h1

Essä: DUNKELLJUS. En vernissageskrift till Peter Ecchers utställning CLAIROBSKYR

november 14, 2014

DUNKELLJUS

En vernissageskrift till Peter Ecchers utställning CLAIROBSKYR, 22 november – 14 december på Konstepidemin i Göteborg

Av Jakob Wenzer

 

Peter Eccher och den dolda ljuskällan

Peter Eccher har genom hela sitt konstnärskap arbetat med teman som befinner sig i gråzonerna strax utanför de gemensamt överenskomna kategorier som utgör den verklighet vi alla delar. Sedan sin tid på de förberedande konstskolorna under 1990-talet, sedan under 00-talets tid på Kungliga Konsthögskolan, därefter i texter, utställningar, föreställningar och enskilda verk har Ecchers intresse riktat sig mot de områden som ligger i skuggan av det rationella, inordnade och artikulerade. Intresset har hela tiden tagit sig uttryck i ett undersökande, ett tentativt trevande i ett dunkel där de befintliga ljuskällor som funnits stått strax utanför Ecchers och vår egen egen rumsliga härvaro.

Varför blir helt ordinära hyreslägenheter från miljonprogrammet plötsligt invärtes täckta av sot? Vilka krafter är det som mobiliseras då människor plötsligt lämnar sina trygga liv för att följa en politisk agitator eller en karismatisk kultledare? Vad uppnår statliga tjänstemän genom att arbeta med medier och ockultister, och som varit omöjligt att uppnå med rationellt godkända metoder? Eccher har arbetat med att framhäva och avbilda föremål som funnits infogade i svunna tiders vetenskapliga eller medicinska paradigm men som idag framstår som obegripliga eller barbariska. Han har uppehållit sig vid sådana psykotroper som återkommer både i äldre tiders folkmedicin och i modern, vetenskapligt baserad klinisk verksamhet. Han har använt moderna metoder (utredningar, rapporter) för att undersöka det oförklarliga eller i folktradition befästa. Han har likaså gjort det omvända; medelst magiska eller folktraditionella metoder (blodsmagi, ordmagi, agnostiska kaosbesvärjelser) undersökt det mondäna och välbekanta. Han har experimenterat med vad som händer när sinnesinformation från de olika domänerna blandas; hur ljud ges fast form, hur bild låter, hur de fyra traditionella elementen hör samman med de faser som finns paradigmatiskt nedlagda i den moderna fysiken, hur detta kan ges gestalt med den mänskliga kroppen. Områdena är sådana där orsaken till vad vi ser är höljd i dunkel och undersöks från en plats eller tid där endast dess effekter kan iakttas. Området är magikerns, men metoden konstnärens.

Konsten och magin

Ett så konsekvent undersökande av det okändas ytor och det obegripligas fungerande utförd av en konstnär ställer oundvikligen till slut frågan: vad är magi egentligen? Finns det några gemensamma ytor mellan magin och konsten? Både konsten och magin värjer sig, på sina respektive sätt, mot att låta sig definieras och förklaras rationellt. Båda begreppen betecknar en verksamhet, en riktad mot att skapa något ur ingenting. Båda bör de också med sig en smak av det mystiska, det som inte skall kunna förklaras helt. Men det finns även skillnader mellan konstens verksamhet och magins – skillnader som handlar om sådant som verksamheternas mål, motiv och förhållande till det etablerade samhället.

Konsten idag handlar primärt vare sig om att söka det sköna, att avbilda något eller att vara säljbar. Snarare är konsten ett fält som är besläktat med forskningen, i en strävan mot att visa vägen mot nya uttrycksformer snarare än att finna sig i de former traditionen föreskrivit. Då strävan i sig här ofta förefaller vara målet, snarare än – som hos forskningen – dess resultat, så är sällan vinsten med denna konstens stävan påvisbar, vare sig i samhällsekonomiska termer, i publikt bifall eller ens inom konstens egna paradigm. Dock är konsten beroende av att det finns ett konstbegrepp, eftersom själva begreppet konst, hur det nu än definieras, ger utrymme för just sådana undersökanden som saknar ett definierat mål annat än strävandet, experimenterandet och skapandet, blandandet samt uppbrytandet av uttrycksformer. Utan ett samhälleligt konstbegrepp, ingen samhälleligt subventionerad konst. Konstens förhållande till begreppets definierande är således dömt att vara ständigt ambivalent, formulerat ur konstens beroendeposition till etablissemanget.

