h1

Limbisk fulkalibrering

augusti 27, 2015

Jag hade förra veckan en dragning på en ämneskongress i Köpenhamn. Ämnet var faktiskt bloggrelevant; jag hade blivit ombedd att tänka något om hem och oordning, utifrån mina kognitionsorienterade ideer. Och kul blev det – mer om det nån annan gång, kanske. Nu skall det nämligen handla om limbisk fulkalibrering. Hurra, ert favoritämne!

När jag gick från Hovedbanestation mot universitetsområdet för att hålla min grej var jag ganska nervös. Det är jag alltid då jag uppträder, nevertheless hur stort eller litet auditoriet må vara. Det är bra att vara lite nervös; det ger nerv till föreläsandet. Men det behöver åtgärdas, liksom hållas i schack och ridas på för att inte ta över. Annars kan det lätt bli att adrenalinet skenar och energin blir oanvändbar när det väl är skarpt läge. Då går allt över styr och blir dåligt istället.

Kontrollerar adrenalinet gör man bra med musik. Innan jag gjorde min ADHD-utredning kunde jag ta mig igenom riktigt tunga skrivdagar på ren adrenalin, då inte intresset för ämnet räckte att hålla mig vaken och koncentrerad. Jag lyssnade på sådan musik som var extremt känslomässigt för mig och lyckades övervinna motviljan att skriva genom att knarka låtar som fick tårarna att rinna, halssenorna att spännas, blodet att bulta i tinningarna och svetten att rinna nerför halsen. Jag liksom skrev på rent raseri. Det låter rätt intensivt, men det var inte mina bästa och roligaste forskningstexter jag skrev på det här viset utan snarare de tråkigaste och akademiskaste. Nu har jag lärt mig andra sätt att hantera skrivtråket. Lyckligtvis, för jag kunde bli helt utpumpad av fyra timmars arbetande med en knastertorr rapporttext. Att hålla på sådär sliter på en.

Men om jag skall göra något där adrenalinkickandet faktiskt gör resultatet bättre – en föreläsning, spelning, ett föredrag eller slikt – så nyttjar jag gärna musik igen. Ofta funkar det bäst med något som håller tempo, har driv, får mig att känna något men liksom håller en stadigt accelererande kurs mot evigheten. Det behöver också vara något jag lyssnat på länge så att det är sådär förankrat i hela mitt känslosystem. Audionom eller Gorgoroth går bra. Eller tidiga PJ Harvey eller Fever Ray ellerduvet, sådant med erforderlig intensitet. Uppträdandet brukar sedan ofta få en viss färg av det jag lyssnat på.

Det var länge sen jag rörde mig i etnologsamhället sist. Jag har inte varit på någon av de nordiska ämneskongresserna på tiotalet år och har kännt visst motstånd mot att komma tillbaka. Då jag stilla traskade genom centrala Köpenhamn, med hatt och solglasögon för att undvika kognitiv överbelastning där i solljuset, kände jag att tankeflimret och känslolarmet behövde koncentreras i något liksom hårt, trumfatoriskt och självförhärligande för att bygga upp mig mot återkomsten. Då blev det LL Cool J och Mama said knock you out; revanschismens mest gnistrande hymn, den mest käftpåslående och megalomaniska JAGSKALLALLTVISAERERAJÄVLAR jag kunde komma på.

Shit, den är stark! (Fast liksom rätt deppig då LL:s mamma i slutet kommer ner och tänder ljuset i källaren där han satt upp sin boxningsring och lever ut sina comebackfantasier. Jag försöker strunta i just den delen, den finns ju ändå bara i videon och det är ju bara låten jag lyssnar på, men jag vet ju den bistra sanningen.) Jag inser att jag går loss väl mycket på låten där jag går utmed gatan som löper längs med Tivoli mot kanalen norr om Hovedbanestation. Genom solglasögonen tittar jag på danskarna jag möter på trottoaren som om jag skulle slita hjärtat ur kroppen på var och en av dem, galenskratta ohejdat och sluggerdansa okontrollerat över varenda biltak på gatan där bredvid. Jag behöver lugnas ned lite för att inte förbränna all energi redan innan min dragning.

Aggression kan ibland bäst stillas med något så sentimentalt och naivt att all arghet och revanschism bara rinner av en. Jag insåg att jag behövde något alldeles rent, storögt och mjukt flödande för att lugna ner Mama said knock you out. Jag behövde Ted. Helst Sol, vind och vatten. Så den blev det.

Det är ju så förbannat vackert så att det gör ont i själen och hele kröppa. Men så blir det liksom mitt i all förlåtelse och kärlek till hela skapelsen och oskuldsfullt ögontindrande också lite fasansfullt efter att Ted G sjungit raden ”… och jag tror att livet får ett lyckligt slut”. Det fick det ju inte, inte för Ted, utan slutet blev ganska ohyggligt då han kastade sig framför ett tåg efter många års kämpande med psykos. Helt beklämmande och fruktansvärt faktiskt.

Jag travar över bron och letar fram något som kan dämpa känslan av beklämdhet och låta det där rena sippra in igen. Måste ännu längre in i det naiva och oförstörda för att det mörka skall sjunka undan. Det enda som kan funka är ännu mer Ted, fast utan jobbiga textrader. Ja, För kärlekens skull! Den är banne mig tillochmed mer oskuldsfull än Sol, vind och vatten. Den tar vi.

Alltså, nu kändes det som om jag hade gått väl långt in i det rena och naiva och förlåtande. Det hade blivit så mjukt och milt och harmoniskt att jag liksom flöt ut som en sorts smältande kärleksamöba som kletade av sig på allt och alla där jag skred över Langebro. Jag insåg att jag helt tappat det där framåtkoncentrerade och energiska som jag skulle komma att behöva. Nåt hårt! Och gärna trumfatoriskt, som tar mig rakt in i uppgiften att återigen karva mig en liten nisch i etnologin som bara är min och som skjall visa dem allihop. Jag vet, Mama said Knock you out!

Då jag når brofästet på östsidan är jag rejält uppjagad och näst intill lite förbannad. Nävarna så hårt knutna så att knogarna känns som om de skall spricka och naglarna borrar sig in i handflatan. Jag känner hur det liksom fladdrar i luften omkring mig och det känns som om raseriet skenar i okontrollerade perturbationer, strömmande fram ur mina ögon och skrämmande skiten ur varje liten promenand jag möter där på kajen. Jag behöver stilla aggressionen lite grann. Vilken var det som gjorde det så bra, nu igen?

Just det, Sol, vind och vatten var det ju!

Och så vidare, och så vidare. Jag kan nu informera om att man hinner lyssna på Mama said knock you out, Sol vind och vatten samt För kärlekens skull fyra gånger på sträckan mellan Köpenhamns central och Humanistiska fakulteten vid Södra campus, med söktid mellan låtarna och allt. Sen håller man en inte alls oäven dragning på Nordisk Etnolog-och Folkloristkongress 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: