Archive for the ‘Ontologi’ Category

h1

Om SEMIOGENESIS, Hypertunnelns Carolina Falkholt-kosmologiska essä

mars 9, 2015

För någon månad sedan ringdes jag upp av graffitikonstnären Carolina Falkholt, som jag fick kontakt med under min föreläsningsserie Radical Imagination under hösten 2013. Hon ville ha en text att presentera tillsammans med den vinylsingel hon skulle släppa i februari. Vi träffades, hängde lite grann och försökte ta reda på vad det skulle vara för text och vad den skulle vara till för. Till slut sa jag: ”Det verkar som om du vill att texten skall ge ett svar på något. Vilken fråga är det den skall besvara?” Och då sa Carolina: ”Jag tror att den skall svara på hur min musik hänger ihop med min bildkonst. Fysiskt, liksom. På riktigt.”

semiogenesis

Suck on this sweet piece of candy, materialentusiaster!

Den essä jag skrev heter Semiogenesis. Det betyder ungefär ”Meningsuppstående”. Essän är ett anspråk på att försöka skapa en ontologi, alltså en teori om livets, universums och alltings innersta och egentliga natur. Men det är inte vilken gammal ontologi som helst, utan en Falkholtspecifik ontologi. Jag tänkte så här:

Ontologiska teoribyggen, alltså idékonstruktioner om hur allting egentligen ligger till, verkar ofta på ena eller andra sättet rimma med intressen som redan finns hos de som skapar dem. Då någon av den teoretiska fysikens höjdare talar om strängteorin, att allting på subatomär nivå egentligen hålls samman av ofattbart små strängar, så kan man ge sig fan på att vederbörande kommer att tala om fiolsträngar och att den privat tycker mycket om musik. Då däremot matematiker berättar om tillvarons absolut grundläggande egenskap så rör det sig om just matte – matematiken är ”Guds språk”, den kod medelst vilken vi kan förstå skapelsens konstruktion. Informatiker har däremot kommit på att det är information som är fysikens, universums och tillvarons grundcell. Sedan finns även olika filosofiska skolor som omdebatterar vilket som är det bästa sättet att begripa alltings mest grundläggande element. Neomaterialismen (som jag använde i min doktorsavhandling!) menar att allting i botten består av flöden – materien och objekten är bara konsekvenser av hur flöden interagerar. I kontrast mot neomaterialismen finns den objektorienterade ontologin (OOO), som i stället menar att flöden bara är en konsekvens av egenskaper hos objekt och att det är dessa objekt – undandragna, diskreta, ahistoriska – som är det enda som egentligen äger verklighet. Med drag av båda dessa teorier menar sedan aktörsnätverksteorin (ANT) att det är i relationella nätverksformationer något blir möjligt, på mikro- såväl som på makronivå – en aktör (atom, molekyl, ord, sång, galax) är alltid beroende av vilka egenskaper den ges av det nätverk i vilken den ingår. Och så vidare, och så vidare och så vidare… detta var ju dessutom bara en lista över några samtida västerländska ontologier, går man bakåt i historien eller utanför den västerländska kultursfären finns det kosmologier i varje sammanhang där människor försökt få nån ordning på hur tillvaron egentligen är ordnad.

Carolina Falkholt ville alltså ha en text som binder samman de olika konstnärliga uttryck hon arbetar med – bild (mestadels voluminösa fasadmålningar), musik (som hon gör själv och har i lurarna då hon arbetar på sin skylift), kanske något om hennes personliga bakgrund som människa och som grafitta, grafiska upprepningar av vissa teman (oftast kroppsdelar såsom händer, ögon, kön), hennes politiska och sociala situation som kvinna. Och vad alla de där estetiska och politiska uttrycken kan betyda, hur de relaterar till världen, hur de hänger ihop. Var kommer de ifrån? Finns det någonstans en underbar hemlighet under alltihop, något av vilket alltsammans är ett uttryck men som själv är svårt att göra förnimbar?

Att skapa en ontologi verkade ju vara nåt som lite vemsomhelst kan få ihop alltutifrån vad man redan har bestämt sig för, så jag bestämde att skapa en sådan för Carolina. Min tanke var att man, utifrån en konstnär som primärt arbetar med att skapa variationer av allmänmänskliga motiv, skulle utgå från något som är översättbart från det visuella bildspråket och göra detta till ontologins grund. Vidare måste den förstås behandla sådana teman som återkommer i hennes konst. Upprepningar, variationer, mönster. Även födsel, prokreation, förändring och mening är på olika sätt viktiga hos denna specifika konstnär. Grafiskt arbetar hon ofta med findetaljerade mönster, överlagrande polykroma färgsjok och abstraherade kroppsdetaljer.

Jag bestämde mig för att göra mönster till ontologins grund och drivkraft; universums grundläggande egenskap är att det genererar mönster. Mönstren överlagrar med andra mönster och nya mönster uppstår. Allting är både skapat och generativt av mönster. Det kan föra sig om mönster såsom den genetiska koden, det periodiska systemet, den mänskliga kognitionen, kosmos struktur, dimensionernas design. Kosmos grundläggande egenskap är att det är mönsterskapande. Mönstren är iterativa (självupprepande) och kaotiska (systemkänsliga) och förändras då de möter andra mönster. Det som skapas av mönstrens överlagringar men som sträcker sig utöver deras blint självupprepande egenskap är mening. Mönstren alstrar mening: semiogenesis. Meningen finns inte före den alstrats utan uppträder som en effekt av mönstren: symboliken, fotosyntesen, livet, avsikten, skönhetsupplevelsen.

Essän är skriven i en stil och med en tematik inspirerad av mina favoritförfattare (well, två av dem iaf) Sadie Plant och Alan Moore. Den har, såsom sig bör, drag av besvärjelse; genom upprepningar och temavariationer förenas mandalan (urgammal kosmologisk symbol) med mandelbrotmängden (den paisleyliknande grafiska representationen av fraktala mönster som upptäcktes/skapades av matematikern Benoit Mandelbrot under 1980-talet). Well, det är allt man behöver för att få ihop en schysst egen kosmologi! Försök själva därhemma om ni vill, men tänk på att siffror, strängar, information, flöden, objekt, nätverk och nu även mönster redan är använt. Ha så kul, kära bröder och systrar hobbyontologer!

nykoping

Ovan: Falkholts största kioskvältare från förra året: väggmålningen på högstadieskolan i Nyköping. Va! Har hon målat en sån där som är så förbjuden att den inte ens har nåt namn? Dags för nymoralistiska nationalister i Sveriges riksdag att rycka in och kräva fängelsestraff för konstnärer som målar fel motiv! Och för diverse mindre informerade och erfarna kommunpolitiker att försöka styra konstens innehåll.

Själva essän då? Äsch, den publicerar jag inte här, förstår ni väl. Den tillhör Carolina Falkholts verk Sociation, som är en särdeles exklusiv och påkostad sjutumssingel utgiven på materialkonnässörers favvolabel Kning Disk. Essän finns som foldout i affischformat inuti singelns konvolut.  Release för singeln var i lördags på Kristinehamns konstmuseum i samband med Carolinas utställning, som också heter Sociation. Kanske händer det något annat med essän framledes, det får man se. Men som det ser ut nu får ni allt ta och köpa singeln. Omslagsbilden är gjord av Carolina Falkholt, musiken är gjord av Carolina och Felix Rodriguez och den ytterst smakfulla layouten och designen är signerad Mattias Nilsson, courtesy of Kning Disk. Om du undrar om detta är något du verkligen behöver ha i ditt hem är svaret ja.

h1

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

april 22, 2013

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

dumneuro

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!

h1

Prismat vid jagtunnelns ände

april 22, 2013

Jag uppdaterar inte den här bloggen särdeles ofta i år. Det beror inte på att jag tänker och tycker för lite för att det skall bli nåt skrivet; snarare dyker det nu upp så många nya tankar i mig att jag inte hinner skriva ned dem på ett begripligt sätt, i form av en sån där pedagogisk lista med av varandra följande punkter. Och tycker gör jag också, som här i den förra posten, och om allt möjligt dessutom, men mitt tyckande grundar sig liksom i tänkandet och mina grundantaganden gäller ju fortfarande – det är ingen poäng med att skriva tyck-bloggposter om ditten och datten om det inte är något som i sig aktivt tar själva tänkandet framåt. Det är inte för att utveckla ett särdeles avancerat tyckande jag skriver den här bloggen utan för att lära mig något om hur jag själv och världen fungerar.