Magins teoretiker och praktiker, å andra sidan, är oftast inte nämnvärt intresserade av hur dess begrepp definieras uppifrån. Det senaste århundradets mer framträdande magiker, sådana som Aleister Crowley och Anton Szandor LaVey, vara ofta noga med att definiera magi som att det rör sig om varje möjlig händelse som uppstår till följd av den mänskliga vilja. Förvisso är detta en definition som är formulerad i polemik mot den kristna traditionens betonande av kollektivet på individens bekostnad. Viljekraft och individuell dådstyrka kontrasterar underkastandet av församlingens bästa och en överordnads vilja. Liknande förståelser av magisk praktik finns dock även i moderna magiska traditioner som istället för individualism betonar alltings sammanhörande. Viljan och agerandet i harmoni med detta viljande är början till den magiska handlingen, vare sig traditionen är antikristen eller holistisk. Och det viktiga för magikern är inte att förstå hur en händelse kan förmås att börja äga verklighet, det är att man kan göra det. Vad ett utanför stående samhällsetablissemang tycker om saken är knappast intressant för praktikern, då det inte är statliga medel som driver utvecklingen av den magiska praktiken.

”Magi” är i sig ett begrepp som tillsatts ur ett annat perspektiv än ur den utförande praktikerns eget, besläktat som det är med uttryck som ”folktro”, ”vidskepelse” och ”skrock”. Historiskt uppstod det starka avskiljandet av vissa verksamheter och uppfattningar såsom magiska i och med upplysningen, i samma rörelse som religionen uppställdes som motpol till vetenskapen. Under medeltiden var distinktionen meningslös, magin var en del av samma fält som vetenskapen tillsammans med alkemin och astrologin. Under sekulariseringen åtskildes fälten och magin började ses som religionens undersida, båda motsatta naturen och de logiska kausala regler som där gällde. Och ju längre historien därifrån framskrider, ju viktigare statens åtskiljande från kyrkan blir och ju mer rapportering, utvärdering och evidensbasering som måste in i varje moment av den offentliga förvaltningen, desto skarpare blir skiljelinjen mellan det rationellt legitima och det förnuftsvidriga, abjekta. Och det är här Peter Eccher äntrar historien.

Folkhemmet och mörkret

2011 samlade Eccher 24 konstnärer och forskare för att tillsammans författa en uppföljning till Konsumentverkets utredning Nedsvärtning i bostäder: slutrapport 1977:1. Förlagan är en utredning av ett fenomen till vilket ingen rationell förklaring presenterar sig: bostadslägenheter har plötsligt, helt eller delvis, inifrån täckts med sot. Ärendet har hamnat på Konsumentverkets bord i egenskap av hyresgästintresse: hade hyresvärden kunnat förhindra detta? Vad händer med marknadsvärdet på bostaden? Vem är ansvarig – vad täcks av försäkringarna? Vem skall betala för de psykiska påfrestningar saken innebär för hyresgästerna? Svenska konsumentmyndigheter har härvidledes ägnat några decennier åt att väga, mäta och analysera medborgaren i dennes egenskap av konsument  för att kunna skapa väl vederlagda, med forskning framtagna standardiserade format för människan och hennes behov.  Hela det svenska folkhemmet skall anpassas utifrån denne standardmedborgares mått och de faror av vilka hen hotas. Men då har man förstås också tänkt sig att farorna skall vara rätlinjiga och linjära, eller åtminstone begripliga.

En utredning tillsätts för att utröna var ansvaret för den oväntade nedsvärtningen ligger, men då fenomenet tycks oförklarligt bordläggs Konsumentverkets ärende efter slutrapportens publicerande, med efterlysning om vidare framtida utredande av den mystiska nedsvärtningen. Efterlysningen ligger obesvarad fram till tidpunkten för Ecchers projekt, som således ges namnet Rapport 2012:1. Rapporten har ett subjektivt anslag, till skillnad från förlagan, men dess grafiska presentation vid vernissagetillfället imiterar Konsumentverkets gamla rapport i layout och typsnitt.

Konsumentverkets rapport är som ett konstverk i sig; ett lite vemodigt dokument över en på rationalitetsgrunder vilande välfärdsstat som valhänt försöker begripa sig på ett oförklarligt och upprepat fenomen, och som presenterar saken i rapportform med diarienummer och allt. Så har den också en egen monter på den utställning som visar upp Rapport 2012:1. Men förutom sitt metaforiska värde associerar den också till något annat; det in i folkhemmet framvällande mörkret kunde vara något ur den mystiske iranske filosofen Reza Negarestanis bok Cyclonopedia från 2008. Hos Negarestani håller världen hela tiden på att äta upp sig själv inifrån, står i ett konstant tillstånd av kreativ förruttnelse, är fylld av hemsökelser, mytologiska väsen och begrepp från persisk demonologi. Svärta och mörker betecknar inte frånvaron av något utan antar snarare en egen, positiv form: forsar fram, översvämmar, tar över. Innerst i Negarestanis prosa finns en sorts modern animism; allting har ett levande, även döendet innebär levande, varje objekt på någon som helst nivå av verkligheten har ett påverkande, konstruktivt driv, men dess egentliga essens är undandraget från det reella. Utan att göra anspråk på att vara andlig har Negarestanis filosofi magiska konnotationer.

Liksom hos Negarestani är inte heller Ecchers ambition att egentligen finna en förklaring till det supernormalas närvaro i våra liv, utan snarare att använda svärtans egen kraft och förmera den. Liksom Negarestani infogar mörkret i en kreativ filosofi med ontologiska ambitioner blir svärtan för Eccher något som används för att skriva fram en ständigt sig själv utvecklande konstnärlig filosofi eller filosofisk konst. Även om människor förekommer överallt i Ecchers konst – vanligtvis med verkliga intervjuade eller historiska personer som förlagor, som sig själva eller som karaktärer – så är det inte de som är konstens huvudpersoner. Snarare är de punkter där vi kan iaktta var mörkret trängt fram ur sin parallelldimension och skapat frakturer på en välordnad och strukturerad vardagsvärld. Ibland, såsom alla de personer som intervjuats inför verket Whitechapel Solna (2009), som vittnen. Ibland, såsom i verket Tesla Girls (2003) är de istället själva lokus för framträngandet. De befolkar alla en värld där allt är beräknat, inrutat och strukturerat, men där en kaotisk och oberäknelig kraft från en värld som tycks gömma sig inuti den tidigare oavlåtligen får den att spricka eller rämna.

Att besvärja det medborgerliga varseblivandet

Så vad säger detta om Peter Ecchers position på konstfältet idag? Som konstaterat har samtidskonsten sällan ambitionen att vara direkt skön, nyttig eller lönsam. Så ej heller Ecchers. Efter några decennier av postmodern konstanalys står vi där nu dessutom med en deprimerande och defaitistisk definition av konsten som i stort sett går ut på att det som konstinstitutionerna behandlar som konst, det är konst, vad det än är eller ser ut som. Just att vara konst är också dess enda uppgift och hela legitimitet. Det är ju dock synd att glömma att det även finns andra röster än de postmoderna. Konsthistorikern Suzy Gablik talar i boken The Reenchantment of Art (1991) om hur konsten faktiskt skulle kunna ansluta till en andlig dimension igen, efter åren av demystifierande av konstens uppgift och avgenialiserande av konstnären. Konsten kunde formas till ett verktyg att gå bortom vår tids övertro på det rationella och dess begränsande struktureringar, att skapa nya gemensamma bilder och narrativ, förnya och vitalisera allas vår koppling till den kollektiva drömkroppen.

Kanske är detta vad Eccher tar på sig att göra? Att använda våra gemensamma välfärdssamhälleserfarenheter för att skapa nya sagor, där även det kaotiska, okända har en funktion och en plats, där vår mänsklighet installerar våra respektive själv precis jämte läckor där det okända strömmar fram, och att detta är vår existentiella lott. Alla lever vi på randen. Det är mörka sagor, men de är våra, de är gemensamma och de är framsprungna ur samma jord som det Folkhem som det Socialdemokratiska arbetarpartiet, sten för sten och diagram för diagram, byggde upp under efterkrigsåren och på vars ruiner vi idag byggt våra hus.

Och kanske är det nu det är dags att erinra författaren Alan Moores egna ord, från en intervju från 1993 då han precis beslutat sig för att inte längre bara titulera sig ”seriemanusförfattare” utan att addera den överställda titeln ”ceremoniell magiker”. Det en magiker gör, enligt Moore, är primärt att ändra människors perception av verkligheten. I alla tider, på alla platser, i alla mänskliga andliga sammanhang är detta den verksamhet som varit magikerns område och uppgift.

Är det möjligtvis ändå så att Peter Eccher är en magiker?

Epilog: Utställningen Clairobskyr

Efter att i många år ha undersökt det kändas och det möjligas gränser har konstnären Peter Eccher lämnat den gemensamt bestämda verkligheten för att gå in i den separationsfas med vilken varje rituell övergång måste börja. I utställningen CLAIROBSKYR rapporterar han inifrån ett meningsskapandets limbo, ett där de sinnesdomäner som strukturerar konsensusverkligheten börjat glida över i varandra och byta funktion; ljud ges fysisk form, ljus utplånar snarare än upplyser, en eventuellt existerande andevärlds uttryck lämnar reella spår som tvingar fram nya teknologier, verktyg som en gång haft en tydlig funktion föreslår nya – ännu knappt begripliga – användningsområden. Utställningens teckningar, texter, filmer och skulpturer dokumenterar ett alkemistiskt forskningsarbete där konstnären närmar sig de mer grundläggande skikt av vår verklighet utifrån vars grammatiska mönster såväl det rationellt framplanerade folkhemmet som detta folks magiska föreställningar och praktiker struktureras

Ecchers utställning CLAIROBSKYR redovisar undersökandet av verklighetens magiska grammatik. Utställningen utgör fas två av den process där Eccher underkastar sig esoterikens strukturerande logos. Framtiden kommer att visa en konst såsom den ser ut då den alkemistiska/konstnärliga initianden återförts från liminalitetens synestetiska transformatorium till den gemensamma verkligheten, med ny kunskap och med nya metoder.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: