Archive for the ‘Patologisering’ Category

h1

Neurosociologi, neuropolitik

april 9, 2013

Det där med ”biomedicinskt” kontra ”sociologistiskt” perspektiv på sjukdomsstatusen hos de neuropsykiatriska diagnoserna (NPF) är en debatt som fortsätter med att inte kunna föras. I dagarna är det en dialog i socialistiska tidningen Internationalen, där skribenten Lars Lundström ansluter sig till en variant av det senare.

Under rubriken Pillerlinjen – för arbetarklassens barn?, den 21 januari 2013, påpekar han att det är anmärkningsvärt att det främst är barn i de lägre inkomstgrupperna som tilldelas diagnosen ADHD. Han tar sig sedan  den inte alldeles självklara friheten att koppla detta till tidigare erors rasbiologi och de ansatser som under tidigare århundraden gjorts för att medelst den då nya vetenskapen eugenik bevisa att vissa raser är av naturen underlägsna andra och att det förhåller sig likadant med samhällsklasser – att arbetarklassens underlägsenhet alltså beror på en undermålig arvsmassa. Att ADHD är en diagnos som tillskrivs ärftlighet samt tilldelas fattiga verkar enligt Lundström betyda att de som hävdar att ADHD är en legitim diagnos därmed indirekt hävdar att arbetarklassen är genetiskt underlägsen.

Den 1 februari kom ett genmäle från David Munck, som – utan att explicit adressera Lundström – ger en historisk översikt över de senaste decenniernas utveckling mot en större tolerans av NPF-personer samt ett gryende medvetande hos dem själva, att de kanske är en grupp med egna rättigheter att hävda. Artikeln avslutas med orden ”Men de som menar att allt, eller nästan allt, är ”hjärnspöken” bör tas på samma allvar som president Ahmadinejad när denne hävdar att det inte finns några homosexuella i Iran.” Under rubriken Måste man ha diagnos för att bli accepterad? 15 februari 2013  är Lundström sårad då han tycker sig ha blivit liknad vid Ahmadinejad. Lundström försöker förtydliga sitt argument genom att föra in Kriminalvårdsstyrelsens uppgift att ”två tredjedelar (63 procent) av fängelseinternerna i barndomen uppfyllde kriterierna för ADHD och att närmare hälften (43 procent) fortfarande uppfyller dessa kriterier”. Detta tycker Lundström ännu tydligare talar för att psykiatrin är dagens rashygien och neurobiologi dess teoretiska underbyggnad.

I sitt sista inlägg i frågan, Det där med hjärnskada. Vem hävdar det? 2 mars 2013 försöker han sätta punkt genom att – återigen i polemik mot Munck – visa  att psykiatrin visst betraktar NPF som hjärnskador, nedärvda sådana, medan ” Diagnoskritiken [till vilken Lundström ansluter sig] ifrågasätter denna neuropsykiatriska förklaringsmodell som hävdar att ADHD orsakas av biologiska/medicinska förändringar i hjärnan och som ser ärftlighet som den viktigaste bakgrundsfaktorn.”

Naturligtvis är både debatten och argumenteringen rikare än så här, men de linjer argumenteringen följer torde i denna genomgång vara tydliga. Munck underbetonar enligt min mening den farmakologiska industrins roll i framdrivandet av diagnosticeringen under 70- och 80-talen men skriver fint om den glädje och vilja som börjar växa fram mellan NPF-personer och dess rörelse mot ökad tolerans i samhället. Lundström verkar dock hävda att psykiatrin är helt av ondo pga girighet, och att vad som möjligtvis i verkligheten är skilda personlighetsdrag av neuropsykiatrin ges en teoretisk inramning som antyder att fattiga och kriminella är underlägsna människor då det är dessa som får de flesta ADHD-diagnoserna.

Jag har ju tidigare skrivit om ”biologism noveaux”, ett begrepp jag förstås hittat på själv och som betecknar ett nytt sätt att försöka argumentera med biologin som utgångspunkt. Allting börjar med vad som finns, och vad som finns är kroppen. Hjärnan är kroppen, kroppen är hjärnan. Människors hjärnor är olika; de fungerar redan från födseln på olika sätt. Detta är en del av mänsklighetens historiska biologiska framgång. Mänskligheten är alltså en heterogen grupp och skall så vara. Evolutionen har gjort den sådan. Samhällsutvecklingen har dock drivit fram ett mentalt klimat som premierar en sorts medianhjärna, vilket också utesluter många av de mer specialiserade hjärnorna. Genom den farmakologiska industrins försorger har dessa uteslutna hjärnvarianter givits namn, dock i form av ohälsodiagnoser, men ändå namn – vilket gör dem synliga och möjliga att prata om. Vare sig psykiatrin är ”ond” eller ”god” så har den försett oss med begrepp som påvisar existensen av hjärnor som inte följer nån sorts medianfungerande. Detta är vad vi har att utgå från i varje typ av politisk kamp som skall föras av oss ADHD-personer, aspergare, tourettare, autister eller vad vårt avvikande nu rubricerats som. Människor är inte exakt likadana – de är olika.

Det är just den sista frågan som testas i sådana här diskussioner. Är alla människor likadana? Förmodligen skulle de allra flesta svara ”nej”, men de skulle inte mena det på riktigt. Lundström är en av dessa. Det är även alla politiska partier. Trots all retorik om alla människors unicitet och de mänskliga individernas absoluta fantastiskhet så är både liberala, socialistiska, konservativa och nationalistiska politiska aktörer nedsänkta i sina respektive idéhistoriska strömfåror vad individens egentliga beskaffenhet beträffar. Ingen av dem verkar ha märkt att samhällsutvecklingen skapat sin egen strömfåra, utanför alla idealistiska moralföreställningar, och att dess verklighet är att endast den majoritet som inte har alltför specialiserade hjärnor klarar av att navigera sina liv i vardagen – specialisering kostar nämligen. Kreativitet, till exempel, kostar uppmärksamhet. (Påpekar gärna igen: allt detta stöder sig på forskning, dock inte forskning som kopplats samman på just detta vis – biologism noveaux – förut. Länkar på slutet!)

Självklart vill farmakologin att våra avvikanden skall rubriceras som ett hälsoproblem – det är vad de tjänar pengar på. Det betyder inte att vi behöver ta ställning ”för” eller ”emot” psykiatrin som fenomen. Psykiatrin är en apparat som visar saker som den själv inte riktigt kan tolka. Men alla fakta finns där, vi behöver bara finna den mest korrekta tolkningen, under alla värderande eller ideologiskt laddade ord såsom ”handikapp”, ”sjukdom”, ”funktionsnedsättning”, ”medicin” och så vidare.

Min slutledning, eller om det möjligtvis är min startpunkt, är: vi måste släppa alla förutfattade idéer om vilka som är de goda och de onda här, hur människan ”skall” se ut och vara ordnad, kanske till och med vad vi tror att hon är (en individ). Om hypotesen att de avvikande neuropsykiatriska funktionssätten är ärftliga ­stämmer, vilket mer och mer forskning pekar mot, ­betyder detta att det är en del av hur mänskligheten är ordnad – de individer som ingår är mer olika varandra än vad vi tidigare trott. Detta betyder också att det är som GRUPPVARELSE människans framgång ligger, inte i att alla individerna är väldigt högstående var och en för sig.

Vad som görs osynligt i argumenteringen hos personer som Lundberg är att vi som är annorlunda ordnade faktiskt utesluts från samhället av diverse automatiska funtkioner, vare sig det rör sig om skador eller inte. Det är väl belagt att personer med fattig bakgrund och exempelvis ADHD klarar sig sämre än sådana som har en ekonomisk infrastruktur ordnad för sig redan från början. Halten ADHD-personer är självfallet inte lägre i en högre samhällsklass bara för att det är lägre diagnosticeringsgrad. Den är lika hög, men dessa personer har ett nätverk omkring sig som kan ta hand om sådant som är deras egen svaghet så att de själva kan koncentrera sig på sina styrkor i stället. Denna fördel finns inte för ADHD-personer i lägre inkomstklasser. De högre stånden har dessutom olika typer av förberedda ursäkter för avvikare – de är särbegåvade, exentriska eller nåt annat smickrande i stället för problembarn. Vi som kommer från något enklare förhållanden utan dessa traditioner får det svårare. Många stängs tidigt ute från samhället, och det  behov av adrenalinkickar som ADHD-hjärnan ofta behöver för att hålla sig uppe leder oftare till destruktivitet.

Då har jag ändå inte ännu nämnt den andra sidan av det; att ADHD är en vanlig egenskap även i den absoluta toppen av precis vad som helst. Liksom samhällets botten har en stor statistisk överrepresentation av ADHD-personer som oftast kommer från enklare förhållanden, så har toppskiktet inom konsten, politiken, musiken, idrotten, näringslivet etc osv en statistisk överrepresentation av ADHD-personer – oftare då sådana som kommer från något mer stabila förhållanden.

Biologism utesluter absolut inte en strukturell analys av samhället. Dessutom är en biologism den idélinje som allra starkast skulle kunna uttrycka mänsklighetens särart som heterogen, multipel och mångdimensionell. Låt inte gamla inkörda vanor stå i vägen för denna möjlighet för sakens egen skull.

 

Min postserie Biologism Noveaux:

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Tredje delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/26/biologism-noveaux-del-3-accelererad-essensialism/

Fjärde delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/08/09/biologism-nouveaux-del-4-varfor-biologism/

h1

Två disputationer

september 7, 2012

Hej små vänner,

idag var jag på två disputationer. För er som inte vet så är en disputation den akt då flera års arbete resulterar i en doktor. Det är alltså antagandet av en vetenskaplig text – avhandlingen – såsom liksom äkta vetenskap, och av den som skrivit den som en riktig forskare. Då man doktorerar blir man, i vetenskapssamhällets ögon, vuxen.

För många blir arbetet med avhandlingen det mest omfattande man gör som forskare. För det mesta sträcker det sig över flera år, minst fyra, men det kan röra sig om betydligt mer också. Detta medför att det material som analysen baseras på, kan vara flera år gammalt. Ibland är det en styrka, ibland en svaghet – då man skriver om ett fält i snabb omvandling så lutar det nog mot det senare, även om ett dokument över en lyss förfluten historia absolut kan ha ett värde. Det två avhandlingar jag idag sett eleveras till vetenskaplig status får nog båda betraktas som en del av bakgrunden till dagens situation i svensk skola, då fältarbetena verkade ligga mellan fem och femton år bakåt i tiden.

Så här ser det ut när man disputerar:

Image

Det man kan läsa på opponentens sista slide är hennes oändligt dystra slutkommentar till de resultat som responedenten (avhandlingsförfattaren) Camilla Blomqvist kommit fram till. Avhandlingens ämne rörde alltså samarbeten mellan BUP, skola, familj och soc. Hennes avhandling vid institutionen för socialt arbete bär titeln SAMARBETE MED FÖRHINDER. OM SAMARBETE MELLAN BARNPSYKIATRI, SOCIALTJÄNST, SKOLA OCH FAMILJ, och det visar sig minsann att en och annan BUP-psykolog gått på kurs och fått lära sig att samarbeten mellan olika sociala myndigheter och privata parter är en bra idé då det gäller att rädda barn som det verkar vara på väg åt helvete för precis. ”Samarbete” är ett högt värderat ord, men vad det skall fyllas av verkar det inte råda nåt vidare konsensus runt. Processerna tar oändligt lång tid, omfattar många möten med olika parter inbjudna där barnen ibland får äran att delta och ibland får sitta i ett väntrum med en jävla serietidning medans de viktiga stora dricker kaffe och bedömer föräldrars lämplighet (med mera) i själva mötesrummet. Det kan gå månader mellan mötena. Deras utkomst kan vara boendeplaceringar eller beslut av olika slag, jag hade fortfarande efter två timmars disputation vare sig någon uppfattning om deras innehåll (verkar diffust) eller vad de tänks skulla resultera i (förutom snygga poster i socialarbetares och socionomers CV:n). Även om jag är säker på alla samarbetsdeltagandes goda intentioner så kändes hela upplägget som välfärdssamhället då det är som sämst.

Två timmar, som sagt. Tro för den delen inte att jag somnade efter halva. Tog inte ens någon rökpaus, för det blev bra med adrenalinpåslag ändå. Ett material av hundratals möten och olika fall kokades i avhandlingen ned till tre individuella personers historia, från det första samtalet till det sista mötet. Tre pojkar, 10, 15 och 16 år (tror jag? Kollar sen.) Självmordsförsök, koncentrationssvårigheter, aggressivitet, raseriutbrott och allmänt trassel i bakgrunden. Föräldrar som engagerade sig, men det var för sent. Då det kommit ända hit verkar det redan vara det. Jag grät som en tvååring där på min bänk i auditoriet; tre pojkar med problem som var som grövre varianter av mina egna upplevelser. Varenda gång jag hör om sådana här livsöden är det som om det betingar något hos mig och jag ser mig själv där, i en verklighet som lyckligtvis aldrig blev för mig, men som olyckligtvis blev det för någon annan.

En slutkommentar från en medlem i betygskommittén (den fristående grupp ämnesexperter som fäller avgörandet om huruvida avhandlingen skall godkännas eller ej) var att det var lite synd att materialet var så pass gammalt; det neuropsykiatriska genombrottet har kommit efter den period då det samlades in. (Dito diagnoser förekom, daturligtvis, dock ändå i avhandlingen.)  Och verkligen, jag kunde inte hålla med mer; vad har hänt med denna kultur av samarbeten, förvisso rätt rutten men ändå en ansats till helhetssyn, sedan skolorna börjat använda snabbdiagnosticerande av problembarn som väg till ekonomiska resurser från stat och kommun? Avhändar man sig allt till diagnosställare idag? Har man vett att gå in tidigare?

Mitt intryck är att man har ryckt in då allt är för sent, då en människa redan hamnat utanför har man samlat ihop en större grupp experter och dragit igång en stor jävla apparat med syfte att skjuta hen ännu längre utanför. Oändligt sorgligt.

[Denna text är som ni förstår ingen objektiv redogörelse utan mina egna intryck och känslor. Den som är intresserad laddar förstås ned avhandlingen härifrånhttps://gupea.ub.gu.se/handle/2077/29248, och låter den tala för sig själv.]

Den andra avhandlingen var på ett ännu äldre material, innehöll en högre halt av kostymbeklädda män och såg ut så här:

Image

Följaktligen var halten asymmetriskt klädda kulturtanter med asiatiskt skurna tunikor också lägre, vilket är dåligt eftersom kulturtanter är den överlägset bäst klädda kategorin svenskar (och högtidsbeklädda män bland de mindre framstående). Det var okej ändå, för seminariet var hyfsat intressant för mig ur social synvinkel. Om tidssnittet för det förra seminariet befann sig lades innan det neuropsykiatriska genombrottet så var en av de där två grupperna mer än välrepresenterad här, även om avhandlingen handlade om DAMP-diagnosen som nu inte varit speciellt på tapeten de senaste tio åren. Referenserna till Eva Kärfve och författarna till artiklarna i boken Diagnosens makt duggade tätt, på bänkraden framför satt bokens redaktör.

Det rörde sig om Bo-Lennart Ekström som försvarade sin avhandling KONTROVERSEN OM DAMP. EN KONTROVERSSTUDIE AV VETENSKAPLIGT GRÄNSARBETE OCH ÖVERSÄTTNING MELLAN OLIKA KUNSKAPSPARADIGM. Materialet var en mängd tidningsartiklar från Läkartidningen och Dagens Medicin, och ämnade visa hur den så kallade DAMP-kontroversen slutat med att neuropsykiatrin fått ett idag nästan allenrådande tolkningsföreträde då det gäller behandling av problematiska barn. Resultatet var tydligt; medicinen vann, barn som tidigare setts som egensinniga fick diagnosen DAMP (vilken ju idag heter DCD eller ADHD) och den mjukare, mer socialt orienterade pedagogiken har fått stryka på foten.

Vad som slog mig som besynnerligt var att jag inte fattade vilken den nämnda kontroversen var. Teorikapitlet presenterade saken som att en kontrovers bör ha två kontrahenter mellan vilka det råder inkommensurabilitet, alltså omöjlighet att översätta ett gemensamt kunskapsobjekt mellan två olika vetenskapliga skolor, och meningskampen mellan dessa två kontrahenter. Mitt intryck var snarare att det rörde sig om ett maktövertagande från medicinen, ett gerillakrig som trappats upp för att sluta med ett diskursivt maktövertagande. Syftet i avhandlingen följs av tre delfrågeställningar:

– Hur uttrycker medicinska företrädare sina kunskapsanspråk i kontroversen?

– Hur använder medicinska företrädare grundskolan som en arena för strävan efter formuleringsrätt och jurisdiktion?

– Hur definierar medicinska företrädare pedagogisk kunskap i förhållande till det kunskapsparadigm som beskriver neuropsykiatriska diagnoser?

Hur jag än räknar kan jag här bara finna en kontrahent. Det är uppenbarligen medicinen som är vad som studeras i avhandlingen, inte en kontrovers mellan två parter. Snarast kändes det under seminariet som att höra om en annekteringsoperation, som medelst diverse manövrar lyckas lägga ett under sig och vinna dominans över ett främmande territorium. Frånvaron av synlig motpart till medicinen påtalades av opponent och medlemmar ur betygskommitté, och Ekström gjorde allt ett rätt fint jobb i att hålla anfäktarna på armslängds avstånd och ryggen rak. (Att disputera är sjukt tufft, jag vet ju för att jag har gjort det själv.) Dock framstod det för mig som om hans egna utgångspunkter faktiskt varit ganska blinda för honom själv; han hade det inte helt lätt med att förklara hur den förmodat tidigare dominerande, tydligen mer pedagogiskt orienterade modell som numera undanträngts av medicinen faktiskt såg ut.

