Archive for the ‘ADHD’ Category

h1

Artikel om neurodiversitet (och mig) i tidningen Assistans

augusti 26, 2015

Då och då ploppar min passion för mänsklig skillnad upp igen, även om det varit svårt att upprätthålla under den tid jag i det senaste faktiskt arbetat inom psykiatriutveckling (2014-VT 2015). Att som tjänsteman upprätthålla ett radikalt tänkande är ganska trixigt, då just det enda man har att hålla sig i är normer. För mig gick det inte riktigt ihop och Hypertunneln har fått ligga på hyllan. Jag har tänkt på och skrivit andra saker istället. Men nu är jag tillbaka vid Göteborgs universitet och forskar, om ett område som faktiskt tangerar neurodiversitet – mer om detta senare, typ snart.

Lyckligtvis har jag hållits kvar lite vid området ändå. För några månader sedan blev jag intervjuad av Mattias Hagberg, efter att ha efterlyst pocketutgåvor av hans senaste böcker över Facebook. En gemensam bekant fixade ihop mig direkt med mannen själv, som faktiskt visade sig vara en läsare av härvarande blogg! (Jo, det kändes coolt.) För några dagar sedan dök således en fin liten artikel om neurodiversitet upp där vår intervju utgör liksom ryggraden. Artikeln finns i tidningen Assistans och jag är inte ett dugg missnöjd med min närvaro i den, eller vad man skall säga. Jag presenterar några idéer som inte riktigt nått hit till bloggen (jo, jag har hundratals miljarder sådana, jag bara dräller av dem), till exempel den om vad jag kallat Den kognitiva multituden (efter politiska filosoferna Hardt och Negris bok Empire, 2000):

– Myllret av människor som klassats som avvikande kommer att driva fram något nytt. Ju fler som ställs utanför, ju mer kommer att sippra tillbaka… Och en dag blir kraften överväldigande.

[…]

– Betraktar man samhället ur det här perspektivet upptäcker man snart att diagnosmanualer och diagnossamlingar inte är förteckningar över sjukdomar eller avvikelser utan snarare en mycket exakt beskrivning av hur mycket samhället tolererar. Vad diagnoserna tecknar är alltså normen. Detta genom att tala om exakt hur normavvikelsen ser ut.

Artikeln har fått det inte helt okonstiga namnet ”Välkommen, diagnos!” och länken är här: http://www.tidningenassistans.com/2015/08/24/valkommen-diagnos/

h1

Hypertunneln @ Park Lane, Göteborg

mars 9, 2015
jonaslindgren

Tack till heders-Jonas Lindgren som lånat ut bilden från sitt Instagramflöde.

Eftersom den här bloggen nu ändå mer och mer verkar få karaktären av ett CV så är det väl lika bra att tuta och köra. Tuta i den egna trumpeten och köra på i egomobilen.

Nåväl, om ni trodde att Hypertunneln är för fin för att framföra budskapet på en av stadens mest anrika och prominenta bratklubbars scen så trodde ni självfallet fel. Vad jag vet är detta den enda filmen som finns av något av mina framträdanden. Om vilt fladdrande DAMP-bränslat turbopladder i sex minuter är just din hambo är alltså filmen nedan det enda stället där du egentligen kan få ditt lystmäte, åtminstone om du vill att själva hyperskallen som sköter pratet skall ha en riktigt välsittande skjorta.

Pecha Kucha-formatet, för övrigt, är enkelt: 20 bilder går i 20 sekunder var. ingen text, inga handouts, bara prat till. Min Pecha Kucha hette på arrangörens begäran ”ADHD och kreativitet”. Tack till kreatörsnätverket ADAoch Pecha Kucha Night Göteborg.

h1

En tredje position i diagnosdebatten: anormalitetspositionen

januari 14, 2014

Är det bra med en nyanserad debatt?
Den förra posten blev den exempellöst mest lästa i den här bloggens historia. Dygnet efter jag publicerade den lästes den av nästan tio gånger fler än vad som varit inne på bloggen under något tidigare dygn. Mycket förmodligen på grund av att den tweetades och Facebooklänkades av viktiga personer. Men detta var i sin tur antagligen för att jag gjorde något jag brukar akta mig för, ett inlägg i en het debatt, och i denna debatt företrädde ett annat perspektiv än de vanliga: ett nedifrånperspektiv, ett perspektiv på psykiskt avvikande som inte kom från experter eller proffstyckare. Jag gjorde inget anspråk på att representera alla andra psykiska avvikare men väl på att formulera en tredje väg, som inte anpassats till de vanliga ”för-eller-mot-diagnoser”-perspektiven. Som en sorts slutkläm skrev jag: ” Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra.”
Det har påpekats för mig att det är en stark förenkling att det bara finns två läger som debatterar saken, men att det är bra att jag efterlyser en mer nyanserad debatt. Jag håller med om att det första är en förenkling, en väldigt stark sådan. Dock vill jag inte nödvändigtvis ha en mer nyanserad debatt, åtminstone var det inte dit med inlägget. Snarare tvärtom. Eäääh, låt mig förklara vad jag menar. Det hänger ihop med det jag kallar för en ”tredje position”.

Vad går förlorat i allt nyanserande?
Debatten är redan mer nyanserad än vad de stora diskussionsforumen – ledarsidor, kvällspressartiklar, tyckarsoffor – tål. De som deltar i debatten och som har stora kunskaper om ämnet, och således känner till dess delikata och komplexa natur, har alltför stor vilja att vara rättvisa mot denna komplexitet. Att vara trogen komplexitet och framföra en nyanserad och komplicerad bild ger sällan en stark argumentering i debattsammanhang. Detta bevisas inte minst av att det räcker att ”vara kritisk” på det vis Nathan Shachar och Sanna Lundell varit på det sista för att få räknas som ett debattbidrag av likvärdig tyngd – både Shachar och Lundell saknar såväl varje typ av egna argument som något samlande grepp om det de talar. Det enda de har är ett antagonistiskt sinnelag, de är ”mot” ett etablissemang och tycker således att de får kalla sig ”kritiska” (detta missbrukade ord…). Deras debila ”mot” är vad som står emot hela den mer komplicerade bild som gavs av de 23 initierade experter som några dagar senare replikerade, och likaväl mot alla de andra mer eller mindre upprörda repliker som förekommit i andra medier. Hur nyanserad man än blir krävs det inte mer än ett trotsigt ”Nej så är det inte alls!” placerat på rätt ledarsida – så har två sidor uppstått som mycket väl kan ha likvärdig impact i debatten. Kanske är det rentav så att ju mer nyanserad man är i sin polemik, desto mindre blir ens slagkraft. Att reducera alltihop till ett kraftfullt ”NEJ!” skär rakt igenom.
Trots att Shachar och Lundell inte verkar sinsemellan alldeles överens om vad ADHD är – Shachar menar att det är dålig uppfostran och sen mognad, Lundell låter på sitt Twitterflöde antyda att hon tror att det oftast rör sig om feldiagnosticering av stressade barn från socialt utsatta miljöer – så placerar de sig på samma sida om ett NEJ som står mot all den samlade kunskap som de 23 experterna representerar. Debattens skiljelinje går här mellan huruvida man anser diagnoserna vara legitima eller ej. Det är inte två homogena ”sidor” – de är många röster i en redan väldigt välbefolkad debatt. Ändå har jag svårt att tro att så många läsare ändrar åsikt utifrån några av mångfalden av inlägg. Det är nästan alltid lättare att slentrianmässigt fortsätta hålla med den sida – för eller mot diagnoserna – på vilken man själv redan står.
Så vad är det som saknas i en debatt med en ”för”-sida och en ”mot”-sida, om än aldrig så nyanserade? Jag skulle vilja hävda att det finns en tredje möjlig position: en som inte finner sig i villkoren för det som de andra debatterar med antingen ”ja” eller ”nej”. Något oväntat, men med tillräckligt med kraft för att kunna hävda tolkningsrätt i frågan; en position från vilken det ser ut som om de två som redan finns där, ”ja”- och ”nej”-sidorna, ser ut att ha något gemensamt.
Vilken skulle denna position kunna vara i detta fall? Ja, om man granskar de två sidorna inser man att det talas från perspektiv som är väldigt uppifrån tagna. Experter av olika slag, tyckare med aldrig så starka åsikter, debattörer och journalister som verkar ha två saker gemensamt: att de talar om någon annan, som har eller inte har rätt till en diagnos för sitt fungerande, och att diagnosen betecknar ett sjukdomstillstånd eller en funktionsnedsättning.

Den tredje positionen
Vad jag försöker uträtta med den här bloggen är bland annat att finna benämningar på de förmågor ADHD inneburit för mig. De finns inte – detta beror på att det är någon annan, någon som inte delar denna kognitiva apparat och som bara förmår förstå dess tillkortakommanden, som givit den dess namn. Namnet har blivit därefter – ADHD, attention deficit hyperactivity disorder, hyperaktivitet med uppmärksamhetsstörning. Jag har istället talat om en specifik kognitionsfiguration, som jag kallat hypertunneln, och håller på att sätta samman något jag kalla hyperkognitivt lexikon – en terminologi som inte utgår från hur min kognition inte funkar, utan från hur den faktiskt funkar. Hypertunneln har sina förtjänster, men i ett samhälle som konstruerat sin rytm efter en annan kognitionsfiguration – ”neurotypen”, de normala – ställs hinder i min väg. Min rytm stämmer inte överens med samhällets. (Det är här diagnosen kommer in – det är med en diagnos, och de hjälpmedel den i bästa fall sätter i mina händer, som min annorlundahet blir hanterbar.) Jag har även under mina föreläsningar under vintern använt liknande grepp för att tala om konst, idéer och filosofi kan formuleras och har formulerats ur andra perspektiv än det neurotypiska, och hur detta ständigt, genom mänsklighetens historia, format om de normalas värld och blivit viktigare än neurotypens ”just taking care of business”-figuration. Hence: ett inifrånperspektiv på diagnosproblematiken, formulerat efter andra ontologiska ståndpunkter
Jag menar att ur ett perspektiv som inte går med på diagnosens patologiseringsperspektiv och ständiga fokus på tillkortakommanden, en formulerad efter positiviteter (vad som finns) i stället för negativiteter (vad som inte finns, vad som saknas) framträder en debattposition skild från de två som helt enkelt debatterar huruvida adhd är en legitim diagnos eller ej, huruvida det är en riktig funktionsnedsättning eller inte. Kanske är det rent av så att det jag kallat för två olika positioner framträder ur den röriga debatten först vid formulerandet av en sådan här tredje position. En sådan här tredje position – en sorts anormalitetsposition – position möjliggör, i det bästa fallet, en ny och kraftfull röst som urskiljer sig från det ständiga nyanserandet av sjukdomsperspektivet och från vilken en helt ny linje av argumentation kan föras.
Och bara som en påminnelse, det finns förstås fler aktörer än jag som håller på att skapa andra och mer positiva artikulationer av annorlundaskapet. Förlaget Andet har förlagt landets enda litteratur på ämnet, dess redaktör Torbjörn Andersson har givit ut flera egna skrifter om saken, föreningen Organiserade aspergare arbetar utifrån ett uttalat neurodiversitetsperspektiv, föreläsaren Jill Söderlund påpekar – detta är skitbra! – att diagnoserna helt enkelt kan ses som benämningar på olika typer att fungera. Och vi kommer bara att bli fler, gladare och starkare!

h1

Men sluta tjata om att det är en sjukdom då

juli 20, 2013

Medvetenheten om problemet med odiagnsoticerad ADHD växer i samhället. Åtmiinstone medvetenheten om vissa aspekter av problemet.

Pepp-bloggen Underbara ADHD återpublicerade häromdagen i sitt Facebookflöde en årsgammal post angående en artikel på HD debatt. Artikeln, undertecknad Anders Åkesson (MP) och Sven-Olof Johansson (NSPH) bär titeln Samordning för personer med ADHD. Artikeln lyfter problematiken och ger samtidigt en god bild av hur en person med ADHD-persons perception kan vara. Ämnet som lyfts är att det finns ett behov av att samordna olika insatser för personer med ADHD för att förebygga att de ställs utanför samhället. Så här heter det i inledningen:

ADHD är en neuropsykiatrisk sjukdom som 5 procent av skolbarnen anses ha, och cirka 2,5 procent av de vuxna. Inom beroende– och kriminalvården är andelen så stor som 25–30 procent. Trots att så många svenskar har ADHD är samhällets resurser för dem riktigt dåligt samordnade. Den som behöver hjälp får bildligt talat löpa gatlopp mellan olika instanser för att hitta rätt. Vi menar att de åtminstone ska slippa löpa gatlopp mellan skånska huvudmän.

Inlägget, och dess ansats att ”Skåne skall bli bäst på samordning för personer med ADHD”, är väldigt lovvärt. Annat med artikeln och det språk som änvänds är mindre lyckat, med den slentiranmässiga benämningen av ADHD som sjukdom som ett viktigaste exempel.

Det kan tyckas vara ett onödigt ordmärkeri att påpeka att det ständigt återkommande ordet ”sjukdom” är förfelat, men det finns så många problem med att använda det. Jag skall försöka förklara en liten del.

Först och främst: det stämmer inte. Ingen forskning finns som direkt pekar mot att det är en sjukdom. Av gammal tradition och ohejdad vana fortsätter forskningen om ADHD ”som om” det vore en sjukdom, men det finns ännu väldigt lite grundforskning som kan avgöra funktionssättets egentliga orsaker. (Och, inte minst, att det är den farmakologiskt orienterade psykiatrin som har tolkningsföreträde – alltså en industri som skapar sin profit av att erbjuda medicin till sjuka, vilket försås kräver patologiskt orienterade diagnoser.)

Att återkomma till att benämna ADHD som sjukdom försvårar också för den del av kampen av vilken denna blogg  är en del (och för övrigt även Underbara ADHD): att hävda förtjänster och potentiella samhällsvinster med att, i stället för att försöka undertrycka problemen med ADHD, ta fram de vinster som kunde göras genom att odla de produktiva utkomsterna av funktionssättet ADHD. Ickelinjär tankestil, snabbt beslutstagande, hypersensitivitet och så vidare. Ni vet.

En svårighet med att hävda ovanstående är förstås att det saknas vetenskapliga belägg för att dessa produktiva egenskaper är en annan sida av ”koncentrationssvårigheterna” (AD) och ”hyperaktiviteten” (HD). Sant är  det, vi är många som vet det och mycket pekar mot att ADHD och ”kreativitet” hänger ihop även inom befintlig forskning, men sambandet är alltför lite undersökt och belagt – och så länge det är psykiatrins om uppbär tolkningsföreträdet i frågan jab det komma att dröja ytterligare lång tid innana en mer helhetlig och rättvisande bild kan framträda.

Det är förstås begripligt att den avsändare som vill äska pengar till ett åtgärdsprogram abnvänder sig av ordet ”sjukdom”. Men faktiskt kan det komma att försvåra den kamp som förs av ADHD- och neurodiversitetsrörelsen för, och ännu längre till samhället kommer att lära sig att utnyttja den enorma kraft neuropsykiatriska särbegåvning skulle innebära.

h1

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

april 22, 2013

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

dumneuro

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!

h1

Prismat vid jagtunnelns ände

april 22, 2013

Jag uppdaterar inte den här bloggen särdeles ofta i år. Det beror inte på att jag tänker och tycker för lite för att det skall bli nåt skrivet; snarare dyker det nu upp så många nya tankar i mig att jag inte hinner skriva ned dem på ett begripligt sätt, i form av en sån där pedagogisk lista med av varandra följande punkter. Och tycker gör jag också, som här i den förra posten, och om allt möjligt dessutom, men mitt tyckande grundar sig liksom i tänkandet och mina grundantaganden gäller ju fortfarande – det är ingen poäng med att skriva tyck-bloggposter om ditten och datten om det inte är något som i sig aktivt tar själva tänkandet framåt. Det är inte för att utveckla ett särdeles avancerat tyckande jag skriver den här bloggen utan för att lära mig något om hur jag själv och världen fungerar.

Just nu undersöker jag kopplingar mellan de neurologiska normavvikelserna. Då finns det mycket material, och för mig oanvändbart. All medicinsk forskning och så. (Well, ni vet, det där jag sagt om att medicinsk forskning förvisso vet mer om världen och människan än de flesta andra discipliner, men att den är så normorienterad och tolkar allt avvikande som sjukdomar, samt att den uteslutande ägnar sig åt symptom, dvs. ytfenomen. Medicinen är besynnerligt ointresserad av vad autism egentligen är och ser den bara som en uppsättning avvikelser.) Det finns även en liten, liten andel text och konst som är väldigt bra, som faktiskt leder inåt mot en förståelse av vad autism ”är”, vilken värld som skapas i den autistiska kognitionen (till skillnad från den värld som skapas av den neurotypiska kognitionen). Det jag siktar mot är en form av autistisk analys av världen; en förståelse av världen som inte baserar sig på den neurotypiska kognitionens vanemässiga representerande av densamma, utan som söker, finner och skapar andra mönster och regelbundenheter i verkligheten.

Jag började för något år sedan fråga mig var ADHD finns utanför själva ADHD-personens kognition; ”Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.” Just det sökande har nu gått vidare mot ett sökande in mot autismen, där jag finner många beröringspunkter med hur jag själv uppfattar och lever världen. Borde den ärftliga ADHD-diagnosen finnas med under autismspektrumgruppen, såsom numera Aspergers gör? Jag tycker, utifrån egna erfarenheter, att den nog borde göra det.

I väntan på att jag kommer med något lysande borde du läsa Alan Griswolds essä The World as Wittgenstein Found It. The Tractatus Logico-Philosophicus as a Model of Autistic Cognition. Den finns här, på den fantastiska sidan Autistic Symphony. Där finns även hela den bok I vilken den ingår, med samma namn som sidan.  Den ger en fingervisning mot vad autistisk kognition är, och vad autistiskt tänkande, autistisk konst eller autistisk analys skulle kunna vara.

h1

Den biokemiska pastöriseringsmaskinen

januari 9, 2013

Svenska Dagbladet, idag:

Sömnmedel till barn ökar. Oroliga och ledsna barn med sömnbesvär ges läkemedel som är utprovade för gruppen 55 och uppåt. De får ingen kompletterande terapi. Och allt fler diagnosticeras med ADHD; medicin enda lösningen där också. Kemin skall rädda etablissemanget från neurologiska kaoskaskader. Ny slasktratt: ADHD. Har man mycket ADHD i skolan får man extra resurser, eller i sämsta fall tillträde till neurokemisk utslätning i form av metamfetamin och melatonin. Den överskjutande energin liksom den underskottsliga tas om hand av kemiska små hjälptomtar.

Även andra preparat för att klara vardag och skola blir vanligare. På sex år har antalet barn som medicineras för adhd ökat med 178 procent. Antalet pojkar i förskoleåldern har ökat med 220 procent. Totalt fick 26 000 barn mellan 0 och 17 år adhd-läkemedel förra året, varav 541 förskolebarn.

Anna Lundh, överläkare på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm, anser att ökningen till stor del beror på en bättre kunskap om både adhd och medicinering.