Just nu undersöker jag kopplingar mellan de neurologiska normavvikelserna. Då finns det mycket material, och för mig oanvändbart. All medicinsk forskning och så. (Well, ni vet, det där jag sagt om att medicinsk forskning förvisso vet mer om världen och människan än de flesta andra discipliner, men att den är så normorienterad och tolkar allt avvikande som sjukdomar, samt att den uteslutande ägnar sig åt symptom, dvs. ytfenomen. Medicinen är besynnerligt ointresserad av vad autism egentligen är och ser den bara som en uppsättning avvikelser.) Det finns även en liten, liten andel text och konst som är väldigt bra, som faktiskt leder inåt mot en förståelse av vad autism ”är”, vilken värld som skapas i den autistiska kognitionen (till skillnad från den värld som skapas av den neurotypiska kognitionen). Det jag siktar mot är en form av autistisk analys av världen; en förståelse av världen som inte baserar sig på den neurotypiska kognitionens vanemässiga representerande av densamma, utan som söker, finner och skapar andra mönster och regelbundenheter i verkligheten.

Jag började för något år sedan fråga mig var ADHD finns utanför själva ADHD-personens kognition; ”Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.” Just det sökande har nu gått vidare mot ett sökande in mot autismen, där jag finner många beröringspunkter med hur jag själv uppfattar och lever världen. Borde den ärftliga ADHD-diagnosen finnas med under autismspektrumgruppen, såsom numera Aspergers gör? Jag tycker, utifrån egna erfarenheter, att den nog borde göra det.

I väntan på att jag kommer med något lysande borde du läsa Alan Griswolds essä The World as Wittgenstein Found It. The Tractatus Logico-Philosophicus as a Model of Autistic Cognition. Den finns här, på den fantastiska sidan Autistic Symphony. Där finns även hela den bok I vilken den ingår, med samma namn som sidan.  Den ger en fingervisning mot vad autistisk kognition är, och vad autistiskt tänkande, autistisk konst eller autistisk analys skulle kunna vara.

h1

Ondskans estetik

mars 4, 2013

Jag gör ju grejer ibland som vare sig har att göra med det för Hypertunneln vanliga materialet. De når nästan aldrig hit, även om det ibland finns något sorts släktskap. Man hade ju till exempel kunnat tänka sig att jag skulle ha gjort affär av att jag under hösten gjorde musik till den här föreställningen med buthodansaren Frauke till projektioner av konstnären Peter Eccher, eller att jag gavs äran att få leda och moderera ett kollektivt artist talk på finnissagen till samma Ecchers utställning Rapport 2012:1 på Galleri Box i Göteborg.

En annan sådan grej var när jag föreläste på Landskrona museum förra veckan på ämnet Ondskans estetik. Det var en föreläsning till en presentation bestående helt av bilder, från helvetesskildringarnas framväxt efter det första millennieskiftet till aktuellt reklammaterial, och utgjordes av en sorts exposé över olika symboliserande sammanhang. Utgångspunkten var liknande den jag har i mitt intresse för svart; idag används i vardagen många symboler och visuella estetiker som tidigare förknippats med ondska. Varför? Är ondskan inte ond längre? Eller är de där symbolerna – dödskallar, uppochnedpåvända kors et cetera, liksom inte onda längre? Och: vad gör egentligen de kommersiella aktörer som använder sig av symbolspråk som alluderar på våld, ockultism och extrema tillstånd? Vad uppnår de och hur har det kommit sig att de kan och får göra det? Då jag några dagar innan gjorde en intervju med City Landskrona insåg jag att jag egentligen inte talade så mycket om själva symbolerna i sig. Journalistens frågor rörde sig mestadels om enskilda symboler och utgick ifrån att det var även min ingång i ämnet, men se det var det ju egentligen inte.

