Archive for the ‘Ego’ Category

h1

Om mig från madelein.se

augusti 29, 2015

För nåt år sedan skrev jag en text som gästbloggare hos min kompis Madelein Larsson Wollnik, som då drev Madelein.se. Posten var en del i en serie gästbloggare där mer eller mindre framträdande personer med NPF skriver något om sig själva. Nu på det sista har hon stängt bloggen och koncentrerar sig på annat.

Jag tycker att det är lite synd att bloggen stängt, av många skäl. Här är i alla fall den text jag själv skrev. Tycker det är synd att den inte kan läsas hos Madde längre, för jag tycker om den och den fick bra reaktioner av läsarna. Så jag lånar tillbaka den.

Jakob Wenzer

Bild: Lorna Bartram

Jag heter Jakob. Född 1972, familj och katter. Utbildad forskare i humanistiskt ämne. Tycker om musik. Gör om allt jag får i mina händer och i min hjärna. Bygger, bygger om, formar, färgar. Skriver. Kort minne, elastisk tanke. ADHD. Har blogg.

Jag fick min ADHD-diagnos i november 2012 efter ett liv som har känts så trassligt, obegripligt, utanför och underbart. Mycket har gått bra i livet. Jag har bara haft så svårt att begripa hur det egentligen gått ihop att de flesta människor omkring mig verkat ha så förbannat enkelt att göra alla de där vardagssakerna som man måste klara av när jag behövt anstränga mig så mycket för att hålla det enklaste i minnet. Jag har aldrig gjort något enligt boken. Jag har nämligen inte kunnat lära mig den; allt faller ur minnet om det inte är något som samtidigt innebär något underbart, fasansfullt, förunderligt eller storslaget. Jag har kunnat lära mig brottsstycken av boken, men bara om jag kunnat infoga dem i nya konstellationer så att de blir just sådär underbara, fasansfulla et cetera. Och på det viset kan man just inte lära sig allt som behövs för ett normalt medborgarliv; det finns liksom bara plats för så mycket extraordinariteter i medvetandet, vem man nu än är och vilken sorts nhjärna man än har. Man blir ju helt utmattad annars. Och så är det faktiskt också just så att jag somnar mest hela tiden! Mina dygn hänger inte alls ihop med de andras, de tecknar sina egna cykler enligt helt egna regler. Så har det också alltid varit. Jag har inte kunnat stanna vaken på kommando sedan jag var fjorton. Lektioner, möten osv – jag kan somna i stort sett när som helst.

Diagnosen var nödvändig. Den innebar någon sorts självförlåtelse, eller kanske något ännu större. Det kändes som om Samhället kom fram till mig och höll i ett kvitto, ett där det stod: ”Förlåt. Jag trodde du var normal. Jag visste inte att du faktiskt var annorlunda på riktigt. Förlåt att Jag inte begrep och att Jag inte kunde härbärgera din annorlundahet.” Så kan det kännas för den som ett helt liv vetat om att den inte är som de andra, men försökt tvinga sig att bli det.

Men så var det ju det där med att jag faktiskt lyckats rätt bra på vissa områden också. Och att jag alltid fått cred för just det som varit den andra sidan av snurrskallandet, kicksökandet och det korta minnet: kreativiteten, nytänkandet, omskapandet. Hela min forskarkarriär bygger på att jag lyckats behålla tillräckligt mycket av det akademiska ramverket för att kunna använda det som liksom en sorts pergola för mitt eget kaskadartade, slingrande, kaotiska tänkande.

Misslyckandena hänger ihop med lyckandena; kortminnet hänger ihop med improvisationen, strukturlösheten hänger ihop med äventyrligheten och så vidare. Det jag är bra på är, helt simpelt, inget annat än det jag är dålig på, med skillnaden att det finns en situation omkring som tillåter allt det där snurrandet och annorlundandet att skapa något i stället för att rasera. Men i det flesta fall raserar det förstås snarare än skapar; samhället är nämligen inte byggt för människor som befinner sig i ett ständigt tillstånd av improvisation, som vi hyperskallar gör. Samhället är i stället konstruerat för sådana vars hjärnor är optimerade för att imitera, upprepa gemensamma kategorier och komma ihåg saker andra har bestämt att de skall komma ihåg.

Just det där att jag lyckats rätt bra, att detta enligt min övertygelse inte är TROTS min ADHD utan TACK VARE den, fick mig att börja tänka på själva diagnosen ADHD då jag fick den efter fulländad utredning. Det gick ganska fort att upptäcka att diagnosen i sig bara innehåller hälften av vad den borde. Den innehåller bara de punkter på vilka man misslyckas. Den har inte fattat att misslyckandena kompenseras av andra kognitiva strategier, att det måste vara så, men att dessa är hemliga, dolda för att det inte är meningen att de skall finnas.

Det finns inga ord som säger något om hur ADHD-personens upplevelser av världen egentligen ÄR – de formuleringar man återfinner i DSM, ICD och de andra diagnosmanualerna handlar bara om på vilket vis de är annorlunda från normalhjärnan. Detta är väldigt tragiskt. Det gör att även vi som bär diagnoserna, vi som lever annorlundaskapet, inte har någon egen vokabulär för att tala och tänka om våra förmågor. Också vi tror att vi är skadade, felaktiga, funktionshindrade, sjuka. Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi måste hitta på nya ord, och att vi därifrån kan förändra samhället. Om vi orkar.

Det är det min blogg Hypertunneln handlar om: att hitta på ord som beskriver hyperskallen i positiva termer, inte som tillkortakommanden. Att skriva berättelser om hur livet och världen ser ut för den vars kognitiva fungerande på ett sätt motsvarar den hos en sjuårig normis, men som samtidigt finner dimensioner i verkligheten som genomsnittsmedborgaren inte kan föreställa sig. Att begripa sig på hur det samhälle är konstruerat som försöker förtränga och sjukförklara den naturliga galna kreativitet som vi hyperskallar står för, och som i stället försöker skapa en ”kreativitet” som är kontrollerad, målorienterad och tam. Och om hur vi måste skapa utrymme för vår nödvändiga tokighet i vår lilla cell i det samhällsgemensamma normalitetsfängelset, där golvet blir allt trängre för varje nya politisk reform. Och så vidare.

Min blogg är inte för alla. Inget jag gör är för alla. Jag är inte intresserad av att vara alla till lags. Men de som känner att min blogg är för dem – det finns en diaspora av sådana – verkar finna att den är som liksom en hemlig värld där det utvecklas något väldigt speciellt, något som man kanske kan ta med sig till den vanliga gemensamma världen. Verktyg, instrument, kartor, melodier, historier. Sådant.

1988-jakob-madde1

(Jag och Madde, 14 år gamla och Kapareskolans enda *riktiga* industrisynthare SÅDESÅ. Vi har känt varandra länge. Nu sitter vi i styrelsen för en lokal avdelning av Attention tillsammans, typ trettio år senare.)

h1

Limbisk fulkalibrering

augusti 27, 2015

Jag hade förra veckan en dragning på en ämneskongress i Köpenhamn. Ämnet var faktiskt bloggrelevant; jag hade blivit ombedd att tänka något om hem och oordning, utifrån mina kognitionsorienterade ideer. Och kul blev det – mer om det nån annan gång, kanske. Nu skall det nämligen handla om limbisk fulkalibrering. Hurra, ert favoritämne!

När jag gick från Hovedbanestation mot universitetsområdet för att hålla min grej var jag ganska nervös. Det är jag alltid då jag uppträder, nevertheless hur stort eller litet auditoriet må vara. Det är bra att vara lite nervös; det ger nerv till föreläsandet. Men det behöver åtgärdas, liksom hållas i schack och ridas på för att inte ta över. Annars kan det lätt bli att adrenalinet skenar och energin blir oanvändbar när det väl är skarpt läge. Då går allt över styr och blir dåligt istället.

Kontrollerar adrenalinet gör man bra med musik. Innan jag gjorde min ADHD-utredning kunde jag ta mig igenom riktigt tunga skrivdagar på ren adrenalin, då inte intresset för ämnet räckte att hålla mig vaken och koncentrerad. Jag lyssnade på sådan musik som var extremt känslomässigt för mig och lyckades övervinna motviljan att skriva genom att knarka låtar som fick tårarna att rinna, halssenorna att spännas, blodet att bulta i tinningarna och svetten att rinna nerför halsen. Jag liksom skrev på rent raseri. Det låter rätt intensivt, men det var inte mina bästa och roligaste forskningstexter jag skrev på det här viset utan snarare de tråkigaste och akademiskaste. Nu har jag lärt mig andra sätt att hantera skrivtråket. Lyckligtvis, för jag kunde bli helt utpumpad av fyra timmars arbetande med en knastertorr rapporttext. Att hålla på sådär sliter på en.

Men om jag skall göra något där adrenalinkickandet faktiskt gör resultatet bättre – en föreläsning, spelning, ett föredrag eller slikt – så nyttjar jag gärna musik igen. Ofta funkar det bäst med något som håller tempo, har driv, får mig att känna något men liksom håller en stadigt accelererande kurs mot evigheten. Det behöver också vara något jag lyssnat på länge så att det är sådär förankrat i hela mitt känslosystem. Audionom eller Gorgoroth går bra. Eller tidiga PJ Harvey eller Fever Ray ellerduvet, sådant med erforderlig intensitet. Uppträdandet brukar sedan ofta få en viss färg av det jag lyssnat på.

Det var länge sen jag rörde mig i etnologsamhället sist. Jag har inte varit på någon av de nordiska ämneskongresserna på tiotalet år och har kännt visst motstånd mot att komma tillbaka. Då jag stilla traskade genom centrala Köpenhamn, med hatt och solglasögon för att undvika kognitiv överbelastning där i solljuset, kände jag att tankeflimret och känslolarmet behövde koncentreras i något liksom hårt, trumfatoriskt och självförhärligande för att bygga upp mig mot återkomsten. Då blev det LL Cool J och Mama said knock you out; revanschismens mest gnistrande hymn, den mest käftpåslående och megalomaniska JAGSKALLALLTVISAERERAJÄVLAR jag kunde komma på.

Shit, den är stark! (Fast liksom rätt deppig då LL:s mamma i slutet kommer ner och tänder ljuset i källaren där han satt upp sin boxningsring och lever ut sina comebackfantasier. Jag försöker strunta i just den delen, den finns ju ändå bara i videon och det är ju bara låten jag lyssnar på, men jag vet ju den bistra sanningen.) Jag inser att jag går loss väl mycket på låten där jag går utmed gatan som löper längs med Tivoli mot kanalen norr om Hovedbanestation. Genom solglasögonen tittar jag på danskarna jag möter på trottoaren som om jag skulle slita hjärtat ur kroppen på var och en av dem, galenskratta ohejdat och sluggerdansa okontrollerat över varenda biltak på gatan där bredvid. Jag behöver lugnas ned lite för att inte förbränna all energi redan innan min dragning.

Aggression kan ibland bäst stillas med något så sentimentalt och naivt att all arghet och revanschism bara rinner av en. Jag insåg att jag behövde något alldeles rent, storögt och mjukt flödande för att lugna ner Mama said knock you out. Jag behövde Ted. Helst Sol, vind och vatten. Så den blev det.

Det är ju så förbannat vackert så att det gör ont i själen och hele kröppa. Men så blir det liksom mitt i all förlåtelse och kärlek till hela skapelsen och oskuldsfullt ögontindrande också lite fasansfullt efter att Ted G sjungit raden ”… och jag tror att livet får ett lyckligt slut”. Det fick det ju inte, inte för Ted, utan slutet blev ganska ohyggligt då han kastade sig framför ett tåg efter många års kämpande med psykos. Helt beklämmande och fruktansvärt faktiskt.

Jag travar över bron och letar fram något som kan dämpa känslan av beklämdhet och låta det där rena sippra in igen. Måste ännu längre in i det naiva och oförstörda för att det mörka skall sjunka undan. Det enda som kan funka är ännu mer Ted, fast utan jobbiga textrader. Ja, För kärlekens skull! Den är banne mig tillochmed mer oskuldsfull än Sol, vind och vatten. Den tar vi.

Alltså, nu kändes det som om jag hade gått väl långt in i det rena och naiva och förlåtande. Det hade blivit så mjukt och milt och harmoniskt att jag liksom flöt ut som en sorts smältande kärleksamöba som kletade av sig på allt och alla där jag skred över Langebro. Jag insåg att jag helt tappat det där framåtkoncentrerade och energiska som jag skulle komma att behöva. Nåt hårt! Och gärna trumfatoriskt, som tar mig rakt in i uppgiften att återigen karva mig en liten nisch i etnologin som bara är min och som skjall visa dem allihop. Jag vet, Mama said Knock you out!

