Archive for the ‘Hypertunneln’ Category

h1

Neurodiversitet som dansteater

september 6, 2015

Ni vet väl att ni skall gå och se dansteaterföreställningen And Then… på Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm, som ha premiär den 16 Oktober? Inte bara för att det är grymt med dansteatermediet rent allmänt, utan för att föreställningen presenteras med bl.a. följande ord på Kulturhusets hemsida:

Föreställningen är inspirerad av forskningen kring neurodiversitet som utgår från alltings lika värde; det animerade rummet, platsens ande, ljud som rörelse och kroppar som en kör. Att vara i en värld där vi sorterar ut det enstaka där allt är lika. Hur är det att vara i den världen?

Vad jag vet är det den första dansteater i Sverige, åtminstone på en nationalscen, som explicit hänvisar till neurodiversitetsidéer.

Det finns en annan sak som är kul med det hela. I december 2013 höll jag ett föredrag på festivalen Dans<3Stockholm. Föredraget hette Embracing cognitive difference. Det hölls på August Strindbergs intima teater för en publik mestadels bestående av svenska och internationella koreografer. Spektaklet utgjordes av Hypertunnelnteori tweakad mot dansområdet. Det blev väldigt bra. Publiken fick höra och se Fever Ray och Frauke som exempel på  autistiska sätt att förhålla sig till kroppslighet, ljud och ljus, rumslighet och materialitet, musik, dans, marknadsföring, intervjuteknik och lite till. Faktum är att just dans är ett rätt lyckat område för att tänka på och med ickenormativ kognition – kolla t.ex. in boken Always More Than One av koreografen/filosofen Erin Manning om du är intresserad av saken.

Jag vet ju förstås inte om den enastående Claire Parsons eller någon annan från hennes kompani Claire Parsons Co var närvarande på Augist Strindbergs intima teater. Men det är i alla fall en för mig fin tanke att gona sig med här i stugvärmen, detta att jag kanske, kanske kan ha haft ett finger med i att få upp neurodiversitet och alternativ kognition som konstnärligt angreppssätt på de stora scenerna!

h1

Hypertunneln live: Dekognitiv guidning

januari 15, 2014

guidning

Dekognitiv guidning av Per Mårtenssons utställning Double Standards på Göteborgs konsthall, onsdag 22 januari kl 18-19.

 

Vad är ”dekognition”?

Det är inte forskning

Det är inte konst

Det är inte filosofi

Det är:

diagnoserna drivna genom sig själva

annorlundaskapets tolkningsföreträde

 flytande teori

 

En visning och simultan analys av Per Mårtenssons utställning Double Standards, förevisad av Jakob Wenzer / Hypertunneln

 

h1

Hypertunneln på Storify

december 19, 2012

Och om ni undrar vad jag gjort under den månad som gått mellan sista posten i november och gårdagens poster så är svaret liksom litealltmöjligt, till exempel har jag gjort några djupt tänkvärda storifications. Läs och bli en sjukt mycket visare människa!

h1

Definition: Hypertunnel

december 18, 2012

Hypertunnel: Objekt och subjekt uppgår i en gemensam aktivitet med en sådan intensitetsgrad att gränserna mellan dem försvinner och etablerar en lokal tids- och rumslighet.

h1

Hyperkognitivt lexikon

november 18, 2012

Femtionde posten på bloggen! Den har redan hållit mycket längre än vad jag trodde att den skulle, och jag har inte tröttnat ännu. Det får man fira med att sjösätta ett nytt projekt här, nämligen ett som handlar om begrepp. Det behövs begrepp, allra mest sådana som jag själv har hittat på för att benämna de delar av ADHD-personernas funktionsuppsättning som inte redan har något vettigt namn. Alltså: ett hyperkognitivt lexikon.

Jag har ju redan konstaterat att de gamla vanliga orden inte duger att definiera hyperkognitionens specifika fördelar och superkrafter. Ingen medicinare verkar ha besvärat sig med att uppfinna termer för de goda egenskaper som genereras av ADHD-hjärnan och själva termen ADHD är ju också bara ett namn på de mindre lyckade effekterna av en sådan hjärna (”Attention Deficit Hyperactivity Disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet”). Att bara de negativa sidorna av denna speciella kognitionsapparat har namn betyder att det är jäkligt svårt att tala om något positivt med ADHD äver huvud taget – det finns liksom inget positivt med störningar och överaktivitet i sig, utan vi som vill framhävadet positiva är tvungna att försöka finna andra saker helt utanför diagnoskriterierna som är positivt. Så brukar det sluta med att vi bara står där och säger ”Jomen vi med ADHD är väldigt kreativa”, men det betyder liksom ingenting i sig och dessutom finns det ju en väldig massa personer med diagnosen som inte alls får nåt kreativt ur sig.

Mycket pekar ju nu på att ADHD inte heller är någon skada utan något en del av mänskligheten alltid bär på. De ”positiva sidorna” av ADHD –hjärnorna är något vars effekter mänskligheten alltid har haft behov av. Vi som har diagnosen, eller jag åtminstone, har dessutom en medvetenhet om att de olika sidorna – de ”positiva” och de ”negativa” – är just olika sidor, eller olika utkomster, av samma kognitiva funktioner. Det som gör vissa saker enklare än för människor utan ADHD är samma sak som gör andra saker svårare för oss med ADHD än de utan. Det är det där ”samma sak” som det behövs nya ord för, för det är de sakerna – eller de kognitiva grundfungeranden som kopplar samman dem mellan dem – som vetenskapen inte gjort sig besvär med att benämna.

Mina egna begrepp kretsar kring det jag tycker är den centrala superkraften, alltså själva hypertunneln, och de konsekvenser den får i livet.

Först ut, och nästa post: kairoskopi, ett skitbra ord.

h1

Den svarta lågan

september 15, 2012

Kan ni er black metal-historia? Black metal, den satanistiska formen av extrem hårdrock, som originerades under det tidiga 80-talet av ett fåtal halvspexiga band med plastdödskallar och clownsmink i rekvisitan, togs vidare av gravallvarliga norska tonårsgossar som tagit förstagenerationens budskap på allvar (och som allihop verkade döda varandra under groteska former under hela 90-talet) och som idag för en besynnerlig tillvaro överst på grammisnomineringar och försäljningslistor världen över samtidigt som den ändå verkar vara underligt hängiven och underground. Well, scenens extramusikaliska egenheter har ju tillräckigt med snaskigheter för att fylla bok efter bok och dokumentär efter annan varför det är onödigt att förlora sig i dylika irrspår här, varför jag ser mig nödd att gå rakt på väsentligheterna: måste man vara satanist för att man har ADHD?

Bakgrund

Jag hörde genren för första gången ungefär 1995 i skivaffären som min dåvarande flickvän jobbade i. (Jag talar självfallet inte om den buskisartade 80-talsvarianten utan om den fanatiska helgalna norska 90-talssvarta.) Mest på skoj satte jag på en skiva med vad som såg ut som ett blyertstecknat omslag föreställande en väg genom en skogsglänta där ett lik låg och ruttnade i ett dike. Burzum var det, skivan hette Hvis lyset tar oss (uj uj uj, ”Om ljuset tar oss”…) och jag visste förstås att det var dåtida mediefasan ”Greven”:s enmansband, jag hade en och annan gång småfnissat åt att han tagit sin musikerpseudonym direkt från en jättejätteläskig skurkfigur  från Sagan om ringen. Likväl hade förstås jag också ryst åt den särdeles vidriga historia där han figurerade. Aftonpressen hade varit behjälplig med alla detaljer, sanna eller ej. Även detta är av mindre vikt; grejen är att jag bara blev stående då musiken började forsa ut ur högtalarna där i skivaffären.

Helt sjukt var det, två vemodiga men dissonanta ackord uthamrade alldeles för länge, inget egentligt riff så man fattade att det inte alls var någon metal det var frågan om utan bara ursinnigt stålregnande grå eld,  kappskenande med trumkomp som blastbeatade i en säregen kombination av totalt vansinne och total stasis. Det gick så fort att det stod alldeles stilla, i sin orörlighet sprängde det fram genom molnen så vi kände hur vinden höll på att slita köttet från våra kinder i störtfärden mot  marken. Över stock och sten, genom skogen mot avgrundens rand. Rösten, skrikande med en så bindgalen fasa att hjärtat stannar i kroppen på vem som än hör det. Titelspåret på den fyra spår långa fullängdaren Hvis lyset tar oss är åtta minuter långt och innehåller två ackord. Jag tror ärligt talat att det var en musikupplevelse som förändrade mitt liv lite, lite grann – när man ställts inför evigheten minns man den, bär den med sig , även om den har ett osympatiskt ansikte.

Jag hade ju vid det här laget slutat vara ”-are” för länge sen, så blackmetalare blev jag just aldrig. Skönt att slippa. Jag har dock hållit genren kvar vid mig hela tiden och sett till att mitt känsloflöde alltid har en viss grad black metal ändå; black metal, åtminstone den mindre riffbaserade och med mer av det extatiska elementet, är naturligtvis hypertunnelmusik. Den är det mest kollektivistiska man kan tänka sig; inga ekvilibristiska gitarrsolon utan bara ett störtregnande stålgrått ursinne, ingen alllsmäktig sexualiserad frontfigur utan istället ett avkönat, ordlöst och röstlöst skrikande på den mänskliga röstkapacitets yttersta rand, gärna lite utanför. Inget stilande på batteriet utan istället ett tvåtaktsraseri där början och slut saknas. En svart ström in i evigheten, individlös som regnet, ensam och evig som naket urberg, rasande som materien genom våra kroppars cellstruktur. Allt har upphört att betyda något; det är intensiteten som är det enda som betyder. Och den betyder bara bara just evighet och intensitet.

 

Svart andlighet

Black metal vet att den är hypertunnelmusik. Musikerna som spelar vet det också; jag utgår från att många av dem är hypertunnelmänniskor. (Att unga hyperneuronauter ofta har en dragning mot extrema konstformer och högre intensitetsgrader i livet ingår i de flesta informationsmaterial till lärare och socialarbetare, även iakttaget av psykologin. Kort sagt, ADHD:are kickar sig på olika sätt genom vardagen.) Liksom tunneln både är transcendental (överskridande) och immanent (super-härochnu) är också black metal det. En mer materialistisk musikstil är också svår att tänka sig; den är designad för att täcka hela det hörda och kända registret, påverkar hela hörseln och hela kroppen. Finns det en genre som till sitt själva väsen är andlig så vill jag med bestämdhet hävda att det är black metal; även detta vet musiken och dess utövare om. Ofta, som hos Burzum eller Wolves In The Throne Room, formulerar sig andligheten som en naturromantisk  hednism, ibland med mystiska förtecken. Hos  andra, som Watain eller Gorgoroth, yttrar den sig som en teistisk eller ateistisk satanism. Individualism är ofta ett starkt inslag, främst inom den satansistiska grenen. Jag hade ganska länge svårt att fatta varför; en mer visuellt homogen massa än blackmetalhorden är svår att finna, scennärvaron saknar förgrundsgestalter, i ljudbilden är allting lika viktigt, texterna hörs inte och ofta kan ett band byta sångare utan att någonting förändras nämnvärt – själva sångstilen är liksom designad att vara utompersonlig, antimänsklig, avhumaniserad.

Reportageboken Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från 2011 innehåller material av ett slag jag knappast tagit del av förut. I femton långa kapitel får vi ta del av material insamlat under en lång tid av personer som levt nära metalscenen sedan 80-talet. Tonen är således  respektfull och i total brist på sensationslystnad; nyckelfigurer inom scenen tillåts ge svar på och utveckla sig om kontroversiella händelser, handlingar och trosuppfattningar. Satanismen är ett tema många förhåller sig till, på det ena eller andra sättet; mest fascinerande är det att läsa hur de uttalade satanisterna talar om sin religion, för ingen värjer sog mot ordet ”religion” trots att satanismen sedan Anton Szandor LaVey i 60-talets början varit en uttalat ateistisk trosinriktning.

Modern satanism rör sig alltså inte om någon sorts ”djävulsdyrkan”; i Gudens ställe sätts istället jaget, den egna individen (då ett simpelt ersättande av Gud med Satan bara skulle vara att ersätta en överhet med en annan). Ritualen, helst av det extatiska slaget, är av vikt då den är ett materiellt medel att införliva individen med övertygelse och egen styrka; vilket medel som helst är tillåtet i ritual, men sådana som ger kickar och extra intensifierade kroppstillstånd – narkotika, sex, självskador, starka känslor av vilket slag som helst – är premierade. Satan eller andra demoniska figurer ur religionen kan vara lämpliga att använda sig av härtillsvid, då människan låter sig påverkas av deras deras symbolkraft vare sig det finns några demoner på riktigt eller ej. Här finns förstås den första parallellen till black metal; själva hypertunneln, här i form av extatisk intensitet och förhöjda kroppstillstånd.

Den svarta flamman

Men det finns mer. I Blod Eld Död talar Jon Nödtveidt, förut sångare i Dissection och sedemera rituellt självmördad, i flera intervjuer om satanismens kosmiska konnotationer, sådana som lämnas därhän i LaVeys väldigt amerikanska popsatanism. (LaVey var ärligt talat inte särskilt djupsinnig. Eller spirituell.) För Nödtveidt är kaos den ursprungliga kraften, som finns överallt och genomströmmar allt. Kosmos är således ett problem; kosmos är kaosets ordnande, ett instängande av den eviga kaotiska kraften som endast kan befrias genom förstörelse. Människans problem är att hon existerar just som organism, som människa, och således begränsas av den mänskliga hjärnans rent fysiska förutsättningar.  Bortom den kosmiska ordningen finns kaos; ritualens mening (och således musikens, då black metal är magisk rituell musik), är att tränga bortom det vardagliga och sätta oss i samröre med det som finns utanför den vanliga mänskliga sfären. Den mänskliga komponent som svarar och söker sig mot kaos, och som således är denna satanisms motsvarighet till själen, kallar Nödtveidt för den svarta flamman. Flamman är beviset på att vi blivit individer, att vi börjat skilja oss från kosmos, och flamman söker kroppens, mänsklighetens och alltets förstörelse.

Watain, förra årets osannolika grammisvinnare, uttrycker sig på ett liknande vis. Deras faiblesse för förruttnelse, djurdelar och blod är ett sätt på vilket de tar fram en ständigt pågående del av verkligheten från skuggan och sätter folk i dess mitt. Förruttnelsen och avförmänskligandet, av-organismandet, symboliserar och visar på passagen från livet till det okända. Och, just det: omslagsbilden till Lawless Darkness föreställer en hypertunnel.

Black metal är en hypertunnel.

Är således hypertunneln satanistisk? Eller typ, är den logiska konsekvensen av ADHD att man blir satanist? Är det barn som idag förses med diagnosen (vilket antyder den neurala kompositionen som är tunnelns substrat) dömda att växa upp att bli superkonforma individualister som skär sig i armarna, dricker grisblod och ändar sina egna liv?

Såklart den inte är! Bara för att black metal är en konkret och förandligad instantiering av hypertunneln behöver inte detta betyda någonting. Vad den specifika black metal-andligheten lägger till är nämligen, just, individualismen, och med den – själen. Den svarta flamman är den kristna drömmen om en odödlig själ som förenar sig med sin skapare efter fullgånget värv. Satanismen är kristendomen uppochned, och tron att  man lyckats avsätta Gud genom att säga att man själv är sin egen gud och byta själen mot flamman är blott en fortsättning på den kristna logik black metal-satanismen säger sig förakta. Musiken skall vara en extatisk, destruktiv kraft, operationell i avorganiserandet av kosmos. Tunneln skall leda mot ett ursprungligt kaos och när man kommer ur den på andra sidan är man någon annanstans, i en himmelsk dimension.

Tunneln leder mot kaos; jag har skrivit det en massa gånger här på bloggen. Men själen tror jag inte på. Ingenting i tunnlandet säger att den finns; vad tunneln säger är att den den inte finns. Tunneln tar ut en ur individen, låter en tillfälligtvis närma sig det kaos som finns – inte bortom denna världen, utan i den, hela tiden. Kaos är inte något bortom kosmos – det finns här, alltid, men våra sinnen är konstruerade och tränade för att bortse från det (men i små portioner kan man närma sig det, och hypertunnlare kan det förmodligen lättare en neurotyper). Extatiska tillstånd är inte transcendentala och utomkroppsliga utan immanenta och hyperkroppsliga. Och de är tillfälliga. Tunneln har ingen bortre öppning genom vilken man kan träda till en annan välrd, utan är ständigt kvar i den här. Medvetandet och allt som kan (miss)tas för själen är inte heller något som begränsas av den mänskliga hjärnan – hjärnan är förutsättningen för att våra kroppar skall tro att de är medvetna. Var inte oroliga, kära föräldrar till ADHD-barn (alltså även mina egna föräldrar); hypertunneln går att använda till en massa konstruktiva och bra saker, den leder inte nödvändigtvis åt helvete. Jag tycker till exempel att den har givit mig en massa bra saker. Jag är älskad, bara det.

Jag tänker dock förtsätta äta black metal resten av livet.

h1

Bli musik

september 14, 2012

Jag tror att allt jag gör är musik. Då jag läser blir det inget läst om jag inte kan göra musik av det jag läser. Då jag talar vill jag att det skall vara musik, jag hör om är det. Då andra talar vill jag göra musik av det inuti mig. Jag tror att det är musik jag gör då jag skriver också. Jag har alltid varit musik. Tror jag. Musik är när allt blir form, när ingenting är något utöver det sätt det presenteras men presentationens vis innehåller universum.

Min första egna kärlek var metal. Jag var i stort sett ensam om det på mellanstadieskolan. Dio, Queensrÿche, Great White (OBS endast den första plattan VIKTIGT!). Då högstadiet började (1985) blev det svårt; alla andra började lyssna på ”hårdrock”, Bon Jovi och Def Leppard och så. Hockeykillarna och  snyggtjejerna och rikebarnen och alla de jag inte ville vara som och då var det – konstigt nog – som om själva musiken inte kunde tala till mig på samma sätt längre. Även om det inte var riktigt samma slags hård musik som jag själv gillat så fick jag liksom känslan av att folk inte skulle tro att de visste var de hade mig, så då fick det istället bli något nytt lika intensivt men för gemene hen obegripligt. Skinny Puppy, Klinik, à;GRUMH, Einstürzende Neubauten. Ännu mörkare, ännu  aggressivare. Förlora sansen mot kylslagna industrirytmer mellan betongväggarna på Draupner på bakgården på Pusterviksgatan, svettas sig in i evigheten med Psyche på Errols. Och sedan vidare. Vid 21 hade jag avverkat så många olika varianter att jag började känna mig mätt på olika identitetspaket som slutade på ”-are”. Jag fortsatte förstås att äta musik och har egentligen inte övergivit någonting jag nånsin älskat. Att kunna vara en musikstil, ha den i sin kropp och veta hur man skall kunna få sitt eget känsloregister att resonera i just en given frekvens är en förmåga man inte skall kasta bort då man lärt sig den. Då är man dum i huvet.

Tunneln är musik. Tunneln gör musik. Motorväg mot kosmos, autostrada utåt mot mörkrets hjärta och mot kroppens galaktiska nätverk av galaktiska nätverk. Du släpper något innanför  befästningarna och sparar det resten av ditt liv som en ömsint vårdad sjukdom. Det formar dig och vägleder ditt navigerande genom världen. Musik är beviset på att du inte är ensam; som all kärlek är det uppgåendet i något som aldrig kan vara dig själv, som alltid bara kan komma utifrån.