyda sig själva. Titelspåret på Silent Shout sjungs av vad som är minst tio röstspår, sjungande nästan samma melodi, vilket ger lyssnaren ett kusligt intryck av en personlös röst, eller en röst från en gestalt som samtidigt är många. Kopplandet av rösterna till identifierbara stereotypiska karaktärer blev betydligt svårare än på den föregående skivan.

Vid den här tiden träffade jag Olof och Karin och intervjuade dem för min avhandling. Det var en väldigt spännande intervju; jag var inte så intresserad av Karin och Olof och deras åsikter, utan av The Knife. Vad var The Knife? Vad ville The Knife, och hur jobbade och fungerade The Knife? Karin och Olof kunde inte hjälpa mig genom att berätta saken. I stället följde de mig i undersökandet och frågandet till vad som under vårt möte framstod som en tredje, mystisk part som inte var närvarande under vårt möte. Karin och Olof visste inte; de var intresserade, men de visste inte. The Knife var något som blev då de gjorde musik, inte resultatet av när de ville uttrycka sina känslor. De hävdade ingen som helst identitet mellan sina egna personer och The Knife eller ens de karaktärer som befolkade låtarna. Konsertsituationen hade de ännu inte löst; de kände sig väldigt obekväma med tanken på att, med sina personer, stå på en scen inför en publik och representera The Knife. Och de gav väldigt få intervjuer, av samma skäl.

00014275_TheKnife200

Hur de strax efteråt löste situationen vet vi ju nu; genom att uppträda maskerade, sedan genom att uppträda i massa. Genom att inte tillåta några fotograferingar under de intervjuer som gavs utan bara förse pressen med de egna, stämningsfulla och egenproducerade pressbilder där de också var maskerade. (Och för Shaking the Habitual, inte ens några begripliga pressbilder!) Genom att skicka någon annan att ta emot de sex (yeah!) grammisar de kammade hem för Silent Shout på den svenska Grammisgalan.

Det intressanta är hur de, genom att ständigt vägra identifikation mellan sig själva och The Knife, värjer sig för att – på till exempel Håkan Hellströms vis – behandla The Knife som ett uttryck, som ett medium för något annat än The Knife självt. The Knife kan inte härledas bakåt till Karin och Olof; det är sin egen entitet. Full av kraft, av känslor, historier, ljud och färger, hot och löften, raseri och ömhet – men det är inte något som betyder något annat än vad vi hör och den verkan musiken har på oss, på våra kroppar och känslor. Karin och Olof kan inte förklara vad det betyder. The Knife är deras undersökande och interageranden med olika materialiteter – röst, poesi, låtformen, färgkombinationer, hur en synt kan fås att låta, hur länge en mänsklig röst är igenkännbar som mänsklig röst. The Knife träffar sin publik – The Knife gör intryck på den mänskliga perceptionsapparaten; motsatsen till uttryck.

0

Detta kairoskopiska utforskande samt nedtonandet av mänsklig subjektivitet i form av igenkännbara ”Jag” är autistiska egenskaper. De bryter helt mot den neurotypiska kognitionen, deras kognition tar en annan värld till verkligheten. Det är heller ingen föreställande bild de presenterar; det är en bild som i egenskap av sig själv påverkar sin betraktare, alltså sin piktograf, oavsett vad den föreställer. Känslorna vi hör i musiken är inte underordnade någon orsak, på det vis vi hör hos Håkan; det är själva känslorna vi hör, träffas av, och Olof och Karin tänker inte ta ansvar för dem – de är våra att göra vad vi vill med. Symboliken och representeradet och uttryckandet har, i och med att The Knifes karriär forstkridit, givit plats åt ett allt mer kairoskopiskt utforskande av musikens materialitet och av kognitionskonfigurationens möjligheter.

the-knife-3-body

Nu skulle jag tro att de spelat klart sin konsert där på andra sidan Slottsskogen, några hundra meter här ifrån. Jag går ut på balkongen, tar en cigg och önskar förstås att jag hade lyckats krångla mig in där på Way Out West på något vis trots att biljettpriset blev mig övermäktigt. Äh. Nu fick jag ju skrivet det här istället; en första autistisk analys på ett givet material. The Knife, som piktograf. The Knife som autistisk konst, med autistisk verkan på våra piktografer.

God bless & natt.

4 kommentarer

  1. Jag har aldrig varit ett fan av Foucault och jag skulle inte tolka The Knife utifrån hans teorier, även om du är mer insatta i honom än vad jag är. Däremot Susan Sontag eller Jean Baudrillard är mer intressanta eftersom de beskriver en simulering av verkligheten där simuleringen blir till verkligheten (Problemet med filmvetenskap är att du ägnar lika mycket tid åt att studera teorier och analytiker som att studera regissörers uttryckssätt, vilket gör att du blir ganska mycket generalist). I videon Pass this on så användes dragshowartisten Rickard Engfors i videon, han var också med i ett TV-inslag hos Luuk på TV4 om jag inte minns del. Richard har efter detta berättat om sin ADHD i tidningen Amelia för ca: 2 år sedan.


    • henrik! välkommen.
      faktum är att foucault inte är min största favorit från den generationen tänkare heller, men hans sätt att tänka och analysera världen har funkat bra i det här sammanhanget, därför har det blivit en del foucault på hypertunneln. (det här är min go to-guy bland franska 70-talstänkare.)
      att det belv foucault här beror på att the knife själva åberopar honom (”shaking the habitual” är ju ett foucaultcitat) och att jag således analyserade en parallellitet mellan foucaults och the knifes sätt attt ta sig an världen; hur de liksom gör på samma sätt, men foucault med filosofi/historia och the knife med musik/artistskap.
      hmm, tror det är likadant inom de flesta humanistiska ämnen som du menar är fallet i filmvetenskap. jag har undervisat på grundnivå på universitetet i etnologi och en hel del andra ämnen, och det jag själv mest går loss på att berätta om är ofta´st nya och främmande sätt att tänka. tror många andra universitetsadjunkter funkar på liknande sätt.


  2. Förresten, om du vill designa ett eget tema till din blogg kan jag varmt rekommendera Artiseer. Du behöver inte kunna en rad kod för att fixa webbsidan.


    • Jag skall kolla in det, tack för tips!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: