h1

Socialförsäkringsministersretorik

mars 12, 2014

Bloggar vidare från SPK, Svenska psykiatrikongressen.

Ulf  Kristersson inleder hela kalaset med att berätta för oss att svenskarna, ett av de länder i världen där inkomstklyftorna är som lägst, sjukskriver sig och förtidspensionerad sig mest under högkonjunktur. Det tycker han är ganska dåligt. Därifrån går han till att tala om hur problematiskt utanförskapet är och att det är någon som måste betala för alltihop. Alltsammans illustreras med kurvor i diverse diagram. Till slut berättar han att de som verkligen gör en insats för människor med psykiska funktionsnedsättningar är företagen. De små, som tar den missanpassade grannpojken under sina vingars beskydd, men även de stora företag som anställer aspisar så att även de får vara med i arbetslivet och känna att de är med och driver utvecklingen.

Jag tänker förstås omedelbart att det är tvärtom. Att folk jobbar mindre då möjligheten finns beror på att människan inte nödvändigtvis är skapad för att delta på en modern arbetsmarknad. Sänk den reglerade arbetstiden till sex timmar med full lön så blir det säkert bättre med både produktiviteten och sjukfrånvaron, skall du se. Släng moroten och piskan, ingen glädje kommer ur vare sig den ena eller den andra, och kombinationen är förödande för många. Finn andra vägar.

Vad funktionsnedsatta närvaro i den tekniska och sociala utvecklingen beträffar så är nog inte diverse specialåtgärder för att, med figursåg och hammare och skolorna, försöka tvinga in dem på arbetsmarknaden den enda tänkbara lösningen. Aspisar har ju till exempel alltid varit en del av den. Sedan förra seklets mitt har inåtvända ungdomar använt, drivit och utvecklat den informationsteknologiska utvecklingen. Under efterkrigstiden som radioamatörer i pojkrum, sökande ansiktslös kontakt med intressekamrater över hela världen. Under 80- och 90-talen genom att finna sätt att använda telenätet för att koppla samman sina datorer och mötas i textbaserade forum, och att från sin amatörnivå skapa och vidareutveckla mjukvarulösningar. De kognitivt avvikande har alltid haft en aktiv roll i detta.

Jag säger förstås inte att det i sig är dåligt att arbeta pragmatiskt och således försöka skapa möjligheter för att se till att de som trängts utanför av arbetslivets ökande stressnivåer har en sportslig chans att tjäna några egna spänn ändå. Men att bygga retoriken för detta på argumentet att man själv är jäkligt schysst ter sig för mig som utläggande av en dimridå, av liksom rosa dimma som smakar Hubbabubba. Speciellt om man med andra handen är den som eldar på tempot och försämrar de villkor som skyddar arbetstagaren. Det är de hårdare villkoren som nödvändiggör specialinsatserna för de som faller utanför.

Normsamhället har förstås alltid kapitaliserat på de avvikandes förmågor. Som jag ser saken så innebär ju psykiatrin och diagnosticerandet en social och samhällelig möjlighet snarare än ett problem i sig. Att vi lär oss mer om normavvikande psyken betyder att vi skulle kunna skapa strategier att utbilda och förstärka specialförmågorna. Innevarande  samhällsutveckling försöker ju i stället strömlinjeforma människan, patologisera de som inte kan strömlinjeformas och ersätta de förmågor som samhället därmed går miste om med olika varianter av målstyrning där det kreativa och oförutsägbara alltid är underkastat förutbestämda mål.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: