h1

Essä: DUNKELLJUS. En vernissageskrift till Peter Ecchers utställning CLAIROBSKYR

november 14, 2014

DUNKELLJUS

En vernissageskrift till Peter Ecchers utställning CLAIROBSKYR, 22 november – 14 december på Konstepidemin i Göteborg

Av Jakob Wenzer

 

Peter Eccher och den dolda ljuskällan

Peter Eccher har genom hela sitt konstnärskap arbetat med teman som befinner sig i gråzonerna strax utanför de gemensamt överenskomna kategorier som utgör den verklighet vi alla delar. Sedan sin tid på de förberedande konstskolorna under 1990-talet, sedan under 00-talets tid på Kungliga Konsthögskolan, därefter i texter, utställningar, föreställningar och enskilda verk har Ecchers intresse riktat sig mot de områden som ligger i skuggan av det rationella, inordnade och artikulerade. Intresset har hela tiden tagit sig uttryck i ett undersökande, ett tentativt trevande i ett dunkel där de befintliga ljuskällor som funnits stått strax utanför Ecchers och vår egen egen rumsliga härvaro.

Varför blir helt ordinära hyreslägenheter från miljonprogrammet plötsligt invärtes täckta av sot? Vilka krafter är det som mobiliseras då människor plötsligt lämnar sina trygga liv för att följa en politisk agitator eller en karismatisk kultledare? Vad uppnår statliga tjänstemän genom att arbeta med medier och ockultister, och som varit omöjligt att uppnå med rationellt godkända metoder? Eccher har arbetat med att framhäva och avbilda föremål som funnits infogade i svunna tiders vetenskapliga eller medicinska paradigm men som idag framstår som obegripliga eller barbariska. Han har uppehållit sig vid sådana psykotroper som återkommer både i äldre tiders folkmedicin och i modern, vetenskapligt baserad klinisk verksamhet. Han har använt moderna metoder (utredningar, rapporter) för att undersöka det oförklarliga eller i folktradition befästa. Han har likaså gjort det omvända; medelst magiska eller folktraditionella metoder (blodsmagi, ordmagi, agnostiska kaosbesvärjelser) undersökt det mondäna och välbekanta. Han har experimenterat med vad som händer när sinnesinformation från de olika domänerna blandas; hur ljud ges fast form, hur bild låter, hur de fyra traditionella elementen hör samman med de faser som finns paradigmatiskt nedlagda i den moderna fysiken, hur detta kan ges gestalt med den mänskliga kroppen. Områdena är sådana där orsaken till vad vi ser är höljd i dunkel och undersöks från en plats eller tid där endast dess effekter kan iakttas. Området är magikerns, men metoden konstnärens.

Konsten och magin

Ett så konsekvent undersökande av det okändas ytor och det obegripligas fungerande utförd av en konstnär ställer oundvikligen till slut frågan: vad är magi egentligen? Finns det några gemensamma ytor mellan magin och konsten? Både konsten och magin värjer sig, på sina respektive sätt, mot att låta sig definieras och förklaras rationellt. Båda begreppen betecknar en verksamhet, en riktad mot att skapa något ur ingenting. Båda bör de också med sig en smak av det mystiska, det som inte skall kunna förklaras helt. Men det finns även skillnader mellan konstens verksamhet och magins – skillnader som handlar om sådant som verksamheternas mål, motiv och förhållande till det etablerade samhället.

Konsten idag handlar primärt vare sig om att söka det sköna, att avbilda något eller att vara säljbar. Snarare är konsten ett fält som är besläktat med forskningen, i en strävan mot att visa vägen mot nya uttrycksformer snarare än att finna sig i de former traditionen föreskrivit. Då strävan i sig här ofta förefaller vara målet, snarare än – som hos forskningen – dess resultat, så är sällan vinsten med denna konstens stävan påvisbar, vare sig i samhällsekonomiska termer, i publikt bifall eller ens inom konstens egna paradigm. Dock är konsten beroende av att det finns ett konstbegrepp, eftersom själva begreppet konst, hur det nu än definieras, ger utrymme för just sådana undersökanden som saknar ett definierat mål annat än strävandet, experimenterandet och skapandet, blandandet samt uppbrytandet av uttrycksformer. Utan ett samhälleligt konstbegrepp, ingen samhälleligt subventionerad konst. Konstens förhållande till begreppets definierande är således dömt att vara ständigt ambivalent, formulerat ur konstens beroendeposition till etablissemanget.

Magins teoretiker och praktiker, å andra sidan, är oftast inte nämnvärt intresserade av hur dess begrepp definieras uppifrån. Det senaste århundradets mer framträdande magiker, sådana som Aleister Crowley och Anton Szandor LaVey, vara ofta noga med att definiera magi som att det rör sig om varje möjlig händelse som uppstår till följd av den mänskliga vilja. Förvisso är detta en definition som är formulerad i polemik mot den kristna traditionens betonande av kollektivet på individens bekostnad. Viljekraft och individuell dådstyrka kontrasterar underkastandet av församlingens bästa och en överordnads vilja. Liknande förståelser av magisk praktik finns dock även i moderna magiska traditioner som istället för individualism betonar alltings sammanhörande. Viljan och agerandet i harmoni med detta viljande är början till den magiska handlingen, vare sig traditionen är antikristen eller holistisk. Och det viktiga för magikern är inte att förstå hur en händelse kan förmås att börja äga verklighet, det är att man kan göra det. Vad ett utanför stående samhällsetablissemang tycker om saken är knappast intressant för praktikern, då det inte är statliga medel som driver utvecklingen av den magiska praktiken.

”Magi” är i sig ett begrepp som tillsatts ur ett annat perspektiv än ur den utförande praktikerns eget, besläktat som det är med uttryck som ”folktro”, ”vidskepelse” och ”skrock”. Historiskt uppstod det starka avskiljandet av vissa verksamheter och uppfattningar såsom magiska i och med upplysningen, i samma rörelse som religionen uppställdes som motpol till vetenskapen. Under medeltiden var distinktionen meningslös, magin var en del av samma fält som vetenskapen tillsammans med alkemin och astrologin. Under sekulariseringen åtskildes fälten och magin började ses som religionens undersida, båda motsatta naturen och de logiska kausala regler som där gällde. Och ju längre historien därifrån framskrider, ju viktigare statens åtskiljande från kyrkan blir och ju mer rapportering, utvärdering och evidensbasering som måste in i varje moment av den offentliga förvaltningen, desto skarpare blir skiljelinjen mellan det rationellt legitima och det förnuftsvidriga, abjekta. Och det är här Peter Eccher äntrar historien.

Folkhemmet och mörkret

2011 samlade Eccher 24 konstnärer och forskare för att tillsammans författa en uppföljning till Konsumentverkets utredning Nedsvärtning i bostäder: slutrapport 1977:1. Förlagan är en utredning av ett fenomen till vilket ingen rationell förklaring presenterar sig: bostadslägenheter har plötsligt, helt eller delvis, inifrån täckts med sot. Ärendet har hamnat på Konsumentverkets bord i egenskap av hyresgästintresse: hade hyresvärden kunnat förhindra detta? Vad händer med marknadsvärdet på bostaden? Vem är ansvarig – vad täcks av försäkringarna? Vem skall betala för de psykiska påfrestningar saken innebär för hyresgästerna? Svenska konsumentmyndigheter har härvidledes ägnat några decennier åt att väga, mäta och analysera medborgaren i dennes egenskap av konsument  för att kunna skapa väl vederlagda, med forskning framtagna standardiserade format för människan och hennes behov.  Hela det svenska folkhemmet skall anpassas utifrån denne standardmedborgares mått och de faror av vilka hen hotas. Men då har man förstås också tänkt sig att farorna skall vara rätlinjiga och linjära, eller åtminstone begripliga.

En utredning tillsätts för att utröna var ansvaret för den oväntade nedsvärtningen ligger, men då fenomenet tycks oförklarligt bordläggs Konsumentverkets ärende efter slutrapportens publicerande, med efterlysning om vidare framtida utredande av den mystiska nedsvärtningen. Efterlysningen ligger obesvarad fram till tidpunkten för Ecchers projekt, som således ges namnet Rapport 2012:1. Rapporten har ett subjektivt anslag, till skillnad från förlagan, men dess grafiska presentation vid vernissagetillfället imiterar Konsumentverkets gamla rapport i layout och typsnitt.

Konsumentverkets rapport är som ett konstverk i sig; ett lite vemodigt dokument över en på rationalitetsgrunder vilande välfärdsstat som valhänt försöker begripa sig på ett oförklarligt och upprepat fenomen, och som presenterar saken i rapportform med diarienummer och allt. Så har den också en egen monter på den utställning som visar upp Rapport 2012:1. Men förutom sitt metaforiska värde associerar den också till något annat; det in i folkhemmet framvällande mörkret kunde vara något ur den mystiske iranske filosofen Reza Negarestanis bok Cyclonopedia från 2008. Hos Negarestani håller världen hela tiden på att äta upp sig själv inifrån, står i ett konstant tillstånd av kreativ förruttnelse, är fylld av hemsökelser, mytologiska väsen och begrepp från persisk demonologi. Svärta och mörker betecknar inte frånvaron av något utan antar snarare en egen, positiv form: forsar fram, översvämmar, tar över. Innerst i Negarestanis prosa finns en sorts modern animism; allting har ett levande, även döendet innebär levande, varje objekt på någon som helst nivå av verkligheten har ett påverkande, konstruktivt driv, men dess egentliga essens är undandraget från det reella. Utan att göra anspråk på att vara andlig har Negarestanis filosofi magiska konnotationer.

Liksom hos Negarestani är inte heller Ecchers ambition att egentligen finna en förklaring till det supernormalas närvaro i våra liv, utan snarare att använda svärtans egen kraft och förmera den. Liksom Negarestani infogar mörkret i en kreativ filosofi med ontologiska ambitioner blir svärtan för Eccher något som används för att skriva fram en ständigt sig själv utvecklande konstnärlig filosofi eller filosofisk konst. Även om människor förekommer överallt i Ecchers konst – vanligtvis med verkliga intervjuade eller historiska personer som förlagor, som sig själva eller som karaktärer – så är det inte de som är konstens huvudpersoner. Snarare är de punkter där vi kan iaktta var mörkret trängt fram ur sin parallelldimension och skapat frakturer på en välordnad och strukturerad vardagsvärld. Ibland, såsom alla de personer som intervjuats inför verket Whitechapel Solna (2009), som vittnen. Ibland, såsom i verket Tesla Girls (2003) är de istället själva lokus för framträngandet. De befolkar alla en värld där allt är beräknat, inrutat och strukturerat, men där en kaotisk och oberäknelig kraft från en värld som tycks gömma sig inuti den tidigare oavlåtligen får den att spricka eller rämna.

Att besvärja det medborgerliga varseblivandet

Så vad säger detta om Peter Ecchers position på konstfältet idag? Som konstaterat har samtidskonsten sällan ambitionen att vara direkt skön, nyttig eller lönsam. Så ej heller Ecchers. Efter några decennier av postmodern konstanalys står vi där nu dessutom med en deprimerande och defaitistisk definition av konsten som i stort sett går ut på att det som konstinstitutionerna behandlar som konst, det är konst, vad det än är eller ser ut som. Just att vara konst är också dess enda uppgift och hela legitimitet. Det är ju dock synd att glömma att det även finns andra röster än de postmoderna. Konsthistorikern Suzy Gablik talar i boken The Reenchantment of Art (1991) om hur konsten faktiskt skulle kunna ansluta till en andlig dimension igen, efter åren av demystifierande av konstens uppgift och avgenialiserande av konstnären. Konsten kunde formas till ett verktyg att gå bortom vår tids övertro på det rationella och dess begränsande struktureringar, att skapa nya gemensamma bilder och narrativ, förnya och vitalisera allas vår koppling till den kollektiva drömkroppen.

Kanske är detta vad Eccher tar på sig att göra? Att använda våra gemensamma välfärdssamhälleserfarenheter för att skapa nya sagor, där även det kaotiska, okända har en funktion och en plats, där vår mänsklighet installerar våra respektive själv precis jämte läckor där det okända strömmar fram, och att detta är vår existentiella lott. Alla lever vi på randen. Det är mörka sagor, men de är våra, de är gemensamma och de är framsprungna ur samma jord som det Folkhem som det Socialdemokratiska arbetarpartiet, sten för sten och diagram för diagram, byggde upp under efterkrigsåren och på vars ruiner vi idag byggt våra hus.

Och kanske är det nu det är dags att erinra författaren Alan Moores egna ord, från en intervju från 1993 då han precis beslutat sig för att inte längre bara titulera sig ”seriemanusförfattare” utan att addera den överställda titeln ”ceremoniell magiker”. Det en magiker gör, enligt Moore, är primärt att ändra människors perception av verkligheten. I alla tider, på alla platser, i alla mänskliga andliga sammanhang är detta den verksamhet som varit magikerns område och uppgift.

Är det möjligtvis ändå så att Peter Eccher är en magiker?

Epilog: Utställningen Clairobskyr

Efter att i många år ha undersökt det kändas och det möjligas gränser har konstnären Peter Eccher lämnat den gemensamt bestämda verkligheten för att gå in i den separationsfas med vilken varje rituell övergång måste börja. I utställningen CLAIROBSKYR rapporterar han inifrån ett meningsskapandets limbo, ett där de sinnesdomäner som strukturerar konsensusverkligheten börjat glida över i varandra och byta funktion; ljud ges fysisk form, ljus utplånar snarare än upplyser, en eventuellt existerande andevärlds uttryck lämnar reella spår som tvingar fram nya teknologier, verktyg som en gång haft en tydlig funktion föreslår nya – ännu knappt begripliga – användningsområden. Utställningens teckningar, texter, filmer och skulpturer dokumenterar ett alkemistiskt forskningsarbete där konstnären närmar sig de mer grundläggande skikt av vår verklighet utifrån vars grammatiska mönster såväl det rationellt framplanerade folkhemmet som detta folks magiska föreställningar och praktiker struktureras

Ecchers utställning CLAIROBSKYR redovisar undersökandet av verklighetens magiska grammatik. Utställningen utgör fas två av den process där Eccher underkastar sig esoterikens strukturerande logos. Framtiden kommer att visa en konst såsom den ser ut då den alkemistiska/konstnärliga initianden återförts från liminalitetens synestetiska transformatorium till den gemensamma verkligheten, med ny kunskap och med nya metoder.

 

h1

Varför tänkande om mänsklig skillnad absolut inte får överlåtas till medicinare och psykiatriker

november 13, 2014

Hej allihop!  Håll i hatten, för nu blir det galenskaper. Så här står det i nya numret av Läkartidningen (en utomordentligt välrenommerad tidskrift som läses av alla landets läkare):

Det finns studier som framhäver genetikens roll för kriminellt beteende, men att även miljöfaktorer har betydelse. En ny svensk studie slår nu dock fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer och därför saknar betydande inverkan på huruvida barnen i familjen utvecklar brottsligt beteende eller ej.

Visst häpnadsväckande? Det är alltså inte Expressen utan Läkartidningen som delger oss en studie som visar att det i och för sig finns en sjufaldigt ökad risk för hemfallande till våldsam brottslighet för barn vars föräldrar tillhör en lägre inkomstgrupp än för de rika. Men denna sjuhundraprocentiga skillnad kan enligt vissa metoder som studiens forskare typ känner till förklaras av andra faktorer än föräldrars inkomst, förmodligen genetiska. Därför måste mer pengar till för att utreda kopplingen mellan gener och kriminalitet, allt efter artikelns slutkläm.

Det är läkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood som i Läkartidningen skriver detta om en färsk artikel i British Journal of Psychiatry. Under rubriken ”Nya rön” publiceras Khooshnoods text med titeln Socioekonomisk status har enbart en svag koppling till kriminalitet. Den refererade forskningsartikeln bygger på en svensk statistisk studie av Amir Sariaslan, Henrik Larsson, Brian D’Onofrio, Niklas Långström och Paul Lichtenstein. Herrarna Sariaslan et.al har kommit fram till detta faktum genom statistiska studier av personuppgifter. Jämfört föräldrars inkomst med hur det gått för barnen då de växt upp; har de hemfallit åt våldsam kriminalitet eller drogmissbruk? Och studien visar alltså att det har de förvisso gjort, i sju gånger större omfattning än de vars föräldrar har medel- eller hög inkomst, men att även andra variabler – ”unobserved familial risk factors” – kan förklara beteendet, faktiskt i så hög utsträckning att hela inkomstvariabeln liksom trollas bort! Fantastiskt.

Jag är ju inte sämre än att jag fattar att det förmodligen är en dedikerad forskargrupp, att de på något vis förmodligen ändå vill väl och att de – kanske först och främst – vill visa att det finns en koppling mellan genetik och kriminalitet som måste utforskas mycket mer, helst av dem själva och med rejäl bemedling. Men när det gäller denna koppling – genetik, kriminalitet och inkomstnivå – måste man ha silkesvantar på händerna i analysen och redovisandet, och desto mer så när man passar på att använda sina rön till att underkänna kopplingen mellan socioekonomisk status och våldsam brottslighet.

För naturligtvis lyckas de inte underkänna någon sådan koppling, trots alla sina siffror. Än mindre ”slår de fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer [som har betydelse för kriminellt beteende]”. Vad de har gjort är ju i stället att ha tillfogat en rad andra variabler som OCKSÅ påvisar ett samband mellan vissa individer och kriminellt beteende. Sedan har de försökt få det till att dessa variabler gradvis gör att inkomstnivån som förklaringsvärde bleknar bort tills det bara finns en ”svag koppling” kvar. Men det stämmer ju inte; den ofattbart höga snedfördelningen, den sjufaldigt högre kriminaliteten bland de fattiga, står ju exakt lika stark även efter att man visat att även genetik existerar och har stor påverkan.

Vad de undersökt är definitivt inte heller ”sociokulturell status” utan inkomstnivå. Detta är inte samma sak. Inkomstnivå refererar till en siffra, det är ett väldigt enkelt begrepp. Begreppet sociokulturell, däremot, betecknar ett komplext sammanhang som inbegriper mycket mer än vad någon intjänar för lön i reda kronor. Faktum är att det inte har på denna plats i analysen att göra: det skall komma in i nästa skede. Låt mig förklara varför.

Som jag ser saken så har de inte visat något alls om den genetiska betingadheten att begå brott, men väl något om samhället: att det finns funktioner i samhället, varför inte använda det gamla slitstarka begreppet ”strukturer”, som ser till att människor med vissa genetiskt betingade egenskaper skjuts utanför möjligheten till medel- eller höginkomst och därmed är sju gånger mer utsatta för risken att behöva bli våldsamma eller brottsliga. (Dubbelt så stor risk till drogmissbruk, dessutom.)

Det är här begreppet ”sociokulturell” skulle ha kommit in; för att visa hur dessa strukturella funktioner exekveras. Det är ju nämligen så att det inte är själva brottsligheten som går i arv, eller benägenheten därtill. Det handlar inte om genetiskt nedärvd ondska, vilket kontentan faktiskt blir om man nu skalar bort det sociokulturella och endast ser till det genetiska som kauserande för brottsligt beteende. Det handlar i stället om att vissa egenskaper – låt mig ta det inte helt långväga exemplet uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet – har starkt ärftlighet, men att dessa lättare kan få en positiv utkomst (kreativitet, anpasslighet) för den som har en trygg ekonomisk struktur och ett gott självförtroende med sig från barndomen. ADHD-personer uppväxta under utsatta förhållanden har oändligt mycket svårare att finna användbarhet för sina förmågor än ADHD-personer från trygga förhållanden där ekonomin varit god. Detta beror på att samhället är ordnat för en annan typ av nervsystem, det vi hyperskallar kallar för neurotypen (dvs. normisarna). Det beror på samhällets ordnadhet, dess socioekonomiska strukturer, inte på ADHD-personernas nedärvda ondska.

Även drogmissbruk och våldsbrottsliga tendenser är nämligen något människor utsätts för. Att fattiga oftare än rika missbrukar och är våldsamma och kriminella beror inte på deras nedärvda ondska utan på att de har en särskild utsatthet inför det. Återigen: en socioekonomisk utsatthet, ej reducerbar till antalet kronor deras föräldrar tjänat eller huruvida deras släktingar fällts för våldsbrott.

Jag vet att många humanister och samhällsvetare är väldigt mycket emot all typ av forskning som vill undersöka genetisk betingadhet till brottslighet. Detta gäller i synnerhet vänsterorienterade tänkare, som ofta är väldigt provocerade av konceptet mänsklig skillnad. Vi minns ju till exempel Internationalens Lars Lundström, som såg den ökade ADHD-diagnosticeringen och dess bundenhet till klassbakgrund som ett eko av äldre tiders frenologi eller till väldigt tveksamma rasbiologiska experiment. Men vi får inte glömma att människor faktiskt är olika – även genetiskt – men att samhället är ordnat för de som är lika, eller mest lika, en idealtyp. Det är samhället som gör människor ”onda” genom att tvinga dem till det och utsätta dem för det – det är inte generna.

Jag hävdar alltså att sambanden mellan genetik och kriminalitet måste undersökas. Detta måste undersökas för att visa något om samhället – vilka som utesluts, vilka som premieras, hur man kan förändra samhället för att ge utrymme för de avvikande att utveckla något positivt i stället för att behöva skjutas utanför och tvingas in i brottslighet, missbruk eller psykisk ohälsa. Men då är det också absolut nödvändigt att vara väldigt försiktig med begreppen – begreppen är samhällsforskarens skalpell, slinter eller man eller håller dem bakochfram så kan man råka skära av något väsentligt.

Forskning är viktigt. Att forska om mänsklig skillnad och hur denna tar sig uttryck i samhället är dessutom oerhört viktigt, av allra yttersta vikt för alla oss som bor här. Därför måste man som forskare vara försiktig med hur man analyserar data och hur detta sedan presenteras. Den sortens forskare som vetenskapar om kroppen och den mänskliga biologin är allt som oftast en som går från det stora – en funktion, ett samband – och försöker gå inåt, mot allt mindre beståndsdelar, helst bara tills en enda gen eller neuron finns kvar, och förklara allt utifrån denna sista beståndsdel. Då blir också förklaringarna därefter – oändligt avancerad forskning, men lika oändligt förenklade svar. Sådana forskare skall inte behöva använda ord som ”socioekonomisk”, då de uppenbarligen bara förstör dem, utan det är då forskare skall ta vid som är mer lämpade att förstå de komplexa sammanhang i vilka det mänskliga uppstår som alltid är mycket mer än summan av sina gener, neuroner eller inkomstuppgifter.

h1

Dunkelljus

november 12, 2014

Jag skrev en essä till en vän. Vännen heter Peter, essän handlar om hans konstnärskap och presenteras i anslutning till hans utställning Clairobskyr på Konstepidemin, Göteborg. Vernissage 22 november. Och essän heter Dunkelljus och kan läsas här.

h1

Post 100: Astrologisk politik

september 26, 2014

Var din egen
Var en stjärna
Du är en stjärna
Du är allas stjärna

Vet du vad samhället är?
Samhället är summan av allas våra existenser
Samhället blir dock en egen enhet, med egen gravitation
Då vi är samhällets massa, kan vi påverka hur dess gravitation verkar
Denna påverkan kallas politik
En av många möjligheter till politik är demokrati

Vet du vad demokrati är?
Demokrati är nödvändigheten inflytande för alla minoriteter
Demokrati är möjligheten för alla att få det så bra som samhället kan ge utrymme för
Då var och en av oss finns med i många minoriteter, bör vi försöka kartlägga dem alla
Ingen majoritet får förrycka minoriteten – då är det en diktatur, majoritetens diktatur
Vi måste de många, överlappande minoriteternas demokrati

Vet du vem medborgaren är?
Medborgaren är du, odelbar och exceptionell
Men varje medborgare finns ändå med i många minoriteter OCH majoriteter
Allas våra handlingsutrymmen begränsas endast av hur våra handlingar får effekter för andra
Medborgaren är aldrig isolerad, alltid del av många kollektiv
Inom en demokrati förstärker kollektiven varandra, i en diktatur förtrycker de varandra

Du skall inte behöva kämpa för att ha rätten till rörelsefrihet som inte går ut över annans
Denna frihet skall ingå i demokratin
Så länge den inte gör det har vår kamp en demokratisk strävan
Det är då du måste veta i vilka minoriteter och majoriteter du ingår
Politiken är nämligen uppbyggd av minoriteter och majoriteter
De är politikens villkor

Men du, innerst är du mer än alla de där minoriteterna och majoriteterna i vilka du ingår
Ditt eget väsen är artfrämmande från dina politiska medlemskaps olika positioner
De politiska identiteterna struktureras på ett ideologiskt, tvådimensionellt fält
Men en stjärna fyller alla sina egna dimensioner
Mångfaldigar dem då dess energi når den från an annan stjärna
Är alltid mer än sig själv,

Outgrundlig oändlig och absolut singulär

h1

Tid för germansk esoterik

augusti 31, 2014

Den senaste veckan har jag inlett två projekt som liksom är i gränslandet mellan konst och nåt helt annat. (Vad något är som är ”helt annat” än konst, som ju i sig liksom är det som inte fyller någon annan, mer praktisk funktion, är en nog så spännande diskussion som härmed lämnas till eftervärlden.) Slumpen, gud, jultomten, det undermedvetna eller vem det nu är som tillser att vissa saker i ens liv sammanfaller, har ordnat så att båda projekten är tillsammans med andra generationens germaner med ockultism som intresseområde. Man kan tycka att det är konstigt, inte minst givet att jag själv inte har tyskar i min släkt och ej heller ägnat särskilt mycket tid åt obskyr andlighet (med dessa två som prominenta undantag). Förmodligen har jag dock själv sökt mig just till magiintresserade tyskbarn på konstområdet. God knows why.

Peter har bett mig att skriva en text till en annalkande utställning. Jag har varit vän med Peter sedan 1989 då vi var både klasskamrater och delade vår första egna bostad med två andra tonåriga snorungar. Ända sedan konsthögskolestarten har Peters konst kretsat kring det oförklarliga, gärna med den helt oavsedda konsekvensen att han själv drabbas av diverse mer eller mindre spektakelartade olyckor. Peter har till exempel i sin konst svärtat ned en lägenhet med sot (och närapå kortslutit Konstfacks elnät genom nedsotning av elkontakter), odlat vallmo i sin lägenhet (vilket närapå förgiftat honom), satt sig in i karismatiska kultledares psyken (med depression och ångest som följd) et cetera, et cetera, et cetera. Som en del av det verk i vilket jag medverkar har han tatuerat sig med grafiska avbildningar av magiska örtväxter ur den svenska floran. Tatueringarna har förstås blivit inflammerade, så Peter äter just nu antibiotika och har bandage runt armar och bål. Som ni fattar kommer det att bli nåt jättebra av det hela.

Otto känner jag sedan tiotalet år då han började forska i design här i Göteborg. Jag blev löjligt inspirerad av Otto, för han gör om allting. Hans grej då var att sy om kläder och nätpublicera manualer om saken. Jag, som också gillar att göra om saker, började omedelbart göra om alla mina kläder. Jag fattade att man kunde och fick göra så. Jag har efteråt tänkt att det var väldigt konstigt att jag inte visste om det tidigare, men så var det i alla fall. Ottos projekt brukar ofta kombinera element som hemslöjd, svart magi, materialistisk biofilosofi. Ni kan ju roa er med att försöka förstå er på vad festen Lucia Obscura, arrad av mig och Otto inom projektet Old is the new black, är för något. Precis vad jag och Otto kommer att göra vet man inte ännu precis, men det kommer att innefatta ljudskapande och svenska 1800-talsmystiker. Vi har lokal fixad och har redan börjat beställa en massa material.

Vän av ordning kan inte låta bli att påpeka att Peter faktiskt inte är andragenerationens tysk utan halvösterrikare med två pass, medan Otto är kvartstysk. Ja.)

h1

Annorlundaskapets benämning

augusti 30, 2014

Den här posten handlar om huruvida man är ADHD eller om man har ADHD. Många vill mena det senare, men jag kommer att förklara varför jag själv föredrar det tidigare, och jag kommer att anföra både politiska och personliga skäl – inte blott som retorisk gest utan för att det politiska och det personliga så intimt hör samman, är olika domäner av vår gemensamma värld.

En ofta återkommande trop då man talar om ADHD är att det inte är något man är, det är i stället något man har. Förutom att det är ett uttryck som förekommer i informationsmaterial till föräldrar, diagnosbärare och personal används det även av många hyperskallar deras berättelse om sig själva. Under onsdagen, då många berättade om sitt liv med ADHD på bloggar o Twitter i samband med den officiella ADHD-dagen, såg jag uttrycket på flera håll. Då jag i höstas arrangerade en paneldebatt om neurodiversitet använde en av landets absoluta forskarveteraner på neuropsykområdet ett uttryck med samma andemening; ”Vissa av mina kollegor säger ’autister’ om alla med autismdiagnos, men jag brukar alltid påpeka att det rör sig om en person med autism”. Poängen är förstås att visa att även den med en funktionsskillnad primärt är en människa, att det inte går att säga hur t.ex. en person med Asperger är bara för att man läst en tidningsartikel eller kanske känner någon annan med diagnosen. Och visst, själva diagnoskriterierna gör ju endast anspråk på att säga något om hur diagnosbäraren funkar. De lämnar (lyckligtvis) därhän ens drömmar, passioner, känslor, förmågor, preferenser. En aspergare behöver inte ha någonting alls gemensamt med en annan med samma diagnos; låt därför bli att bedöma en person utifrån dess diagnos. Gott så. Jag sympatiserar med intentionen.

Ändå tar det emot för mig att säga att jag har ADHD, att jag är som alla andra men med den lilla skillnaden att jag är sämre på några saker. Det där blir för mig en utsaga som implicit bygger på antagandet att alla människor liksom skall vara likadana av naturen, och att de som inte är lika normen har ett medfött handikapp jämförbart med en missbildning eller en störning. Hela det västerländska samhället är uppbyggt kring denna ide om mänsklig likhet, om majoritetens rätt att vilja anpassa minoriteten. Diagnosticeringsverktygen DSM och ICD exemplifierar hur kulturbundna normalitetsuppfattningar endast innesluter de som fungerar som majoriteten och dömer alla andra som handikappade. Även vårt svenska folkhem är modulerat på det omedvetna antagandet att majoritetens funktionssätt är det enda naturliga. Lagstadganden om skolsystem och arbetsvillkor är två tydliga exempel.

Jag tror ju uppriktigt inte att det är så att alla är menade att vara lika. Människoartens styrka är, vad jag tror, det motsatta – att det finns ett så stort spann inom det mänskliga genomets potential. Vi är olika från början, men i ett samhälle anpassat för majoritetens behov framstår den avvikande som onaturlig och måste förses med någon typ av förklaring. Genom att en diagnos sätts har man gjort om annorlundaskapet till en sjukdom. Därmed har man inte bara förklarat varför avvikare avviker, utan även givit legitimitet till det samhälle som är ordnat för majoritetens behov: diagnosen berättar att samhället är naturen. Den berättar detta bara genom att vara just en diagnos.

Vi glömmer då så lätt att människoarten har blivit vad den är i tusentals generationers samspel med den naturliga ekologin och de begränsningar denna uppställt, medan den samhällsordning vi ser idag bara har några generationer på nacken. Vi kan inte låta samhällsnormen berätta vad som är friskt och sjukt, vad som är naturens avsikt och vad som är förfelat. Istället måste vi anpassa samhället efter mänskligheten, ta artens stora interna skillnader i beaktande och bygga in samhälleligt utrymme för denna skillnad då vi – sakta men säkert – bygger om den stora myrstack vi bebor. Det är i min uppfattning detta som är demokrati, detta förvanskade men i grunden så vackra ord: genom att se till alla de behov som avviker från normen förändrar man själva normen att kunna omfatta så mycket skillnad som möjligt. Därmed säkrar man också samhällets egna kraft och potential.

Varför är det då så viktigt för mig att ADHD är en speciell ”typ” av människa, skild från den Normala – att ADHD är en helhetlig kognitiv profil (som man är), inte en punktinsatt begåvningssvaghet (som man har)? Jag har ju ändå på flera ställen på denna blogg hävdat att den mänskliga kognitiva potentialen är ett obegränsat kontinuum där alla människor kan placeras in. Ett svar är: för att det tvingar till en annan typ av reflektion av vad samhället skall vara för människan. Låt mig förklara.

Är ADHD något man har, en punktuell svaghet på ett visst område relaterat till energiutflöde, så är det en funktionsnedsättning som kan rättas till med lite medicin (som ser till att du är lagom vaken, under rätt del av dygnet) och kognitiv beteendeterapi (som i ett lite längre lopp skall träna om din hjärna att tänka utifrån en handlings konsekvenser istället för att improvisera). Det är i detta perspektiv individen som skall ändras för att passa samhället.

Om ADHD istället är något man är, en medfödd kognitiv begåvningsprofil där de svaga förmågorna hänger samman med de starka, så framstår det som ett övergepp att ADHD-personen måste förses med kemisk korrigering och tvingas träna om son frontallob till att fungera som normens. Det blir då synligt att det är samhället som måste ändras för att ge utrymme även åt dessa individer.

Ändrar på samhället gör man förstås inte i en handvändning. Med mitt eget föreningsengagemang, mina föreläsningar, mitt skrivande och bara genom att bejaka den jag FAKTISKT är, tänker jag att jag drar mitt strå i det stora och nödvändiga ombyggandet av stacken. Så länge det finns strukturer som ser till att jag måste funka normalt för att kunna hantera jobb, familj och relationer så äter jag snällt min medicin och gör min KBT. Men jag tänker inte glömma av det faktum att jag har starka begåvningar på vissa håll, som mitt liv lyckligtvis givit mig möjlighet att bejaka och utveckla, och att dessa blott är andra uttryck av samma hjärna som har svagheter i andra områden. Det bra och det dåliga hänger ihop. De är olika utkomster av samma underliggande neurologiska maskineri. Det är något jag är. Det är min kognitiva apparat som kontinuerligt under mitt liv format min upplevelse av världen. Den utgör grunden för allt det som i varje tänkbar mening kan kallas för Jag. Således tycker jag att det finns ganska starka incitament att tillväga ADHD en ganska stor tyngd vad dess existentiella implikationer beträffar.

Och kanske, i en avlägsen framtid, är det helt onödigt att benämna denna typ av avvikande. Så länge samhällets struktur utesluter ett hälsosamt fungerande för människor av min typ föredrar jag dock att påminna mig själv och världen om saken: jag är annorlunda. Ni är normala. Er normalitet tvingar mig att göra våld på min natur. Ta ansvar för att ni är normala genom att stå för att ni är det! Och ta även detta ansvar genom att arbeta med att förändra normaliteten, så att även de som idag ännu inte är normala även de kan omfamnas i en framtid. Samhället, liksom vi själva, blir starkare av mångfald.

 

 

h1

Slint

augusti 7, 2014

Tycker ni jag bloggar för lite nu för tiden? Det kan n i ha rätt i. Det beror på, vill jag tro, kognitiv beteendeterapi och metylfenidat. (Mer om detta senare! Kanske. om jag får ADHD igen, nu är hypertunneln [litet ”h”] liksom stängd.)
Har ni abstinens kan ni ju läsa den här texten som jag just gavs äran att gästblogga hos Göteborg Nonstop. Där lånar jag mig till den ständigt fräscha genren ”vuxna män som skriver navelskådande om musik som betydde mycket för dem i deras ungdom”. Damer och herrar, jag ger er: Spiderland och jag

 

Slint+-+Spiderland+-+LP+RECORD-444577

 

(Och ja, detta betyder att jag kommer att finnas framför Linné-scenen på Way out West klockan 15.00 nu på lördag, andäktigt väntande på något som i min värld är att likställa med gudom.)