h1

”Varför finns det inte ett sunt debattklimat i Sverige”, indeed

januari 11, 2014

Ni vet nog att diagnosen ADHD är i hetluften igen, återigen tack vare ett lågpannat och okunnigt debattinlägg av utrikeskorresponedenten Nathan Shachar på DN:s ledarsida. Förra gången han skrev hade jag just startat den här bloggen; jag blev väldigt arg. Då hade han just delgivit oss sin ovisdom enligt följande: ”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen.” Egentligen tycker jag inte ens att det behöver bemötas och har svårt att fatta att folk ställer sig på hans sida trots den här 1800-talsmässiga argumentationen. Men DN har stort genomslag och ju mer flagranta dumheter som publiceras där, desto viktigare att bemöta. Många gjorde just det. Bra!
Nu härom dagen var det dags igen, den här gången hade han vad som för oss ADHD-personer är en särskild bekanting i bakfickan: den svenska scientologins hovlobbyist Janne Larsson. Larsson har under många år aktivt motarbetat forskning runt ADHD samt med framgång försökt sprida scientologiskt grundad propaganda mot diagnosticering av atypiska psykiska tillstånd överlag. Scientologernas inställning till psykiatrin är religiöst grundad och djupt hatisk. Genom frontalorganisationen Kommittén för Mänskliga Rättigheter (KMR) sprider man förment ”humanistisk” antipsykiatrisk propagande och har därmed dolt det religiöst grundade hatbudskapet. De flesta utanför våra kretsar känner inte till namnet, varför den upprördhet som väller fram ur ADHD-samhället då Shachar refererar till Larsson som källa kanske ter sig svårbegriplig. Jag själv svalde och struntade sedan i Shachar och Larsson och allesammans.
Så publicerades då idag en krönika som stödjer Shachar. Det är Aftonbladets Sanna Lundell, som tycker att den storm av förtvivlan och raseri som drabbat Shachar efter den senaste krönikan tyder på att det inte finns ett ”sunt debattklimat i Sverige”, och inleder med raden: ” Debattklimatet i det här landet är tyvärr ofta onyanserat och ointelligent.” Well, true dat. Därefter kommer nämligen debatt som är både onyanserad och ointelligent.
Det finns förstås hur mycket som helst att angripa i krönikan, men jag nöjer mig med de två saker som allra mest tar tag i mig personligen. Varsågoda:
” Som om att en kritisk inställning till adhd-diagnostiseringen i Sverige är detsamma som att missunna svenska barn lyckliga liv. Otroligt märklig slutledning.
[…]
Jag tycker faktiskt att man behöver vara noga med att titta på bakomliggande orsaker och att vetenskaplighet ska råda, inte marknadskrafter som innebär att företag får betalt för hur många diagnoser de utför på ovetenskaplig grund.”
Jag anser mig nog vara en av dem som har en kritisk inställning till ADHD-diagnosticeringen, i Sverige och överlag. Det tycker jag inte att Shachar eller Lundell har; de har en antagonistisk inställning. Shachar tror att det beror på dålig uppfostran (enligt båda hans krönikor), Lundell aviserar ingen speciell åsikt men talar om sådant som ”bakomliggande orsaker” vilket antyder att hennes inställing är att tillståndet är patologiskt och att det kan ha en ”orsak”.
Jag kan förstås inte spekulera i vad hon tror att ”orsaken” är, men det är inte heller intressant. Det som ställer mig på den ena sidan och henne på den andra är våra respektive inställningar till tillståndet i sig. Då man sådär i förbigående pratar om ADHD som något som har en ”orsak” så har man redan uteslutit möjligheten att det är en alldeles naturlig, evolutionärt framkommen kvot av mänskligheten som får denna kognitiva profil, och att det är själva samhällets beskaffenhet som gör detta till ett handikapp. Tills jag hör något som faktiskt pekar mot att det skulle finnas en ”orsak” till ADHD så tänker jag hålla mig till den mycket troligare hypotesen att ADHD tillhör det mänskiga genomet och alltid har funnits på grund av de förmågor som finns – latenta eller realiserade – hos ADHD-personer. Den som läst denna blogg någon gång förut vet vad jag talar om. Annars kan ni bara läsa om den förrförra meningen igen.
Nummer två:
”Nathan Shachar anklagas i vanlig ordning – detta är så förutsägbart och tröttsamt – för att stå i hemligt förbund med en sekt. Scientologin. Han refererade nämligen till Janne Larsson som ifråga¬satt läkemedelsverkets samröre med läkemedelsbolaget Shire.
Janne Larsson är visser¬ligen scientolog, det stämmer, men visst kan man väl vara troende och inneha ett kritiskt tänkande samtidigt? Eller ska vi förbjuda större delen av världens befolkning att kritiskt granska vetenskapen?”

