Archive for the ‘Minne’ Category

h1

Bli musik

september 14, 2012

Jag tror att allt jag gör är musik. Då jag läser blir det inget läst om jag inte kan göra musik av det jag läser. Då jag talar vill jag att det skall vara musik, jag hör om är det. Då andra talar vill jag göra musik av det inuti mig. Jag tror att det är musik jag gör då jag skriver också. Jag har alltid varit musik. Tror jag. Musik är när allt blir form, när ingenting är något utöver det sätt det presenteras men presentationens vis innehåller universum.

Min första egna kärlek var metal. Jag var i stort sett ensam om det på mellanstadieskolan. Dio, Queensrÿche, Great White (OBS endast den första plattan VIKTIGT!). Då högstadiet började (1985) blev det svårt; alla andra började lyssna på ”hårdrock”, Bon Jovi och Def Leppard och så. Hockeykillarna och  snyggtjejerna och rikebarnen och alla de jag inte ville vara som och då var det – konstigt nog – som om själva musiken inte kunde tala till mig på samma sätt längre. Även om det inte var riktigt samma slags hård musik som jag själv gillat så fick jag liksom känslan av att folk inte skulle tro att de visste var de hade mig, så då fick det istället bli något nytt lika intensivt men för gemene hen obegripligt. Skinny Puppy, Klinik, à;GRUMH, Einstürzende Neubauten. Ännu mörkare, ännu  aggressivare. Förlora sansen mot kylslagna industrirytmer mellan betongväggarna på Draupner på bakgården på Pusterviksgatan, svettas sig in i evigheten med Psyche på Errols. Och sedan vidare. Vid 21 hade jag avverkat så många olika varianter att jag började känna mig mätt på olika identitetspaket som slutade på ”-are”. Jag fortsatte förstås att äta musik och har egentligen inte övergivit någonting jag nånsin älskat. Att kunna vara en musikstil, ha den i sin kropp och veta hur man skall kunna få sitt eget känsloregister att resonera i just en given frekvens är en förmåga man inte skall kasta bort då man lärt sig den. Då är man dum i huvet.

Tunneln är musik. Tunneln gör musik. Motorväg mot kosmos, autostrada utåt mot mörkrets hjärta och mot kroppens galaktiska nätverk av galaktiska nätverk. Du släpper något innanför  befästningarna och sparar det resten av ditt liv som en ömsint vårdad sjukdom. Det formar dig och vägleder ditt navigerande genom världen. Musik är beviset på att du inte är ensam; som all kärlek är det uppgåendet i något som aldrig kan vara dig själv, som alltid bara kan komma utifrån.

h1

Diagnostik, fraktalmagi

augusti 24, 2012

Hej hej, nu blir det introspektion igen! Det var väl kul för mig tycker jag, och naturligtvis rena festen för er, alla jävlar är ju mest av allt intresserade av just mig och mina djupa tankar om varför jag är som jag är. Håll till godo, era gamar!

Det har behövts mig ett tag för att fatta vad ADHD är, eller hur det kan bli begripligt för mig. OK, en diagnos, visst, men det är liksom bara ett ord. Vad är ”en diagnos”? En diagnos är i sig inte en sjukdom, ett handikapp, en förmåga eller något sådant alls; det är inte heller en läkares konstaterande av befintlig sjukdom. Den enda definition som jag kan se fungerar är denna rätt fina från svenska Wikipedia om teknisk diagnostik;

Teknisk diagnostik är att från givna insignaler, utlästa givarvärden och en modell av hur systemet uppför sig i dess olika tillstånd bestämma i vilket av tillstånden ett system befinner sig

…alltså en definition som koncentrerar sig på ett rent fungerande och – åtminstone på definitionsplanet – bortser från de exempel fungerandet genererar. Det mest abstrakta är ofta det mest konkreta. Annars är det helt enkelt inte abstrakt nog.

Att den betecknar en verklighet är förstås ställt bortom tvivel, men det finns ett uppenbart problem i att just ADHD-diagnosen egentligen bara är en sammanställning av ett antal brister hos den diagnosticerade, att den vägrar se något utanför dessa brister. Ser man sig omkring bland diagnosticerade personers berättelser blir det dock klart att det finns en uppfattning inom gruppen om att tillståndet är betydligt vidare och innehåller mycket mer än bara uppmärksamhetsbrist med hyperaktivitet (diagnosens svenska namn). Hypertunneln är en av de sakerna. Just hypertunneln är mitt ord, men historien finns hos många fler.

Vad är hypertunneln? Det är ett av de namn jag givit vad jag alltid tänkt på som en av mina definierande förmågor. Det är förmågan att smälta samman med en uppgift eller upplevelse till den grad att man glömmer sig själv. Det är en tendens att vilja ge sig själv till något utanför det egna medvetandet och den egna kroppen. Det är att följa något större, att ansluta. Det kan röra sig om vad som helst; i mitt fall har det oftast handlat om musik, mode, filosofi, konst. Att det blivit just sådana saker har jag tolkat i termer av min psykologi; att det är lättare för mig att ge mig till något som saknar en given lösning. Jag har tänkt på mig själv som en estet; en som ägnar sig åt att ansluta till, följa, sammansmälta med och förfina en typ av uttryck som saknar egentlig praktisk tillämpning. Jag har alltid tänkt att jag nog är väldigt kreativ, men att det är ett problem att vara det. Samhället eftersöker knappast kreativa människor, trots 00-talets glada kreativitetsvurmande; snarare premieras folk som förmår att arbeta reaktivt; man utgår från ett givet ”problem” som måste läsas, sen försöker man finna en lösning till det.

Det där med att sätta upp tunneln och vara i den kräver mycket kraft. Det är också det enda sättet jag upptäckt att jag på allvar kan engagera mig i något; kan jag inte tunnla så kan jag inte lära mig något, hålla mig vaken, fungera kroppsligt eller mentalt. Jag har somnat på möten sedan jag var 14 (innan dess klättrade jag på väggar istället). Det som är tunnelns största kraft i vissa lägen är alltså samma sak som ger dess största svaghet. Det är som om det finns en tröskel för vilka aktiviteter jag kan ge mig till; att tunnla med varje uppgift som ställs framför mig skulle kräva mer energi änn vad vilken människa som helst skulle mäkta med. Att vara tunnelmänniska kräver mycket vila, betydligt mer än för den neurologiskt mer grovkalibrerade normalmänniskan. Det rör sig helt enkelt om att energin inte kommer i ett jämt utflöde utan liksom i kataklysmer, och att det inte resulterar i en jämn utkomst av promemorior och protokoll utan i fyrverkerier och kaskader av fyrvekerier och kaskader. Mmmmmm.

Jag tror att jag börjar närma mig nån sorts för mig acceptabel förståelse av vad ADHD är. Jag tycker förstås fortfarande att det är spännande att ge mig in i nya områden som medicin och biologi och sånt där, men vad som börjar framstå är något mycket vidare, abstraktare. Och det är i min värld när man lyckats utplåna exemplen som man börjar nå något äkta, då allt kött och klägg och smågrejs som står i vägen för det rena fungerandet skalas av som något så vackert som ett rent fungerande framstår; tunneln är vidöppen. Jag har också hittat på rätt många ord (man är tvungen att hitta på om de gamla är skitdåliga, vilket bevisas av själva idén om ”sjukdomen ADHD”); hypertunneln, närminnesskugga, aioskopi och så vidare. Det torde ge näring för en hel del bra tänkande inom andra domäner än det som rör bara själva min egen hjärna. Om man nu vill gå andra vägen, från exemplena till det abstrakta: de där orden har motsvarigheter i historierna från andra med diagnosen också. Jag är inte fel ute; hypertunnelns insida hänger medelst dess specifika sätt att moderedra energi samman med dess utsida. ”Fördelarna” är samma som ”nackdelarna”, eller åtminstone är de utkomster som givs i olika kontexter effekter av samma fungerande.

Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.

 

h1

Biologism nouveaux, del 3: Accelererad essentialism

juli 26, 2012

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Hej hej igen, kära kamrater. Den här tredje delen av Biologism Noveaux handlar om hjärnan. Den också. för att vara biologiskt illitterat har jag visst en otroligt massa åsikter, eller hur?  Och nu blir det lite mer neurodiversitet än tidigare. Det ör bra det.

En vänligt sinnad Twitter-bekant pekade mig (apropå detta) i riktning mot begreppet ESSENCE, vilket är Christopher Gillbergs nya koncept. Gillberg var ju den professor i barn- och ungdomspsykiatri som lanserade DAMP-begreppet på 80-talet, och som har varit tongivande inom svensk och internationell forskning om de flesta neuropsykiatriska diagnoser sedan dess. Han har publicerat sig om MBD (Minimal Brain Dysfunction, DAMP-diagnosens föregångare, båda har idag mer eller mindre kommit att ersättas av diagnosen ADHD), Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, ADHD och de flesta av de vanligtvis utdelade diagnoserna. Det nya begreppet ESSENCE betyder ”Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations”, ungefär ”tidiga sympromatiska syndrom vilka förorsakar utvecklingsneurologiska kliniska undersökningar” och är väl, vad jag begriper, ungefär ett samlingsnamn för autismspektrumstörningar, samtliga ovanstående syndrom och några till (såsom anorexia nevrosa).

Gillberg går alltså åt ett lite annat håll än den del av psykiatrivetenskapen som vill segmentera ännu mer och bli allt mer specifik; här handlar det i stället om ett antagande att det, kanske kanske, ligger något gemensamt bakom symptomen, som kan generera olika utkomst under olika skeden av livet – Gillberg har nämligen, under sina många decennier av forskning, insett att samma personer ofta uppvisar symptom från flera olika syndrom under olika skeden, att de olika syndromen således verkar vara släkt med varandra och att de kanske inte alls är så uppdelade som man trott. Han har i texter och intervjuer under de senaste åren kommit tillbaka till att han för tjugo år sedan kunnat berätta precis vad autism är, men idag är han alltmer tveksam. Han menar också att det inte råder något sådant som en ”överdiagnosticering” – snarare tvärtom. Så många som vart femte barn skulle vara betjänt av en diagnos inom ESSENCE-området och en därtill anpassad habiliteringsplan och skolundervisning. Hans gamla paroll ”Ett barn i varje klass” (1996) är i tilltagen underkant.

Jag tycker att det är jätteintressant och funderar på om någon annan forskare egentligen hade kunnat säga det här, och bli tagen på allvar av det medicinska forskarsamhället, än en som varit ett framstående namn under 30 år. Först och främst för att en sådan person blir lyssnad på; i det akademiska samhället, liksom över allt annars, spelar det all roll vem som talar. Forskarsamhället är inte undantaget alla andra delar av världen; för att något skall börja betraktas som sant måste det sägas tillräckligt många gånger, av tillräckligt många forskarteam och, inte minst, av rätt personer. Det är knappast så att ett enskilt experiment av en fristående forskare, såsom det ibland verkar i historieskrivningen, får ett resultat som klockrent ”bevisar” något, och som således kan kasta omkull hela forskarsamhället. Upprepning är viktigt, och de som talar behöver liksom inte bara stå på giganters axlar utan faktiskt vara giganter själva. Gillberg är en sådan.

Det andra skälet till att jag tycker att det är speciellt intressant att det är GiIlberg som talar är att det förmodligen inte hade gått för någon med mindre erfarenhet att säga det här. Han har behövt åren för att se hur samma personer under årens gång uppvisat skiftande symptom från olika syndrom.  Jag skall berätta varför, och varför det är speciellt intressant ur ett neurodiversitetsperspektiv.

Neuropsykiatrin, liksom de flesta vetenskaper, är en normativt styrd forskning. Man börjar undersöka en isolerad företeelse som väcker intresse, såsom ett problematiskt och avvikande beteende hos en speciell individ. Man försöker isolera orsaken till just detta avvikandet, eller förutsätter i alla fall att det finns, och så beskriver man symptombilden. Vad det lider hittar man en hel del personer med liknande avvikelser, och så ger man just det sättet att avvika ett namn – det blir ett syndrom. Oftast har man ingen större aning om vad orsaken är, men då det hamnar på neuropsykiatrins bord har det ofta ett inslag av ärftighet – man kan anta eller bekräfta att beteendet funnits hos biologiska släktingar till personen med symptombilden. Då en person senare utreds för syndromet kollar man på olika vis om vederbörandes symptom är lika de andra personer som fått diagnosen – är de det så sätter man diagnosen. Denna sätts alltså inte utifrån att problemen har en välbelagd, gemensam biologisk orsak (för detta känner man ju oftast inte till) utan för att problemen liknar andras problem.

På det vis läkarvetenskaperna gör har undersöks symptomen isolerat och tolkas redan från början som tecken på underliggande sjukdom eller störning – det var ju på grund av att det var ett problem som någon över huvud taget från början sökt sig till läkarvetenskapen. Man har ganska snart upptäckt att många med neuropsykiatriska diagnoser har så kallade ”dubbeldiagnoser” – det verkar, procentuellt sett, som om fler med diagnosen ADHD också får (eller vid utredning skuille få) diagnosen Tourettes syndrom än sådana utan ADHD. Slutsats: ”De har inte bara ett, utan två avvikande beteenden – en DUBBELSJUKLING!” Och så blir nästa problem möjligtvis att utreda varför vissa personer är speciellt utsatta för neuropsykiatriska besvär och avvikelser. Man finner sällan den egentliga orsaken, men kan finna sådant som att det ingår större mängder av ett speciellt protein i arvsmassan hos de som får diagnoserna än vad som finns hos populationen i stort. Ingen elektroröntgen i världen kan dock avslöja Aspergers syndrom eller ADHD hos en person, varför dessa syndrom möjligtvis kategoriseras som ”komplexa”; att de beror på någorlunda belagda genetiska orsaker i kombination med en okänd, extern faktor. Man går alltså från detaljerna till antaganden om deras orsakers beskaffenhet på grundval av detaljerna själva; etablerad läkarvetenskap vill helst i största möjliga mån undvika att göra antaganden om dolda system och holistiska helhetsförklaringar.

Gillbergs begrepp betyder ju nu inte bara Early Symptomatic Syndromes och så vidare, utan kan ju även läsas ut som den engelska benämningen för essens – ett gammalt filosofiskt begrepp som berör tingens egentliga kärna, vad något egentligen är. Vad han anar, efter år av iakttaganden av personer som inte bara har dubbeldiagnoser utan faktiskt skiftar symptombild mellan olika diagnoser, är att det kan finnas en gemensam struktur under alltsammans, som under olika delar av livet blir mer eller mindre framträdande, mer eller mindre kommer i konflikt med det vis på vilket världen och samhället är ordnat för hur man skall vara. Det kan finnas en ”neurologisk essens” av något slag, och det kan vara till fördel att placera en diagnos inom detta övergripande område istället för inom någon av alla de alltmer segmenterade diagnoserna i DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), den ständigt uppdaterade handbok för psykiatrin som utgör etablerad kanon för praktikernas diagnosticeringar av patienter.

Jag vet inte riktigt vad ESSENCE betyder ur ett neurodiversitetsperspektiv, jag är heller inte insatt i medicin, psykiatri eller medicin, men jag vet att saken är spännande och kan innebära ett steg bort från den alltjämt dominerande uppfattningen att de neropsykiatriska diagnoserna – NPF-erna – är sjukdomar eller störningar. Skulle så många som var femte individ ha en genetiskt betingad sjukdom som gör dem näst intill omöjliga i mänskliga samhällen? Vilken grym natur skulle tillåta en så degenererad art att växa fram? Eller: vilken taskig jävla gud, om man nu är av det slag som gillar tanken på en gudomlig allmakt bättre än den på vetenskaplig eller evolutionär, skulle vilja plåga sin följarskara med att skapa en art där var femte näst intill skall behöva uteslutas ur församlingens värme? What I’m getting at: bara för att en stor del av mänsklighetens hjärnor verkar ha en något annorlunda komposition måste inte detta betyda att de är ansatta av en sjukdom eller skadats av något – om NPF:erna är genetiskt betingade betyder detta att mänskligheten haft, kanske fortfarande har, god användning av de hjärnor som fungerar på andra sätt än de neurotypiska. Det är kanske en genetisk mutation, men det är armar och tummar och ögon också resultat av. Allt är mutationer, och de som funkar i sin biotop får reproducera sig. That’s how simple.

Naturen gör väldigt sällan misstag. Den går den kortaste vägen, av ren bekvämlighet. Det mänskliga samhället däremot är en krånglig jäkla apparat, vars inkrångladhet muterar i en hiskelig fart – långt mycket snabbare än vad genomet hinner med att göra. Samhället inkrångladhet evolverar dock kring neurotypens fungerande, varför de där fyra av de fem fortsätter fungera rätt bra. Men den femte är förstås ingenting som kommer att försvinna eller evolvera bort, då samhället för sitt eget evolverande fortfarande är beroende av specade hjärnor som tänker vidare, djupare, specifikare eller galnare. Den jobbiga paradoxen är att utvecklandet dock går mot ett allt större mainstreamande, att det blir allt viktigare att ha en neurotypisk hjärna för att kunna hålla sig kvar. Vansinneskungen och ADHD-arketypen Ozzy har sin underbart nyktra och neurotypiska hustru tillika manager Sharon, som skött alla Ozzys affärer sen sisådär slutet av 70-talet. Försök en sekund tänka bort Ozzys inflytande på musikvärlden, konstvärlden och modevärlden. Det går inte. Hans påverkansområde går inte att mäta. Och det är likadant inom politiken, idrotten, arkitekturen, varje mänskligt område; de avvikande hjärnorna har formgivit denna värld i proportionerigt högre utsträckning än de neurotypiska. Neuroyperna behövs de med, to get things going, men hyperskallarna är what gets things happening. Livet utan Ozzy skulle vara skittråkigt (även om han nu inte gjort så många bra plattor sen Bark at the Moon).

Okej, nu blev det lite som om 80 % var liksom helt vanliga stiffa normisar som är skittråkiga och att 20 % är helt wooohooo, tjoff tjong hej baberiba!, men så enkelt är det förstås inte. Den neurologiska kompositionen över populationen är förstås mer komplex än så, och det är knappast heller något av-eller-på-läge i hjärnan som gör alla antingen/eller. Point is: ESSENCE kan leda i riktning mot en avpatologisering av de neuropsykiatriska diagnoserna. Varsamt utfört kan en sådan intervention bli väldigt bra, slarvigt utförd kanske den bara resulterar i mängder med nya missbruk av läkarordinerad eller olaglig psykotropisk stimulantia.

Essentialism är en ganska rejält omdiskuterad riktning inom filosofin. Än dominerar den helt, än får den på tafsen, sen helt plötsligt är den inne i värmen igen. Jag bestämmer mig nu officiellt för att gilla åtminstone ordet. Och jag kommer att göra nåt coolt av det! Just det.

h1

Tusen år är ingenting

juli 10, 2012

Så här skrev jag på en blogg en gång för ungefär jättelänge sedan:

När vi står där, pappa och jag, farmor i sängen med det tunna täcket över sig, i huset bredvid det där jag föddes, allt strömmar rakt igenom oss, gener som hon givit vidare till honom och han sedan passerat vidare till mig, kanske kommer jag att skicka ut dom i världen i ytterligare en ny konstellation… det vi bestod av för fyra år sedan är någon annanstans nu, någon annan eller något annat består av dem idag, om fyra år kommer allt det vi är idag, varenda atom, att ha flyttat vidare och bytts ut till något nytt som vi byggs upp av då istället. Allting strömmar igenom hela tiden, vi får vara former som alltihop bor i ett kort ögonblick för att sedan bytas ut av något annat. Allting fyller ut abstrakta strukturer som liksom kommer ihåg sig själva och låter bli att förändras då materien bara flödar igenom dem – genomet, kroppen, minnena, allt det vi tar med oss och som en av oss tre snart kommer att lämna.

2005 var det visst, jag hade precis kommit hem från Östra sjukhuset, från min farmors dödsbädd. Det som givit mig en känsla av plötsligt historiskt bråddjup var den underliga cirkulariteten då jag från rummets fönster kunde se det hus jag kommit ut ur trettio och några år tidigare och sedan inte besökt. Det var som en plötslig glimt av evigheten. Tiden blev cyklisk, eller dess cirkularitet blottade sig plötsligt och oväntat. I ett ögonblick av stark affekt blev det liksom en sorts tröst och förhoppning; vi, min farmor, jag och de som en dag kommer efter mig, är skiftningar, variationer inskrivna i evigheten. Det där med generna – det abstrakta och konkreta i våra kroppar – blev underligt verkligt.

Beakta bilden nedan. Den är tagen av en sköterska med min mobilkamera vid mitt nästa besök; den här gången var jag återigen i det hus där jag föddes.

Titta! En son, ett litet kräk med fosterhinna utsmetat över huvudet, och så mager att den darrige pappan kan se hans ryggrad från framsidan av kroppen! En liten fågelunge, precis som den där farmorn var där i huset intill, några år tidigare. Och en pappa som är jag (d  e  t    ä  r    j  u    h  e  l  t    s  j  u  k  t), som alldeles bestört står och speglar sig i evigheten och själv blir nedtittad i av avgrunden.

Senare samma kväll satt jag på neonatal med den lille i mina armar. Jag tror det var en timme jag satt där, eller kanske tio eller bara några minuter, alltmedan tid förflöt fram emot den stund då jag skulle få gå in med honom till uppvaket där  J låg igensydd och väntande på att bedövningen skulle släppa greppet om henne. Jag höll hans lilla lilla kropp mot min egen, hans som utgjordes helt av vävnad utbildad från materia min J ätit under de senaste nio månaderna och som omformats till något nytt av automatiska funktioner i hennes kropp.

Jag tittade på hans ansikte. Låt mig berätta vad jag såg: skelett, hud, det absoluta minimum av vävnad av vilket en varelse kan bestå för att kunna uppfylla sin livsforms villkor för att kunna leva, samt alla de som lämnat något efter sig åt honom. Jag såg mig och J i hans ögon, jag såg oss i hans huvuds form och i hans nackes böjningsvinkel. Jag såg Per och Gunilla, mina föräldrar. Jag såg Lasse och Maja lika tydligt som om jag haft dem framför mig; jag hade dem framför mig, i honom. Jag såg Greta – min mormor – och jag såg hennes Kalle, som dog när jag var två och som jag inte minns. Jag såg bortom dem allihop, baklänges in i djupet av min släktlinje. Jag såg Elsa och Malvina, Emil och Gammel-Erik som jag bara sett på kort, jag såg de som kom före dem, alla fanns där i det ansikte och den kropp som inte bestod av någonting mer än det absolut nödvändigaste. Och ingenting mer. Jag såg ingenting mer.

Det var så svindlande; i det där ”ingenting mer” fanns insikten, formulerad som en bestört och oändligt ömsint känsla: vi är bara materia. Vi är bara mönster som passeras vidare från generation till generation, med vissa modifikationer varje gång. Inget förs dit på annat vis. Han är ingenting mer än vad han fått av mig och J. Jag är ingenting mer än vad jag fått av pappa och mamma. Pappa är ingenting mer än vad han fått av farfar och farmor, och mamma är ingenting mer än vad hon fått av morfar och mormor och så vidare. Vi är mönster, som materien flödar igenom. Vi har evigheten inneboende i oss, vi är cirkeln som återupprepar sig själv. Men vi är ingenting mer än det mönster vi passerar; sätt som materien organiserar sig på, alldeles temporärt, under kanske sjuttio år. Eller samma sak fast tvärtom, då: vi är någorlunda konstanta mönster som organiserar och låter den flyktiga materien passera igenom sig i ungefär sjuttio år.

Av allt det jag kände då kan naturligtvis det jag ger uttryck för här bara vara en oändligt liten skärva. Skälet att det kommer här, på denna blogg, är att just den här skärvan gav mig en sorts känslighet för genesis, en väldigt konkret upplevelse av den släktlinje i vilken jag är inskriven. Vad är mänskligheten? Den finns inte. Den är bara ett namn man använder för att samla ihop alla de individer som är resultatet av just denna ordning av självreproducerande mönster.

Naturligtvis betydde det något då jag började undersöka min hjärna; mitt nervsystem har jag, såsom varande en del av min kropp, ärvt. Det har utbildats över ett oöverskådligt spann av generationer; varianter av det har tidigare, kanske även nu och runt omkring mig, befolkat jorden, levt världen och varit själv (”selves”, oöversättligt banne mig) enligt de kognitiva villkor som givits.

Idag har jag, min son och min mamma varit i Göteborgs norra skärgård. På den ö där hon tillbringat sina första tjugo somrar; i det lilla vindsmygsrum hon sov under de tjugo. Huset lämnade släkten -68, byggdes trettio år dessförinnan av mammas farfar och farmor. Innan dess kom de från andra håll i skärgården; mamma hittade den här spegeln bakåt in i evigheten, som börjar (slutar?) med den farfar som byggde det hus i vilket jag, hon och min lilla unge varit idag. Ni fattar: sedan början av 1600-talet har denna serie fenotyper bebott en kärv, karg ö längst upp i den norra skärgården.

Bara så ni vet vad jag börjar med. Genetik är otroligt abstrakt, det vill säga väldigt väldigt konkret.

h1

Ståhl

juli 9, 2012

Kidsen idag skriver mycket bättre än de från igår. Bland 80 –och 90-talisterna finns det ungefär etthundra miljoners miljarder gånger fler riktigt bra skribenter än det fanns bland oss 70-talister. Min favorit bland de där unga skribenterna heter Isabelle Ståhl. Hon skriver inte skönlitterärt eller facklitterärt eller nånting sånt där som tidigare generationers litterära kandidater behövde förhålla sig till, hon skriver krönikor och bloggposter och sånt. Ändå vill alla de gamla författarnamnen hänga med henne och ha henne på sin FB-wall och så vidare. Hon utnyttjar kortformatet genom att på nåt sätt koppla sina egna erfarenheter rakt in i nervsystemet på en, fast inte medelst kablar som i Matrix utan medelst någon sorts affektmagi.

Sista dagarna har Isabelle skrivit om sådant som engagerar mig som ämne också (och inte bara som affektmagiknark). Två krönikor har lagts upp på olika håll. 6 juli publicerades en krönika i GP; ”Fyra dagar med samhällsanpassade människor”, om ett besök på en fest på landsbygden som blir en påminnelse om vad man en gång flydde, eller en sorts varning från det förflutna som kommer till liv.

Vi anländer till en enorm villa vid havet där vi skall bo i fyra dagar och får hälsa på tjugo välanpassade människor som jobbar med ekonomi. […] Auototunade röster. Allmänna samtalsämnen. Vänliga, intresserade leenden. De är så socialt välfungerande att jag blir rädd. De måste väl genomskåda att min normalitet än något jag lärt mig på tv.

Hear, hear. Jag själv lämnade medelklasshålan som jag kom ifrån för tjugotre år sedan för att göra om och göra rätt och gå vidare och skaffa en miljö jag skulle kunna leva ett bra liv i. Det kändes som om utsikterna för det var små i hemorten. Omedelbart då jag flyttade så försvann kontakten med alla mina gamla skolkamrater, för att plötsligt uppstå då alla de andra skaffade Facebook för två år sedan och började lägga upp bilder på sina villor, båtar och trädgårdar, samtliga relokaliserade till uppväxtorten.

Nåväl. Kommo då en ny Ståhltext för två timmar sedan. Så här blir det då:

På en midsommarfest träffar jag och min kompis 20 samhällsanpassade människor som jobbar med ekonomi. De är vuxna på det där sättet jag aldrig har lyckats bli. De har riktiga jobb, kommer ihåg namn, organiserar lekar, kör bil, väljer bort pommes fritesen till hamburgaren och kan sitta stilla i flera timmar. Jag och min kompis är lika gamla som dem men känner oss 20 år yngre. Jag kommer på mig själv med att önska att jag åtminstone hade haft en diagnos som alibi för att jag inte är som dem.

Enligt WHO är några av symtomen på ADHD att man prokrastinerar och gör vårdslösa misstag när man tvingas arbeta med ointressanta projekt, tappar bort saker och har det rörigt hemma. Även humörsvängningar och koncentrationssvårigheter nämns som en del av symtombilden. Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.

I en tid där ens livsduglighet mäts utifrån hur produktiv och utåtriktad man är och där livet förväntas vara ett företag att investera i, har ADHD-diagnosen något förlåtande över sig: det är inte ens eget fel om man får hjärtklappning av fakturamallar, det beror på ett fabriksfel i hjärnan. I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka om de dagdrömmer för mycket och har svårigheter att slutföra långsiktiga projekt.

Så mycket av allt det här om diagnoser, normalitet och hälsa handlar om ren formuleringskonst. Det gäller förstås tänkande över lag; jag tänker rätt ofta att hela min forskarutbildning handlade om att finna ett sätt att formulera en beskrivning av verkligheten som stämde mer överens med hur den verkligen var än det gamla vanliga dumspråket som jag och alla andra vettiga människor ju vet är helt åt fanders. (Hela mitt liv har liksom varit en sorts anti-common sense; om sunt förnuft säger att det är på, ett speciellt vis så betyder det att det ka vara precis hur som helst utom just så.) Isabelle Ståhl brukar för det mesta liksom bara ta sig förbi dumspråket och använda det riktiga direkt; det är därför jag tycker hon är så bra. Fast i den sista krönikan har jag ju förstås ett och annat att anmäla reservationer mot. Kanske är det just för att jag bryr mig om dess innehåll också, inte bara berörs av dess form. (Så är det; innehåll är nästan alltid skräp. Det är formen som är det riktiga innehållet.)

Okej, invändningarna helt snabbt: 1 ”ADHD-diagnosenharnågotförlåtandeöversig”, 2 ”fabriksfelihjärnan”, 3 ”människorbörjarbetraktasigsomsjuka”. Bemötandet: 1 ADHD-diagnosen har något stolthetsgenerativt medsig, 2 systemfel i samhällsfabriken, 3 människor börjar inse det onaturliga i homogen normalitet. Det var det, bara lite innehåll, inget farligt och nu var vi av med det. Vidare till väsentligheterna:

Grejen med den här posten var en tanke som väcktes då jag läste den senare av texterna, precis när jag läste raden ” I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka…”.

Okej, ytterligare en liiten liten invändning; jag har inget problem med nuet, nuet är ganska enkelt. Det är när nuet skall motiveras med vad som eventuellt skall komma senare som det blir problem, det vill säga då något – tillexempel skitmycket pappersarbete – måste utföras för att något annat – tillexempel att man skall få pengar om en månad – skall hända. Det finns ingen länk däremellan. Mitt medvetande väljer en annan väg då, en som är nu på riktigt; promenad runt huset, samtal med rumsgranne, twitter, mobilspel, knyta om mina skor eller så. Sedanet är det som är problemet.

Hela alliansregeringens ”arbetslinje” är modulerad utifrån en hjärna som fungerar primärt genom sedanet. Högerfolksen tror att man pengar är vad som motiverar alla, att alla människor har den typ av hjärna som kan underordna sig. De måste hela tiden tala om ”frihet” och ”kreativitet”, för det är vad som saknas i högerutopin. All deras frihet är ju sådan som åsyftar konsumtionsval, alltså friheten att välja mellan varor som någon annan ställt framför en, och all kreativiteten är ju sådan som skall kunna hitta på nya konsumtionsvaror som andra inte visste att de ville ha, allt i en oändligt inåtvänd rundgång av ofrihet och okreativitet. Men frihet och kreativitet är förstås något helt annat egentligen; friheten orienterar sig framåt av sig själv, den behöver inte någon snitslad bana eller några färdiga val. Friheten är oändlig medan valfriheten är valet att välja ett av flera underoordnanden. Kreativitet kan aldrig vara fången den heller; sådan kreativitet som åsyftar lösandet av ett klart definierat problem, på vilket lösningen blott kann vara en, är förstås ingen kreativitet. Naturen är kreativ; den har inget mål, ingen mening, är inte lösningsorienterad, underordnar sig inte några färdigformulerade uppgifter. Den bara gör.

Vi vet förstås att det är hyperhjärnan som befinner sig i det kreativa spektrat av intelligensens hela variansregister. När jag lämnade den där välbärgade landsorten så hamnade jag omedelbart ihop med folk som sedan skulle komma att bli konstnärer, musiker, allmänna dropouts, skribenter osv osv. Och det är ingen slump att just de som fanns där var de som fanns där. Och, som Isabelle skrev; ” Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.” Den som behöver frihet för att kunna andas söker sig till sammanhang där oriktat skapande tillåts, den som behöver skapa för att leva söker sig till sammanhang där kreativitet inte underordnar sig andras idéer om vad som behöver göras. De som bryter normer söker sig till varandra. De måste göra det. Alla har förstås inte diagnoser, och alla skulle förstås inte befinna sig i det frekvensomfång där diagnos anses medicinskt berättigat, men att kreativitet ofta(st) vistas i samma sociala miljöer som riktigt uselt livspusslande och redigt undermålig egenadministration är faktiskt inte någon slump. Många skapande människor är, liksom jag, väldigt nu-orienterade och är jäkligt dåliga på sedanet. Sådana människor passar inte speciellt bra in i arbetslinjen.

Plötsligt framstår det för mig som om hela arbetslinjen är ett enda neuroseoparatistiskt utrensningsprogram. De kreativa skall antingen rensas bort och förvaras i avstjälpninscentraler på tryggt avstånd från samhället (läs posten Neuronauter vid normalitetens rand) eller låta sin kreativitet tämjas medelst konsumtion. För det är väl det Concerta, Strattera, Ritalina etc. är, right? Ett konsumistiskt övervåld för att få oregerligt kreativa medvetanden att börja fungera linjärt?

It all comes together! Dessutom erbjuder idén “Arbetslinjen som neuroseparatistiskt rensningsprogram” ett svar på en av de eviga frågorna: Hur kommer det sig att moderater aldrig skapar kultur? (Och den har jag verkligen funderat på.)

 

h1

Den tjugondes alteritet

juli 3, 2012

Jag tänker visst utveckla mig om den schysste psykologen som har fel, nämligen Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog och fackboksförfattare, som skriver i SvD ”Att vägra ge diagnoser är att svika barnen”. Han har inte fel. Eller okej då, det där med att han liksom i förbifarten verkar mena att Prusselusskan tar ansvar för barnens inlärning ekar läskige Nathan Shacharspojkars uppstudsighet skall kväsas av skolan, religionen och familjen”-position, förmodligen helt utan att det var meningen. Men det han ville säga var väl egentligen något annat. (Som ni förstår har jag alltså bestämt mig för att gilla Bo Hejlskov Elvén, men för att ogilla Nathan Shachar. Eller ja, deras positioner i debatten. Eller nej, det jag gillar är nog Bo Hejlskov Elvéns goda intentioner och ogillar Nathan Shachars position i debatten. Deras ordval är jag rätt oförtjust i båda två. Speciellt Nathan Shachars. Håll käft nu, jag! Äsch det var inte jag, det var adhd.)

Alla har vi en viss aktivitetsnivå, en viss uppmärksamhetsförmåga och en viss impulskontroll. Vi fördelar oss på ett kontinuum av dessa, där vissa ligger lågt, de flesta mitt emellan och vissa ligger högt. Det kan man i viss mån kalla almenmänskliga egenskaper. De som får en adhd-diagnos ligger ofta lågt på uppmärksamhet och impulskontroll och högt på aktivitetsnivå. Det är nog ingen oense om. Problemet är att de som oftast pratar om överdiagnostik glömmer bort det viktigaste kriterium: Att svårigheterna leder till problem i vardagen.

Roligt i citatet: ”almenmänskliga egenskaper”. Rättstavningsprogrammet tyckte tydligen att den arboretiska antropomirfismen lät helt rimlig. ”Almen” i bestämd form dessutom, skall det vara så skall det vara ordentligt.

Artikelns idé: att det är samhället som inte tillåter alla skolelever att utvecklas utifrån deras egna förutsättningar. (Vet inte hur detta går ihop med anekdoten om Prusselusskan, men vad fan. Jag är redo att betrakta den som en slip of mind, jag är inte obekant med sådana.) Det bästa vore om alla kunde ges möjligheter att utvecklas på det vis som var gynnsamt för just deras förutsättningar.

Slutkläm:

Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.

Artikelns intention: Så god så, förmodligen avsedd att avlasta de som finns längst ut i det neurologiska spektrat och vända blicken mot att samhället faktsikt skulle kunna åläggas ett visst ansvar att tillse att även dessa borde ges förutsättningar som är gynnsamma för deras utveckling istället för någon annans. Gott så. Men, så är det också vad jag uppfattar som…

Artikelns problem: ”Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd.” Dessa tre problemområden kopplas loss ifrån varandra och görs till tre oberoende variabler som var och en på sitt håll kan, eller inte behöver, vara till besvär. Typ som att alla är bra på olika saker, men om man är mindre bra på just de tre sakerna uppmärksamhet, aktivitetsnivå eller impulskontroll så kan man få diagnosen adhd.

Varför är det problemet ett problem? För att det utgår ifrån något annat än hjärnans fungerande. De tre områdena uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll förefaller i artikeln snarast vara nån sorts kompetenser, snarare än en utkomst av ett sätt på vilken hjärnan faktiskt är ordnad. 

Det finns rätt stor orsak att anta att de tre variablerna hör ihop, genereras av en typ av hjärna som i vissa sammanhang orsakar subjektet problem på dessa tre områden. De är inte oberoende variabler; de hör samman. Man har inte funnit ”orsaken” till adhd, men betänk: adhd-konstellationen har så vitt man vet alltid funnits. Betänk också att att tre problemområdena uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll väldigt ofta sammanfaller hos historiska och samtida personer med en speciell typ av icke-linjärt tänkande som ofta tagit mänskligheten oväntade steg framåt. Adhd antas ha hög ärftlighet; således har det utvecklats en hel del teorier om vad de mänskliga samhällena har kunnat ha haft neuropersonerna till. Detta är inte belagt med bevis, men det finns goda skäl att anta att personer med speciellt höga förmågor i mänsklighetens historia har kunnat ges utrymme att utveckla dessa förmågor för att samhållet/gruppen skall kunna tas vidare och framåt.  Och egentligen, vilket skulle alternativet vara? Att utgå ifrån att dessa individer alltid tidigare, såsom nu idag, skulle ha stigmatiserats, kallats lata och skjutsas in i fängelser och på andra förvaringsplatser för oanpassningsbara?

Jag menar att det finns en mening med, och ett behov av, att ge ett namn till den typ av hjärna som är speciellt bra på hypernärvaro, kreativ association och icke-linjärt fungerande. Det finns inget sådant namn. Det enda som finns är ett namn på de problem som uppstår då en sådan hjärna tvingas in i ett för densamma onaturligt sammanhang; namnet adhd (eller add). Problemen framstår således som tre helt oberoende variabler, utan någon sammankoppladhet och utan någon egentlig kontakt med själva adhd-subjektets egentliga förutsättningar.

Dessa subjekt framstår då också som om de var helt fristående personer utan något som helst gemensamt förutom att de råkar vara dåliga på samma saker. De har egentligen inga gemensamma intressen, de är inte likadana i någon positiv bemärkelse, de har inget att vara stolta över och inget som förenar dem. De är bara sämst. (Att vara lika förtryckt som någon annan skapar knappast hos någon en gemenskap med denne andra. Snarare brukar det vara tvärtom, att den långt ned på samhällsstegen vill trampa andra som är lika långt ned som en själv ännu längre ned för att själv inte behöva stå lägst.)

Kan man istället anta att det finns en särskild hjärntyp, lagrad som en potential i det allmänmänskliga genomet och som har 5% chans till utfall vid varje befruktning, så blir det något annat. Mänskligheten har alltid, alltid behövt den tjugonde. Den tjugonde står vid randen, men endast vid randen är kvantsprånget möjligt. Den tjugonde är mänsklighetens försäkring om att något oväntat alltid kommer att hända, och om att det alltid finns en potential mot det oförutsedda. Den tjugonde har förmågan till en total nu-orientering som kan vara nödvändig i skarpt läge då neuronormisarna fortfarande står och funderar på vad man enligt rationalitetens lagar borde göra nu.

Jag har använt en massa olika namn för den tjugonde bara i de nitton posterna på denna blogg; neurokids, neuronauter, tunnelmänniskor, hyperskallar och alltmöjligt. Ord är bra. Ord möjliggör. Man måste hitta ett ord för vad som förenar; det är alldeles nödvändigt. Jag är övertygad om att om ”samhället”, vad det nu är, skall kunna förändras i riktning mot att kunna omfatta större neurodiversietet, så måste det finnas samfällda ageranden från många individer. Det behövs en identitet. Vi behöver ha något gemensamt som betecknar det som förenar oss. Än så länge finns bara diagnosen och de tre helt frikopplade undermåliga kompetenserna.

Så ja, nu var det sagt. Nu behövs det bara sägas tio tusen miljoners miljarders skitmånga hundratals gånger till. Så, så, ut och säg nu, allihopa!

h1

Jennys snabbsubstantiologi

juni 14, 2012

Min J har fått ihop en enkel handledning till signalsubstanser, aminosyror och enzym, mest på skoj. Jag har fått den av henne. Då sparar jag den här i minnet. Alltså:

Signalsubstanser, aminosyror och enzym
Dopamin – bildas av aminosyran tyrosin och enzymet tyrosinas. Reglerar glädje och kreativitet. Den största ansamlingen av dopaminproducerande nervceller finns i substantia nigra, ett område i hjärnan som har betydelse för regleringen av belöning, beroende och rörelse. Minnesträning kan öka halten av dopamin, liksom viss mat (se nedan), alkohol, träning (även yoga och meditation) samt sex.

Tyrosin – aminosyra som omvandlas från en annan aminosyra – fenylalanin – och som ingår i framställningen av flera viktiga hormon och enzymer. Tyrosins normala ämnesomsättning kräver samverkan med c-vitamin, niacin (B3), folinsyra och koppar. Kroppen kan inte själv tillverka fenylalanin, utan den måste man få i sig genom föda; proteinrik mat, ffa mjölkprodukter, avokado, frön, baljväxter, fågel och skaldjur.
Tyrosin behöver järn, magnesium, B6 och B12 för att bilda dopamin.

Noradrenalin – reglerar vakenhet, aktivitet och uppmärksamhet. Bra för aptit och reglerar sömnen. Tyrosin bildar DOPA som kan ombildas till dopamin, noradrenalin och adrenalin, genom en kemisk process som inbegriper enzymer.

Adrenalin – stresshormon, gör att blodflödet till hjärta och skelettmuskulatur ökar medan det minskar till andra organ.

Serotonin – bildas av tryptofan, och är känslobalanserande. Reglerar hunger/mättnad, glädje, ilska, irritation och livslust. Impulskontroll, sömn och sexlust finns också med här.

Tack, min J! Själv har jag redan glömt alltihop, men bloggen minns.