Archive for the ‘Tunneln’ Category

h1

Origo

januari 11, 2013

Du och jag är flöten, guppande på en kall och vidsträckt vattenyta. Mörk himmel välver sig högt ovanför. Genom gråskimrande moln lätt upplysta från ljuskälla långt bortom synfältets horisont spränger intensivt mörker fram, genomborrar sig av ljus från källor så långt bort att det som hit når kanske alstrats före sjön och molnen fanns här. Allt speglas i vattnets lugna yta. Vattnet speglar sig i himlen. Vi finns där, i fasskiftet, kritisk punkt, suspenderade, hängande vid det moment där skillnaden uppstår mellan den ena evigheten och den andra. Mellan två bråddjup finns en lätt ytspänning. Tack vare denna ytspänning hänger vi kvar där vi är.

 
Tåget forsar mjukt och rasande fram genom natten, det åker inte till nånting, det åker ifrån, om ens det. Rälsen läggs eller finns plötsligt till av sig själv precis där bortom den horisont vi har framför oss. Den försvinner så fort den hamnat bortom den horisont som finns bakom. Kanske är det likadant med den skog genom vilken vi åker, möjligtvis även med det urberg skogen bekläder. Alla är tillfälliga gäster till tillfälliga gäster, eviga parasiter på eviga parasiter. Nollpunkten uppstår spontant då vi färdas i magen på det snabbaste ångdrivna djur universum skådat. Allt annat är temporär evighet medan vi ser hur träden utanför väjer av draget från det fordon som kom att utgöra vårt enda livsvillkor.

h1

Åkallan

december 24, 2012

Smått rastlöst frampå julaftons eftermiddag. Det är så skönt att inte åka nånstans idag, att det bara är vi. Jag, finaste frun min och den snart fyraårige. Men stämningen har ett anspänningsmoment. Vi har påbörjat en ritual. Allt måste stämma.

”Tror du han kommer om vi tänder stearinljus?” frågar jag pojken, ”Han borde gilla levande ljus”. Det finns alltid levande ljus när främlingar från andra världar skall frammanas. ”Äsch, han kommer nog inte” svarar den lille och leker lite väl obekymrat vidare med grejen han fått på morgonen; han är skeptisk till de flesta typer av ritualmagi, dessutom säger han att det saknas gäster. Vad han vet måste det finnas gäster med för att främlingen skall dras till just vårt lila hörn av verkligheten. Jag förstår vad han menar. Det behövs en skillnad mellan den upphöjde och en ansamling människor; de senare skall liksom bilda en massa. Det är nog svårare med avskillnaden då man bara är några stycken. En gåvobärande upphöjd kan man inte sitta och småprata med över en kopp. Då försvinner upphöjdheten och kvar blir väl bara nån snubbe med luva.

Det luktar kanske fel! Örter och kryddor, psykotropiska substanser. Det måste ju finnas med. Vi förskjuter något; de som inte besitter förmågan att ställa in sig mot den nödvändiga övertygelsen får justera den neurologiska kalibreringen. Annars händer det inte. Min fru värmer på glöggen, offer bärs fram och placeras på vardagsrumsbordet. Nu kommer han att förnimma vår förväntan genom etern! Nu måste han väl begripa. Kom. Kom. Kom. Ceremonin har påbörjats, luften är tung och söt, vi har tagit in ett barrträd i huset för att ha evig skog omkring oss. Hon sprider en doft som samtidigt är dov och frisk, den blandas med glöggångor och förväntan. Kom. Kom.

Jag börjar bli nervös. Tänk om det inte funkar? Endast en dag om året kan ritualen utföras. Lyckas vi inte idag blir väntan lång. Och det sista momentet hänger på mig. Min egen övertygelse. Äsch, vi kanske skall skita i alltihop? Det funkar nog inte ändå.

Jag säger till slut till pojken och frun, ”Alltså, jag vet inte om han kommer, vi har väntat rätt länge nu. Jag vill inte vänta nu, jag går ut med det här skräpet som står innanför dörren. Jag blir kanske borta en stund för det måste sorteras i soprummet.” Min fru säger att ”Ja, det har du nog rätt i ändå. och kanske kommer han inte om han tycker att det luktar sopor här inne.”

Jag tar sopsäckarna i vänstra handen, en annan säck i den högra. Säger ”Hejdå på en stund!” till pojken och skyndar med bultande hjärta ut genom ytterdörren.

h1

Hyperkognitivt lexikon

november 18, 2012

Femtionde posten på bloggen! Den har redan hållit mycket längre än vad jag trodde att den skulle, och jag har inte tröttnat ännu. Det får man fira med att sjösätta ett nytt projekt här, nämligen ett som handlar om begrepp. Det behövs begrepp, allra mest sådana som jag själv har hittat på för att benämna de delar av ADHD-personernas funktionsuppsättning som inte redan har något vettigt namn. Alltså: ett hyperkognitivt lexikon.

Jag har ju redan konstaterat att de gamla vanliga orden inte duger att definiera hyperkognitionens specifika fördelar och superkrafter. Ingen medicinare verkar ha besvärat sig med att uppfinna termer för de goda egenskaper som genereras av ADHD-hjärnan och själva termen ADHD är ju också bara ett namn på de mindre lyckade effekterna av en sådan hjärna (”Attention Deficit Hyperactivity Disorder”, på svenska ”uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet”). Att bara de negativa sidorna av denna speciella kognitionsapparat har namn betyder att det är jäkligt svårt att tala om något positivt med ADHD äver huvud taget – det finns liksom inget positivt med störningar och överaktivitet i sig, utan vi som vill framhävadet positiva är tvungna att försöka finna andra saker helt utanför diagnoskriterierna som är positivt. Så brukar det sluta med att vi bara står där och säger ”Jomen vi med ADHD är väldigt kreativa”, men det betyder liksom ingenting i sig och dessutom finns det ju en väldig massa personer med diagnosen som inte alls får nåt kreativt ur sig.

Mycket pekar ju nu på att ADHD inte heller är någon skada utan något en del av mänskligheten alltid bär på. De ”positiva sidorna” av ADHD –hjärnorna är något vars effekter mänskligheten alltid har haft behov av. Vi som har diagnosen, eller jag åtminstone, har dessutom en medvetenhet om att de olika sidorna – de ”positiva” och de ”negativa” – är just olika sidor, eller olika utkomster, av samma kognitiva funktioner. Det som gör vissa saker enklare än för människor utan ADHD är samma sak som gör andra saker svårare för oss med ADHD än de utan. Det är det där ”samma sak” som det behövs nya ord för, för det är de sakerna – eller de kognitiva grundfungeranden som kopplar samman dem mellan dem – som vetenskapen inte gjort sig besvär med att benämna.

Mina egna begrepp kretsar kring det jag tycker är den centrala superkraften, alltså själva hypertunneln, och de konsekvenser den får i livet.

Först ut, och nästa post: kairoskopi, ett skitbra ord.

h1

Tunnelsomna

september 19, 2012

Jag ligger på rygg i sängen med armarna längs sidorna. Det är mörkt i rummet; det är mörkt i kroppen. Det är lika bra att blunda. Mörker är tryggt och varmt, mörker är bra. Mörker vänder seendet till närvaron: kroppen upplever inte längre världen på avstånd, istället är kroppen på den plats den är – är kroppen den plats den är. Kännandet är världen flyttad till kroppen. Men kännandet är också hjärnan utflyttad ur huvudet, ut i hela kroppen. Vi glömmer ibland bort att hjärnan inte begränsar sig till skallen, men den förgrenar sig ju ner genom halsen, medelst bröstkorgen ut i alla lemmar för att sträcka sig ända ut i de yttersta hudlagren. Hjärnan finns i hela kroppen. Hjärnan känner, kroppen tänker. Hela kroppen tänker.

Jag blundar och tänker på mina fötter. Det räcker. Då jag tänkt en stund märker jag att fötterna tänker på sig själva; de finns plötsligt, jag känner dem, jag finns i mina fötter. Fötterna framkallas ur det förmedvetna för att plötsligt, genom kännandet, framträda som en del av medvetandet. De känns tunga, fysiska, stilla. Vilar tungt mot lakanet. Då kan man tänka på vristerna istället, och vaderna. Snart finns de också. Knäna, låren. Då en ny del är framkallad stannar den kvar, fortsätter att tänka sig själv utan att jag behöver bry mig om den längre. Nedifrån och upp blir kroppen verkligare, allt mer sammanhängande, alltmer tydlig. Världen flyttas till kroppen utifrån, medvetandet flyttas till kroppen inifrån. Till slut ligger hela jag själv framtänkt i min säng, alldeles fysisk, alldeles nu. Min vilja behöver inte se till att någon enda del av den rör sig; jag vet, med hela min kropp, att jag består av den ändå. Tanken har stillats; behövs inte längre. Min kropp är verklig. Jag ligger i mörkret. Jag ligger på Jorden.

Jag Ligger På Jorden.

Just då är det som om kropp, medvetande och värld är samma sak. Det är det förkroppsligade mörkret. Mitt ansikte är vänt mot den kosmiska rymden, men jag känner också rymden under mig, på andra sidan den större fysiska kropp mot vilken min egen vilar; evigheten fortsätter på andra sidan Jorden. Jag är just då alltsammans.

När det förkroppsligade medvetandet långsamt klingar av tar det med sig det som är kvar av Jag in i mörkret. Kvar finns min kropp, liggande på Jorden.

h1

Den svarta lågan

september 15, 2012

Kan ni er black metal-historia? Black metal, den satanistiska formen av extrem hårdrock, som originerades under det tidiga 80-talet av ett fåtal halvspexiga band med plastdödskallar och clownsmink i rekvisitan, togs vidare av gravallvarliga norska tonårsgossar som tagit förstagenerationens budskap på allvar (och som allihop verkade döda varandra under groteska former under hela 90-talet) och som idag för en besynnerlig tillvaro överst på grammisnomineringar och försäljningslistor världen över samtidigt som den ändå verkar vara underligt hängiven och underground. Well, scenens extramusikaliska egenheter har ju tillräckigt med snaskigheter för att fylla bok efter bok och dokumentär efter annan varför det är onödigt att förlora sig i dylika irrspår här, varför jag ser mig nödd att gå rakt på väsentligheterna: måste man vara satanist för att man har ADHD?

Bakgrund

Jag hörde genren för första gången ungefär 1995 i skivaffären som min dåvarande flickvän jobbade i. (Jag talar självfallet inte om den buskisartade 80-talsvarianten utan om den fanatiska helgalna norska 90-talssvarta.) Mest på skoj satte jag på en skiva med vad som såg ut som ett blyertstecknat omslag föreställande en väg genom en skogsglänta där ett lik låg och ruttnade i ett dike. Burzum var det, skivan hette Hvis lyset tar oss (uj uj uj, ”Om ljuset tar oss”…) och jag visste förstås att det var dåtida mediefasan ”Greven”:s enmansband, jag hade en och annan gång småfnissat åt att han tagit sin musikerpseudonym direkt från en jättejätteläskig skurkfigur  från Sagan om ringen. Likväl hade förstås jag också ryst åt den särdeles vidriga historia där han figurerade. Aftonpressen hade varit behjälplig med alla detaljer, sanna eller ej. Även detta är av mindre vikt; grejen är att jag bara blev stående då musiken började forsa ut ur högtalarna där i skivaffären.

Helt sjukt var det, två vemodiga men dissonanta ackord uthamrade alldeles för länge, inget egentligt riff så man fattade att det inte alls var någon metal det var frågan om utan bara ursinnigt stålregnande grå eld,  kappskenande med trumkomp som blastbeatade i en säregen kombination av totalt vansinne och total stasis. Det gick så fort att det stod alldeles stilla, i sin orörlighet sprängde det fram genom molnen så vi kände hur vinden höll på att slita köttet från våra kinder i störtfärden mot  marken. Över stock och sten, genom skogen mot avgrundens rand. Rösten, skrikande med en så bindgalen fasa att hjärtat stannar i kroppen på vem som än hör det. Titelspåret på den fyra spår långa fullängdaren Hvis lyset tar oss är åtta minuter långt och innehåller två ackord. Jag tror ärligt talat att det var en musikupplevelse som förändrade mitt liv lite, lite grann – när man ställts inför evigheten minns man den, bär den med sig , även om den har ett osympatiskt ansikte.

Jag hade ju vid det här laget slutat vara ”-are” för länge sen, så blackmetalare blev jag just aldrig. Skönt att slippa. Jag har dock hållit genren kvar vid mig hela tiden och sett till att mitt känsloflöde alltid har en viss grad black metal ändå; black metal, åtminstone den mindre riffbaserade och med mer av det extatiska elementet, är naturligtvis hypertunnelmusik. Den är det mest kollektivistiska man kan tänka sig; inga ekvilibristiska gitarrsolon utan bara ett störtregnande stålgrått ursinne, ingen alllsmäktig sexualiserad frontfigur utan istället ett avkönat, ordlöst och röstlöst skrikande på den mänskliga röstkapacitets yttersta rand, gärna lite utanför. Inget stilande på batteriet utan istället ett tvåtaktsraseri där början och slut saknas. En svart ström in i evigheten, individlös som regnet, ensam och evig som naket urberg, rasande som materien genom våra kroppars cellstruktur. Allt har upphört att betyda något; det är intensiteten som är det enda som betyder. Och den betyder bara bara just evighet och intensitet.

 

Svart andlighet

Black metal vet att den är hypertunnelmusik. Musikerna som spelar vet det också; jag utgår från att många av dem är hypertunnelmänniskor. (Att unga hyperneuronauter ofta har en dragning mot extrema konstformer och högre intensitetsgrader i livet ingår i de flesta informationsmaterial till lärare och socialarbetare, även iakttaget av psykologin. Kort sagt, ADHD:are kickar sig på olika sätt genom vardagen.) Liksom tunneln både är transcendental (överskridande) och immanent (super-härochnu) är också black metal det. En mer materialistisk musikstil är också svår att tänka sig; den är designad för att täcka hela det hörda och kända registret, påverkar hela hörseln och hela kroppen. Finns det en genre som till sitt själva väsen är andlig så vill jag med bestämdhet hävda att det är black metal; även detta vet musiken och dess utövare om. Ofta, som hos Burzum eller Wolves In The Throne Room, formulerar sig andligheten som en naturromantisk  hednism, ibland med mystiska förtecken. Hos  andra, som Watain eller Gorgoroth, yttrar den sig som en teistisk eller ateistisk satanism. Individualism är ofta ett starkt inslag, främst inom den satansistiska grenen. Jag hade ganska länge svårt att fatta varför; en mer visuellt homogen massa än blackmetalhorden är svår att finna, scennärvaron saknar förgrundsgestalter, i ljudbilden är allting lika viktigt, texterna hörs inte och ofta kan ett band byta sångare utan att någonting förändras nämnvärt – själva sångstilen är liksom designad att vara utompersonlig, antimänsklig, avhumaniserad.

Reportageboken Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från 2011 innehåller material av ett slag jag knappast tagit del av förut. I femton långa kapitel får vi ta del av material insamlat under en lång tid av personer som levt nära metalscenen sedan 80-talet. Tonen är således  respektfull och i total brist på sensationslystnad; nyckelfigurer inom scenen tillåts ge svar på och utveckla sig om kontroversiella händelser, handlingar och trosuppfattningar. Satanismen är ett tema många förhåller sig till, på det ena eller andra sättet; mest fascinerande är det att läsa hur de uttalade satanisterna talar om sin religion, för ingen värjer sog mot ordet ”religion” trots att satanismen sedan Anton Szandor LaVey i 60-talets början varit en uttalat ateistisk trosinriktning.

Modern satanism rör sig alltså inte om någon sorts ”djävulsdyrkan”; i Gudens ställe sätts istället jaget, den egna individen (då ett simpelt ersättande av Gud med Satan bara skulle vara att ersätta en överhet med en annan). Ritualen, helst av det extatiska slaget, är av vikt då den är ett materiellt medel att införliva individen med övertygelse och egen styrka; vilket medel som helst är tillåtet i ritual, men sådana som ger kickar och extra intensifierade kroppstillstånd – narkotika, sex, självskador, starka känslor av vilket slag som helst – är premierade. Satan eller andra demoniska figurer ur religionen kan vara lämpliga att använda sig av härtillsvid, då människan låter sig påverkas av deras deras symbolkraft vare sig det finns några demoner på riktigt eller ej. Här finns förstås den första parallellen till black metal; själva hypertunneln, här i form av extatisk intensitet och förhöjda kroppstillstånd.

Den svarta flamman

Men det finns mer. I Blod Eld Död talar Jon Nödtveidt, förut sångare i Dissection och sedemera rituellt självmördad, i flera intervjuer om satanismens kosmiska konnotationer, sådana som lämnas därhän i LaVeys väldigt amerikanska popsatanism. (LaVey var ärligt talat inte särskilt djupsinnig. Eller spirituell.) För Nödtveidt är kaos den ursprungliga kraften, som finns överallt och genomströmmar allt. Kosmos är således ett problem; kosmos är kaosets ordnande, ett instängande av den eviga kaotiska kraften som endast kan befrias genom förstörelse. Människans problem är att hon existerar just som organism, som människa, och således begränsas av den mänskliga hjärnans rent fysiska förutsättningar.  Bortom den kosmiska ordningen finns kaos; ritualens mening (och således musikens, då black metal är magisk rituell musik), är att tränga bortom det vardagliga och sätta oss i samröre med det som finns utanför den vanliga mänskliga sfären. Den mänskliga komponent som svarar och söker sig mot kaos, och som således är denna satanisms motsvarighet till själen, kallar Nödtveidt för den svarta flamman. Flamman är beviset på att vi blivit individer, att vi börjat skilja oss från kosmos, och flamman söker kroppens, mänsklighetens och alltets förstörelse.

Watain, förra årets osannolika grammisvinnare, uttrycker sig på ett liknande vis. Deras faiblesse för förruttnelse, djurdelar och blod är ett sätt på vilket de tar fram en ständigt pågående del av verkligheten från skuggan och sätter folk i dess mitt. Förruttnelsen och avförmänskligandet, av-organismandet, symboliserar och visar på passagen från livet till det okända. Och, just det: omslagsbilden till Lawless Darkness föreställer en hypertunnel.

Black metal är en hypertunnel.

Är således hypertunneln satanistisk? Eller typ, är den logiska konsekvensen av ADHD att man blir satanist? Är det barn som idag förses med diagnosen (vilket antyder den neurala kompositionen som är tunnelns substrat) dömda att växa upp att bli superkonforma individualister som skär sig i armarna, dricker grisblod och ändar sina egna liv?

Såklart den inte är! Bara för att black metal är en konkret och förandligad instantiering av hypertunneln behöver inte detta betyda någonting. Vad den specifika black metal-andligheten lägger till är nämligen, just, individualismen, och med den – själen. Den svarta flamman är den kristna drömmen om en odödlig själ som förenar sig med sin skapare efter fullgånget värv. Satanismen är kristendomen uppochned, och tron att  man lyckats avsätta Gud genom att säga att man själv är sin egen gud och byta själen mot flamman är blott en fortsättning på den kristna logik black metal-satanismen säger sig förakta. Musiken skall vara en extatisk, destruktiv kraft, operationell i avorganiserandet av kosmos. Tunneln skall leda mot ett ursprungligt kaos och när man kommer ur den på andra sidan är man någon annanstans, i en himmelsk dimension.

Tunneln leder mot kaos; jag har skrivit det en massa gånger här på bloggen. Men själen tror jag inte på. Ingenting i tunnlandet säger att den finns; vad tunneln säger är att den den inte finns. Tunneln tar ut en ur individen, låter en tillfälligtvis närma sig det kaos som finns – inte bortom denna världen, utan i den, hela tiden. Kaos är inte något bortom kosmos – det finns här, alltid, men våra sinnen är konstruerade och tränade för att bortse från det (men i små portioner kan man närma sig det, och hypertunnlare kan det förmodligen lättare en neurotyper). Extatiska tillstånd är inte transcendentala och utomkroppsliga utan immanenta och hyperkroppsliga. Och de är tillfälliga. Tunneln har ingen bortre öppning genom vilken man kan träda till en annan välrd, utan är ständigt kvar i den här. Medvetandet och allt som kan (miss)tas för själen är inte heller något som begränsas av den mänskliga hjärnan – hjärnan är förutsättningen för att våra kroppar skall tro att de är medvetna. Var inte oroliga, kära föräldrar till ADHD-barn (alltså även mina egna föräldrar); hypertunneln går att använda till en massa konstruktiva och bra saker, den leder inte nödvändigtvis åt helvete. Jag tycker till exempel att den har givit mig en massa bra saker. Jag är älskad, bara det.

Jag tänker dock förtsätta äta black metal resten av livet.

h1

Mikrokalibrering en sommareftermiddag

augusti 27, 2012

Kognition. Visste ni det, att för biologerna Humberto Maturana och Francisco Varela är ”liv” synonymt med ”kognitivt system”? Det betyder ungefär: en livsform är ett självorganiserande och självreglerande system som för sin egen vidare existens i världen använder sig av utvalda drag från sin omgivning (kognition), en interaktion mellan en individ och dess miljö i vilken en ny värld frambringas; varje iakttagelse av världen är i sig skapande av den värld som iakttas, en aktiv handling i ett skapande snarare än ett passivt iakttagande av vad som redan finns där. Liv, varseblivning (kognition) och skapande (kreation) är samma sak.

Hjärnan är så kul. Den är liksom redan en själv, innan man hunnit dit. Då jaget kommer till platsen gör det så för att hjärnan hunnit med det där med kognition. En vacker dag skall jag skriva om Libets fördröjning, ett av mina favoritfenomen. Kognitionen liksom föregår det vi själva tänker på som vårt ”jag” – allt det vi upplever har vi i själva verket redan upplevt, eftersom kroppens fysiska kognitionsprocess tar mellan 0,2 upp till 1,5 sekunder – ALLT vi upplever har redan hänt. Den där lilla stunden mellan att det händer och att ”jaget” fattar att det hänt – eller egentligen, att hjärnan då det behövs frambringar jaget – är vad som kallas Libets fördröjning. Men det var inte det jag skulle berätta om nu; istället skulle jag ju berätta att jag och min unge varit på Orust i min mammas hus, och med en kamera modell avancerad, något jag inte är van vid att hantera.

Först var allting frid och fröjd och kaffe på terrassen, men sen började jag kolla på kameran. Vacker pjäs vad jag kunde bedöma, kamerahus stort som ett utedass och vad som för mina okunniga ögon ser ut som ett riktigt jävla livsbejakande objektiv. Jag tog några bilder på vad jag såg; huset och flaggstången, skogsbrynet. Lilleman som skuttar omkring med sin dockvagn på trädäcket. Lilla klippsluttningen, stenparti och pergolan med rosor som klättrar, sånt som man tycker är snyggt då man är på landet.

Men sen var det som om det blev tråkigt att liksom bara titta på sånt man brukar se och bara avbilda det, om än med en aldrig så förnämlig kamera. Jag sögs aldrig riktigt in i det, linsen blev bara som något som fjärmade. Sen gick det aldrig riktigt att få in så mycket som jag ville i bilden; för att växthuset skulle komma till sin rätt skulle det vara bäst om man också fick in lillstugan i bilden, och skogsbrynet behövdes för kompositionen, men då funkade varken skärpan eller linsens vidd och jag hade liksom känslan av att det inte gick att få till det som det verkligen kändes som då jag själv satt där och som var det jag ville spara med bilderna. I stället för att backa började jag då istället krypa närmare saker. La mig först ned på träterrassen för att få en bra vinkel på gräset som växte upp vid dess kant; upptäckte att ådringen i plankorna faktiskt var alldeles speciell. Tittade på plankorna genom objektivet. Zoomade; en dykning rakt ned i fibreringens fantastiska evighet. Tog bort kameran och tittade på plankorna: alldeles vanliga träplankor. Genom linsen, ännu närmare: fantastiskt. Tusen färger, ljusets spelande över träets textur, årsringarna som blev fler och mer intrikat omfamnande varandra.

Resten av eftermiddagen tillbringades i ett fantastiskt resande över ytor jag knappt fattat fanns. Två centimeter ifrån den mossbeklädda granithällen sögs jag genom kameralinsen ut över en urskogsbeklädd mångtusenårig tundra där kontintdriften och mossbeväxtnaden gled in i och över varandra, och jag var där nere, mitt i alltihop. Den aggressiva dramatiken i det landskap som breder ut sin taggiga yta i frakturen på en av stormen bruten trädstam; lavars framvällande över en svartnad björks bark, grottor av spindelväv där ljuset bryts, studsar och reflekteras tusen gånger före det landar som ett svagt dis på den perforerade släta ytan där stammen blottlagts.  Myllret mellan blåbärsriset och granbarren, den majestätiska skönheten i teglets textur två centimeter ifrån dess lerröda yta, som genom linsen lika gärna kunde varit tusen kilometer ovanför. Ett svindlande virrvarr på komposten där livet och döden slingrar sig om varandra mellan och genom ådringen i de torra löven där ordning fjättras av kaos och kaos sprängs av ett minutiöst ordnande. Ytorna upphör att vara ytor och blir hela universa, mikroinstanser av världsalltet där hela kosmos redan finns inneslutet; det grekiska ordet kaos (χάος): den plats som innesluter allt som kommer att finnas.

Själva min kropp var vid det här laget mest ett ganska jobbigt och stort bökigt bihang vars uppgift var att transportera omkring det som egentligen var jag där i mina kosmiska resor över villatomtens arkipelagiska utbrott av fantasm på mikronivå. Varje förflyttning blev ett brott i mikrolivets egna kontinuitet och behövde bara bli gjort så snabbt som möjligt. Kamerans förmåga att begränsa synfältet och välja ut nya strukturer av verklighet, nya världar att fambringa med det kognitiva  system den bildade tillsammans med mitt högra öga, min hjärna och min kropp – plötsligt var det som om jag inte kunde komma nära nog, och ju närmare jag kom, desto närmare ville jag. Sen var det dags att sluta upp och ta en skogspromenad i eftermiddagssolen.

Det var helt galet. Då jag lagt bort kameran och var tillbaka på min kropps normala nivå – den biologiska mesonivån – så kunde jag inte sluta se detaljerna ändå. Då jag tittade in i ett snår tre meter från grusvägen meter ville ögonen fortfarande se varje ojämnhet i barken, varje skugga den kastade över barklagret under, varje frö som letade sig fram där och varje myra som kröp över stammen. Samma sak med grusvägen själv, samma med vattenpölarna i vägens många gropar där skuggorna spelade mot himlen där ovanför. Min syn var liksom helt kalibrerad mot detaljer och ekologiska samspel över ytstrukturer, och det tänkte den fortsätta vara. Jag hade en lättare mesosvindel i säkert en halvtimma, och viljan att verkligen se allt de såg satt kvar i ögonen  i timmar. Då jag lämnat kvar lilla pojken hos farmor i sommarhuset och satt mig på en buss framåt kvällen valde jag att läsa en bok (sällsynt!) istället för att som vanligt titta ut igenom fönstret för att ha något nära att hållla ögonen på. Så hoppade jag av bussen, gick igenom stationen och travade kavat ut på Drottningtorget.

Och så kommer det konstiga; det var som om stadens buller, dess ljud som smälte samman miljontals ljud till ett gemensamt dunder, dess hårda artificiella, väl avgränsade ytor av stål och betong och dess vinkelräta, välordnade geometri innebar  vila. Hela myllrandet, det som vanligtvis brukar störa mig, fanns där förvisso – människor, spårvagnar och spår, reklamskyltar och allt det där. Men det utspelade sig liksom på min egen kognitions nivå. Stadens antiseptiska skräck för alla livsformer som är mindre än en decimeter gjorde att jag kände ett kognitivt lugn. Alltihopa stämde igen.

Jag lämnade kameran där hos mamma på Orust, hon kommer och lämnar tillbaka både den och min lilla pojke imorgon eftermiddag. I kameran finns det några hundra bilder. Några av dem kommer jag nog rätt säkert att lägga upp här.

h1

Diagnostik, fraktalmagi

augusti 24, 2012

Hej hej, nu blir det introspektion igen! Det var väl kul för mig tycker jag, och naturligtvis rena festen för er, alla jävlar är ju mest av allt intresserade av just mig och mina djupa tankar om varför jag är som jag är. Håll till godo, era gamar!

Det har behövts mig ett tag för att fatta vad ADHD är, eller hur det kan bli begripligt för mig. OK, en diagnos, visst, men det är liksom bara ett ord. Vad är ”en diagnos”? En diagnos är i sig inte en sjukdom, ett handikapp, en förmåga eller något sådant alls; det är inte heller en läkares konstaterande av befintlig sjukdom. Den enda definition som jag kan se fungerar är denna rätt fina från svenska Wikipedia om teknisk diagnostik;

Teknisk diagnostik är att från givna insignaler, utlästa givarvärden och en modell av hur systemet uppför sig i dess olika tillstånd bestämma i vilket av tillstånden ett system befinner sig

…alltså en definition som koncentrerar sig på ett rent fungerande och – åtminstone på definitionsplanet – bortser från de exempel fungerandet genererar. Det mest abstrakta är ofta det mest konkreta. Annars är det helt enkelt inte abstrakt nog.

Att den betecknar en verklighet är förstås ställt bortom tvivel, men det finns ett uppenbart problem i att just ADHD-diagnosen egentligen bara är en sammanställning av ett antal brister hos den diagnosticerade, att den vägrar se något utanför dessa brister. Ser man sig omkring bland diagnosticerade personers berättelser blir det dock klart att det finns en uppfattning inom gruppen om att tillståndet är betydligt vidare och innehåller mycket mer än bara uppmärksamhetsbrist med hyperaktivitet (diagnosens svenska namn). Hypertunneln är en av de sakerna. Just hypertunneln är mitt ord, men historien finns hos många fler.

Vad är hypertunneln? Det är ett av de namn jag givit vad jag alltid tänkt på som en av mina definierande förmågor. Det är förmågan att smälta samman med en uppgift eller upplevelse till den grad att man glömmer sig själv. Det är en tendens att vilja ge sig själv till något utanför det egna medvetandet och den egna kroppen. Det är att följa något större, att ansluta. Det kan röra sig om vad som helst; i mitt fall har det oftast handlat om musik, mode, filosofi, konst. Att det blivit just sådana saker har jag tolkat i termer av min psykologi; att det är lättare för mig att ge mig till något som saknar en given lösning. Jag har tänkt på mig själv som en estet; en som ägnar sig åt att ansluta till, följa, sammansmälta med och förfina en typ av uttryck som saknar egentlig praktisk tillämpning. Jag har alltid tänkt att jag nog är väldigt kreativ, men att det är ett problem att vara det. Samhället eftersöker knappast kreativa människor, trots 00-talets glada kreativitetsvurmande; snarare premieras folk som förmår att arbeta reaktivt; man utgår från ett givet ”problem” som måste läsas, sen försöker man finna en lösning till det.

Det där med att sätta upp tunneln och vara i den kräver mycket kraft. Det är också det enda sättet jag upptäckt att jag på allvar kan engagera mig i något; kan jag inte tunnla så kan jag inte lära mig något, hålla mig vaken, fungera kroppsligt eller mentalt. Jag har somnat på möten sedan jag var 14 (innan dess klättrade jag på väggar istället). Det som är tunnelns största kraft i vissa lägen är alltså samma sak som ger dess största svaghet. Det är som om det finns en tröskel för vilka aktiviteter jag kan ge mig till; att tunnla med varje uppgift som ställs framför mig skulle kräva mer energi änn vad vilken människa som helst skulle mäkta med. Att vara tunnelmänniska kräver mycket vila, betydligt mer än för den neurologiskt mer grovkalibrerade normalmänniskan. Det rör sig helt enkelt om att energin inte kommer i ett jämt utflöde utan liksom i kataklysmer, och att det inte resulterar i en jämn utkomst av promemorior och protokoll utan i fyrverkerier och kaskader av fyrvekerier och kaskader. Mmmmmm.

Jag tror att jag börjar närma mig nån sorts för mig acceptabel förståelse av vad ADHD är. Jag tycker förstås fortfarande att det är spännande att ge mig in i nya områden som medicin och biologi och sånt där, men vad som börjar framstå är något mycket vidare, abstraktare. Och det är i min värld när man lyckats utplåna exemplen som man börjar nå något äkta, då allt kött och klägg och smågrejs som står i vägen för det rena fungerandet skalas av som något så vackert som ett rent fungerande framstår; tunneln är vidöppen. Jag har också hittat på rätt många ord (man är tvungen att hitta på om de gamla är skitdåliga, vilket bevisas av själva idén om ”sjukdomen ADHD”); hypertunneln, närminnesskugga, aioskopi och så vidare. Det torde ge näring för en hel del bra tänkande inom andra domäner än det som rör bara själva min egen hjärna. Om man nu vill gå andra vägen, från exemplena till det abstrakta: de där orden har motsvarigheter i historierna från andra med diagnosen också. Jag är inte fel ute; hypertunnelns insida hänger medelst dess specifika sätt att moderedra energi samman med dess utsida. ”Fördelarna” är samma som ”nackdelarna”, eller åtminstone är de utkomster som givs i olika kontexter effekter av samma fungerande.

Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.