Under samtalet mellan Ekström och (den skojige, utomordentligt samvetsgranne och rätt hårdhudade) opponenten Staffan Selander berördes många ämnen, och på konstruktiva sätt. En given tid, med speciella kunskapsmässiga och teknologiska villkor, handikappar individer på olika vis – något som innebär att vara handikappad under en viss tid och plats behöver inte innebära samma sak i en annan. Ett beteende hos en elev som av en pedagog betraktas som lite egenartat kan betraktas som helt sinnessjukt av en annan – det är i vår tid som uppmärksamhet och hyperaktivitet blir handikapp, ”förr” kanske man lyckades skjutsa igenom de där eleverna ändå. som sagt, många spännande ämnen. Men en grupp berördes aldrig, som rimligtvis borde ha visst inflytande i den process där medicinska förklaringsmodeller vinner insteg över en där även lätt bristfälliga skjutsas igenom. Gissa vilken grupp? Rätt svar: en som inte finns, och förmodligen just bara för att den inte finns. Ändå finns ju vi människor som skulle kunna utgöra den.

Jag talar om oss, vi som är tvungna att resa oss efter en timme av disputationsseminarietid, traska rakt igenom salen till dess enda dörr för att ge oss ut och inhalera en kvadratmeter centralstimulerande gas och dryck för att kicka oss över det kontinuerligen annalkande sömntåget då samtalet började kännas trögt. Vi som visste oss utanför och avvikande hela skoltiden, men fick nöja oss med att tänka att det berodde på vår lathet att vi inte fixade en hel dags hoppande mellan olika, till synes godtyckligt uppdelade ämnesdomäner där man skulle lära sig lösryckta siffror och årtal utantill, till obestämd nytta. Vi som underkastades/underkastade oss en skola utformad av och för en typ av cerebral kompetensfördelning som helt enkelt inte var vår. En orsak till att det neuropsykiatriska paradigmet faktiskt vunnit insteg är, vill jag absolut hävda, att det faktiskt erbjuder förklaring, förlåtelse och ontologisk legitimering för annorlunda hjärnor. Vi finns nämligen på riktigt.

Efter dagens två disputationer är alltså det kvarhängande intrycket att det en gång fanns ett folkhem, ett välfärdssamälle, som fostrade en kår psykologer, pedagoger och socialarbetare vilka trodde starkt på människans förmåga och rätt till självförverkligande. Tyvärr trodde de också att alla människor var ungefär likadana. Av oss som faktiskt avvek är det inte så speciellt många det gått så bra för. Även om många av oss kanske fick slutbetyg från högstadiet så var det fritt fram för livet att föra oss rätt åt helvete efter avslutad skolgång, med mindervärdskomplex och självmedicinering och fan vet vad. Neurovetenskaperna erbjuder oss något; en identitet, en förklaring och – faktiskt – en i många fall fungerande behandling. Välfärdssamhället var snällt och tolerant och lät oss glida igenom skolan för att först efteråt låta det gå åt helsike om det så låg oss för, det nya Björklundska tvåtredjedelselitsamhället vill istället tvinga in oss i en otroligt likriktande och fragmentiserad tävlingsskola där vi ständigt behöver tvinga bort all tänkbar kreativitet – men i och med den centralstimulerande medicinen har vi åtminstone ett medel att, våldsledes, tvinga in våra fungeranden i något som åtminstone funkar någorlunda i de givna villkoren. Det kunde faktiskt inte sossarnas välfärdssamhälle erbjuda.

Likriktningssamhälle som likriktningssamhälle? Knappast. Det finns så stora kvalitativa skillnader mellan dagens skola/samhälle  och det i vilket jag växte upp att jag knappt kan fatta det. Jag föredrar inget av dem, men det vi har idag kan åtminstone erbjuda även avvikaren en identitet utöver ”värsting” eller ”problembarn”. Fast vi måste förstås jobba vidare med den.

Och så de goda nyheterna: jag hittade under en tråkig stund på ordet neurolution. Leve neurolutionen!

h1

Två kurser, två fartyg

augusti 28, 2012

Jag har nyss lånat två böcker på Göteborgs Universitetsbibliotek för att orientera mig lite i vad kidsen får sig till livs på sina utbildningar. Båda böckerna är antologier som används i grundutbildningar vid universitetet och som således har bäring på det bemötande människor får i kontakten med soc ala myndigheter och vårdinstitutioner. Böckerna heter ”ADHD/DAMP – en uppdatering”, redaktör Vanna Beckman, och ”Diagnosens makt”, redaktör Gunilla Hallerstedt, och de representerar två vitt skilda syner på fenomenet neuropsykiatriska diagnoser.

image

Jag har inte mer än hunnit kolla på böckerna ännu, men vissa drag är förstås väldigt enkla att urskilja. ”ADHD/DAMP – en uppdatering” är en praktiskt orienterad redogörelse för medicinsk forskning varvad med handfasta råd till sådana studerande och yrkesverksamma som kommer att komma i kontakt med individer med (eller i eventuellt behov av) diagnos. Författarna är neurofysiologer, farmakologer, psykiatriker och så vidare, och den ton i vilken läsaren presenteras för innehållet är självklar och självsäker. Kapitlen heter sådant som ”Om hjärnans kemi vid ADHD” (Elias Eriksson, professor i farmakologi) och ”Om socialisationen vid ADHD” (Sten Levander, professor i psykiatri och Kirsten Rasmussen, professor i psykologi).

Den andra boken, ”Diagnosens makt”, är metabetraktelser över neuropsykiatriska diagnoser och hur de växer fram, byts ut mot varandra över tid, hur de ständigt finns invävda i de olika typer av common sense som dominerar i olika eror och på olika platser i världen, och hur de tenderar att skifta beroende på vilka intressen som dominerar sjukvården. Diagnosernas koppling till samhällelig normalitet är ett genomgående tema i artiklarna och diagnoserna sätts oavlåtligen i historiska kontexter. Tonen är kritisk och gör inte anspråk på att förklara några sjukdomstillstånd eller ge riktlinjer i bemötandet av individer med eller utan diagnos, utan avser nog snarare förse sin läsare med ett kritiskt sinnelag inför den självklarhet  med vilken de neuropsykiatriska störningarna, sjukdomarna, handikappen et cetera presenteras i publikationer såsom ovanstående ”ADHD/DAMP – en uppdatering”.

Jag har valt just dessa böcker på grund av att de representerar de två tankeriktningar som dominerar diskussionen om NPF, och som ibland kallas ”biologism” och ”sociologism”. (De kallar inte sig själva så; båda beteckningarna är sådana de givs av sina meningsmotståndare.) Då böckerna diskuteras i allmän debatt framstår det som om de båda perspektiven är varandra uteslutande och att man inte kan välja båda två. Praktiker i bekantskapskretsen som jag pratat med, både bland läkare och psykologer och lärare och socionomer, ger för handen att det stämmer; man kan inte både vara bokstavstroende biologist och kritisk sociologist.

Jag kommer att återkomma om båda böckerna. Och så här är det då jag läser: jag tror på allt jag läser, vare sig det är fantasyromaner, pixiböcker eller vetenskapliga artiklar. Tror jag inte på det orkar jag inte med det och bara går därifrån. Jag är inte kritisk. Jag tänker tro på alltihop, både Hallerstedts och Beckmans ansträngningar, och jag tänker banne mig få ihop det också. I vissa fall sker i min lläsning något som ”liknar” kritik; det står nämligen inte ovan mig att faktiskt kunna iaktta de vis på vilka texternas interna meningsflöden är ordnade, vilka möjliga tankar som utesluts och vilka som blir möjliga bara man ändrar lite grann. Återkommer i ämnet framöver.

h1

Ståhl

juli 9, 2012

Kidsen idag skriver mycket bättre än de från igår. Bland 80 –och 90-talisterna finns det ungefär etthundra miljoners miljarder gånger fler riktigt bra skribenter än det fanns bland oss 70-talister. Min favorit bland de där unga skribenterna heter Isabelle Ståhl. Hon skriver inte skönlitterärt eller facklitterärt eller nånting sånt där som tidigare generationers litterära kandidater behövde förhålla sig till, hon skriver krönikor och bloggposter och sånt. Ändå vill alla de gamla författarnamnen hänga med henne och ha henne på sin FB-wall och så vidare. Hon utnyttjar kortformatet genom att på nåt sätt koppla sina egna erfarenheter rakt in i nervsystemet på en, fast inte medelst kablar som i Matrix utan medelst någon sorts affektmagi.

Sista dagarna har Isabelle skrivit om sådant som engagerar mig som ämne också (och inte bara som affektmagiknark). Två krönikor har lagts upp på olika håll. 6 juli publicerades en krönika i GP; ”Fyra dagar med samhällsanpassade människor”, om ett besök på en fest på landsbygden som blir en påminnelse om vad man en gång flydde, eller en sorts varning från det förflutna som kommer till liv.

Vi anländer till en enorm villa vid havet där vi skall bo i fyra dagar och får hälsa på tjugo välanpassade människor som jobbar med ekonomi. […] Auototunade röster. Allmänna samtalsämnen. Vänliga, intresserade leenden. De är så socialt välfungerande att jag blir rädd. De måste väl genomskåda att min normalitet än något jag lärt mig på tv.

Hear, hear. Jag själv lämnade medelklasshålan som jag kom ifrån för tjugotre år sedan för att göra om och göra rätt och gå vidare och skaffa en miljö jag skulle kunna leva ett bra liv i. Det kändes som om utsikterna för det var små i hemorten. Omedelbart då jag flyttade så försvann kontakten med alla mina gamla skolkamrater, för att plötsligt uppstå då alla de andra skaffade Facebook för två år sedan och började lägga upp bilder på sina villor, båtar och trädgårdar, samtliga relokaliserade till uppväxtorten.

Nåväl. Kommo då en ny Ståhltext för två timmar sedan. Så här blir det då:

På en midsommarfest träffar jag och min kompis 20 samhällsanpassade människor som jobbar med ekonomi. De är vuxna på det där sättet jag aldrig har lyckats bli. De har riktiga jobb, kommer ihåg namn, organiserar lekar, kör bil, väljer bort pommes fritesen till hamburgaren och kan sitta stilla i flera timmar. Jag och min kompis är lika gamla som dem men känner oss 20 år yngre. Jag kommer på mig själv med att önska att jag åtminstone hade haft en diagnos som alibi för att jag inte är som dem.

Enligt WHO är några av symtomen på ADHD att man prokrastinerar och gör vårdslösa misstag när man tvingas arbeta med ointressanta projekt, tappar bort saker och har det rörigt hemma. Även humörsvängningar och koncentrationssvårigheter nämns som en del av symtombilden. Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.

I en tid där ens livsduglighet mäts utifrån hur produktiv och utåtriktad man är och där livet förväntas vara ett företag att investera i, har ADHD-diagnosen något förlåtande över sig: det är inte ens eget fel om man får hjärtklappning av fakturamallar, det beror på ett fabriksfel i hjärnan. I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka om de dagdrömmer för mycket och har svårigheter att slutföra långsiktiga projekt.

Så mycket av allt det här om diagnoser, normalitet och hälsa handlar om ren formuleringskonst. Det gäller förstås tänkande över lag; jag tänker rätt ofta att hela min forskarutbildning handlade om att finna ett sätt att formulera en beskrivning av verkligheten som stämde mer överens med hur den verkligen var än det gamla vanliga dumspråket som jag och alla andra vettiga människor ju vet är helt åt fanders. (Hela mitt liv har liksom varit en sorts anti-common sense; om sunt förnuft säger att det är på, ett speciellt vis så betyder det att det ka vara precis hur som helst utom just så.) Isabelle Ståhl brukar för det mesta liksom bara ta sig förbi dumspråket och använda det riktiga direkt; det är därför jag tycker hon är så bra. Fast i den sista krönikan har jag ju förstås ett och annat att anmäla reservationer mot. Kanske är det just för att jag bryr mig om dess innehåll också, inte bara berörs av dess form. (Så är det; innehåll är nästan alltid skräp. Det är formen som är det riktiga innehållet.)

Okej, invändningarna helt snabbt: 1 ”ADHD-diagnosenharnågotförlåtandeöversig”, 2 ”fabriksfelihjärnan”, 3 ”människorbörjarbetraktasigsomsjuka”. Bemötandet: 1 ADHD-diagnosen har något stolthetsgenerativt medsig, 2 systemfel i samhällsfabriken, 3 människor börjar inse det onaturliga i homogen normalitet. Det var det, bara lite innehåll, inget farligt och nu var vi av med det. Vidare till väsentligheterna:

Grejen med den här posten var en tanke som väcktes då jag läste den senare av texterna, precis när jag läste raden ” I ett samhälle som vill att man närvarar i nuet och följer arbetslinjen till 75-årsdagen är det kanske inte konstigt att människor börjar betrakta sig som sjuka…”.

Okej, ytterligare en liiten liten invändning; jag har inget problem med nuet, nuet är ganska enkelt. Det är när nuet skall motiveras med vad som eventuellt skall komma senare som det blir problem, det vill säga då något – tillexempel skitmycket pappersarbete – måste utföras för att något annat – tillexempel att man skall få pengar om en månad – skall hända. Det finns ingen länk däremellan. Mitt medvetande väljer en annan väg då, en som är nu på riktigt; promenad runt huset, samtal med rumsgranne, twitter, mobilspel, knyta om mina skor eller så. Sedanet är det som är problemet.

Hela alliansregeringens ”arbetslinje” är modulerad utifrån en hjärna som fungerar primärt genom sedanet. Högerfolksen tror att man pengar är vad som motiverar alla, att alla människor har den typ av hjärna som kan underordna sig. De måste hela tiden tala om ”frihet” och ”kreativitet”, för det är vad som saknas i högerutopin. All deras frihet är ju sådan som åsyftar konsumtionsval, alltså friheten att välja mellan varor som någon annan ställt framför en, och all kreativiteten är ju sådan som skall kunna hitta på nya konsumtionsvaror som andra inte visste att de ville ha, allt i en oändligt inåtvänd rundgång av ofrihet och okreativitet. Men frihet och kreativitet är förstås något helt annat egentligen; friheten orienterar sig framåt av sig själv, den behöver inte någon snitslad bana eller några färdiga val. Friheten är oändlig medan valfriheten är valet att välja ett av flera underoordnanden. Kreativitet kan aldrig vara fången den heller; sådan kreativitet som åsyftar lösandet av ett klart definierat problem, på vilket lösningen blott kann vara en, är förstås ingen kreativitet. Naturen är kreativ; den har inget mål, ingen mening, är inte lösningsorienterad, underordnar sig inte några färdigformulerade uppgifter. Den bara gör.

Vi vet förstås att det är hyperhjärnan som befinner sig i det kreativa spektrat av intelligensens hela variansregister. När jag lämnade den där välbärgade landsorten så hamnade jag omedelbart ihop med folk som sedan skulle komma att bli konstnärer, musiker, allmänna dropouts, skribenter osv osv. Och det är ingen slump att just de som fanns där var de som fanns där. Och, som Isabelle skrev; ” Det är med andra ord inte överraskande att i princip alla jag känner som sysslar med skapande yrken ofta uttrycker sin starka förvissning om att de skulle få en ADHD-diagnos om de bara orkade genomgå utredningen.” Den som behöver frihet för att kunna andas söker sig till sammanhang där oriktat skapande tillåts, den som behöver skapa för att leva söker sig till sammanhang där kreativitet inte underordnar sig andras idéer om vad som behöver göras. De som bryter normer söker sig till varandra. De måste göra det. Alla har förstås inte diagnoser, och alla skulle förstås inte befinna sig i det frekvensomfång där diagnos anses medicinskt berättigat, men att kreativitet ofta(st) vistas i samma sociala miljöer som riktigt uselt livspusslande och redigt undermålig egenadministration är faktiskt inte någon slump. Många skapande människor är, liksom jag, väldigt nu-orienterade och är jäkligt dåliga på sedanet. Sådana människor passar inte speciellt bra in i arbetslinjen.

Plötsligt framstår det för mig som om hela arbetslinjen är ett enda neuroseoparatistiskt utrensningsprogram. De kreativa skall antingen rensas bort och förvaras i avstjälpninscentraler på tryggt avstånd från samhället (läs posten Neuronauter vid normalitetens rand) eller låta sin kreativitet tämjas medelst konsumtion. För det är väl det Concerta, Strattera, Ritalina etc. är, right? Ett konsumistiskt övervåld för att få oregerligt kreativa medvetanden att börja fungera linjärt?

It all comes together! Dessutom erbjuder idén “Arbetslinjen som neuroseparatistiskt rensningsprogram” ett svar på en av de eviga frågorna: Hur kommer det sig att moderater aldrig skapar kultur? (Och den har jag verkligen funderat på.)

 

h1

Den tjugondes alteritet

juli 3, 2012

Jag tänker visst utveckla mig om den schysste psykologen som har fel, nämligen Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog och fackboksförfattare, som skriver i SvD ”Att vägra ge diagnoser är att svika barnen”. Han har inte fel. Eller okej då, det där med att han liksom i förbifarten verkar mena att Prusselusskan tar ansvar för barnens inlärning ekar läskige Nathan Shacharspojkars uppstudsighet skall kväsas av skolan, religionen och familjen”-position, förmodligen helt utan att det var meningen. Men det han ville säga var väl egentligen något annat. (Som ni förstår har jag alltså bestämt mig för att gilla Bo Hejlskov Elvén, men för att ogilla Nathan Shachar. Eller ja, deras positioner i debatten. Eller nej, det jag gillar är nog Bo Hejlskov Elvéns goda intentioner och ogillar Nathan Shachars position i debatten. Deras ordval är jag rätt oförtjust i båda två. Speciellt Nathan Shachars. Håll käft nu, jag! Äsch det var inte jag, det var adhd.)

Alla har vi en viss aktivitetsnivå, en viss uppmärksamhetsförmåga och en viss impulskontroll. Vi fördelar oss på ett kontinuum av dessa, där vissa ligger lågt, de flesta mitt emellan och vissa ligger högt. Det kan man i viss mån kalla almenmänskliga egenskaper. De som får en adhd-diagnos ligger ofta lågt på uppmärksamhet och impulskontroll och högt på aktivitetsnivå. Det är nog ingen oense om. Problemet är att de som oftast pratar om överdiagnostik glömmer bort det viktigaste kriterium: Att svårigheterna leder till problem i vardagen.

Roligt i citatet: ”almenmänskliga egenskaper”. Rättstavningsprogrammet tyckte tydligen att den arboretiska antropomirfismen lät helt rimlig. ”Almen” i bestämd form dessutom, skall det vara så skall det vara ordentligt.

Artikelns idé: att det är samhället som inte tillåter alla skolelever att utvecklas utifrån deras egna förutsättningar. (Vet inte hur detta går ihop med anekdoten om Prusselusskan, men vad fan. Jag är redo att betrakta den som en slip of mind, jag är inte obekant med sådana.) Det bästa vore om alla kunde ges möjligheter att utvecklas på det vis som var gynnsamt för just deras förutsättningar.

Slutkläm:

Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.

Artikelns intention: Så god så, förmodligen avsedd att avlasta de som finns längst ut i det neurologiska spektrat och vända blicken mot att samhället faktsikt skulle kunna åläggas ett visst ansvar att tillse att även dessa borde ges förutsättningar som är gynnsamma för deras utveckling istället för någon annans. Gott så. Men, så är det också vad jag uppfattar som…

Artikelns problem: ”Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd.” Dessa tre problemområden kopplas loss ifrån varandra och görs till tre oberoende variabler som var och en på sitt håll kan, eller inte behöver, vara till besvär. Typ som att alla är bra på olika saker, men om man är mindre bra på just de tre sakerna uppmärksamhet, aktivitetsnivå eller impulskontroll så kan man få diagnosen adhd.

Varför är det problemet ett problem? För att det utgår ifrån något annat än hjärnans fungerande. De tre områdena uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll förefaller i artikeln snarast vara nån sorts kompetenser, snarare än en utkomst av ett sätt på vilken hjärnan faktiskt är ordnad. 

Det finns rätt stor orsak att anta att de tre variablerna hör ihop, genereras av en typ av hjärna som i vissa sammanhang orsakar subjektet problem på dessa tre områden. De är inte oberoende variabler; de hör samman. Man har inte funnit ”orsaken” till adhd, men betänk: adhd-konstellationen har så vitt man vet alltid funnits. Betänk också att att tre problemområdena uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll väldigt ofta sammanfaller hos historiska och samtida personer med en speciell typ av icke-linjärt tänkande som ofta tagit mänskligheten oväntade steg framåt. Adhd antas ha hög ärftlighet; således har det utvecklats en hel del teorier om vad de mänskliga samhällena har kunnat ha haft neuropersonerna till. Detta är inte belagt med bevis, men det finns goda skäl att anta att personer med speciellt höga förmågor i mänsklighetens historia har kunnat ges utrymme att utveckla dessa förmågor för att samhållet/gruppen skall kunna tas vidare och framåt.  Och egentligen, vilket skulle alternativet vara? Att utgå ifrån att dessa individer alltid tidigare, såsom nu idag, skulle ha stigmatiserats, kallats lata och skjutsas in i fängelser och på andra förvaringsplatser för oanpassningsbara?

Jag menar att det finns en mening med, och ett behov av, att ge ett namn till den typ av hjärna som är speciellt bra på hypernärvaro, kreativ association och icke-linjärt fungerande. Det finns inget sådant namn. Det enda som finns är ett namn på de problem som uppstår då en sådan hjärna tvingas in i ett för densamma onaturligt sammanhang; namnet adhd (eller add). Problemen framstår således som tre helt oberoende variabler, utan någon sammankoppladhet och utan någon egentlig kontakt med själva adhd-subjektets egentliga förutsättningar.

Dessa subjekt framstår då också som om de var helt fristående personer utan något som helst gemensamt förutom att de råkar vara dåliga på samma saker. De har egentligen inga gemensamma intressen, de är inte likadana i någon positiv bemärkelse, de har inget att vara stolta över och inget som förenar dem. De är bara sämst. (Att vara lika förtryckt som någon annan skapar knappast hos någon en gemenskap med denne andra. Snarare brukar det vara tvärtom, att den långt ned på samhällsstegen vill trampa andra som är lika långt ned som en själv ännu längre ned för att själv inte behöva stå lägst.)

Kan man istället anta att det finns en särskild hjärntyp, lagrad som en potential i det allmänmänskliga genomet och som har 5% chans till utfall vid varje befruktning, så blir det något annat. Mänskligheten har alltid, alltid behövt den tjugonde. Den tjugonde står vid randen, men endast vid randen är kvantsprånget möjligt. Den tjugonde är mänsklighetens försäkring om att något oväntat alltid kommer att hända, och om att det alltid finns en potential mot det oförutsedda. Den tjugonde har förmågan till en total nu-orientering som kan vara nödvändig i skarpt läge då neuronormisarna fortfarande står och funderar på vad man enligt rationalitetens lagar borde göra nu.

Jag har använt en massa olika namn för den tjugonde bara i de nitton posterna på denna blogg; neurokids, neuronauter, tunnelmänniskor, hyperskallar och alltmöjligt. Ord är bra. Ord möjliggör. Man måste hitta ett ord för vad som förenar; det är alldeles nödvändigt. Jag är övertygad om att om ”samhället”, vad det nu är, skall kunna förändras i riktning mot att kunna omfatta större neurodiversietet, så måste det finnas samfällda ageranden från många individer. Det behövs en identitet. Vi behöver ha något gemensamt som betecknar det som förenar oss. Än så länge finns bara diagnosen och de tre helt frikopplade undermåliga kompetenserna.

Så ja, nu var det sagt. Nu behövs det bara sägas tio tusen miljoners miljarders skitmånga hundratals gånger till. Så, så, ut och säg nu, allihopa!

h1

Att identifiera sig med sin diagnos

juli 3, 2012

Det har passerat en tid sedan jag fick min ADHD-diagnos. Jag har märkt att jag börjat identifiera mig med den. Det har en del konsekvenser.

En psykiatrsk utredning är ingen liten affär. På ytan var det förvisso bara sex timmars arbete; de tre gånger två timmar det tog att göra alla de kognitiva test medelst vilket man skall kunna mäta huruvida mitt kognitiva reaktionsmönster stämmer överens med de som andra personer med diagnosen ADHD uppvisar. (Jag vet, det är en totalt cirkulär process.) Sedan är det några intervjuer med min person, med mina föräldrar (”Hur länge har problemen funnits?” ”Alltid.”) och, vid tillfället för presentationen av utredningen, med min hustru. Men det är inte allt. Psykologen har även iakttagit hur jag löst uppgifterna, hur hårt jag behövt jobba i de olika momenten osv. I bakgrunden har man anat att det finns handledning, kanske ett team som arbetar med att analysera alltihop. I själva verket är antalet arbetstimmar mycket, mycket mer än sex; diagnosen är av allt att döma rätt grundmurad. Och jag lovar, att fuska sig igenom de många variabler som finns går knappast. Analysen av testen visar, givet att man tagit uppgiften på allvar då man gjort den, en rätt tillförlitlig bild av hur man fungerar. Och: det är en lättnad att få den, en bekräftelse.

Men något annat händer också då man får den: man börjar tolka sig själv utifrån den. Detta går inte att göra utan att också tolka sin egen bild av det samhälle man lever i utifrån den nya kunskapen om det egna fungerandet. Det blir efter hand allt lättare att upptäcka hur neurotypen, alltså den breda massan av normisar, har format samhället efter ”sina” behov. Samhället kräver en speciell hjärna, som de flesta lyckligtvis har, men för de som inte har den blir det svårare. Vare sig man betraktar sin ADHD som en naturlig neurologisk variation (den stolta tolkningen) eller som en skada som borde botas och/eller förhindras (den skygga tolkningen) så börjar man tänka på de tillkortakommanden man onekligen har på ett nytt sätt.

Jag upptäcker allt mer hur kort mitt minne verkligen är, hur svårt det är att få något att stanna kvar där en längre stund, hur begränsat med information mitt arbetsminne kan hålla och hur lite det mäktar med att ladda upp ur långtidsminnet på kommando. Jag upplever mig själv allt mer  leva i en rätt trång värld och förstår att det inte är så här för alla andra.

Jag inser hur dålig jag är på att föreställa mig framtiden och motivera nuet med snartet. Jag har alltså svårt att lära mig att göra saker för att det skall bli något sedan. Jag har utomordentligt låg frustrationstolerans med varje typ av administration; det är astråkigt och jag vill bara dö när jag fyller i blanketter och sånt där. Jag inser: detta är inte allmänmänskligt, de flesta har någon sorts förmåga att motivera sitt nu med att de slipper sedan. För mig är nuet evigt; det har ingen början och det får inget slut, jag är ständigt mitt i ettt evigt flöde. Känner jag motstånd nu betyder det inget annat än att jag alltid kommer att göra det.  Har andra människor nån sorts förmåga att sätta sig över nu? Fan vet. Betyder det också något för den existentiella upplevelsen av själva levandet? Lever de sen och förut också, samtidigt som nu? Och är deras nu mindre intensivt än mitt?

Den cerebrala kommunikationerna mellan de olika minnena minnena funkar annorlunda än hos normisarna. Jag associerar snabbt och långt, jag kopplar samman sådant ingen annan förut kunde se, men jag har ofta svårt att få fram just den information ett givet tillfälle kräver. Resonerande essäuppgift som författas hemma? Toppen! Muntlig examinering eller läxförhör? Inte inte bra. Utforska de soniska kvalitéerna hos ett nytt musikinstrument? Sweet… Lära sig noter och lyda dessa för att felfritt kunna reproducera något nån annan har komponerat? Nej, se det går absolut inte.

Diagnosen innebär att man kan släppa vissa saker, förlåta sig för dem. Jag är inte lat. Normisarna har hjärnor som samhället är byggt för; vi vid sidan har hjärnor som kommer till sin rätt i vissa sammanhang, men knappast i den krassa administrationen av livet. Jag är inte lat, jag sliter istället som ett jävla as för att åstadkomma ett resultat som blir hälften så bra som normisarnas och som kostar fem gånger så mycket. De är de lata. Ha!

Men den innebär också en ny jobbig medvetenhet. Kan man sätta in nån sorts plugin i hjärnan, en som kanske vidgar närminnet och öppnar en mer linjär förståelse av tiden, då man skulle behöva det? Är mediciner en sån plugin? (Jag har alltså inte provat medicinering, är lätt skeptisk.) Förlänger de minnets spann och tillåter en mer flödande komunikation mellan de olika minnenas lokaliseringar i huvudet? Det skulle betyda att  de arbetar destruktivt, som crack, och faktiskt bygger om hjärnan. Eller hur? Konstigt nog är det enklare att skriva de här vilt spekulativa (men roliga) meningarna än att googla på saken och kolla. Well, i alla fall: är ”medicinerna” verkligen magiska, kan de ändra en fysisk struktur?

Att man sedan får en ganska teknisk relation till sin egen kognition, och alltså i förlängningen till sina reaktioner, sina minnen, hela sitt fungerande, den apparat som genererat alla ens upplevelser någonsin och självaste den egna själen, det gillar jag rätt mycket. Min egen materialism har blivit ännu materiellare och materialistiskare sedan diagnosen. Mmmmmm. Köttet är evigt, själen alldeles efemär och flödlig. Flyr undan snart som en oanad association, skingras och har plötsligt aldrig funnits.

h1

Mer knark, sjukdom och brott.

juni 14, 2012

Festen fortsätter! Nästan så att man skulle vilja gå, nämligen på det sköna seminariet ADHD behandling hos psykiskt störda lagöverträdare och vid samtidigt missbruk – kliniska erfarenheter och forskning vid min egen arbetsplats GU. Eller ja, helt uppriktigt skulle jag hemkt gärna vilja vara med och se vinkeln på det hela.