Archive for the ‘Neurodiversitet’ Category

h1

Hypertunneln live: Dekognitiv guidning

januari 15, 2014

guidning

Dekognitiv guidning av Per Mårtenssons utställning Double Standards på Göteborgs konsthall, onsdag 22 januari kl 18-19.

 

Vad är ”dekognition”?

Det är inte forskning

Det är inte konst

Det är inte filosofi

Det är:

diagnoserna drivna genom sig själva

annorlundaskapets tolkningsföreträde

 flytande teori

 

En visning och simultan analys av Per Mårtenssons utställning Double Standards, förevisad av Jakob Wenzer / Hypertunneln

 

h1

Radical Imagination 1: Kognitiv skillnad

september 25, 2013

Untitled-1

(Bilden tagen från Konsthallens Instagramflöde)

Så var den första föreläsningen i serien hållen och klar. Fullt på stolarna, några bredvid, en och annan i dörren utanför. Diskussion under och efter föredraget; nöjd.

Så här tyckte den stora tidningen (ej på nätet):

GPomRI

Föreläsningen var helt bildbaserad (alltså inga slides med text) och utgick från en historik över hur atypiska kognitioner under olika tider boxats och inordnats i diverse olika tidsenliga diagnoser, först inom psykologin för att senare alltmer bli en psykiatrisk angelägenhet, med åtföljande samhällsdebatter. Genom teorier om kognitiv stil, funktionshinder och perceptionsforskning ställdes frågan huruvida det vi uppfattar som avvikande kognition egentligen alltid kanske utgjort en viktig influens på samhället (vilket jag själv förstås menar att det har). Mot slutet av föreläsningen träder neurodiversitetsrörelsen fram då Internet under 1990-talet börjar erbjuda en ny kommunikativ infrastruktur för människor som tidigare inte haft några givna kommunikationskanaler, och som – genom psykiatrins försorger, på gott och/eller ont – nu fått en gemensam identitet att samlas runt.RI

h1

Hypertunneln live: Radical imagination

september 3, 2013

Jag har blivit inbjuden att hålla en seminarieserie om neurodiversitet vid inget mindre än Göteborgs konsthall under konstbiennalen CIGBA. Stor ära! Hypertunneln goes live igen alltså, denna gång inte med twee-pop och C-60-dängor (som det var härom månaden) utan med live-teori. Tre föreläsningar blir det. Inträdet är gratis. Mer info nedan, här eller på eventets Facebooksida!

Radical imagination

– Föreläsningsserie om neurodiversitet, med Jakob Wenzer, forskare i etnologi och verksam vid Centrum för konsumtionsvetenskap, Göteborgs universitet.

 
Neurodiversitet är ett teoretiskt fält och en politisk rörelse som problematiserar normsamhällets förtryck av de neurologiskt annorlunda, så som personer som diagnostiseras med autism, ADHD, Asperger och liknande. Rörelsen menar att skillnader i hur hjärnan utvecklas och fungerar skall ses som en mänsklig och naturlig variation snarare än som sjukdomstillstånd som skall botas. Seminarieserien fokuserar på hur den neurologiska mångfalden som tankefigur och som konkret verklighet genererar andra ordningar, tankar och produkter, inte som en lek utan som en nödvändighet.
Kognitiv skillnad Onsdag 18 september kl 18:00-19:45 Föreläsning med bilder. Grundläggande idéer och historia inom neurodiversitet och hur fältet bla hänger samman med crip theory, cultural studies, neurologi och filosofi.
Radical imagination Onsdag 2 oktober kl 18:00-19:45 Föreläsning med bilder och musik. Hur det kognitivt avvikande läcker tillbaka in i den neuronormala världen.
Det neurologiska myllret Onsdag 23 oktober kl 18:00-19:45 Kortföreläsning med panelsamtal. Med en inbjuden panel diskuteras några av de teman som kommit upp under de tidigare föreläsningarna; identitet, kropp, annorlundaskap, kreativitet och samhällets ansvar.

Länk till information om öppettider. 

h1

Artikelrecension: The ESSENCE in child psychiatry av Christopher Gillberg

juli 20, 2013

Christopher Gillberg är lätt svensk barnpsykiatris grand old man. Under 80-talet lanserade han tillsammans med kollegor diagnosen DAMP, sedan dess har han varit drivande i lanserandet av MBD, Asperger syndrom, ADHD och flera andra neuropsykiatriska diagnoser. Hans publiceringslista är lång, och denna artikel är en nyckeltext för arbetet på Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Sedan det tidiga 80-talet har Gillberg påpekat det problematiska med begreppet ”komorbiditet”, som dyker upp allt som oftast då det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ett begrepp som en gång även det lanserats av Gillberg). Begreppet används på olika vis av olika praktiker, men dess mest bokstavliga mening är förekomsten av flera orelaterade diagnoser hos samma patient. Hos barn med NPF är den särdeles hög; Gillberg påpekar att den är mer regel än undantag, och att barn som diagnosticerats med t.ex. ASD löper mycket högre risk att senare i livet också diagnosticeras med ADHD, Tourettés disorder eller någon annan diagnos under NPF-paraplyet. Dessutom förändras ofta diagnoserna under livsspannet; exempelvis kan en individ som givits diagnosen ADD vid 5 år vara utan ADD-symptom som 10-åring, men i stället fylla kriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. De neuropsykiatriska diagnoserna har en speciell porositet, de skiftar och blandas hos individer på ett vis som antyder att den allt mer differentierade diagnosbilder psykiatrin arbetar fram faktiskt inte nödvändigtvis är det bästa sättet att begripa kognitiva avvikelser. Kanske finns det ett underliggande problemområde som, i olika skeden av livet, ger olika yttringar?

En lång karriär har fått Gillberg att tvivla på komorbiditetsbegreppets validitet; snarare än att samma olycksaliga individer drabbas av en mängd orelaterade funktionsnedsättningar kanske de olika symptombilder som hos individer uppträder vid olika livsskeden borde ses som relaterade; att symptom inom en NPF-diagnos borde ses som en antydan om att en vidare kognitiv undersökning behöver göras. Många diagnoser verkar höra samman med varandra, och borde kanske samlas med ett gemensamt begrepp då de verkar tillhöra en gemensam domän. Det är denna domän Gillberg namnger ESSENCE. Akronymen står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations, alltså ungefär Tidiga symptomatiska syndrom som framkallar utvecklingsneurologiska undersökningar. Genom referenser till litteratur beläggs i artikeln den vanliga samexistensen mellan olika NPF-diagnoser i samma personers liv och deras respektive utveckling under livsspannet.

Slutsatsen är att en mer holistiskt orienterad undersökning torde vidtas då ett barn uppvisar symptom var som helst inom ESSENCE-området, en slutsats som går stick i stäv med psykiatrins allmänna utveckling mot allt smalare, mer differentierade diagnoser. Gillberg menar att det borde inrättas ESSENCE-centrum, alltså holistiskt orienterade barnpsykiatriska centrum, i stället för de allt vanligare centrum som specialiserar sig på smala diagnoser som ADHD, DCD eller ASD. Vid sådana centrum skulle många olika, i sig specialiserade, kliniska yrkespersoner finnas tillgängliga för att kunna utföra undersökningar med djup och bredd – något som kunde ge en helhetlig bild av en individs kognitiva komposition, till skillnad från det kriterielistavprickande som är praxis i dagens diagnosticeringsförfarande. En individuell bild snarare än en jämförelse med en kriterielista, således.

Personligen reagerar jag på artikeln med både viss förtjusning och viss förfäran. Förtjusning för det holistiska greppet att vilja koppla samman olika funktionsavvikelser snarare än att se dem som individuella, samexisterande symptom. Den skarpa markeringen mot komorbiditetsbegreppet känner jag stark sympati för, liksom förstås det engagemang som kommer till uttryck för barn som idag bollas fram och tillbaka mellan olika expertinstanser. Förfäran känner jag inför den sjukdomsorienterade vokabulär genom vilket ESSENE-begreppet framskrivs. Beakta följande rad: ”The overlap of problems encountered in the field of ESSENCE indicates that we are not dealing with discrete disorders or syndromes, but with brain dysfunctions/neurodevelopmental problems that reflect circuitry breakdowns, network dysfunctions and decreased/aberrant/increased connectivity […]”. Min reaktion blir förstås: varför skulle denna mer grundläggande annorlundahet behöva betraktas som patologisk? Dysfunktionell, förvisso, men dysfunktionalitet i sig sitter inte fast i hjärnan utan är en effekt av samspelet mellan en miljö (samhället, skolan…) och de funktioner denna miljö ställer krav på, och ett kognitivt system som kan eller inte kan bemöta dessa krav. Ingenstans i denna artikel finns det belägg för att avvikandet skulle behöva betraktas som störningar, felfungeranden eller sammanbrott. (Detta gäller för övrigt all psykiatrisk litteratur jag läst, inte bara denna enskilda artikel: sjukdomsperspektivet finns endast i språket, inte i forskningsdatan eller ens i analysen av densamma.)

Dock tror jag ju att artikeln betecknar en väg som kan vara gynnsam även i den kamp för annorlundaskapets legitimitet och fördelar som förs av neurodiversitetsrörelsen. Psykiatrin värjer sig mot nyanseringar av den alltmer särskiljande tendens som kännetecknar den nyutkomna DSM-V. Kraftfulla röster som Gillbergs kan bli goda bundsförvanter i arbetet med att påvisa naturgivenheten och nödvändigheten av det mänskliga spektrat av kognitiv variation.

 

Cristopher Gillberg, 2010, The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in Developmental Disabilities Volume 31, Issue 6, November–December 2010, Ss 1543–1551

Länk, PubMed: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20634041

h1

Autistisk teori 3: Autistisk perception

maj 8, 2013

Som psykologiskt begrepp kan perception enklast förstås som människans tolkande av sina egna sinnesintryck, alltså alla de biofysikaliska processer som är aktiva då världen kommer till människan genom sinnesinformation. Då man vetenskapligt talar om perceptionen delas den ofta upp efter sinnena; man talar då om visuell perception (synen), auditiv (hörseln), haptisk (känsel) och olfaktorisk (smak och lukt) perception. Svenska Wikipedia föreslår även kognitiv perception (själva informationssolkandet, här betraktat som en del av perceptionen själv) och subliminal perception (all den information vi tar emot som aldrig når medvetandet, vilket är den absolut övervägande delen); dessa två sensoriska fakulteter har inga ”egna” informationsmottagande organ utan agerar på signaler från de sinnen som har det.

Att skilja perception och kognition från varandra är inte alldeles enkelt. På en mer vardaglig nivå kan man tala om hur perception är erhållandet av information genom sinnena, medan kognition är bearbetandet av denna information, inklusive den respons till vilken detta leder. Dock är det inte alldeles enkelt att införa en distinktion mellan dem; vetenskapen håller på med det mest hela tiden, men de förblir överlappande vilket får till följd att perception och kognition betyder lite olika saker beroende på om det är psykologer, neurologer, fysiologer, filosofer eller något annat som talar om dem. Även om det bara finns ett antal organ på människokroppen vars funktion är att ta in information – ögon, öron, näsa, mun, hud (well, dess delvisa funktion i alla fall) – så är inte själva hjärnan uppdelad på samma vis. I hjärnan (det centrala nervsystemet, CNS) sker processandet av de signaler som kommer från sinnesorganen (det perifera nervsystemet, PNS) via korsreferens, via övergripande system, i neurala nätverksformationer.

Ur mitt perspektiv blir perceptionen viktig i och med hur den utgör en del av kognitionen (snarare än ovanstående synsätt från Sv Wikipedia, där kognition istället är en perceptuell förmåga); alltså hur perceptionen är en del av en kognitionsfiguration. Remember Maturana och Varelas förståelse av alla livsformer som kognitiva system: ”Kognition åsyftar det vis på vilket ett levande system relaterar till sin omgivning och är en konsekvens av hur det interagerat med denna omgivning. Då kognitionen alltså är en konsekvens utgör den även själva systemets möjligheter att vidare adaptera (anpassa sig) till speciella miljöer”. Hos Maturana och Varela är kognitionen själv varje livsforms framevolverade sätt att inta information om sin miljö och, utifrån vilken information som kan tas in och hur den behandlas, orientera sig i denna miljö samt däruti skapa ett livsutrymme för sig själv.

Vad autisters perception beträffar finns det idéer som går åt olika håll. Det traditionella sättet att se autism är som en utvecklingsstörning, alltså ett naturens misstag; man skulle ha utvecklats på samma sätt som andra människor, men någon form av störning eller missbildning har omöjliggjort detta. Jag värjer mig förstås mot en sådan tolkning. Lyckligtvis finns det modern forskning som reviderar ”naturens misstag”-perspektivet och som snarare lutar mot att undersöka vad autism faktiskt är, utifrån förutsättningen att det kan vara något annat än ett misstag. Kanske är det en extrapolerad variant av ett fungerande som finns hos alla mänskliga hjärnor? Kanske är det så att den autistiska hjärnan kanske är bättre på något än den icke-autistiska, kanske skall den autistiska hjärnan fungera som den gör – men blir ett handikapp i den miljö vårt samhälle utgör, som ju är avpassat efter normalhjärnan? En tanke som prövas är att autisters annorlundaskap börjar redan på perceptionsnivå (och alltså inte på tolkningsnivå eller handlingsnivå), att alltså världen redan då den erfars av autisten ser annorlunda ut än för normisen. Jag återkommer till några sådana teorier alldeles i följande poster.

h1

Hyperkognitivt lexikon: Kognitivt system och Kognitionskonfiguration

april 23, 2013

Begreppet kognitivt system betecknar vilket levande system som helst, alltså alla levande varelser. Vanligtvis brukar vi då tänka på varelser inom djurriket, men begreppets uppfinnare, biologerna Humberto Maturana and Francisco Varela, menar att begreppet kan åsyfta varelser inom alla de tre biologiska eukariotiska domänerna; djur, växter och svampar. I verket ”Autopoiesis and Cognition. The Realization of the Living” (1980) skriver de: “Living systems are cognitive systems, and living as a process is a process of cognition. This statement is valid for all organisms, with or without a nervous system”. De öppnar därmed även för en än vidare definition av liv; vad som helst som fungerar som ett kognitivt system kan också definieras som liv. Rörelsen är ganska radikal då den, åtminstone teoretiskt, pekar bortom organismerna mot andra system som hypotetiskt liv.

Kognition åsyftar det vis på vilket ett levande system relaterar till sin omgivning och är en konsekvens av hur det interagerat med denna omgivning. Då kognitionen alltså är en konsekvens utgör den även själva systemets möjligheter att vidare adaptera (anpassa sig) till speciella miljöer. Hos Maturana och Varela är kognitionen en konsekvens av autopoieses (”självskapande”), som de anser driva hela evolutionen; varje system framskapar förutsättningar för sitt vidare överlevande i dialektisk relation till sin miljö, men den skapar även ett visst överskott av funktioner av vilka vissa i sig kommer att visa sig vara evolutionärt användbara  (i så fall finns de kvar hos systemet)och andra inte (då försvinner de gradvis). Detta överskott är en del av deras teori om evolutionär drift, en reaktion mot den gamla Darwinistiska evolutionsläran där varje egenskap hos en art är ett direkt svar på krav som ställs från miljön. Evolutionär drift ger en mindre linjär och mer komplex bild av evolutionen, då varje kognitivt system innehåller ett överflöd av potentiella framtida anpassningar till miljön.

Hos Maturana och Varela är det primärt större linjer som åsyftas då man talar om kognitiva system; biologiska släktlinjer, arter, stammar. Dock är inte ordet ”system” exklusivt för successionslinjer utan tillämpas lika gärna på individer; det är primärt så ordet förekommer då jag använder det här på Hypertunneln. Varje person är ett kognitivt system. Precis hur detta kognitiva system relaterar till sin miljö är vad jag kalla kognitionskonfiguration, av vilket följer att de normavvikande kognitionssätt vi återfinner hos människor – autism, ADHD, dyspraxi, dyslexi, Aspergers, Tourettes med flera – helt enkelt utgör olika kognitionskonfigurationer.

Jag vill använda orden kognitivt system respektive kognitionskonfiguration för att de är så rena, så befriade från förutfattade meningar och värdering. De är både abstrakta och konkreta på en gång; de lägger inget tvång på det som åsyftas, men förklarar ändå vad de är. Detta gör det möjligt att tala om de olika kognitionsfigurationerna in0m ramen för det jag kallat biologism noveaux (ett icke-linjärt och icke-teleologiskt sätt att förstå och argumentera med biologin som förklaringsgrund) och öppnar vackra möjligheter mot det jag just namngivit autistisk teori (att analysera hur normavvikande kognitionskonfigurationer är med och bygger upp och konstruerar vår gemensamma värld).

öppnar dessutom möjligheter

h1

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

april 22, 2013

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

dumneuro

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!