Då jag når brofästet på östsidan är jag rejält uppjagad och näst intill lite förbannad. Nävarna så hårt knutna så att knogarna känns som om de skall spricka och naglarna borrar sig in i handflatan. Jag känner hur det liksom fladdrar i luften omkring mig och det känns som om raseriet skenar i okontrollerade perturbationer, strömmande fram ur mina ögon och skrämmande skiten ur varje liten promenand jag möter där på kajen. Jag behöver stilla aggressionen lite grann. Vilken var det som gjorde det så bra, nu igen?

Just det, Sol, vind och vatten var det ju!

Och så vidare, och så vidare. Jag kan nu informera om att man hinner lyssna på Mama said knock you out, Sol vind och vatten samt För kärlekens skull fyra gånger på sträckan mellan Köpenhamns central och Humanistiska fakulteten vid Södra campus, med söktid mellan låtarna och allt. Sen håller man en inte alls oäven dragning på Nordisk Etnolog-och Folkloristkongress 2015.

h1

Hypertunneln @ Park Lane, Göteborg

mars 9, 2015
jonaslindgren

Tack till heders-Jonas Lindgren som lånat ut bilden från sitt Instagramflöde.

Eftersom den här bloggen nu ändå mer och mer verkar få karaktären av ett CV så är det väl lika bra att tuta och köra. Tuta i den egna trumpeten och köra på i egomobilen.

Nåväl, om ni trodde att Hypertunneln är för fin för att framföra budskapet på en av stadens mest anrika och prominenta bratklubbars scen så trodde ni självfallet fel. Vad jag vet är detta den enda filmen som finns av något av mina framträdanden. Om vilt fladdrande DAMP-bränslat turbopladder i sex minuter är just din hambo är alltså filmen nedan det enda stället där du egentligen kan få ditt lystmäte, åtminstone om du vill att själva hyperskallen som sköter pratet skall ha en riktigt välsittande skjorta.

Pecha Kucha-formatet, för övrigt, är enkelt: 20 bilder går i 20 sekunder var. ingen text, inga handouts, bara prat till. Min Pecha Kucha hette på arrangörens begäran ”ADHD och kreativitet”. Tack till kreatörsnätverket ADAoch Pecha Kucha Night Göteborg.

h1

Intryck från den nya världen

november 7, 2012

Det var nu ungefär två veckor sedan jag kom hem från den här USA-resan. Jag var bara borta en vecka men har en mängd intryck som ännu måste bearbetas, och några reflekktioner som måste fås på pränt innan jag kan gå vidare och vara sådär dramatisk och skriva om de där neuronauterna som balanserar på avgrundens rand etc. osv. mm. Var inte oroliga, snart är jag tillbaka där igen.

Vi var en liten koloni överflugna svenskar som var där för att närvara vid kusin Pauls bröllop med sin Megan. Allt som allt var det 171 gäster, de flesta från olika delar av USA och så vi sju svenskar. En vecka var jag i USA; tre av dessa dagar varade festen. På torsdagen anlände de flesta gästerna, då togs dessa emot på en pizzeria med senare fortsättning by the poolside på det hotell som de flesta inresta bodde. Spontanbar fanns, allting gratis. Fredagkvällen var det rehearsal dinner i en för tillfället hyrd och tömd busshall. Sydstatstraditionell förtäring; balja full med grillade alltmöjligt samt tomatsalsa. Bar med personal; allt fanns, allting gratis. Lördagen bröllop i lokalitet en bit utanför staden. Sedan dans med fantastisk DJ. Fri bar. Då de hyrda skolbussarna gick tillbaka till hotellet var det först häng i lobbyn med portabel kylvagn full med kryddad IPA från lokalbryggerier, sedan avslutningsvis  utgång i Charlestons nattliv tills alltihop stängde. Sen var det äntligen slut. Fantastiskt. Och hela tiden pratade jag med nya människor. Tror aldrig jag gjort så många nya bekantskaper och eventuellt vänskaper på så kort tid förut.

Det rörde sig som sagt om södra USA, och allt var väldigt southern. (Det verkar vara ett fenomen, det där med ”southern”; jag har aldrig i varit med om att det i nordstaternna skulle vara något speciellt med ”northern” folk, ”northern” traditioner eller ”northern” matlagning.) Folk kom förstås från hela USA och de flesta hade rest över kontinenten från något annat hörn, de flesta hade ju dessutom redan flyttat fram och tillbaka över kontinenten mellan collage och jobb och så.

