Posts Tagged ‘Aspergers’

h1

Autistisk teori 2: Affekt och mönsterfinnande

april 29, 2013

αυτος, det grekiska ordet för självet är själva roten till ordet autism, vilket myntades av psykiatrikern Eugen Bleuler 1912 för att beteckna kommunikationssvårigheterna hos vissa personer med schizofreni. Ordet autism kan begripas som försjunkenhet i eller upptagenhet med självet, en betydelse som inte längre finns kvar i samma mening. Som beteckning på ett neuropsykiatriskt tillstånd dök det upp strax före andra världskriget hos Leo Kanner och, samtidigt, hos Hans Asperger. Deras arbete, parallella i tiden och vid olika platser, har sedan kommit att ligga till grund för autism som den idag diagnosticeras och behandlas.

Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori.

Just självet verkar nämligen vara en bra position att påbörja sökandet efter vad det autistiska är ändå. Vad självet är i sig ”är”, så är det ändå resultatet av vår kognition (alltså inte dess källa, utan dess effekt). Vilken sorts själv skapas av den kognition som avviker från det vis på vilket det mänskliga samhället är konstruerat för att man skall vara? Hur lever denne verkligheten istället?

Ett vanligt neurotypiskt sätt att begripa det autistiska jaget är att autisten själv saknar en ”theory of mind”, vad som vanligtvis kallas inlevelseförmåga eller empati; förmågan att se sig själv i andra, att begripa att andra människor har ett ”jag” – ett själv – som skiljer sig från det egna, samt att förstå att och vad dessa människor kommunicerar. Denna hypotes formulerades av Simon Baron-Cohen m.fl. i journalen Cognition 1985 i artikeln Does the autistic child have a ”theory of mind?” (ladda ned den här!) och ligger förmodligen till grund för den vanliga fördomen att autister och aspergare saknar empati med andra människor. Sedan blev Baron-Cohen ännu värre och teoretiserade glatt vidare att den autistiska hjärnan var en extremform av den ”manliga” hjärnan, och var en del av ett tänkt polariserat biologiskt system han kallade empatiserings-systematiserings-teori. Enligt denna teori är den kvinnliga hjärnan en som i högre utsträckning fungerar empatiskt, genom identifiering mellan den andre och en själv (snarare än att räkna ut det med förnuftet), samtidigt som den manliga är intellektuell och istället räknar ut vad andra människor vill (snarare än att känna det). Därmed lägger han också grunden för det vis på vilket t.ex. Annica Dahlström här hemma i Sverige resonerar kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då skillnaderna dem emellan rör sig om något olika normalfördelningar, fäst istället uppmärksamhet vid den enorma diversitet som finns inom varje grupp och anpassa samhället för denna spännvidd istället för att befästa de skillnader vi tillskriver könen.

Jag tycker att Baron-Cohens teorier är rätt läskiga. De är svårt normie-biased och utgår från att den neurotypiska kognitionen är den enda rätta, med den senare könsteorin slår han fast något liknande med könen. Att upprepa att autister saknar en theory of mind är bara att upprepa klyschan om den empatilöse autisten, kanske även att anknyta till den äldre idén om det instängda autistiska självet. Ingenting säger heller att autister skulle sakna de känslor neurotypen har – snarare är det så att autisten är mindre skyddad mot dessa sina känslor än neurotypen. Dock finns det ändå orsak att begripa empatisering och systematisering som två skilda kognitiva profiler, men man måste nog formulera om dem lite grann för att de skall ge utrymme för vidare typer av kognitionsfigurationer än blott den neurotypiska människobildens.

Till att börja med vill jag i stället för ”empatisering” tala om kategorisering, samt byta ut ”systematisering ”mot mönsterfinnande. Jag menar att dessa begrepp är precisare i att de är mer abstrakta, alltså mindre generaliserade till den neurotypiska mänskliga erfarenheten, samt att de är mer rättvisande; mina begrepp innehåller samma distinktion som Baron-Cohens och innesluter dem utan att dock göra den neurotypiska värderingen.

Varför tala om kategorisering i stället för ”empatisering”? För att det enligt de senaste årens forskning – liksom från de högfungerande autister som själva skriver om saken – snarast verkar som om verkligheten kommer omedierad av den kategorisering som filtrerar neurotypens varseblivning. Neurotypen ser ett bord och agerar omedvetet som om det vore ett bord. Neurotypen går in i ett kök och agerar som om det vore ett kök; hen har mentala, tillochmed närmast förmentala, kategorier för det mesta hen ser och hör omkring sig, och kategorierna hjälper hen att orientera sig i tillvaron. Autisten går in i ett kök och har ingen aning om vad ett kök är; det hen ser bär ingen egen mening, ordnas inte av förbestämda kategorier. Verkligheten presenterar sig omedierad av kategorier och måste ordnas på annat vis; mönster måste sökas momentant och i varje stund i upplevandet av nuet. Det finns inget ”bakom” det som ses och hörs; det finns inga förutfattade meningar om vad saker betyder utan ett ”nu” i vilket allting måste ordnas. Ett ansikte är inte ett ansikte, betyder inget i sig och har inte nödvändigtvis ett upplevande subjekt med egna intentioner bakom sig. Den autistiske söker inte före, bakom eller bortom den bild av verkligheten hen ser: bilden är verkligheten.

Verklighetsbilden är också den reaktion den framkallar hos det autistiska kännande, upplevande jaget: för att låna ett begrepp från den sinnesutvidgade filosofen Gilles Deleuze (tusen spänn på att han ingick i spektrat!) är bilden ren affekt. Verklighetsbilden är alltså inte en bild av något annat utan är blott sin egen effekt på den seende. Snarare än att autisten är ”instängd” i förfelade, störda perceptioner av världen är hen alltså utkastad i den, oskyddad av de vanemässiga tolkningar som innebärs av den ”jagbarriär” neurotypen bär med sig. Neurotypen har kategorierna som en interfas mot verkligheten, ett gränssnitt, som saknas av autisten.

Således vill jag alltså också byta ut termen ”systematisering” mot mönsterfinnande; autisten infogar inte det den ser i ett föredettagivet system utan söker, till viss del aktivt skapar, mönstret spontant och i det monentana. I stället för att kognitiva vanor är vad som orienterar individen i världen så är det den direkta empiriska erfarenheten. Verkligheten är fysisk och direkt snarare än tolkad och symbolisk. Meningen måste skapas i nuet,utan ledning av kartor och chiffernycklar. Tillståndet är en extremvariant av vad jag i mitt hyperkognitiva lexikon kallat kairoskopi: ett ”tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos ett kognitivt system”. (Detta är också en länk mellan autism och ADHD.)

Detta är det första ledet i vad jag vill kalla autistisk teori: perceptionen är ren, omedierad affekt och bär ingen mening bortom sig själv och de mönster den innehåller. En autistisk analys av verkligheten bör försöka ta vara på det immanenta, det som finns här, och inte peka bortom den, mot det transcendenta. Den bör också behandla bild som egen verklighet; inte en bild av något annat, utan en bild som är något i kraft av sin affekt.

h1

Hyperkognitivt lexikon: Kognitivt system och Kognitionskonfiguration

april 23, 2013

Begreppet kognitivt system betecknar vilket levande system som helst, alltså alla levande varelser. Vanligtvis brukar vi då tänka på varelser inom djurriket, men begreppets uppfinnare, biologerna Humberto Maturana and Francisco Varela, menar att begreppet kan åsyfta varelser inom alla de tre biologiska eukariotiska domänerna; djur, växter och svampar. I verket ”Autopoiesis and Cognition. The Realization of the Living” (1980) skriver de: “Living systems are cognitive systems, and living as a process is a process of cognition. This statement is valid for all organisms, with or without a nervous system”. De öppnar därmed även för en än vidare definition av liv; vad som helst som fungerar som ett kognitivt system kan också definieras som liv. Rörelsen är ganska radikal då den, åtminstone teoretiskt, pekar bortom organismerna mot andra system som hypotetiskt liv.

Kognition åsyftar det vis på vilket ett levande system relaterar till sin omgivning och är en konsekvens av hur det interagerat med denna omgivning. Då kognitionen alltså är en konsekvens utgör den även själva systemets möjligheter att vidare adaptera (anpassa sig) till speciella miljöer. Hos Maturana och Varela är kognitionen en konsekvens av autopoieses (”självskapande”), som de anser driva hela evolutionen; varje system framskapar förutsättningar för sitt vidare överlevande i dialektisk relation till sin miljö, men den skapar även ett visst överskott av funktioner av vilka vissa i sig kommer att visa sig vara evolutionärt användbara  (i så fall finns de kvar hos systemet)och andra inte (då försvinner de gradvis). Detta överskott är en del av deras teori om evolutionär drift, en reaktion mot den gamla Darwinistiska evolutionsläran där varje egenskap hos en art är ett direkt svar på krav som ställs från miljön. Evolutionär drift ger en mindre linjär och mer komplex bild av evolutionen, då varje kognitivt system innehåller ett överflöd av potentiella framtida anpassningar till miljön.

Hos Maturana och Varela är det primärt större linjer som åsyftas då man talar om kognitiva system; biologiska släktlinjer, arter, stammar. Dock är inte ordet ”system” exklusivt för successionslinjer utan tillämpas lika gärna på individer; det är primärt så ordet förekommer då jag använder det här på Hypertunneln. Varje person är ett kognitivt system. Precis hur detta kognitiva system relaterar till sin miljö är vad jag kalla kognitionskonfiguration, av vilket följer att de normavvikande kognitionssätt vi återfinner hos människor – autism, ADHD, dyspraxi, dyslexi, Aspergers, Tourettes med flera – helt enkelt utgör olika kognitionskonfigurationer.

Jag vill använda orden kognitivt system respektive kognitionskonfiguration för att de är så rena, så befriade från förutfattade meningar och värdering. De är både abstrakta och konkreta på en gång; de lägger inget tvång på det som åsyftas, men förklarar ändå vad de är. Detta gör det möjligt att tala om de olika kognitionsfigurationerna in0m ramen för det jag kallat biologism noveaux (ett icke-linjärt och icke-teleologiskt sätt att förstå och argumentera med biologin som förklaringsgrund) och öppnar vackra möjligheter mot det jag just namngivit autistisk teori (att analysera hur normavvikande kognitionskonfigurationer är med och bygger upp och konstruerar vår gemensamma värld).

öppnar dessutom möjligheter

h1

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

april 22, 2013

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

dumneuro

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!

h1

Avvikarskapande i media: Johnny Skalin och Sandy Hook Elementary School

december 19, 2012

Jag efterlyste för några månader sedan exempel på neurism, som jag tänkte som en neurologiskt koncentrerad motsvarighet till rasism. Sen tappade jag tråden; den finns ju överallt men är stillsam och tyst och har inget riksdagsparti som talar i sin sak, såsom rasismen har. Men se, idag har flera riktigt goda exempel uppenbarat sig!

Först var det den fasansfulla massakern på Sandy Hook Elementary school häromdagen. En 20-åring gick in på en förskola och mejade vilt omkring sig. 20 barn och ett antal vuxna strök med, detta i ett av USA:s vapentäta områden. Den annorledes väldigt starka och talföra vapenlobbyn höll sin käft några dagar. Vad skulle de säga, att problemet var att inte alla barnen hade haft maskingevär de också, så att de kunde försvara sig? Men så kom man förstås på att problemet varken var att det finns vapen i varje hushåll i hela delstaten eller att barnen saknade försvarsmedel; i stället passade det bra att koncentrera sig på  att gärningsmannen Adam Lanza förmodligen hade Aspergers syndrom. Ett avvikande projicerades på gärningsmannen, vilket skulle motivera helt andra åtgärder än ett allmänt vapenförbud. (Att sedan Lanza inte alls har diagnosticerats med Aspergers syndrom, samt att diagnosen inte innebär våldsamhet eller empatistörning, som populärt  antas – se även Peter Mangs-fallet  – spelar ingen större roll. Diagnosnamnet är tillräckligt bekant för folk i gemen, men samtidigt tillräckligt okänt i sig, för att det skall kunna användas som en ”förklaring” stark nog att urskulda vapenlobbyn, eller åtinstone att göra ett försök.)

Det andra exemplet är dagsfärskt och rör SD-toppen Johnny Skalin, som av Sundsvalls tidning outats såsom havande en ”neuropsykiatrisk diagnos” (enligt Flashback-källor och det allmänna ordet på Twitter rör det sig om ADHD) och för denna uppburit ersättning från Försäkringskassan under 13 år. Några månader i början av Skalins återkomst till arbetslivet, alltså i början av karriären som yrkespolitiker, skall ersättning och lön ha överlappat. Detta är skälet till uthängningen; dubbelmoral, lurat skattebetalarna. Och kunde han verkligen jobba i riksdagen, han som lyckats så dåligt i korvkiosken där han skulle rehabiliteras 2007?

Jag personligen har ingenting, verkligen ingenting, till övers för hans parti (som är ett nyligen reformerat nazistparti), dess partitopp (där samtliga verkar ha en bakgrund som rassar, något som visar sig så fort någon av dem tagit några glas för mycket, vilket verkar hända precis hela tiden) eller deras idéer (i korthet: ta bort allt avvikande, skärp in och lagstadga alla norm- och territoriegränser och försvara dem med ord och vapen). Dock har mediedrevet mot dem under denna höst skötts så otroligt dåligt, lika ruttet som behandlingen av Håkan Juholt härom året eller sämre. Och i min uppfattning har Sundsvalls Tidning, som denna gång stod för scoopet, ridit på en redan befintlig skandalvåg för att tjäna några spänn på drevet mot SD och – liksom vapenlobbyn i Sandy Hook-fallet – gladeligen offrat alla neurologiskt avvikande på ett bräde för att kunna tjäna några spänn själva. Cyniskt så det förslår.

En neuropsykiatrisk diagnos innebär nämligen inte på något sätt i sig att man inte kan jobba. Givet rätt förutsättningar så går det alldeles utmärkt – dock kan dessa förutsättningar vara svåra att finna. Samhället är utformat utifrån neurotypen, därför är också de flesta jobb anpassade för densamma. De flesta klarar av att vara korvgubbe, men inte alla. De flesta skulle nog inte klara av att vara riksdagsledamot, men vissa gör det. Är det en omöjlig tanke att det finns människor som klarar av att vara riksdagsledamot men som inte klarar av att vara korvgubbe? Kanske, om man tänker sig att alla människor är likadane, bara mer eller mindre kompetenta. Men så är det inte. Människor är olika.

Som ADHD-person kan man mycket väl klara av arbeten med hög komplexitetsgrad och hård press, men vara en jävla sopa på allt som rör det egna livets administrering. Detta betyder inte att man är lat, att man fuskar, att man lurar någon eller liknande. Gör man något man gillar kan man göra det på ett sätt tusen gånger intressantare och effektivare än vilken neurotyp som helst skulle gjort det. Gör man något man inte står ut med så kommer man helt enbkelt inte att göra det.

Låt mig få berätta en sak om mig själv. Jag har hållit fyra föreläsningar i proffessionella sammanhang i år. två av dem har jag tagit betalt för, trots att jag haft kontrakt för dem allihop – de två har jag rapporterat in efter vänliga påtryckningar från arbetskamrater, månader i efterskott, och de två övriga har jag inte tagit betalt för alls. Det lilla pappersarbete som jag vet krävs för att få de pengar som rätterligen är mina innebär för stora påfrestningar. Jag har skrivit en godkänd doktorsavhandling, recensioner, artiklar och bokkapitel i akademiskt granskade publikationer, men att fylla i en timrapport kan få mig att – bokstavligen – kasta mig på golvet i mitt tjänsterum och skrika blint in i vilket mjukt material som finns till hands för att inte min vanmakt skall höras in till grannen. Då jag doktorerade 2007 och lämnade min tjänst vid institutionen övertalade mig instistutionssekreteraren att med hennes hjälp fylla i timrapporter för tiotalet föreläsningar jag hållit under de senaste åren för att pengarna inte skulle frysa inne. Det är inte så att jag ”tycker illa om” eller är ”för lat för” pappersarbete. Det är så att min hjärna slutar funka och adrenalinet pumpar som vore en kärnreaktor ansluten till centrala nervsystemet då jag ställs inför pappersarbete. Jag fattar inte hur det över huvud taget skall gå till – det är nästintill oöverstigligt. Jag somnar eller exploderar.

Detta är inte psykologi – det är min ADHD- hjärna som är konstruerad på detta vis. Den finner tillfälliga, kreativa lösningar på allt sådant som normhjärnan automatiserar direkt. Detta gör min hjärna elastisk på ett sätt som normhjärnan inte är. Denna elasticitet följer med in i alla aktiviteter, men den kostar på. Att vara ständigt kreativ, hela tiden automatiskt konstruerande nya lösningar för i stort sett allt, kostar mycket mer energi än att ha färdiga rutiner för samma saker. Ofta – flera gånger om dagen – ställs jag inför situationer där jag känner att jag kommer att somna eller explodera. Fattar du? Hjärnan jobbar alltid. Hela tiden på högvarv. Hela tiden.

Det finns många fler exempel ur mitt liv. Tror du mig om jag berättar att jag, om det funkade så, säkert skulle ha tio månadslöner att casha in efter mina år som vårdbiträde inom äldreomsorg och gruppboenden under 90- och tidiga 00-talen? Det är sant i alla fall. Att jobba de där månaderna var en mindre ansträngning än att fylla i timrapporterna. Så fort en uppgift kräver att saker görs på ett förutbestämt och standardiserat sätt närmar sig paniken.

Jag tror således inte att den där sverigedemokraten har velat något illa med de dubbelbetalda månaderna, eller att han givit uttryck för någon dubbelmoral eller nåt sånt över huvud taget. Jag känner igen mig i hans situation. Kanske har jag själv till och med gjort något liknande någon gång, men det omvända – att jag utfört arbete utan att ta betalt för det – är vad som dominerat mitt liv. Historien om Johnny Skalin hade kunnat skrivas på ett helt annat sätt, som inte varit cyniskt, geggigt och spekulativt. Hanteringen har varit lika cynisk (om än mer obetänkt) som den av Sandy Hook-fallet. Neurologiska avvikare offras utan en blinkning. Hela scoopet baserar sig på antagandet att en ADHD-person fungerar likadant som en neurotyp (fast lite sämre), medan sanningen är att ADHD-personen fungerar annorlunda. Ingenting säger att en ADHD-person som är kass på att sälja korv inte klarar av de uppgifter som åligger en politiker, fascistparti eller inte. I princip kunde historien i stället formulerats som en framgångshistoria, om det nu inte var så att det gällde ett parti emot vilket det redan gick ett drev på vilket man själv kunde tjäna några usla kronor. Det är ingen riktigt journalistisk granskning som pågår, det är en rätt sjaskig smutskastning som dessutom drabbar andra med neuropsykiatriska diagnoser.

Ett rätt gott exempel på förutfattade meningar om neurologiskt specialbegåvade, skulle jag säga, och på hur denna grupp – vi – drabbas av okunnighet och omedvetet förutsatta idéer. I stället för att granska Sverigedemokraternas riktigt brungrumliga idéer samt hur dessa uttrycks i diverse språkliga krumbukter och omskrivningar, så väljer både Sundsvalls tidning och senare även alla andra stora tidningar och mediekanaler att inrikta sig på att försöka finna tecken på dubbelmoral hos individuella partimedlemmar, detta på ett vis som går rakt in i och reproducerar uppfattningar om neuropersoner som ”likadana som alla andra fast sämre”.

Jag tror nog att det dröjer ett tag före folk börjar inleda meningar med ”Jag är inte neurist, men…”. dock tror jag att det är sådana här saker cripteoretiker skulle ägna sig åt i stället för att slösa tid på att visa att normisar minsann är lite småsjuka i huvet de också, något ingen borde vara intresserad av att höra.

h1

Stjärnboll

oktober 11, 2012

På den yttersta nivån består vi av ingenting, åtminstone sett till massa. Jag tror att det finns en tröst i det.

Vet du vad (H)järnkoll är? Det är något väldigt bra. Ungefär så här är det: regeringen vill ge pengar till att informera svenskarna om psykisk ohälsa, något en fjärdedel av oss någon gång drabbas av och tre fjärdedelar har i sin omedelbara närhet. För att informera har man inte skickat ut en expertkader som skall informera allmänheten, alls icke. I stället har man snabbutbildat tvåhundra människor utan expertkunskaper men med egen erfarenhet av något som faller inom definitionen av psykisk ohälsa. Detta är mycket bra. Expertkkåren hade kunnat ge teknikalia och detaljer,men den med erfarenhet kan dela med sig av sitt liv. Om människor omkring en pratar så är det lättare för en själv att tala om saker också. Mycket lättare än om bara en expert ger en siffror.

Jag värjer ju mig mot att se hyperskallen som psykisk ohälsa; begreppet ligger lite obekvämt hos mig. Men att den medför mycket ångest, stress, rädsla, sorg och annat jävelskap i och med att den ständigt behöver pressa in sig i ett samhälle utformat för en helt annan hjärntyp går knappast att säga emot. Det är alla dessa restprodukter som är ohälsan. Hos många med ADHD leder de vidare på vindlande stigar ut ur samhällsgemenskapen och till olika regioner av samhällets omgivande avskrädeshög; knark, kriminalitet, ensamhet, sinnessjukdom. Och hos många, många mammor och pappor med diagnosticerade barn finns det ingen större skräck än att deras små skall hamna på någon av de stigarna. Själv var jag också en wide-eyed kicksökare i tonåren, redo att sätta mig i första bästa högintensitetskatapultstol utan att bry mig mycket om åt vilket håll den var riktad och bortom vilken mur den var inställd att skjuta iväg mig. Men det kan gå rätt bra också. Man kan lyckas använda sin speciella förmåga att finna vägar in i samhället och livet också. Chansen att man följer en bred väg, en sådan som de flesta tar, är kanske inte så stor. Men just det kanske inte är livets mening heller.

Jag lyckades bra. Jag kan berätta det för andra. Det var jobbigt som satan; det var en mardröm fast levande. Det var också en dröm, fast levande. Livet är den dröm som kosmos drömmer i den sömn som råder i de molekylära mellanrummen, som aldrig lämnar det kalla stoft av vilket vi alla är byggda. Vi är organiska robotar retroaktivt styrda av en maskin av fett, skyddad bakom en mobil mur av kalk och kisel. Vi är vävnadsstrukturer som ger sig själva namn. Människans medvetanden är jordens dröm. Vi består alla av jorden, vi lånar våra kroppar från den och lämnar tillbaka den då tiden är ute.

Jag är älskad. Jag har en fru och ett barn. Jag har ett styvbarn och ett jobb, vänner och passioner. Det är också ett håll åt vilket det kan gå för den vars hjärna inte var likadan som den majoritet för vilka samhället byggdes. Att det är så är nästan glömt; det glömdes då diagnoserna uppfanns, men det var bra att de uppfanns för då kunde man plötsligt se för vem samhället var stängt och för vilka det var svårt att få till ett hyfsat liv. That’s it; detta är (H)järnkoll. Vi berättar. Det är #talaomdet fast om psyket, fettmaskinens mjukvara, kosmosdrömmens programmatiska struktur. Det är budskapet: ”Du kanske tror att det finns en färdig bana för livet, att du bara kan sätta dig där och åka kvickt och bekvämt fram till mål, men nånting kommer att hända dig, för inget är så enkelt. Eller så är ditt liv en långdragen plåga, men du tror att det är så alla har det, att det är meningen och målet med detta liv och detta samhälle så du håller din käft som du tror att alla andra gör. Eller så förlorar du plötsligt det mest värdefulla du har och står utan redskap att hantera det och gå vidare, och du tror att du nu kommer att splittras och dö av smärtan. Men det finns alltid ett hopp; prata, så finns det ett hopp. Stäng in så kommer du att förstöras. Vi pratar.”

 

h1

Biologism nouveaux, del 3: Accelererad essentialism

juli 26, 2012

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Hej hej igen, kära kamrater. Den här tredje delen av Biologism Noveaux handlar om hjärnan. Den också. för att vara biologiskt illitterat har jag visst en otroligt massa åsikter, eller hur?  Och nu blir det lite mer neurodiversitet än tidigare. Det ör bra det.

En vänligt sinnad Twitter-bekant pekade mig (apropå detta) i riktning mot begreppet ESSENCE, vilket är Christopher Gillbergs nya koncept. Gillberg var ju den professor i barn- och ungdomspsykiatri som lanserade DAMP-begreppet på 80-talet, och som har varit tongivande inom svensk och internationell forskning om de flesta neuropsykiatriska diagnoser sedan dess. Han har publicerat sig om MBD (Minimal Brain Dysfunction, DAMP-diagnosens föregångare, båda har idag mer eller mindre kommit att ersättas av diagnosen ADHD), Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, ADHD och de flesta av de vanligtvis utdelade diagnoserna. Det nya begreppet ESSENCE betyder ”Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations”, ungefär ”tidiga sympromatiska syndrom vilka förorsakar utvecklingsneurologiska kliniska undersökningar” och är väl, vad jag begriper, ungefär ett samlingsnamn för autismspektrumstörningar, samtliga ovanstående syndrom och några till (såsom anorexia nevrosa).

Gillberg går alltså åt ett lite annat håll än den del av psykiatrivetenskapen som vill segmentera ännu mer och bli allt mer specifik; här handlar det i stället om ett antagande att det, kanske kanske, ligger något gemensamt bakom symptomen, som kan generera olika utkomst under olika skeden av livet – Gillberg har nämligen, under sina många decennier av forskning, insett att samma personer ofta uppvisar symptom från flera olika syndrom under olika skeden, att de olika syndromen således verkar vara släkt med varandra och att de kanske inte alls är så uppdelade som man trott. Han har i texter och intervjuer under de senaste åren kommit tillbaka till att han för tjugo år sedan kunnat berätta precis vad autism är, men idag är han alltmer tveksam. Han menar också att det inte råder något sådant som en ”överdiagnosticering” – snarare tvärtom. Så många som vart femte barn skulle vara betjänt av en diagnos inom ESSENCE-området och en därtill anpassad habiliteringsplan och skolundervisning. Hans gamla paroll ”Ett barn i varje klass” (1996) är i tilltagen underkant.

Jag tycker att det är jätteintressant och funderar på om någon annan forskare egentligen hade kunnat säga det här, och bli tagen på allvar av det medicinska forskarsamhället, än en som varit ett framstående namn under 30 år. Först och främst för att en sådan person blir lyssnad på; i det akademiska samhället, liksom över allt annars, spelar det all roll vem som talar. Forskarsamhället är inte undantaget alla andra delar av världen; för att något skall börja betraktas som sant måste det sägas tillräckligt många gånger, av tillräckligt många forskarteam och, inte minst, av rätt personer. Det är knappast så att ett enskilt experiment av en fristående forskare, såsom det ibland verkar i historieskrivningen, får ett resultat som klockrent ”bevisar” något, och som således kan kasta omkull hela forskarsamhället. Upprepning är viktigt, och de som talar behöver liksom inte bara stå på giganters axlar utan faktiskt vara giganter själva. Gillberg är en sådan.

