h1

Om mig från madelein.se

augusti 29, 2015

För nåt år sedan skrev jag en text som gästbloggare hos min kompis Madelein Larsson Wollnik, som då drev Madelein.se. Posten var en del i en serie gästbloggare där mer eller mindre framträdande personer med NPF skriver något om sig själva. Nu på det sista har hon stängt bloggen och koncentrerar sig på annat.

Jag tycker att det är lite synd att bloggen stängt, av många skäl. Här är i alla fall den text jag själv skrev. Tycker det är synd att den inte kan läsas hos Madde längre, för jag tycker om den och den fick bra reaktioner av läsarna. Så jag lånar tillbaka den.

Jakob Wenzer

Bild: Lorna Bartram

Jag heter Jakob. Född 1972, familj och katter. Utbildad forskare i humanistiskt ämne. Tycker om musik. Gör om allt jag får i mina händer och i min hjärna. Bygger, bygger om, formar, färgar. Skriver. Kort minne, elastisk tanke. ADHD. Har blogg.

Jag fick min ADHD-diagnos i november 2012 efter ett liv som har känts så trassligt, obegripligt, utanför och underbart. Mycket har gått bra i livet. Jag har bara haft så svårt att begripa hur det egentligen gått ihop att de flesta människor omkring mig verkat ha så förbannat enkelt att göra alla de där vardagssakerna som man måste klara av när jag behövt anstränga mig så mycket för att hålla det enklaste i minnet. Jag har aldrig gjort något enligt boken. Jag har nämligen inte kunnat lära mig den; allt faller ur minnet om det inte är något som samtidigt innebär något underbart, fasansfullt, förunderligt eller storslaget. Jag har kunnat lära mig brottsstycken av boken, men bara om jag kunnat infoga dem i nya konstellationer så att de blir just sådär underbara, fasansfulla et cetera. Och på det viset kan man just inte lära sig allt som behövs för ett normalt medborgarliv; det finns liksom bara plats för så mycket extraordinariteter i medvetandet, vem man nu än är och vilken sorts nhjärna man än har. Man blir ju helt utmattad annars. Och så är det faktiskt också just så att jag somnar mest hela tiden! Mina dygn hänger inte alls ihop med de andras, de tecknar sina egna cykler enligt helt egna regler. Så har det också alltid varit. Jag har inte kunnat stanna vaken på kommando sedan jag var fjorton. Lektioner, möten osv – jag kan somna i stort sett när som helst.

Diagnosen var nödvändig. Den innebar någon sorts självförlåtelse, eller kanske något ännu större. Det kändes som om Samhället kom fram till mig och höll i ett kvitto, ett där det stod: ”Förlåt. Jag trodde du var normal. Jag visste inte att du faktiskt var annorlunda på riktigt. Förlåt att Jag inte begrep och att Jag inte kunde härbärgera din annorlundahet.” Så kan det kännas för den som ett helt liv vetat om att den inte är som de andra, men försökt tvinga sig att bli det.

Men så var det ju det där med att jag faktiskt lyckats rätt bra på vissa områden också. Och att jag alltid fått cred för just det som varit den andra sidan av snurrskallandet, kicksökandet och det korta minnet: kreativiteten, nytänkandet, omskapandet. Hela min forskarkarriär bygger på att jag lyckats behålla tillräckligt mycket av det akademiska ramverket för att kunna använda det som liksom en sorts pergola för mitt eget kaskadartade, slingrande, kaotiska tänkande.

Misslyckandena hänger ihop med lyckandena; kortminnet hänger ihop med improvisationen, strukturlösheten hänger ihop med äventyrligheten och så vidare. Det jag är bra på är, helt simpelt, inget annat än det jag är dålig på, med skillnaden att det finns en situation omkring som tillåter allt det där snurrandet och annorlundandet att skapa något i stället för att rasera. Men i det flesta fall raserar det förstås snarare än skapar; samhället är nämligen inte byggt för människor som befinner sig i ett ständigt tillstånd av improvisation, som vi hyperskallar gör. Samhället är i stället konstruerat för sådana vars hjärnor är optimerade för att imitera, upprepa gemensamma kategorier och komma ihåg saker andra har bestämt att de skall komma ihåg.

Just det där att jag lyckats rätt bra, att detta enligt min övertygelse inte är TROTS min ADHD utan TACK VARE den, fick mig att börja tänka på själva diagnosen ADHD då jag fick den efter fulländad utredning. Det gick ganska fort att upptäcka att diagnosen i sig bara innehåller hälften av vad den borde. Den innehåller bara de punkter på vilka man misslyckas. Den har inte fattat att misslyckandena kompenseras av andra kognitiva strategier, att det måste vara så, men att dessa är hemliga, dolda för att det inte är meningen att de skall finnas.

Det finns inga ord som säger något om hur ADHD-personens upplevelser av världen egentligen ÄR – de formuleringar man återfinner i DSM, ICD och de andra diagnosmanualerna handlar bara om på vilket vis de är annorlunda från normalhjärnan. Detta är väldigt tragiskt. Det gör att även vi som bär diagnoserna, vi som lever annorlundaskapet, inte har någon egen vokabulär för att tala och tänka om våra förmågor. Också vi tror att vi är skadade, felaktiga, funktionshindrade, sjuka. Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi måste hitta på nya ord, och att vi därifrån kan förändra samhället. Om vi orkar.

Det är det min blogg Hypertunneln handlar om: att hitta på ord som beskriver hyperskallen i positiva termer, inte som tillkortakommanden. Att skriva berättelser om hur livet och världen ser ut för den vars kognitiva fungerande på ett sätt motsvarar den hos en sjuårig normis, men som samtidigt finner dimensioner i verkligheten som genomsnittsmedborgaren inte kan föreställa sig. Att begripa sig på hur det samhälle är konstruerat som försöker förtränga och sjukförklara den naturliga galna kreativitet som vi hyperskallar står för, och som i stället försöker skapa en ”kreativitet” som är kontrollerad, målorienterad och tam. Och om hur vi måste skapa utrymme för vår nödvändiga tokighet i vår lilla cell i det samhällsgemensamma normalitetsfängelset, där golvet blir allt trängre för varje nya politisk reform. Och så vidare.

Min blogg är inte för alla. Inget jag gör är för alla. Jag är inte intresserad av att vara alla till lags. Men de som känner att min blogg är för dem – det finns en diaspora av sådana – verkar finna att den är som liksom en hemlig värld där det utvecklas något väldigt speciellt, något som man kanske kan ta med sig till den vanliga gemensamma världen. Verktyg, instrument, kartor, melodier, historier. Sådant.

1988-jakob-madde1

(Jag och Madde, 14 år gamla och Kapareskolans enda *riktiga* industrisynthare SÅDESÅ. Vi har känt varandra länge. Nu sitter vi i styrelsen för en lokal avdelning av Attention tillsammans, typ trettio år senare.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: