Archive for the ‘Autobiografi’ Category

h1

Om mig från madelein.se

augusti 29, 2015

För nåt år sedan skrev jag en text som gästbloggare hos min kompis Madelein Larsson Wollnik, som då drev Madelein.se. Posten var en del i en serie gästbloggare där mer eller mindre framträdande personer med NPF skriver något om sig själva. Nu på det sista har hon stängt bloggen och koncentrerar sig på annat.

Jag tycker att det är lite synd att bloggen stängt, av många skäl. Här är i alla fall den text jag själv skrev. Tycker det är synd att den inte kan läsas hos Madde längre, för jag tycker om den och den fick bra reaktioner av läsarna. Så jag lånar tillbaka den.

Jakob Wenzer

Bild: Lorna Bartram

Jag heter Jakob. Född 1972, familj och katter. Utbildad forskare i humanistiskt ämne. Tycker om musik. Gör om allt jag får i mina händer och i min hjärna. Bygger, bygger om, formar, färgar. Skriver. Kort minne, elastisk tanke. ADHD. Har blogg.

Jag fick min ADHD-diagnos i november 2012 efter ett liv som har känts så trassligt, obegripligt, utanför och underbart. Mycket har gått bra i livet. Jag har bara haft så svårt att begripa hur det egentligen gått ihop att de flesta människor omkring mig verkat ha så förbannat enkelt att göra alla de där vardagssakerna som man måste klara av när jag behövt anstränga mig så mycket för att hålla det enklaste i minnet. Jag har aldrig gjort något enligt boken. Jag har nämligen inte kunnat lära mig den; allt faller ur minnet om det inte är något som samtidigt innebär något underbart, fasansfullt, förunderligt eller storslaget. Jag har kunnat lära mig brottsstycken av boken, men bara om jag kunnat infoga dem i nya konstellationer så att de blir just sådär underbara, fasansfulla et cetera. Och på det viset kan man just inte lära sig allt som behövs för ett normalt medborgarliv; det finns liksom bara plats för så mycket extraordinariteter i medvetandet, vem man nu än är och vilken sorts nhjärna man än har. Man blir ju helt utmattad annars. Och så är det faktiskt också just så att jag somnar mest hela tiden! Mina dygn hänger inte alls ihop med de andras, de tecknar sina egna cykler enligt helt egna regler. Så har det också alltid varit. Jag har inte kunnat stanna vaken på kommando sedan jag var fjorton. Lektioner, möten osv – jag kan somna i stort sett när som helst.

Diagnosen var nödvändig. Den innebar någon sorts självförlåtelse, eller kanske något ännu större. Det kändes som om Samhället kom fram till mig och höll i ett kvitto, ett där det stod: ”Förlåt. Jag trodde du var normal. Jag visste inte att du faktiskt var annorlunda på riktigt. Förlåt att Jag inte begrep och att Jag inte kunde härbärgera din annorlundahet.” Så kan det kännas för den som ett helt liv vetat om att den inte är som de andra, men försökt tvinga sig att bli det.

Men så var det ju det där med att jag faktiskt lyckats rätt bra på vissa områden också. Och att jag alltid fått cred för just det som varit den andra sidan av snurrskallandet, kicksökandet och det korta minnet: kreativiteten, nytänkandet, omskapandet. Hela min forskarkarriär bygger på att jag lyckats behålla tillräckligt mycket av det akademiska ramverket för att kunna använda det som liksom en sorts pergola för mitt eget kaskadartade, slingrande, kaotiska tänkande.

Misslyckandena hänger ihop med lyckandena; kortminnet hänger ihop med improvisationen, strukturlösheten hänger ihop med äventyrligheten och så vidare. Det jag är bra på är, helt simpelt, inget annat än det jag är dålig på, med skillnaden att det finns en situation omkring som tillåter allt det där snurrandet och annorlundandet att skapa något i stället för att rasera. Men i det flesta fall raserar det förstås snarare än skapar; samhället är nämligen inte byggt för människor som befinner sig i ett ständigt tillstånd av improvisation, som vi hyperskallar gör. Samhället är i stället konstruerat för sådana vars hjärnor är optimerade för att imitera, upprepa gemensamma kategorier och komma ihåg saker andra har bestämt att de skall komma ihåg.

Just det där att jag lyckats rätt bra, att detta enligt min övertygelse inte är TROTS min ADHD utan TACK VARE den, fick mig att börja tänka på själva diagnosen ADHD då jag fick den efter fulländad utredning. Det gick ganska fort att upptäcka att diagnosen i sig bara innehåller hälften av vad den borde. Den innehåller bara de punkter på vilka man misslyckas. Den har inte fattat att misslyckandena kompenseras av andra kognitiva strategier, att det måste vara så, men att dessa är hemliga, dolda för att det inte är meningen att de skall finnas.

Det finns inga ord som säger något om hur ADHD-personens upplevelser av världen egentligen ÄR – de formuleringar man återfinner i DSM, ICD och de andra diagnosmanualerna handlar bara om på vilket vis de är annorlunda från normalhjärnan. Detta är väldigt tragiskt. Det gör att även vi som bär diagnoserna, vi som lever annorlundaskapet, inte har någon egen vokabulär för att tala och tänka om våra förmågor. Också vi tror att vi är skadade, felaktiga, funktionshindrade, sjuka. Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi måste hitta på nya ord, och att vi därifrån kan förändra samhället. Om vi orkar.

Det är det min blogg Hypertunneln handlar om: att hitta på ord som beskriver hyperskallen i positiva termer, inte som tillkortakommanden. Att skriva berättelser om hur livet och världen ser ut för den vars kognitiva fungerande på ett sätt motsvarar den hos en sjuårig normis, men som samtidigt finner dimensioner i verkligheten som genomsnittsmedborgaren inte kan föreställa sig. Att begripa sig på hur det samhälle är konstruerat som försöker förtränga och sjukförklara den naturliga galna kreativitet som vi hyperskallar står för, och som i stället försöker skapa en ”kreativitet” som är kontrollerad, målorienterad och tam. Och om hur vi måste skapa utrymme för vår nödvändiga tokighet i vår lilla cell i det samhällsgemensamma normalitetsfängelset, där golvet blir allt trängre för varje nya politisk reform. Och så vidare.

Min blogg är inte för alla. Inget jag gör är för alla. Jag är inte intresserad av att vara alla till lags. Men de som känner att min blogg är för dem – det finns en diaspora av sådana – verkar finna att den är som liksom en hemlig värld där det utvecklas något väldigt speciellt, något som man kanske kan ta med sig till den vanliga gemensamma världen. Verktyg, instrument, kartor, melodier, historier. Sådant.

1988-jakob-madde1

(Jag och Madde, 14 år gamla och Kapareskolans enda *riktiga* industrisynthare SÅDESÅ. Vi har känt varandra länge. Nu sitter vi i styrelsen för en lokal avdelning av Attention tillsammans, typ trettio år senare.)

h1

Den svarta lågan

september 15, 2012

Kan ni er black metal-historia? Black metal, den satanistiska formen av extrem hårdrock, som originerades under det tidiga 80-talet av ett fåtal halvspexiga band med plastdödskallar och clownsmink i rekvisitan, togs vidare av gravallvarliga norska tonårsgossar som tagit förstagenerationens budskap på allvar (och som allihop verkade döda varandra under groteska former under hela 90-talet) och som idag för en besynnerlig tillvaro överst på grammisnomineringar och försäljningslistor världen över samtidigt som den ändå verkar vara underligt hängiven och underground. Well, scenens extramusikaliska egenheter har ju tillräckigt med snaskigheter för att fylla bok efter bok och dokumentär efter annan varför det är onödigt att förlora sig i dylika irrspår här, varför jag ser mig nödd att gå rakt på väsentligheterna: måste man vara satanist för att man har ADHD?

Bakgrund

Jag hörde genren för första gången ungefär 1995 i skivaffären som min dåvarande flickvän jobbade i. (Jag talar självfallet inte om den buskisartade 80-talsvarianten utan om den fanatiska helgalna norska 90-talssvarta.) Mest på skoj satte jag på en skiva med vad som såg ut som ett blyertstecknat omslag föreställande en väg genom en skogsglänta där ett lik låg och ruttnade i ett dike. Burzum var det, skivan hette Hvis lyset tar oss (uj uj uj, ”Om ljuset tar oss”…) och jag visste förstås att det var dåtida mediefasan ”Greven”:s enmansband, jag hade en och annan gång småfnissat åt att han tagit sin musikerpseudonym direkt från en jättejätteläskig skurkfigur  från Sagan om ringen. Likväl hade förstås jag också ryst åt den särdeles vidriga historia där han figurerade. Aftonpressen hade varit behjälplig med alla detaljer, sanna eller ej. Även detta är av mindre vikt; grejen är att jag bara blev stående då musiken började forsa ut ur högtalarna där i skivaffären.

Helt sjukt var det, två vemodiga men dissonanta ackord uthamrade alldeles för länge, inget egentligt riff så man fattade att det inte alls var någon metal det var frågan om utan bara ursinnigt stålregnande grå eld,  kappskenande med trumkomp som blastbeatade i en säregen kombination av totalt vansinne och total stasis. Det gick så fort att det stod alldeles stilla, i sin orörlighet sprängde det fram genom molnen så vi kände hur vinden höll på att slita köttet från våra kinder i störtfärden mot  marken. Över stock och sten, genom skogen mot avgrundens rand. Rösten, skrikande med en så bindgalen fasa att hjärtat stannar i kroppen på vem som än hör det. Titelspåret på den fyra spår långa fullängdaren Hvis lyset tar oss är åtta minuter långt och innehåller två ackord. Jag tror ärligt talat att det var en musikupplevelse som förändrade mitt liv lite, lite grann – när man ställts inför evigheten minns man den, bär den med sig , även om den har ett osympatiskt ansikte.

Jag hade ju vid det här laget slutat vara ”-are” för länge sen, så blackmetalare blev jag just aldrig. Skönt att slippa. Jag har dock hållit genren kvar vid mig hela tiden och sett till att mitt känsloflöde alltid har en viss grad black metal ändå; black metal, åtminstone den mindre riffbaserade och med mer av det extatiska elementet, är naturligtvis hypertunnelmusik. Den är det mest kollektivistiska man kan tänka sig; inga ekvilibristiska gitarrsolon utan bara ett störtregnande stålgrått ursinne, ingen alllsmäktig sexualiserad frontfigur utan istället ett avkönat, ordlöst och röstlöst skrikande på den mänskliga röstkapacitets yttersta rand, gärna lite utanför. Inget stilande på batteriet utan istället ett tvåtaktsraseri där början och slut saknas. En svart ström in i evigheten, individlös som regnet, ensam och evig som naket urberg, rasande som materien genom våra kroppars cellstruktur. Allt har upphört att betyda något; det är intensiteten som är det enda som betyder. Och den betyder bara bara just evighet och intensitet.

 

Svart andlighet

Black metal vet att den är hypertunnelmusik. Musikerna som spelar vet det också; jag utgår från att många av dem är hypertunnelmänniskor. (Att unga hyperneuronauter ofta har en dragning mot extrema konstformer och högre intensitetsgrader i livet ingår i de flesta informationsmaterial till lärare och socialarbetare, även iakttaget av psykologin. Kort sagt, ADHD:are kickar sig på olika sätt genom vardagen.) Liksom tunneln både är transcendental (överskridande) och immanent (super-härochnu) är också black metal det. En mer materialistisk musikstil är också svår att tänka sig; den är designad för att täcka hela det hörda och kända registret, påverkar hela hörseln och hela kroppen. Finns det en genre som till sitt själva väsen är andlig så vill jag med bestämdhet hävda att det är black metal; även detta vet musiken och dess utövare om. Ofta, som hos Burzum eller Wolves In The Throne Room, formulerar sig andligheten som en naturromantisk  hednism, ibland med mystiska förtecken. Hos  andra, som Watain eller Gorgoroth, yttrar den sig som en teistisk eller ateistisk satanism. Individualism är ofta ett starkt inslag, främst inom den satansistiska grenen. Jag hade ganska länge svårt att fatta varför; en mer visuellt homogen massa än blackmetalhorden är svår att finna, scennärvaron saknar förgrundsgestalter, i ljudbilden är allting lika viktigt, texterna hörs inte och ofta kan ett band byta sångare utan att någonting förändras nämnvärt – själva sångstilen är liksom designad att vara utompersonlig, antimänsklig, avhumaniserad.

Reportageboken Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från 2011 innehåller material av ett slag jag knappast tagit del av förut. I femton långa kapitel får vi ta del av material insamlat under en lång tid av personer som levt nära metalscenen sedan 80-talet. Tonen är således  respektfull och i total brist på sensationslystnad; nyckelfigurer inom scenen tillåts ge svar på och utveckla sig om kontroversiella händelser, handlingar och trosuppfattningar. Satanismen är ett tema många förhåller sig till, på det ena eller andra sättet; mest fascinerande är det att läsa hur de uttalade satanisterna talar om sin religion, för ingen värjer sog mot ordet ”religion” trots att satanismen sedan Anton Szandor LaVey i 60-talets början varit en uttalat ateistisk trosinriktning.

Modern satanism rör sig alltså inte om någon sorts ”djävulsdyrkan”; i Gudens ställe sätts istället jaget, den egna individen (då ett simpelt ersättande av Gud med Satan bara skulle vara att ersätta en överhet med en annan). Ritualen, helst av det extatiska slaget, är av vikt då den är ett materiellt medel att införliva individen med övertygelse och egen styrka; vilket medel som helst är tillåtet i ritual, men sådana som ger kickar och extra intensifierade kroppstillstånd – narkotika, sex, självskador, starka känslor av vilket slag som helst – är premierade. Satan eller andra demoniska figurer ur religionen kan vara lämpliga att använda sig av härtillsvid, då människan låter sig påverkas av deras deras symbolkraft vare sig det finns några demoner på riktigt eller ej. Här finns förstås den första parallellen till black metal; själva hypertunneln, här i form av extatisk intensitet och förhöjda kroppstillstånd.

Den svarta flamman

Men det finns mer. I Blod Eld Död talar Jon Nödtveidt, förut sångare i Dissection och sedemera rituellt självmördad, i flera intervjuer om satanismens kosmiska konnotationer, sådana som lämnas därhän i LaVeys väldigt amerikanska popsatanism. (LaVey var ärligt talat inte särskilt djupsinnig. Eller spirituell.) För Nödtveidt är kaos den ursprungliga kraften, som finns överallt och genomströmmar allt. Kosmos är således ett problem; kosmos är kaosets ordnande, ett instängande av den eviga kaotiska kraften som endast kan befrias genom förstörelse. Människans problem är att hon existerar just som organism, som människa, och således begränsas av den mänskliga hjärnans rent fysiska förutsättningar.  Bortom den kosmiska ordningen finns kaos; ritualens mening (och således musikens, då black metal är magisk rituell musik), är att tränga bortom det vardagliga och sätta oss i samröre med det som finns utanför den vanliga mänskliga sfären. Den mänskliga komponent som svarar och söker sig mot kaos, och som således är denna satanisms motsvarighet till själen, kallar Nödtveidt för den svarta flamman. Flamman är beviset på att vi blivit individer, att vi börjat skilja oss från kosmos, och flamman söker kroppens, mänsklighetens och alltets förstörelse.

Watain, förra årets osannolika grammisvinnare, uttrycker sig på ett liknande vis. Deras faiblesse för förruttnelse, djurdelar och blod är ett sätt på vilket de tar fram en ständigt pågående del av verkligheten från skuggan och sätter folk i dess mitt. Förruttnelsen och avförmänskligandet, av-organismandet, symboliserar och visar på passagen från livet till det okända. Och, just det: omslagsbilden till Lawless Darkness föreställer en hypertunnel.

Black metal är en hypertunnel.

Är således hypertunneln satanistisk? Eller typ, är den logiska konsekvensen av ADHD att man blir satanist? Är det barn som idag förses med diagnosen (vilket antyder den neurala kompositionen som är tunnelns substrat) dömda att växa upp att bli superkonforma individualister som skär sig i armarna, dricker grisblod och ändar sina egna liv?

Såklart den inte är! Bara för att black metal är en konkret och förandligad instantiering av hypertunneln behöver inte detta betyda någonting. Vad den specifika black metal-andligheten lägger till är nämligen, just, individualismen, och med den – själen. Den svarta flamman är den kristna drömmen om en odödlig själ som förenar sig med sin skapare efter fullgånget värv. Satanismen är kristendomen uppochned, och tron att  man lyckats avsätta Gud genom att säga att man själv är sin egen gud och byta själen mot flamman är blott en fortsättning på den kristna logik black metal-satanismen säger sig förakta. Musiken skall vara en extatisk, destruktiv kraft, operationell i avorganiserandet av kosmos. Tunneln skall leda mot ett ursprungligt kaos och när man kommer ur den på andra sidan är man någon annanstans, i en himmelsk dimension.

Tunneln leder mot kaos; jag har skrivit det en massa gånger här på bloggen. Men själen tror jag inte på. Ingenting i tunnlandet säger att den finns; vad tunneln säger är att den den inte finns. Tunneln tar ut en ur individen, låter en tillfälligtvis närma sig det kaos som finns – inte bortom denna världen, utan i den, hela tiden. Kaos är inte något bortom kosmos – det finns här, alltid, men våra sinnen är konstruerade och tränade för att bortse från det (men i små portioner kan man närma sig det, och hypertunnlare kan det förmodligen lättare en neurotyper). Extatiska tillstånd är inte transcendentala och utomkroppsliga utan immanenta och hyperkroppsliga. Och de är tillfälliga. Tunneln har ingen bortre öppning genom vilken man kan träda till en annan välrd, utan är ständigt kvar i den här. Medvetandet och allt som kan (miss)tas för själen är inte heller något som begränsas av den mänskliga hjärnan – hjärnan är förutsättningen för att våra kroppar skall tro att de är medvetna. Var inte oroliga, kära föräldrar till ADHD-barn (alltså även mina egna föräldrar); hypertunneln går att använda till en massa konstruktiva och bra saker, den leder inte nödvändigtvis åt helvete. Jag tycker till exempel att den har givit mig en massa bra saker. Jag är älskad, bara det.

Jag tänker dock förtsätta äta black metal resten av livet.

h1

Bli musik

september 14, 2012

Jag tror att allt jag gör är musik. Då jag läser blir det inget läst om jag inte kan göra musik av det jag läser. Då jag talar vill jag att det skall vara musik, jag hör om är det. Då andra talar vill jag göra musik av det inuti mig. Jag tror att det är musik jag gör då jag skriver också. Jag har alltid varit musik. Tror jag. Musik är när allt blir form, när ingenting är något utöver det sätt det presenteras men presentationens vis innehåller universum.

Min första egna kärlek var metal. Jag var i stort sett ensam om det på mellanstadieskolan. Dio, Queensrÿche, Great White (OBS endast den första plattan VIKTIGT!). Då högstadiet började (1985) blev det svårt; alla andra började lyssna på ”hårdrock”, Bon Jovi och Def Leppard och så. Hockeykillarna och  snyggtjejerna och rikebarnen och alla de jag inte ville vara som och då var det – konstigt nog – som om själva musiken inte kunde tala till mig på samma sätt längre. Även om det inte var riktigt samma slags hård musik som jag själv gillat så fick jag liksom känslan av att folk inte skulle tro att de visste var de hade mig, så då fick det istället bli något nytt lika intensivt men för gemene hen obegripligt. Skinny Puppy, Klinik, à;GRUMH, Einstürzende Neubauten. Ännu mörkare, ännu  aggressivare. Förlora sansen mot kylslagna industrirytmer mellan betongväggarna på Draupner på bakgården på Pusterviksgatan, svettas sig in i evigheten med Psyche på Errols. Och sedan vidare. Vid 21 hade jag avverkat så många olika varianter att jag började känna mig mätt på olika identitetspaket som slutade på ”-are”. Jag fortsatte förstås att äta musik och har egentligen inte övergivit någonting jag nånsin älskat. Att kunna vara en musikstil, ha den i sin kropp och veta hur man skall kunna få sitt eget känsloregister att resonera i just en given frekvens är en förmåga man inte skall kasta bort då man lärt sig den. Då är man dum i huvet.

Tunneln är musik. Tunneln gör musik. Motorväg mot kosmos, autostrada utåt mot mörkrets hjärta och mot kroppens galaktiska nätverk av galaktiska nätverk. Du släpper något innanför  befästningarna och sparar det resten av ditt liv som en ömsint vårdad sjukdom. Det formar dig och vägleder ditt navigerande genom världen. Musik är beviset på att du inte är ensam; som all kärlek är det uppgåendet i något som aldrig kan vara dig själv, som alltid bara kan komma utifrån.

h1

Diagnostik, fraktalmagi

augusti 24, 2012

Hej hej, nu blir det introspektion igen! Det var väl kul för mig tycker jag, och naturligtvis rena festen för er, alla jävlar är ju mest av allt intresserade av just mig och mina djupa tankar om varför jag är som jag är. Håll till godo, era gamar!

Det har behövts mig ett tag för att fatta vad ADHD är, eller hur det kan bli begripligt för mig. OK, en diagnos, visst, men det är liksom bara ett ord. Vad är ”en diagnos”? En diagnos är i sig inte en sjukdom, ett handikapp, en förmåga eller något sådant alls; det är inte heller en läkares konstaterande av befintlig sjukdom. Den enda definition som jag kan se fungerar är denna rätt fina från svenska Wikipedia om teknisk diagnostik;

Teknisk diagnostik är att från givna insignaler, utlästa givarvärden och en modell av hur systemet uppför sig i dess olika tillstånd bestämma i vilket av tillstånden ett system befinner sig

…alltså en definition som koncentrerar sig på ett rent fungerande och – åtminstone på definitionsplanet – bortser från de exempel fungerandet genererar. Det mest abstrakta är ofta det mest konkreta. Annars är det helt enkelt inte abstrakt nog.

Att den betecknar en verklighet är förstås ställt bortom tvivel, men det finns ett uppenbart problem i att just ADHD-diagnosen egentligen bara är en sammanställning av ett antal brister hos den diagnosticerade, att den vägrar se något utanför dessa brister. Ser man sig omkring bland diagnosticerade personers berättelser blir det dock klart att det finns en uppfattning inom gruppen om att tillståndet är betydligt vidare och innehåller mycket mer än bara uppmärksamhetsbrist med hyperaktivitet (diagnosens svenska namn). Hypertunneln är en av de sakerna. Just hypertunneln är mitt ord, men historien finns hos många fler.

Vad är hypertunneln? Det är ett av de namn jag givit vad jag alltid tänkt på som en av mina definierande förmågor. Det är förmågan att smälta samman med en uppgift eller upplevelse till den grad att man glömmer sig själv. Det är en tendens att vilja ge sig själv till något utanför det egna medvetandet och den egna kroppen. Det är att följa något större, att ansluta. Det kan röra sig om vad som helst; i mitt fall har det oftast handlat om musik, mode, filosofi, konst. Att det blivit just sådana saker har jag tolkat i termer av min psykologi; att det är lättare för mig att ge mig till något som saknar en given lösning. Jag har tänkt på mig själv som en estet; en som ägnar sig åt att ansluta till, följa, sammansmälta med och förfina en typ av uttryck som saknar egentlig praktisk tillämpning. Jag har alltid tänkt att jag nog är väldigt kreativ, men att det är ett problem att vara det. Samhället eftersöker knappast kreativa människor, trots 00-talets glada kreativitetsvurmande; snarare premieras folk som förmår att arbeta reaktivt; man utgår från ett givet ”problem” som måste läsas, sen försöker man finna en lösning till det.

Det där med att sätta upp tunneln och vara i den kräver mycket kraft. Det är också det enda sättet jag upptäckt att jag på allvar kan engagera mig i något; kan jag inte tunnla så kan jag inte lära mig något, hålla mig vaken, fungera kroppsligt eller mentalt. Jag har somnat på möten sedan jag var 14 (innan dess klättrade jag på väggar istället). Det som är tunnelns största kraft i vissa lägen är alltså samma sak som ger dess största svaghet. Det är som om det finns en tröskel för vilka aktiviteter jag kan ge mig till; att tunnla med varje uppgift som ställs framför mig skulle kräva mer energi änn vad vilken människa som helst skulle mäkta med. Att vara tunnelmänniska kräver mycket vila, betydligt mer än för den neurologiskt mer grovkalibrerade normalmänniskan. Det rör sig helt enkelt om att energin inte kommer i ett jämt utflöde utan liksom i kataklysmer, och att det inte resulterar i en jämn utkomst av promemorior och protokoll utan i fyrverkerier och kaskader av fyrvekerier och kaskader. Mmmmmm.

Jag tror att jag börjar närma mig nån sorts för mig acceptabel förståelse av vad ADHD är. Jag tycker förstås fortfarande att det är spännande att ge mig in i nya områden som medicin och biologi och sånt där, men vad som börjar framstå är något mycket vidare, abstraktare. Och det är i min värld när man lyckats utplåna exemplen som man börjar nå något äkta, då allt kött och klägg och smågrejs som står i vägen för det rena fungerandet skalas av som något så vackert som ett rent fungerande framstår; tunneln är vidöppen. Jag har också hittat på rätt många ord (man är tvungen att hitta på om de gamla är skitdåliga, vilket bevisas av själva idén om ”sjukdomen ADHD”); hypertunneln, närminnesskugga, aioskopi och så vidare. Det torde ge näring för en hel del bra tänkande inom andra domäner än det som rör bara själva min egen hjärna. Om man nu vill gå andra vägen, från exemplena till det abstrakta: de där orden har motsvarigheter i historierna från andra med diagnosen också. Jag är inte fel ute; hypertunnelns insida hänger medelst dess specifika sätt att moderedra energi samman med dess utsida. ”Fördelarna” är samma som ”nackdelarna”, eller åtminstone är de utkomster som givs i olika kontexter effekter av samma fungerande.

Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.

 

h1

Kairos, eternally

augusti 22, 2012

Tunneln är inte en passage från en plats till en annan. Den är en passage bara, en där man finns och där platserna själva finns de också.  Den är mörk men ljuset är där. Ingenting finns utanför den; då tunneln är där, så finns ingenting utanför den.
Tunneln är ren intensitet. Självet upphör att vara avdelat från sin omgivning; allt finns tillsammans. Tunneln är gjord av den tid som försvinner in mot vardagmedvetandets djupaste mittpunkt, ut genom arbetsdagens golvbrunn och vidare mot något okänt som befinner sig under det badkar som är ditt medvetna liv.

Kanske är tunneln en passage ändå, men inte en individs passage från en avgränsad plats till en annan utan istället individers och platsers passage in mot en intensiv mittpunkt. Då tiden bytt riktning och mening där inne finns det skäl att anta att tunneln är en singularitet; en punkt där allting finns på samma omätbara yta, utanför tiden eller snarare i dess mest absoluta förtätning, där den inte längre passerar från förr till sedan utan stannar i en intensiv vibration i vilket allting resonerar, för alltid.

h1

Tusen år är ingenting

juli 10, 2012

Så här skrev jag på en blogg en gång för ungefär jättelänge sedan:

När vi står där, pappa och jag, farmor i sängen med det tunna täcket över sig, i huset bredvid det där jag föddes, allt strömmar rakt igenom oss, gener som hon givit vidare till honom och han sedan passerat vidare till mig, kanske kommer jag att skicka ut dom i världen i ytterligare en ny konstellation… det vi bestod av för fyra år sedan är någon annanstans nu, någon annan eller något annat består av dem idag, om fyra år kommer allt det vi är idag, varenda atom, att ha flyttat vidare och bytts ut till något nytt som vi byggs upp av då istället. Allting strömmar igenom hela tiden, vi får vara former som alltihop bor i ett kort ögonblick för att sedan bytas ut av något annat. Allting fyller ut abstrakta strukturer som liksom kommer ihåg sig själva och låter bli att förändras då materien bara flödar igenom dem – genomet, kroppen, minnena, allt det vi tar med oss och som en av oss tre snart kommer att lämna.

2005 var det visst, jag hade precis kommit hem från Östra sjukhuset, från min farmors dödsbädd. Det som givit mig en känsla av plötsligt historiskt bråddjup var den underliga cirkulariteten då jag från rummets fönster kunde se det hus jag kommit ut ur trettio och några år tidigare och sedan inte besökt. Det var som en plötslig glimt av evigheten. Tiden blev cyklisk, eller dess cirkularitet blottade sig plötsligt och oväntat. I ett ögonblick av stark affekt blev det liksom en sorts tröst och förhoppning; vi, min farmor, jag och de som en dag kommer efter mig, är skiftningar, variationer inskrivna i evigheten. Det där med generna – det abstrakta och konkreta i våra kroppar – blev underligt verkligt.

Beakta bilden nedan. Den är tagen av en sköterska med min mobilkamera vid mitt nästa besök; den här gången var jag återigen i det hus där jag föddes.

Titta! En son, ett litet kräk med fosterhinna utsmetat över huvudet, och så mager att den darrige pappan kan se hans ryggrad från framsidan av kroppen! En liten fågelunge, precis som den där farmorn var där i huset intill, några år tidigare. Och en pappa som är jag (d  e  t    ä  r    j  u    h  e  l  t    s  j  u  k  t), som alldeles bestört står och speglar sig i evigheten och själv blir nedtittad i av avgrunden.

Senare samma kväll satt jag på neonatal med den lille i mina armar. Jag tror det var en timme jag satt där, eller kanske tio eller bara några minuter, alltmedan tid förflöt fram emot den stund då jag skulle få gå in med honom till uppvaket där  J låg igensydd och väntande på att bedövningen skulle släppa greppet om henne. Jag höll hans lilla lilla kropp mot min egen, hans som utgjordes helt av vävnad utbildad från materia min J ätit under de senaste nio månaderna och som omformats till något nytt av automatiska funktioner i hennes kropp.

Jag tittade på hans ansikte. Låt mig berätta vad jag såg: skelett, hud, det absoluta minimum av vävnad av vilket en varelse kan bestå för att kunna uppfylla sin livsforms villkor för att kunna leva, samt alla de som lämnat något efter sig åt honom. Jag såg mig och J i hans ögon, jag såg oss i hans huvuds form och i hans nackes böjningsvinkel. Jag såg Per och Gunilla, mina föräldrar. Jag såg Lasse och Maja lika tydligt som om jag haft dem framför mig; jag hade dem framför mig, i honom. Jag såg Greta – min mormor – och jag såg hennes Kalle, som dog när jag var två och som jag inte minns. Jag såg bortom dem allihop, baklänges in i djupet av min släktlinje. Jag såg Elsa och Malvina, Emil och Gammel-Erik som jag bara sett på kort, jag såg de som kom före dem, alla fanns där i det ansikte och den kropp som inte bestod av någonting mer än det absolut nödvändigaste. Och ingenting mer. Jag såg ingenting mer.

Det var så svindlande; i det där ”ingenting mer” fanns insikten, formulerad som en bestört och oändligt ömsint känsla: vi är bara materia. Vi är bara mönster som passeras vidare från generation till generation, med vissa modifikationer varje gång. Inget förs dit på annat vis. Han är ingenting mer än vad han fått av mig och J. Jag är ingenting mer än vad jag fått av pappa och mamma. Pappa är ingenting mer än vad han fått av farfar och farmor, och mamma är ingenting mer än vad hon fått av morfar och mormor och så vidare. Vi är mönster, som materien flödar igenom. Vi har evigheten inneboende i oss, vi är cirkeln som återupprepar sig själv. Men vi är ingenting mer än det mönster vi passerar; sätt som materien organiserar sig på, alldeles temporärt, under kanske sjuttio år. Eller samma sak fast tvärtom, då: vi är någorlunda konstanta mönster som organiserar och låter den flyktiga materien passera igenom sig i ungefär sjuttio år.

Av allt det jag kände då kan naturligtvis det jag ger uttryck för här bara vara en oändligt liten skärva. Skälet att det kommer här, på denna blogg, är att just den här skärvan gav mig en sorts känslighet för genesis, en väldigt konkret upplevelse av den släktlinje i vilken jag är inskriven. Vad är mänskligheten? Den finns inte. Den är bara ett namn man använder för att samla ihop alla de individer som är resultatet av just denna ordning av självreproducerande mönster.

Naturligtvis betydde det något då jag började undersöka min hjärna; mitt nervsystem har jag, såsom varande en del av min kropp, ärvt. Det har utbildats över ett oöverskådligt spann av generationer; varianter av det har tidigare, kanske även nu och runt omkring mig, befolkat jorden, levt världen och varit själv (”selves”, oöversättligt banne mig) enligt de kognitiva villkor som givits.

Idag har jag, min son och min mamma varit i Göteborgs norra skärgård. På den ö där hon tillbringat sina första tjugo somrar; i det lilla vindsmygsrum hon sov under de tjugo. Huset lämnade släkten -68, byggdes trettio år dessförinnan av mammas farfar och farmor. Innan dess kom de från andra håll i skärgården; mamma hittade den här spegeln bakåt in i evigheten, som börjar (slutar?) med den farfar som byggde det hus i vilket jag, hon och min lilla unge varit idag. Ni fattar: sedan början av 1600-talet har denna serie fenotyper bebott en kärv, karg ö längst upp i den norra skärgården.

Bara så ni vet vad jag börjar med. Genetik är otroligt abstrakt, det vill säga väldigt väldigt konkret.

h1

Att identifiera sig med sin diagnos

juli 3, 2012

Det har passerat en tid sedan jag fick min ADHD-diagnos. Jag har märkt att jag börjat identifiera mig med den. Det har en del konsekvenser.

En psykiatrsk utredning är ingen liten affär. På ytan var det förvisso bara sex timmars arbete; de tre gånger två timmar det tog att göra alla de kognitiva test medelst vilket man skall kunna mäta huruvida mitt kognitiva reaktionsmönster stämmer överens med de som andra personer med diagnosen ADHD uppvisar. (Jag vet, det är en totalt cirkulär process.) Sedan är det några intervjuer med min person, med mina föräldrar (”Hur länge har problemen funnits?” ”Alltid.”) och, vid tillfället för presentationen av utredningen, med min hustru. Men det är inte allt. Psykologen har även iakttagit hur jag löst uppgifterna, hur hårt jag behövt jobba i de olika momenten osv. I bakgrunden har man anat att det finns handledning, kanske ett team som arbetar med att analysera alltihop. I själva verket är antalet arbetstimmar mycket, mycket mer än sex; diagnosen är av allt att döma rätt grundmurad. Och jag lovar, att fuska sig igenom de många variabler som finns går knappast. Analysen av testen visar, givet att man tagit uppgiften på allvar då man gjort den, en rätt tillförlitlig bild av hur man fungerar. Och: det är en lättnad att få den, en bekräftelse.

Men något annat händer också då man får den: man börjar tolka sig själv utifrån den. Detta går inte att göra utan att också tolka sin egen bild av det samhälle man lever i utifrån den nya kunskapen om det egna fungerandet. Det blir efter hand allt lättare att upptäcka hur neurotypen, alltså den breda massan av normisar, har format samhället efter ”sina” behov. Samhället kräver en speciell hjärna, som de flesta lyckligtvis har, men för de som inte har den blir det svårare. Vare sig man betraktar sin ADHD som en naturlig neurologisk variation (den stolta tolkningen) eller som en skada som borde botas och/eller förhindras (den skygga tolkningen) så börjar man tänka på de tillkortakommanden man onekligen har på ett nytt sätt.

Jag upptäcker allt mer hur kort mitt minne verkligen är, hur svårt det är att få något att stanna kvar där en längre stund, hur begränsat med information mitt arbetsminne kan hålla och hur lite det mäktar med att ladda upp ur långtidsminnet på kommando. Jag upplever mig själv allt mer  leva i en rätt trång värld och förstår att det inte är så här för alla andra.

Jag inser hur dålig jag är på att föreställa mig framtiden och motivera nuet med snartet. Jag har alltså svårt att lära mig att göra saker för att det skall bli något sedan. Jag har utomordentligt låg frustrationstolerans med varje typ av administration; det är astråkigt och jag vill bara dö när jag fyller i blanketter och sånt där. Jag inser: detta är inte allmänmänskligt, de flesta har någon sorts förmåga att motivera sitt nu med att de slipper sedan. För mig är nuet evigt; det har ingen början och det får inget slut, jag är ständigt mitt i ettt evigt flöde. Känner jag motstånd nu betyder det inget annat än att jag alltid kommer att göra det.  Har andra människor nån sorts förmåga att sätta sig över nu? Fan vet. Betyder det också något för den existentiella upplevelsen av själva levandet? Lever de sen och förut också, samtidigt som nu? Och är deras nu mindre intensivt än mitt?

Den cerebrala kommunikationerna mellan de olika minnena minnena funkar annorlunda än hos normisarna. Jag associerar snabbt och långt, jag kopplar samman sådant ingen annan förut kunde se, men jag har ofta svårt att få fram just den information ett givet tillfälle kräver. Resonerande essäuppgift som författas hemma? Toppen! Muntlig examinering eller läxförhör? Inte inte bra. Utforska de soniska kvalitéerna hos ett nytt musikinstrument? Sweet… Lära sig noter och lyda dessa för att felfritt kunna reproducera något nån annan har komponerat? Nej, se det går absolut inte.

Diagnosen innebär att man kan släppa vissa saker, förlåta sig för dem. Jag är inte lat. Normisarna har hjärnor som samhället är byggt för; vi vid sidan har hjärnor som kommer till sin rätt i vissa sammanhang, men knappast i den krassa administrationen av livet. Jag är inte lat, jag sliter istället som ett jävla as för att åstadkomma ett resultat som blir hälften så bra som normisarnas och som kostar fem gånger så mycket. De är de lata. Ha!

Men den innebär också en ny jobbig medvetenhet. Kan man sätta in nån sorts plugin i hjärnan, en som kanske vidgar närminnet och öppnar en mer linjär förståelse av tiden, då man skulle behöva det? Är mediciner en sån plugin? (Jag har alltså inte provat medicinering, är lätt skeptisk.) Förlänger de minnets spann och tillåter en mer flödande komunikation mellan de olika minnenas lokaliseringar i huvudet? Det skulle betyda att  de arbetar destruktivt, som crack, och faktiskt bygger om hjärnan. Eller hur? Konstigt nog är det enklare att skriva de här vilt spekulativa (men roliga) meningarna än att googla på saken och kolla. Well, i alla fall: är ”medicinerna” verkligen magiska, kan de ändra en fysisk struktur?

Att man sedan får en ganska teknisk relation till sin egen kognition, och alltså i förlängningen till sina reaktioner, sina minnen, hela sitt fungerande, den apparat som genererat alla ens upplevelser någonsin och självaste den egna själen, det gillar jag rätt mycket. Min egen materialism har blivit ännu materiellare och materialistiskare sedan diagnosen. Mmmmmm. Köttet är evigt, själen alldeles efemär och flödlig. Flyr undan snart som en oanad association, skingras och har plötsligt aldrig funnits.