Allt var ”family”, alla som träffades skulle hädanefter komma att höra ihop, och vi svenskar var stjärnorna; vi som hade rest över ett världshav, ända från den gamla världen, för att få bli family med dem. Den amerikanska trevligheten och hängivenheten till family var alldeles uppenbar, kändes i nästan varje handslag och varje mött blick. Men det fanns hela tiden något mer än artig inställsamhet eller den typ av låtsat intresse som man kan uppleva då man vid släktträffar och liknande träffar en syssling man aldrig träffat och knappast kommer att se igen; det fanns ett allvar i alla de där handslagen och blickmötena, allt det där som betydde en medvetenhet om att man skulle komma att höra ihop. Jag berättade om mitt jobb; folk var artigt intresserade. Jag berättade om mitt Hjärkolluppdrag; folk blev engagerade och började prata direkt. Psykisk ohälsa var något alla verkade ha en närhet till att tala om och de allra flesta hade i sin närmaste omgivning. Och ingen var rädd att prata om sådant.

USA är ett hårt samhälle. Det har stigit ur ett tillstånd av mångfaldig konflikt och funnit centrering genom beredandet av möjligheten att ta sig fram som individ genom konkurrens. Du kan klättra högt, mycket högre än här i Sverige, men när du faller, då kan du falla hela vägen direkt. När du faller faller du hårt. Inga skyddsnät tar emot dig; botten är verkligen en botten. Samhället firar den som tar sig högst upp men skiter i den som finns längst ned. Vad finns där när du fallit? Vad är det sista som kan lindra ditt fall och ta hand om dig om du skulle störta? Family. Family är din sista försäkring. Alla känner någon som störtat, alla känner närvaron av den avgrund som finns där strax bredvid, och alla vet att försäkringen är att knyta människor till sig, så nära som möjligt. Family blir viktigt i ett samhälle som saknar botten.

Men det är genom närheten till avgrunden och den hårda individualismen som man också har respekt för det från normen avvikande. Amerikanerna vet att den förre presidenten och den dessförinnan förmodligen var ADHD-personer; de är fullt klara på att både Gates och Jobs har hjärnor med största sannolikhet ingår i det autistiska spektrat och att de största idrottsmännen är neuronauter. Jag träffar en man i min ålder och börjar direkt prata intensivt med honom; det visar sig att han liksom jag har en ADHD-diagnos. Han har erfarenhet från den mest beryktade vapengrenen inom USA:s väpnade styrkor; han säger att ungefär 75 procent delar hans och min kognitiva begåvningsprofil. Jag själv frågar ”Vad gör de andra 25 procenten där?” och han svarar ”De blir inte lika avancerade som oss, men är de ambitiösa normalpersoner som lyckas ta sig dit.” Han menar att USA faktiskt, till viss del, förmår att ta vara på sina specialbegåvade och att den offentliga diskussionen om ADHD väldigt sällan handlar om patologisering.

 

 

Mycket skiljer mellan USA och Sverige, mer än vad vi kan fatta då vi ser romcoms på TV eller Hollywoodfilmer. Vi tror att Sverige är amerikaniserat, men det är en väldigt liten del av sanningen; det som finns här bygger vidare på vad som funnits här länge, berikat av alla de människor och impulser från hela världen som vi under landets historia hela tiden tagit emot. Den amerikanska relationen mellan staten, kyrkan och Gud är obegriplig för en europé. Individen och familjen är också komponenter i den konstellation som skapar det amerikanska personskapet. De är på långt håll besäktade med vad vi har här, men det går inte riktigt att översätta. Självfallet finns det något väldigt attraktivt i att man faktiskt gör ansatser att ta vara på och uppmuntra sina medborgares speciella förmågor medan man här i Sverige förlorar sig i tröstlösa debatter om huruvida de neuropsykiatriska diagnoserna motsvarar tillstånd som ”finns” eller inte. Visst finns det också något djupt rörande i det allvar med vilket man tar emot en ny familjemedlem; ”Vi kommer hädanefter att höra ihop”. Men vi får inte glömma en sak: detta har en grund i att det saknas sociala skyddsnät och att alla kommer att behöva någon som tar hand om dem i det fall man skulle misslyckas i denna hårda värld.

Med viss avsmak minns jag vår troskyldige statsminister Fredrik Reinfeldt för något år sedan uttala sig om de som faller utanför de nya, försämrade sociala skyddsnäten. En fråga ställdes om vad man skall göra om man förlorar jobbet, blir utförsäkrad och besparingarna tar slut. Man skulle vända sig till sin familj och låta dem ta hand om en, löd svaret från statsministern, i en markering att samhället inte skulle göra det. Ett närmande till en amerikanskt influerad individualism, och ett farligt närmande:

Vårt individualiserade sociala skyddsnät är en fantastisk tillgång, liksom vår förstatliga skola är det; det svenska välfärdssamhället är det i världen som lyckats komma närmast den utopi där varje individ skall kunna erbjudas ett band till staten som kan mobiliseras i det fall man fötts i en familj utan pengar, kontakter, anseende eller kulturellt kapital. Att det sitter ett parti vid makten som troskyldigt föreslår att familjen skall träda in i samhällets ställe är väldigt, väldigt illa, inte minst då man – även det enligt amerikans modell – sänker ingångslöner och privatiserar allt fler tillgångar som tidigare varit gemensamma. Till skillnad från i USA finns det dock här inte någon respekt för eller något intresse av att låta de individer som avviker att utveckla sina förmågor till egen och samhällets bästa; det enda som erbjuds är patologiseringar. Det enda som erbjuds är påpekanden att de är fel som avviker från kollektivet. Det går inte att bygga USA av Sverige; det blir det sämsta av båda världar.

Det vi skall lära oss av USA är inte att krossa de som förlorar fotfästet. Det vi skall lära oss är att respektiera avvikaren och erbjuda alla chansen att utveckla sin individualitet.

 

h1

Universell Carolopolitean

oktober 19, 2012

Förra veckan var jag i Karlstad. Jag gick en utbildning som skall göra om mig till en ”erfarenhetsexpert”; en som berättar för andra människor att de balanserar på en smal tråd och att avgrunden finns överallt omkring, genomborrar deras vardag och väller fram emot dem från väggar och tak i varje rum de beträder. Bra grejer; då förstår ni att Karlstad och dess omgivningar är en tröskelplats, ett hålrum vid helvetesgapets rand.

Kommo då nästa vecka igång medelst en 17-timmars trefaldig flygfärd över det stora vattnen till den Nya Världen. Käraste amerikanska kusin skall ingå äktenskap; då flyger man dit. På flyget sitter man bredvid en trygg (men lite konstig) tant från – ja! – Karlstad på ena sidan och en professor i dans på den andra. Via Newark tar man sig sedan till Charleston, kusinernas hemstad, långt ned på östkusten och en av den Nya Världens få historiska städer. Det är den amerikanska västerns ”heliga stad”; hit har sedan 1600-talet religiösa minoriteter flytt från bannbullor och förföljelse, tvärs över tidevarv och världshav, i skrangliga träbåtar genom stormande vattenvidder. Från hela världen men mest från Europa; överallt i staden finns det små kyrkor och samfund man aldrig hört talas om, som bildats i 16- eller 1700-talets Europa, förjagats hit och levt vidare här, på den nya tidens kontinent.

Här startade en gång det amerikanska inbördeskriget. Det är inte konstigt; Charleston är ingen smältdegel, men det är en totalt fascinerande plats där mindre grupper levt sida vid sida sedan stadens födelse, för det mesta i vänskap, ibland av nödvändighet enade mot ett yttre hot. Under stadens första århundraden seglade Svartskägg och andra ökända pirater längs med de kuster som avgränsar The High Seas, haven norr om Karibiska bukten där piraternas guldålder utspelade sig under 15- och 1600-talen.

De flesta hus i stadskärnan är orimligt gamla. Då jag varit i USA innan har jag slagits av att det inte finns något gammalt, att allt ser ut som kulisser som smällts upp för några timmar sen. Här i Charleston är det helt annorlunda; jag bor i  ett hus och dricker mitt morgonkaffe på en veranda som är byggt 1670, utanför belägger månghundraårig kullersten en gata som hästdragna vagnar ännu rullar på.

Jag, pappa och E, pappas fru, promenerar nattetid på svagt upplysta gator. Natten är varm: det är förvisso vinter, men vi befinner oss på en breddgrad i höjd med norra Afrika. Jag finner en rund liten plakett på en husvägg vi passerar.

Carolopolis Preservation Society

Just det: en utmärkelse från något som heter Carolopolis Preservation Society. Vad är Carolopolis? frågar jag min allkunnige far, och han vet såklart direkt. Carolus, det latinska namnet för den brittiske kung Charles I, som var den förste som koloniserade detta område. South Carolina, samma namn. På svenska Karl. Polis, det grekiska ordet för stad. Denna stads första namn var alltså Charles’ Town, sedemera sammandraget till Charleston. Visste du att jag heter Karl i andranamn?

De där skyltarna finns lite överallt i Charleston; jag upptäcker att det finns en bredvid dörren på det hus vi själva bor i. Jag har aldrig lämnat Karlstad! Hela den tid som passerar då jag är ifrån min familj denna höst står jag under Carolopolis Preservation Societys beskydd. Jag är en universell Carolopolitan. Det fanns till och med en utsänd för att vaka över mig då jag flög över Atlanten. Karls Stad, platsen jag bär med mig vart jag går.

cHARLESTON STREETVIEWLive oak park

Mystic gateway

h1

(H)järnkollambassadörskap

oktober 11, 2012

Jag är i Värmland, i ett hotellrum på ett konferenscenter i en gammal herrgård, som ju konferenscenter måste vara. Jag skall bli en ambassadör, en hjärnkollambassadör. Det är inte Hypertunneln utan en som heter Jakob och som också är jag som skall bli ambassadören, och som skall informera alla de där ute i samhället om psykiska olikheter och den närhet till psykisk ohälsa vi alla har gemensamt (men som vi neuronauter verkar ligga lite närmare riskzonen). Check out:  http://www.hjarnkoll.se/
Jag facebookar följande från mitt hotellrum:

…och får efter en stund en kommentar:

…men så kommer jag på att det ju räcker att blogga just det jag redan facebookat, for now.

Sålunda också ett bloggtips: http://www.domkallarmighannes.com.

I’ll be back later.

h1

Tunnelsomna

september 19, 2012

Jag ligger på rygg i sängen med armarna längs sidorna. Det är mörkt i rummet; det är mörkt i kroppen. Det är lika bra att blunda. Mörker är tryggt och varmt, mörker är bra. Mörker vänder seendet till närvaron: kroppen upplever inte längre världen på avstånd, istället är kroppen på den plats den är – är kroppen den plats den är. Kännandet är världen flyttad till kroppen. Men kännandet är också hjärnan utflyttad ur huvudet, ut i hela kroppen. Vi glömmer ibland bort att hjärnan inte begränsar sig till skallen, men den förgrenar sig ju ner genom halsen, medelst bröstkorgen ut i alla lemmar för att sträcka sig ända ut i de yttersta hudlagren. Hjärnan finns i hela kroppen. Hjärnan känner, kroppen tänker. Hela kroppen tänker.

Jag blundar och tänker på mina fötter. Det räcker. Då jag tänkt en stund märker jag att fötterna tänker på sig själva; de finns plötsligt, jag känner dem, jag finns i mina fötter. Fötterna framkallas ur det förmedvetna för att plötsligt, genom kännandet, framträda som en del av medvetandet. De känns tunga, fysiska, stilla. Vilar tungt mot lakanet. Då kan man tänka på vristerna istället, och vaderna. Snart finns de också. Knäna, låren. Då en ny del är framkallad stannar den kvar, fortsätter att tänka sig själv utan att jag behöver bry mig om den längre. Nedifrån och upp blir kroppen verkligare, allt mer sammanhängande, alltmer tydlig. Världen flyttas till kroppen utifrån, medvetandet flyttas till kroppen inifrån. Till slut ligger hela jag själv framtänkt i min säng, alldeles fysisk, alldeles nu. Min vilja behöver inte se till att någon enda del av den rör sig; jag vet, med hela min kropp, att jag består av den ändå. Tanken har stillats; behövs inte längre. Min kropp är verklig. Jag ligger i mörkret. Jag ligger på Jorden.

Jag Ligger På Jorden.

Just då är det som om kropp, medvetande och värld är samma sak. Det är det förkroppsligade mörkret. Mitt ansikte är vänt mot den kosmiska rymden, men jag känner också rymden under mig, på andra sidan den större fysiska kropp mot vilken min egen vilar; evigheten fortsätter på andra sidan Jorden. Jag är just då alltsammans.

När det förkroppsligade medvetandet långsamt klingar av tar det med sig det som är kvar av Jag in i mörkret. Kvar finns min kropp, liggande på Jorden.