Landskrona är tydligen rätt pigga på att dokumentera vad som händer i kommunen, för redan senare samma kväll publicerades det här reportaget från begivenheten. (Jag ser ut som jävulens lammunge på bilderna, lämpligt nog.) När jag läser reportaget och kommentarerna känns det förstås som om jag tydligen inte alls kom fram med det som var budskapet, utan som om det handlade om själva symbolerna igen. Dessutom känner jag inte helt igen mig i att tala så oproblematiserat om ”ondska” och folks behov av att ”provocera”, men vad tusan, det är inte mitt namn som står som artikelns avsändare och alla får väl ha sin tolkning (även om det ofta känns lätt strävt när någon annan lägger ord i ens mun). Den övervägande känslan efter artiklarna är ändå att det faktiskt känns lite kul att samarbeta med journalister igen i stället för att, såsom tidigare under mitt forskarskap, bara vara jättearg för att inte bli citerad precis som jag hade velat.

Men, för protokollet:

Jag vill inte med föreläsningen påstå att det finns något sådant som onda symboler. Jag vill inte heller påstå att jag vet vad ondska är. Grejen är snarare att visa hur ondska växer fram – alltså, hur kontextbundna UPPFATTNINGAR om vad ondska är växer fram – och hur den gör detta t.ex. med hjälp av att binda upp mening i visuella representationer; i symboler. Symbolerna i sig är inte så viktigt vilka de är. De är grafik, vilket används i särskilda syften och med vissa konsekvenser. Vilka syften och konsekvenserna är beror på det meningssammanhang som omger dem, liksom vad som uppfattas som gott eller ont.

Hur gott respektive ont ordnas i olika historiska och samhälleliga kontexter analyserar jag i termer av hur uppfattningar om världens, tillvarons och universums beskaffenhet genererar sina egna riktlinjer om hur livet på mest framgångsrika vis bör föras. Detta är något jag kallar för religion. Det handlar alltså om att etik och kosmologi hänger samman, inte egentligen är avskiljbara från varandra. Det gäller för gamla testamentets skapelseberättelse/tio guds bud såväl som dagens vetenskap/teoretisk moralfilosofi; finns det en etisk asopekt, så finns det alltid också en kosmologisk aspekt på vilken den beror. Därför är, så vitt jag ser saken, även dagens ateism en religion, då gudar och gudadyrkan är en tänkbar konsekvens av religion, men inte en förutsättning. Vad som är gott och ont finns inte före det religiösa systemet, utan även det som en konsekvens av hur det ordnas.

Då olika symboler flyttas mellan olika tider, med olika kosmologiska system och därtill bundna etiker, så hänger förstås inte hela de gamla systemen med; endast, genom minnen, konnotationer och associationer från dem.

h1

Origo

januari 11, 2013

Du och jag är flöten, guppande på en kall och vidsträckt vattenyta. Mörk himmel välver sig högt ovanför. Genom gråskimrande moln lätt upplysta från ljuskälla långt bortom synfältets horisont spränger intensivt mörker fram, genomborrar sig av ljus från källor så långt bort att det som hit når kanske alstrats före sjön och molnen fanns här. Allt speglas i vattnets lugna yta. Vattnet speglar sig i himlen. Vi finns där, i fasskiftet, kritisk punkt, suspenderade, hängande vid det moment där skillnaden uppstår mellan den ena evigheten och den andra. Mellan två bråddjup finns en lätt ytspänning. Tack vare denna ytspänning hänger vi kvar där vi är.

 
Tåget forsar mjukt och rasande fram genom natten, det åker inte till nånting, det åker ifrån, om ens det. Rälsen läggs eller finns plötsligt till av sig själv precis där bortom den horisont vi har framför oss. Den försvinner så fort den hamnat bortom den horisont som finns bakom. Kanske är det likadant med den skog genom vilken vi åker, möjligtvis även med det urberg skogen bekläder. Alla är tillfälliga gäster till tillfälliga gäster, eviga parasiter på eviga parasiter. Nollpunkten uppstår spontant då vi färdas i magen på det snabbaste ångdrivna djur universum skådat. Allt annat är temporär evighet medan vi ser hur träden utanför väjer av draget från det fordon som kom att utgöra vårt enda livsvillkor.

h1

Hyperkognitivt lexikon: Kairoskopi

november 18, 2012

Ordet kairoskopi är sammansatt av orden Kairos och postfixet –skopi och refererar till den hyperperceptives kognition, dvs hur den uppfattar världen genom sina sinnen (inte bara synen).

Kairos är ett antikt grekiskt ord som refererar till tiden som ögonblick (”just nu”) och begrips vanligtvis i relation till Kronos, som refererar till tiden som linjärt förlopp. Då Kronos tid är förutsägbar och enkel är Kairos tid kontingent och kaotisk. Jag vill också i detta fallet hävda att kronologisk tid är vanans och beräkningsbarhetens tid emedan kaiorologisk tid är handlingens och upplevelsens tid.

Efterledet –skopi är samma ord som i teleskop, mikroskop eller stetoskop; det refererar till hur en mottagare (i det här fallet de mänskliga sinnena) behandlar stimuli (i detta fall alltså sinnesinformation, såsom rörelse, ljus, ljud).

Ett kairoskopiskt orienterat nervsystem är alltså en som inte primärt orienterar sig i världen medelst vana eller rutin, utan i en ständig nu-orientering där man främst litar till den ögonblickliga information som finns i nuet. Då det kronoskopiskt kalibrerade systemet tenderar att bevara befintliga strukturer och mönster i verkligheten tenderar det kairoskopiskt kalibrerade i stället till att ständigt generera nya strukturer och mönster.

Alla hjärnor, mänskliga eller ej, behöver både kronoskopiska(vanebaserade, strukturbevarande) och kairoskopiska (kreativa, strukturgenererande) funktioner. Utan kronoskopi skulle allt ständigt vara kaotiskt, utan kairoskopi skulle aldrig något nytt hända. Vissa hjärnor – hyperhjärnorna – är alltså de mer kairoskopiskt kalibrerade.

h1

Hyperkognitivt lexikon

november 18, 2012

Femtionde posten på bloggen! Den har redan hållit mycket längre än vad jag trodde att den skulle, och jag har inte tröttnat ännu. Det får man fira med att sjösätta ett nytt projekt här, nämligen ett som handlar om begrepp. Det behövs begrepp, allra mest sådana som jag själv har hittat på för att benämna de delar av ADHD-personernas funktionsuppsättning som inte redan har något vettigt namn. Alltså: ett hyperkognitivt lexikon.

Jag har ju redan konstaterat att de gamla vanliga orden inte duger att definiera hyperkognitionens specifika fördelar och superkrafter. Ingen medicinare verkar ha besvärat sig med att uppfinna termer för de goda egenskaper som genereras av ADHD-hjärnan och själva termen ADHD är ju också bara ett namn på de mindre lyckade effekterna av en sådan hjärna (”Attention Deficit Hyperactivity Disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet”). Att bara de negativa sidorna av denna speciella kognitionsapparat har namn betyder att det är jäkligt svårt att tala om något positivt med ADHD äver huvud taget – det finns liksom inget positivt med störningar och överaktivitet i sig, utan vi som vill framhävadet positiva är tvungna att försöka finna andra saker helt utanför diagnoskriterierna som är positivt. Så brukar det sluta med att vi bara står där och säger ”Jomen vi med ADHD är väldigt kreativa”, men det betyder liksom ingenting i sig och dessutom finns det ju en väldig massa personer med diagnosen som inte alls får nåt kreativt ur sig.

Mycket pekar ju nu på att ADHD inte heller är någon skada utan något en del av mänskligheten alltid bär på. De ”positiva sidorna” av ADHD –hjärnorna är något vars effekter mänskligheten alltid har haft behov av. Vi som har diagnosen, eller jag åtminstone, har dessutom en medvetenhet om att de olika sidorna – de ”positiva” och de ”negativa” – är just olika sidor, eller olika utkomster, av samma kognitiva funktioner. Det som gör vissa saker enklare än för människor utan ADHD är samma sak som gör andra saker svårare för oss med ADHD än de utan. Det är det där ”samma sak” som det behövs nya ord för, för det är de sakerna – eller de kognitiva grundfungeranden som kopplar samman dem mellan dem – som vetenskapen inte gjort sig besvär med att benämna.

Mina egna begrepp kretsar kring det jag tycker är den centrala superkraften, alltså själva hypertunneln, och de konsekvenser den får i livet.

Först ut, och nästa post: kairoskopi, ett skitbra ord.