Då var det ju det att Janne Larsson inte är en helt vanlig forskare eller ens privatperson som dessutom, lite på sidan, råkar tillhöra scientologikyrkan. Istället är det scientologikyrkan som motiverar allt han gör; genom Janne Larsson och låtsasorganisationen KRM har scientologkyrkan fört sitt krig mot psykiatrin allmänt och neuropsykiatrin specifikt i tjugotalet år. Många journalister och nyhetsbyråer tar KMR:s och Larssons pressreleaser på allvar och presenterar den hårt vinklade pseudoforskning som där saluförs som äkta vetenskapsjournalistik. Sedan presenteras propagandan som nyheter på respekterade tidningars nyhetssidor. Det är ingen konspirationsteori utan alldeles vedertagen sanning. Jag gräver inte ner mig i saken här men påbjuder den läsare som inte känner till namnet att googla Janne Larsson ADHD Scientologi, eller helt enkelt bara klicka på denna länk.
Att försöka hävda att det är irrelevant att Larsson är scientolog skulle vara ungefär som att referera till debattinlägg om invandring av Joseph Goebbels och sedan försöka försvara sig med att det väl inte spelar någon roll vad han röstar på för parti. Janne Larsson betyder scientologi; jag är inte ens säker på att det är en levande person, det kan lika gärna vara en fiktiv figur på samma vis som KMR är en fiktiv organisation. Jag förmodar också att Nathan Shachar själv inte känner till namnet Janne Larsson; längre ned i sin krönika tar han nämligen, på borgarskribenters vis, ”avstånd” från scientologikyrkan för att liksom förekomma den kritik han vet kommer att komma.
Så Sanna Lundell, lite riktig kritik skulle emottas med öppna armar från min sida. Men kritik handlar som jag ser saken inte så mycket om att säga att något är dåligt som att ärligt försöka granska de strukturer som får ett visst mönster att framträda; finna de kritiska punkterna, de kritiska gränserna, definiera kritisk massa. I detta fallet: är vi verkligen så nöjda med att ha skapat ett samhälle som är så snävt inriktat mot att endast de neurologiskt normala, den kognitivt kompetensmässiga mittfåran, kan leva där? Och att de som faller utanför denna i samhället mycket konkret inskrivna norm måste förse sina kroppar med syntetisk centralstimulantia för att klara av att fungera någorlunda?
Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra. Diagnoserna är som jag ser det helt legitima ändå – de är inte roliga men de är det bästa vi har. Alternativet är väldigt mycket sämre.

12 kommentarer

  1. För mig är det samma uppfattning som torgförs i de två följande meningarna:
    1.
    ”… det är en alldeles naturlig, evolutionärt framkommen kvot av mänskligheten som får denna kognitiva profil, och [att] det är själva samhällets beskaffenhet som gör detta till ett handikapp”

    2.
    ”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen.”

    Den första är tagen från din text ovan och jag tolkar att det är din uppfattning, medan den andra är Shachars 1800-tals-mässiga argumentation enligt din inledning. Vad är det jag inte har förstått?


    • tack thomas, du har rätt – då jag läser citaten ser jag att det står samma sak i dem. skiljelinjen mellan mig och shachar är inte huruvida vi tror att symptomen existerar och är alldeles naturliga – det tror både han och jag.
      shachar menar dock, enligt båda sina krönikor, att det är sådana som pojkar helt enkelt är och att detta skall tuktas av diverse disciplinerande institutioner.
      min uppfattning är att mänskligheten omfattar ett stort spektrum av kognitiva specialiseringar, varav adhd är en extrem variant åt ett speciellt håll: kort minne, energin kommer i stötar istället för i en dygnslång flödescykel, improvisation och vad man kan kalla ”kreativitet”. min uppfattning är att inte den mänskliga skillnaden skall tuktas utan istället uppmuntras, att alla skall givas möjlighet att utveckla sin egen potential.
      shachars ståndpunkt osynliggör skillnaden och vill bestraffa den. han osynliggör därmed även både det lidande avvikande personer behöver leva med och den potentiella samhälleliga möjligheten att utnyttja denna skillnad.

      skiljelinjen mellan mign position och shachars är alltså, enligt min uppfattning, att shachar förnekar skillnad och vill tukta den medan jag bejakar skillnad och vill accelerera den.


      • Jag får erkänna att jag inte läst mer av Shachar än ditt citat, jag trodde i min enfald att han var ironisk i sin hänvisning till nödvändig tukt.

        I den skillnad du nu förklarar är jag helt på din sida.


  2. Vem vill vara normal? Jag är helt på din linje Jakob, normala variationer. Däremot tycker jag att det är helt OK att kalla just en variation ADHD och en annan särbegåvning, en tredje psykopati osv. Att benämna vissa variationer med namn är till skada först när den stora massan bestämt sig för att det är fel. Bättre att jobba med folks fördomar tycker jag. Vill man säga att man är en ADHD-personlighet så kan man få göra det. Vill man det inte så är det lika OK. Det är så himla fint att vi har möjligheter att välja.


    • jag gillar också namnen! andet-torbjörn hade en bra grej på det där i nått medium härom månaden, apropå att asperger tas bort ur dsm: detta är inte dåligt utan bra, då det lyfter ut asperger som identitetskategori ur vården. då blir det tillgängligt för identifikation på ett plan som inte handlar om patologisering. man får säga att man är aspie utan att behöva diagnosen i sig. smart!


  3. Klockrent! Du skrev det jag tänkte skriva. Tack tack. En kul motsägelse i Lundells försök till analys är konstaterandet att det finns mer än en teori om adhd – korrekt – och att psykiatrin jobbar ovetenskapligt. Det hon antagligen menar är att den teori som passar hennes eller scientologernas idévärld är den som skall ha företräde. Men det kan hon ju inte skriva för då låter det mer som personligt tyckande än vetenskaplighet.
    Nåväl, Lundell och Larsson är inte ensamma. Varenda sverigedemokrat anser att etablissemanget kväver en ”öppen debatt”.
    Det är slitsamt att vara dum i huvudet.


    • sannerligen, dessutom är ”kritisk” det enklaste som finns att säga att man är men ganska svårt att vara. att tycka feldiagnosticering är dåligt eller att hata invandrare är inte i sig att vara kritisk utan bara att vara korkad. de här personerna brukar ju aldrig heller förmå tänka strukturer och mönster utan faller tillbaka i den jäkligt bekväma fåtölj som heter ”konstpirationsteorier”. då behöver man aldrig tänka något annat än att det finns en ond krets som ligger bakom de fenomen man hatar, några som inte syns och som sitter och gnider händerna i lönndom.


      • ujujuj, där sprang jag ifrån mig själv igen och blandade ihop korten och höll på. well well, poänger var iaf att konspirationsteorier (läkemedelsbranschen, PK, ZOG eller vad man nu hittar på) är lätta att tänka för den som inte förmår hantera komplexa strukturer. något både sverigedemokrater och diagnosmotståndare har väldigt lätt att hänfalla till.


  4. Det känns som om man alltid har meningslösa debatter i Sverige. Befolkningen verkar ha tråkigt och börjar istället debattera om vad som helst. Det är ju alltid någonting.


    • tror du det? jag tror att man antingen debatterar för att något berör en eller för att man tycker att det är roligt. jag gör det väldigt sällan, är lite rädd för att den trafik debatterande drar till bloggen kommer att hämma den idéutveckling jag har bloggen för, men då jag väl gör det är det av båda ovanstående skäl.


      • Ja det tror jag nog. Men det finns ju såklart undantag. Det gäller inte alla människor och alla debatter, men för mig känns det som att det är en ”grej” för många att vara uppdaterad inom de senaste debatterna. Men det finns ju så klart väldigt viktiga debatter och så, utan tvekan,

        Vad är det för idéutveckling du har på bloggen? Jag har inte kollat din blogg bara det här inlägget, så jag undrar bara om du har någon speciell idé med din blogg. Själv bloggar jag för att träna på att skriva och för att jag gillar att skriva 🙂


  5. […] The aeon of Aion. Kairoskopisk perception och mångdimensionellt pussel. Plötsligt är du redan en del av det! « ”Varför finns det inte ett sunt debattklimat i Sverige”, indeed […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: