Archive for the ‘Uncategorized’ Category

h1

Bloggtips: Anarkoautism

oktober 14, 2015

Vad håller jag på med egentligen, som tar all tid från mitt bloggande? Är jag inte intresserad av neurogrejen alls längre?
Jovars, men den får inte mycket utkomst i bloggande, som nog märks. Det visade sig vara svårt att tänka radikalt under 2014 och första hälften av 2015, då jag jobbade med psykiatriutveckling som projektledare. Visst är det ganska bra att kunna tänka normkritiskt även som tjänsteman på psykiatriområdet, men ganska snart insåg jag en sak: de överläkare, professorer, klinikchefer med mera som jag arbetade med har just inte mycket annat att hålla sig i än normer. De diktat som ges i DSM och andra diagnosmanualer är de yttre ramverk inom man måste hålla sitt arbete. Alltså kom mitt jobb att handla om, inte att försöka förstå bakom och runtomkring kategorierna, utan i stället förstå dem som det nödvändiga ramverk som behövs för att kunna föra ett nationellt psykiatriarbete där vården får en åtminstone någorlunda likartad standard landet över. Och, förstås, att denna standard är avpassad efter riktiga människors behov snarare än att tillfredsställa formella riktlinjer som ges i en amerikansk diagnosmanual.
Som tur är har det ju funnits saker ni kan läsa om neurodiversitet och besläktade områden även om jag hållit käften i ett år. Den som är intresserad av ämnet följer förmodligen redan Pemer och Trollhare. Båda dessa bloggar har dock ungefär samma uppdateringstakt som Hypertunneln, dvs. inte speciellt hög. Vad läser man i stället?
En blogg som dök upp för bara några månader och som redan är min svenska favoritblogg är Anarkoautism, med den bedårande parollen/taglinen ”ingen revolution utan utopisk autism”. Bloggen uppdateras i rasande fart och författas av vad jag uppfattar som en verkligt fri ande. Vilket ämnet som avhandlas än är kan läsaren räkna med en välförfattad text med egen vinkel och ett självständigt anslag vars like är svårt att finna bland svenska bloggar. De senaste posterna, 19 saker de inte berättar om autism del 1 och del 2, behöver du läsa. Jo, du behöver det, autist eller ej.
Seså, häng nu inte kvar på den här gamla begravningsplatsen för neurodiversiva idéproduktioner längre än nödvändigt! Iväg med er istället och läs om vad de inte berättar om autism på någon annan plats än Anarkoautism.

h1

Essä: DUNKELLJUS. En vernissageskrift till Peter Ecchers utställning CLAIROBSKYR

november 14, 2014

DUNKELLJUS

En vernissageskrift till Peter Ecchers utställning CLAIROBSKYR, 22 november – 14 december på Konstepidemin i Göteborg

Av Jakob Wenzer

 

Peter Eccher och den dolda ljuskällan

Peter Eccher har genom hela sitt konstnärskap arbetat med teman som befinner sig i gråzonerna strax utanför de gemensamt överenskomna kategorier som utgör den verklighet vi alla delar. Sedan sin tid på de förberedande konstskolorna under 1990-talet, sedan under 00-talets tid på Kungliga Konsthögskolan, därefter i texter, utställningar, föreställningar och enskilda verk har Ecchers intresse riktat sig mot de områden som ligger i skuggan av det rationella, inordnade och artikulerade. Intresset har hela tiden tagit sig uttryck i ett undersökande, ett tentativt trevande i ett dunkel där de befintliga ljuskällor som funnits stått strax utanför Ecchers och vår egen egen rumsliga härvaro.

Varför blir helt ordinära hyreslägenheter från miljonprogrammet plötsligt invärtes täckta av sot? Vilka krafter är det som mobiliseras då människor plötsligt lämnar sina trygga liv för att följa en politisk agitator eller en karismatisk kultledare? Vad uppnår statliga tjänstemän genom att arbeta med medier och ockultister, och som varit omöjligt att uppnå med rationellt godkända metoder? Eccher har arbetat med att framhäva och avbilda föremål som funnits infogade i svunna tiders vetenskapliga eller medicinska paradigm men som idag framstår som obegripliga eller barbariska. Han har uppehållit sig vid sådana psykotroper som återkommer både i äldre tiders folkmedicin och i modern, vetenskapligt baserad klinisk verksamhet. Han har använt moderna metoder (utredningar, rapporter) för att undersöka det oförklarliga eller i folktradition befästa. Han har likaså gjort det omvända; medelst magiska eller folktraditionella metoder (blodsmagi, ordmagi, agnostiska kaosbesvärjelser) undersökt det mondäna och välbekanta. Han har experimenterat med vad som händer när sinnesinformation från de olika domänerna blandas; hur ljud ges fast form, hur bild låter, hur de fyra traditionella elementen hör samman med de faser som finns paradigmatiskt nedlagda i den moderna fysiken, hur detta kan ges gestalt med den mänskliga kroppen. Områdena är sådana där orsaken till vad vi ser är höljd i dunkel och undersöks från en plats eller tid där endast dess effekter kan iakttas. Området är magikerns, men metoden konstnärens.

Konsten och magin

Ett så konsekvent undersökande av det okändas ytor och det obegripligas fungerande utförd av en konstnär ställer oundvikligen till slut frågan: vad är magi egentligen? Finns det några gemensamma ytor mellan magin och konsten? Både konsten och magin värjer sig, på sina respektive sätt, mot att låta sig definieras och förklaras rationellt. Båda begreppen betecknar en verksamhet, en riktad mot att skapa något ur ingenting. Båda bör de också med sig en smak av det mystiska, det som inte skall kunna förklaras helt. Men det finns även skillnader mellan konstens verksamhet och magins – skillnader som handlar om sådant som verksamheternas mål, motiv och förhållande till det etablerade samhället.

Konsten idag handlar primärt vare sig om att söka det sköna, att avbilda något eller att vara säljbar. Snarare är konsten ett fält som är besläktat med forskningen, i en strävan mot att visa vägen mot nya uttrycksformer snarare än att finna sig i de former traditionen föreskrivit. Då strävan i sig här ofta förefaller vara målet, snarare än – som hos forskningen – dess resultat, så är sällan vinsten med denna konstens stävan påvisbar, vare sig i samhällsekonomiska termer, i publikt bifall eller ens inom konstens egna paradigm. Dock är konsten beroende av att det finns ett konstbegrepp, eftersom själva begreppet konst, hur det nu än definieras, ger utrymme för just sådana undersökanden som saknar ett definierat mål annat än strävandet, experimenterandet och skapandet, blandandet samt uppbrytandet av uttrycksformer. Utan ett samhälleligt konstbegrepp, ingen samhälleligt subventionerad konst. Konstens förhållande till begreppets definierande är således dömt att vara ständigt ambivalent, formulerat ur konstens beroendeposition till etablissemanget.

Magins teoretiker och praktiker, å andra sidan, är oftast inte nämnvärt intresserade av hur dess begrepp definieras uppifrån. Det senaste århundradets mer framträdande magiker, sådana som Aleister Crowley och Anton Szandor LaVey, vara ofta noga med att definiera magi som att det rör sig om varje möjlig händelse som uppstår till följd av den mänskliga vilja. Förvisso är detta en definition som är formulerad i polemik mot den kristna traditionens betonande av kollektivet på individens bekostnad. Viljekraft och individuell dådstyrka kontrasterar underkastandet av församlingens bästa och en överordnads vilja. Liknande förståelser av magisk praktik finns dock även i moderna magiska traditioner som istället för individualism betonar alltings sammanhörande. Viljan och agerandet i harmoni med detta viljande är början till den magiska handlingen, vare sig traditionen är antikristen eller holistisk. Och det viktiga för magikern är inte att förstå hur en händelse kan förmås att börja äga verklighet, det är att man kan göra det. Vad ett utanför stående samhällsetablissemang tycker om saken är knappast intressant för praktikern, då det inte är statliga medel som driver utvecklingen av den magiska praktiken.

”Magi” är i sig ett begrepp som tillsatts ur ett annat perspektiv än ur den utförande praktikerns eget, besläktat som det är med uttryck som ”folktro”, ”vidskepelse” och ”skrock”. Historiskt uppstod det starka avskiljandet av vissa verksamheter och uppfattningar såsom magiska i och med upplysningen, i samma rörelse som religionen uppställdes som motpol till vetenskapen. Under medeltiden var distinktionen meningslös, magin var en del av samma fält som vetenskapen tillsammans med alkemin och astrologin. Under sekulariseringen åtskildes fälten och magin började ses som religionens undersida, båda motsatta naturen och de logiska kausala regler som där gällde. Och ju längre historien därifrån framskrider, ju viktigare statens åtskiljande från kyrkan blir och ju mer rapportering, utvärdering och evidensbasering som måste in i varje moment av den offentliga förvaltningen, desto skarpare blir skiljelinjen mellan det rationellt legitima och det förnuftsvidriga, abjekta. Och det är här Peter Eccher äntrar historien.

Folkhemmet och mörkret

2011 samlade Eccher 24 konstnärer och forskare för att tillsammans författa en uppföljning till Konsumentverkets utredning Nedsvärtning i bostäder: slutrapport 1977:1. Förlagan är en utredning av ett fenomen till vilket ingen rationell förklaring presenterar sig: bostadslägenheter har plötsligt, helt eller delvis, inifrån täckts med sot. Ärendet har hamnat på Konsumentverkets bord i egenskap av hyresgästintresse: hade hyresvärden kunnat förhindra detta? Vad händer med marknadsvärdet på bostaden? Vem är ansvarig – vad täcks av försäkringarna? Vem skall betala för de psykiska påfrestningar saken innebär för hyresgästerna? Svenska konsumentmyndigheter har härvidledes ägnat några decennier åt att väga, mäta och analysera medborgaren i dennes egenskap av konsument  för att kunna skapa väl vederlagda, med forskning framtagna standardiserade format för människan och hennes behov.  Hela det svenska folkhemmet skall anpassas utifrån denne standardmedborgares mått och de faror av vilka hen hotas. Men då har man förstås också tänkt sig att farorna skall vara rätlinjiga och linjära, eller åtminstone begripliga.

En utredning tillsätts för att utröna var ansvaret för den oväntade nedsvärtningen ligger, men då fenomenet tycks oförklarligt bordläggs Konsumentverkets ärende efter slutrapportens publicerande, med efterlysning om vidare framtida utredande av den mystiska nedsvärtningen. Efterlysningen ligger obesvarad fram till tidpunkten för Ecchers projekt, som således ges namnet Rapport 2012:1. Rapporten har ett subjektivt anslag, till skillnad från förlagan, men dess grafiska presentation vid vernissagetillfället imiterar Konsumentverkets gamla rapport i layout och typsnitt.

Konsumentverkets rapport är som ett konstverk i sig; ett lite vemodigt dokument över en på rationalitetsgrunder vilande välfärdsstat som valhänt försöker begripa sig på ett oförklarligt och upprepat fenomen, och som presenterar saken i rapportform med diarienummer och allt. Så har den också en egen monter på den utställning som visar upp Rapport 2012:1. Men förutom sitt metaforiska värde associerar den också till något annat; det in i folkhemmet framvällande mörkret kunde vara något ur den mystiske iranske filosofen Reza Negarestanis bok Cyclonopedia från 2008. Hos Negarestani håller världen hela tiden på att äta upp sig själv inifrån, står i ett konstant tillstånd av kreativ förruttnelse, är fylld av hemsökelser, mytologiska väsen och begrepp från persisk demonologi. Svärta och mörker betecknar inte frånvaron av något utan antar snarare en egen, positiv form: forsar fram, översvämmar, tar över. Innerst i Negarestanis prosa finns en sorts modern animism; allting har ett levande, även döendet innebär levande, varje objekt på någon som helst nivå av verkligheten har ett påverkande, konstruktivt driv, men dess egentliga essens är undandraget från det reella. Utan att göra anspråk på att vara andlig har Negarestanis filosofi magiska konnotationer.

Liksom hos Negarestani är inte heller Ecchers ambition att egentligen finna en förklaring till det supernormalas närvaro i våra liv, utan snarare att använda svärtans egen kraft och förmera den. Liksom Negarestani infogar mörkret i en kreativ filosofi med ontologiska ambitioner blir svärtan för Eccher något som används för att skriva fram en ständigt sig själv utvecklande konstnärlig filosofi eller filosofisk konst. Även om människor förekommer överallt i Ecchers konst – vanligtvis med verkliga intervjuade eller historiska personer som förlagor, som sig själva eller som karaktärer – så är det inte de som är konstens huvudpersoner. Snarare är de punkter där vi kan iaktta var mörkret trängt fram ur sin parallelldimension och skapat frakturer på en välordnad och strukturerad vardagsvärld. Ibland, såsom alla de personer som intervjuats inför verket Whitechapel Solna (2009), som vittnen. Ibland, såsom i verket Tesla Girls (2003) är de istället själva lokus för framträngandet. De befolkar alla en värld där allt är beräknat, inrutat och strukturerat, men där en kaotisk och oberäknelig kraft från en värld som tycks gömma sig inuti den tidigare oavlåtligen får den att spricka eller rämna.

Att besvärja det medborgerliga varseblivandet

Så vad säger detta om Peter Ecchers position på konstfältet idag? Som konstaterat har samtidskonsten sällan ambitionen att vara direkt skön, nyttig eller lönsam. Så ej heller Ecchers. Efter några decennier av postmodern konstanalys står vi där nu dessutom med en deprimerande och defaitistisk definition av konsten som i stort sett går ut på att det som konstinstitutionerna behandlar som konst, det är konst, vad det än är eller ser ut som. Just att vara konst är också dess enda uppgift och hela legitimitet. Det är ju dock synd att glömma att det även finns andra röster än de postmoderna. Konsthistorikern Suzy Gablik talar i boken The Reenchantment of Art (1991) om hur konsten faktiskt skulle kunna ansluta till en andlig dimension igen, efter åren av demystifierande av konstens uppgift och avgenialiserande av konstnären. Konsten kunde formas till ett verktyg att gå bortom vår tids övertro på det rationella och dess begränsande struktureringar, att skapa nya gemensamma bilder och narrativ, förnya och vitalisera allas vår koppling till den kollektiva drömkroppen.

Kanske är detta vad Eccher tar på sig att göra? Att använda våra gemensamma välfärdssamhälleserfarenheter för att skapa nya sagor, där även det kaotiska, okända har en funktion och en plats, där vår mänsklighet installerar våra respektive själv precis jämte läckor där det okända strömmar fram, och att detta är vår existentiella lott. Alla lever vi på randen. Det är mörka sagor, men de är våra, de är gemensamma och de är framsprungna ur samma jord som det Folkhem som det Socialdemokratiska arbetarpartiet, sten för sten och diagram för diagram, byggde upp under efterkrigsåren och på vars ruiner vi idag byggt våra hus.

Och kanske är det nu det är dags att erinra författaren Alan Moores egna ord, från en intervju från 1993 då han precis beslutat sig för att inte längre bara titulera sig ”seriemanusförfattare” utan att addera den överställda titeln ”ceremoniell magiker”. Det en magiker gör, enligt Moore, är primärt att ändra människors perception av verkligheten. I alla tider, på alla platser, i alla mänskliga andliga sammanhang är detta den verksamhet som varit magikerns område och uppgift.

Är det möjligtvis ändå så att Peter Eccher är en magiker?

Epilog: Utställningen Clairobskyr

Efter att i många år ha undersökt det kändas och det möjligas gränser har konstnären Peter Eccher lämnat den gemensamt bestämda verkligheten för att gå in i den separationsfas med vilken varje rituell övergång måste börja. I utställningen CLAIROBSKYR rapporterar han inifrån ett meningsskapandets limbo, ett där de sinnesdomäner som strukturerar konsensusverkligheten börjat glida över i varandra och byta funktion; ljud ges fysisk form, ljus utplånar snarare än upplyser, en eventuellt existerande andevärlds uttryck lämnar reella spår som tvingar fram nya teknologier, verktyg som en gång haft en tydlig funktion föreslår nya – ännu knappt begripliga – användningsområden. Utställningens teckningar, texter, filmer och skulpturer dokumenterar ett alkemistiskt forskningsarbete där konstnären närmar sig de mer grundläggande skikt av vår verklighet utifrån vars grammatiska mönster såväl det rationellt framplanerade folkhemmet som detta folks magiska föreställningar och praktiker struktureras

Ecchers utställning CLAIROBSKYR redovisar undersökandet av verklighetens magiska grammatik. Utställningen utgör fas två av den process där Eccher underkastar sig esoterikens strukturerande logos. Framtiden kommer att visa en konst såsom den ser ut då den alkemistiska/konstnärliga initianden återförts från liminalitetens synestetiska transformatorium till den gemensamma verkligheten, med ny kunskap och med nya metoder.

 

h1

Dunkelljus

november 12, 2014

Jag skrev en essä till en vän. Vännen heter Peter, essän handlar om hans konstnärskap och presenteras i anslutning till hans utställning Clairobskyr på Konstepidemin, Göteborg. Vernissage 22 november. Och essän heter Dunkelljus och kan läsas här.

h1

Post 100: Astrologisk politik

september 26, 2014

Var din egen
Var en stjärna
Du är en stjärna
Du är allas stjärna

Vet du vad samhället är?
Samhället är summan av allas våra existenser
Samhället blir dock en egen enhet, med egen gravitation
Då vi är samhällets massa, kan vi påverka hur dess gravitation verkar
Denna påverkan kallas politik
En av många möjligheter till politik är demokrati

Vet du vad demokrati är?
Demokrati är nödvändigheten inflytande för alla minoriteter
Demokrati är möjligheten för alla att få det så bra som samhället kan ge utrymme för
Då var och en av oss finns med i många minoriteter, bör vi försöka kartlägga dem alla
Ingen majoritet får förrycka minoriteten – då är det en diktatur, majoritetens diktatur
Vi måste de många, överlappande minoriteternas demokrati

Vet du vem medborgaren är?
Medborgaren är du, odelbar och exceptionell
Men varje medborgare finns ändå med i många minoriteter OCH majoriteter
Allas våra handlingsutrymmen begränsas endast av hur våra handlingar får effekter för andra
Medborgaren är aldrig isolerad, alltid del av många kollektiv
Inom en demokrati förstärker kollektiven varandra, i en diktatur förtrycker de varandra

Du skall inte behöva kämpa för att ha rätten till rörelsefrihet som inte går ut över annans
Denna frihet skall ingå i demokratin
Så länge den inte gör det har vår kamp en demokratisk strävan
Det är då du måste veta i vilka minoriteter och majoriteter du ingår
Politiken är nämligen uppbyggd av minoriteter och majoriteter
De är politikens villkor

Men du, innerst är du mer än alla de där minoriteterna och majoriteterna i vilka du ingår
Ditt eget väsen är artfrämmande från dina politiska medlemskaps olika positioner
De politiska identiteterna struktureras på ett ideologiskt, tvådimensionellt fält
Men en stjärna fyller alla sina egna dimensioner
Mångfaldigar dem då dess energi når den från an annan stjärna
Är alltid mer än sig själv,

Outgrundlig oändlig och absolut singulär

h1

Tid för germansk esoterik

augusti 31, 2014

Den senaste veckan har jag inlett två projekt som liksom är i gränslandet mellan konst och nåt helt annat. (Vad något är som är ”helt annat” än konst, som ju i sig liksom är det som inte fyller någon annan, mer praktisk funktion, är en nog så spännande diskussion som härmed lämnas till eftervärlden.) Slumpen, gud, jultomten, det undermedvetna eller vem det nu är som tillser att vissa saker i ens liv sammanfaller, har ordnat så att båda projekten är tillsammans med andra generationens germaner med ockultism som intresseområde. Man kan tycka att det är konstigt, inte minst givet att jag själv inte har tyskar i min släkt och ej heller ägnat särskilt mycket tid åt obskyr andlighet (med dessa två som prominenta undantag). Förmodligen har jag dock själv sökt mig just till magiintresserade tyskbarn på konstområdet. God knows why.

Peter har bett mig att skriva en text till en annalkande utställning. Jag har varit vän med Peter sedan 1989 då vi var både klasskamrater och delade vår första egna bostad med två andra tonåriga snorungar. Ända sedan konsthögskolestarten har Peters konst kretsat kring det oförklarliga, gärna med den helt oavsedda konsekvensen att han själv drabbas av diverse mer eller mindre spektakelartade olyckor. Peter har till exempel i sin konst svärtat ned en lägenhet med sot (och närapå kortslutit Konstfacks elnät genom nedsotning av elkontakter), odlat vallmo i sin lägenhet (vilket närapå förgiftat honom), satt sig in i karismatiska kultledares psyken (med depression och ångest som följd) et cetera, et cetera, et cetera. Som en del av det verk i vilket jag medverkar har han tatuerat sig med grafiska avbildningar av magiska örtväxter ur den svenska floran. Tatueringarna har förstås blivit inflammerade, så Peter äter just nu antibiotika och har bandage runt armar och bål. Som ni fattar kommer det att bli nåt jättebra av det hela.

Otto känner jag sedan tiotalet år då han började forska i design här i Göteborg. Jag blev löjligt inspirerad av Otto, för han gör om allting. Hans grej då var att sy om kläder och nätpublicera manualer om saken. Jag, som också gillar att göra om saker, började omedelbart göra om alla mina kläder. Jag fattade att man kunde och fick göra så. Jag har efteråt tänkt att det var väldigt konstigt att jag inte visste om det tidigare, men så var det i alla fall. Ottos projekt brukar ofta kombinera element som hemslöjd, svart magi, materialistisk biofilosofi. Ni kan ju roa er med att försöka förstå er på vad festen Lucia Obscura, arrad av mig och Otto inom projektet Old is the new black, är för något. Precis vad jag och Otto kommer att göra vet man inte ännu precis, men det kommer att innefatta ljudskapande och svenska 1800-talsmystiker. Vi har lokal fixad och har redan börjat beställa en massa material.

Vän av ordning kan inte låta bli att påpeka att Peter faktiskt inte är andragenerationens tysk utan halvösterrikare med två pass, medan Otto är kvartstysk. Ja.)

h1

SPK bilder

mars 14, 2014

Trots att jag personligen ibland kan ha synpunkter på den patologiserande vokabulären finns det verkligen ljuspunkter under många av konferensens sessioner. Då praktikerna talar är koncept som komplexitet och personcentrerad vård framträdande, likaså en varning mot att se de differentierade diagnoserna i DSM5 som något som direkt motsvarar verkligheten.

h1

SPK, andra dagen.

mars 14, 2014

Minns ni SPK? Det var ju en gång i tiden en förkortning för Sozialistiaches Patientkollektiv, vilket var en revolutionär aktionsgrupp bestående av psykiatripatienter. Deras verksamhet bestod främst i att träffas och diskutera hur mental sjukdom var en produkt av det kapitalistiska samhällssystemet, och hur deras egna psykiska avvikelser kunde användas som vapen mot detsamma. SPK betraktas som e vital del av 60- och 70-talens antipsykiatriska rörelse, som ifrågasatte den vid tidpunkten framväxande biologistiska psykiatrin.

Om SPF, Svenska psykiatriska föreningen, minns SPK vet jag inte, men jag hoppas nog att det är en besynnerlig slump snarare än en vitsig men cynisk referens att deras årliga konferens även den bär namnet SPK, Svenska Psykiatrikongressen. Den avslutas idag på sin tredje dag, och yours truly är på plats. Varför? På grund av mitt uppdrag att undersöka möjligheter för patienters inflytande över den psykiatriska, närmare bestämt den del av vården som utgörs av de kvalitetsregister som just nu håller på att introduceras som styrmedel.

SavedPicture-201431482919.jpg

Här minglar jag  alltså runt bland läkemedelsföretagens reklammontrar, äter det godis de bjuder på och tar del av de egenproducerade informations- och utbildningsmaterial de skälva tillhandahåller om de psykopatologiska tillstånd de själva indirekt är med och definierar. Ursäkta min raljerande ton här, men som patientföreträdare är det inte alldeles givet positivt att se hur nära kopplingarna är mellan den psykiatriska professionen och den utomordentligt mäktiga multinationella läkemedelsindustrin. Och någon sorts ironi finns ju också i situationen. Jag. Patientmedverkan. SPK. Alltsammans inramat av en situation vars villkor, åtminstone delvis, ställs av Big Pharma.