Hon pekar däremot på studier som visar att barn som medicineras får sämre stöd på annat sätt, till exempel med terapi och familjestöd, trots att detta rekommenderas – även vid medicinering.

– Det är helt emot de kliniska riktlinjer som finns, säger hon.

(…)

De senaste sex åren har även 32 procent fler barn fått antidepressiva, varav två av fyra medel i toppskiktet inte är godkända för barn. Ändå medicinerades över 1 000 barn under tolv år förra året, en ökning på 50 procent.

Även lugnande medel ökar. Förra året fick 12 000 barn och unga lugnande medel. Av dessa var knappt 3500 i förskoleålder och 880 stycken spädbarn.

Samtidigt ökar trycket på landets BUP-kliniker. Trots att all fler barn utreds, ökar inflödet från skolorna och köerna växer.

Psykiater Anna Lundh tar också upp att förändringar i vårt sätt att leva har en del i barns ökade psykiska besvär. När det gäller sömn lider barn med neuropsykologiska störningar, som adhd, ofta av sömnstörningar. Men även barn som utsätts för stress och överkrav kan få sömnstörningar och ångest, även om de inte syns i läkemedelsstatistiken.

– Vi måste fråga oss om vi ska ha ett samhälle där 10 procent av barnen kvalar in under diagnosen adhd eller om det också har att göra med hur vi organiserar vårt samhälle?

Jag är ju för större diagnosticering av ADHD, eftersom det är ett underdiagnosticerat tillstånd. Jag vill att alla vi som faller utanför normen också skall givas ett kvitto på just detta. Det ger nämligen också ”samhället” ett kvitto på att något inte stämmer i dess nuvarande tillstånd; om en så stor andel människor är så pass annorlunda att deras annorlundahet innebär ett handikapp, så måste det vara så att det finns en felaktigt ställd gemensam mediannivå för hur hjärnan måste vara skapad för att kunna leva här.

Jag inbillar mig alltså att något i samhället måste ändras då man inser att en naturlig variabel av människans neurologiska kontinuum måste ges kemisk kompression för att funka, att man kommer att tvingas inse att insatsen för att ändra på samhället är betydligt mindre än den för att låta det vara som det är. ADHD är en resurs för samhället och samtidigt en gigantisk ekonomisk minuspost, då så mycket energi tvingas ut i omlopp i samhällets utmarker. (Ni vet, det där att nästan hälften av landets fängelseinterner har odiagnosticerad ADHD och dylikt. Kollar man landets hemlösa samt tunga droganvändare är jag övertygad om att man finner samma sak.) Vi MÅSTE, som Anna Lundh säger, fundera över om ett samhälle som utesluter så många människor från möjligheten att göra något annat än att ligga till last verkligen är vad vi vill ha. Men det funkar ju inte om diagnosen bara blir en diskho som leder till en biokemisk slasktratt med uppgift att slipa av alla kanter och strömlinjeforma alla. Det funkar inte. Och att sorgsna barn bara ges artificiell insomning är sorgligt bortom jävla sans och vett.

 

*UPDATE* Torsdag 10/1-12 – Viss nyansering:

”Artificiell insomning”, som jag avslutar ovanstående med, är en sanning med modifikation; det rör sig förvisso om att kroppen tillförs substanser, men det preparat som nämns i artikeln och i min post – melatonin – är ingen kemiskt framställt insomningspreparat utan en kroppsegen substans. Man tillför alltså mer av ett hormon som redan tillverkas av/finns i kroppen. Hormonet tillhandager förutsättningar för att somna men är ej sövande i sig – det behövs fortfarande en sömnvänlig miljö. Att ett barn tillförs melatonin innebär alltså inte att man kan fortsätta som förut, utan kräver komplettering i form av en insats av barnets närmiljö (dvs. familj eller motsvarande). Läs om ni vill posten och kommentarerna på bloggen Sömn för barn.

Bara så att det är sagt.