Det andra skälet till att jag tycker att det är speciellt intressant att det är GiIlberg som talar är att det förmodligen inte hade gått för någon med mindre erfarenhet att säga det här. Han har behövt åren för att se hur samma personer under årens gång uppvisat skiftande symptom från olika syndrom.  Jag skall berätta varför, och varför det är speciellt intressant ur ett neurodiversitetsperspektiv.

Neuropsykiatrin, liksom de flesta vetenskaper, är en normativt styrd forskning. Man börjar undersöka en isolerad företeelse som väcker intresse, såsom ett problematiskt och avvikande beteende hos en speciell individ. Man försöker isolera orsaken till just detta avvikandet, eller förutsätter i alla fall att det finns, och så beskriver man symptombilden. Vad det lider hittar man en hel del personer med liknande avvikelser, och så ger man just det sättet att avvika ett namn – det blir ett syndrom. Oftast har man ingen större aning om vad orsaken är, men då det hamnar på neuropsykiatrins bord har det ofta ett inslag av ärftighet – man kan anta eller bekräfta att beteendet funnits hos biologiska släktingar till personen med symptombilden. Då en person senare utreds för syndromet kollar man på olika vis om vederbörandes symptom är lika de andra personer som fått diagnosen – är de det så sätter man diagnosen. Denna sätts alltså inte utifrån att problemen har en välbelagd, gemensam biologisk orsak (för detta känner man ju oftast inte till) utan för att problemen liknar andras problem.

På det vis läkarvetenskaperna gör har undersöks symptomen isolerat och tolkas redan från början som tecken på underliggande sjukdom eller störning – det var ju på grund av att det var ett problem som någon över huvud taget från början sökt sig till läkarvetenskapen. Man har ganska snart upptäckt att många med neuropsykiatriska diagnoser har så kallade ”dubbeldiagnoser” – det verkar, procentuellt sett, som om fler med diagnosen ADHD också får (eller vid utredning skuille få) diagnosen Tourettes syndrom än sådana utan ADHD. Slutsats: ”De har inte bara ett, utan två avvikande beteenden – en DUBBELSJUKLING!” Och så blir nästa problem möjligtvis att utreda varför vissa personer är speciellt utsatta för neuropsykiatriska besvär och avvikelser. Man finner sällan den egentliga orsaken, men kan finna sådant som att det ingår större mängder av ett speciellt protein i arvsmassan hos de som får diagnoserna än vad som finns hos populationen i stort. Ingen elektroröntgen i världen kan dock avslöja Aspergers syndrom eller ADHD hos en person, varför dessa syndrom möjligtvis kategoriseras som ”komplexa”; att de beror på någorlunda belagda genetiska orsaker i kombination med en okänd, extern faktor. Man går alltså från detaljerna till antaganden om deras orsakers beskaffenhet på grundval av detaljerna själva; etablerad läkarvetenskap vill helst i största möjliga mån undvika att göra antaganden om dolda system och holistiska helhetsförklaringar.

Gillbergs begrepp betyder ju nu inte bara Early Symptomatic Syndromes och så vidare, utan kan ju även läsas ut som den engelska benämningen för essens – ett gammalt filosofiskt begrepp som berör tingens egentliga kärna, vad något egentligen är. Vad han anar, efter år av iakttaganden av personer som inte bara har dubbeldiagnoser utan faktiskt skiftar symptombild mellan olika diagnoser, är att det kan finnas en gemensam struktur under alltsammans, som under olika delar av livet blir mer eller mindre framträdande, mer eller mindre kommer i konflikt med det vis på vilket världen och samhället är ordnat för hur man skall vara. Det kan finnas en ”neurologisk essens” av något slag, och det kan vara till fördel att placera en diagnos inom detta övergripande område istället för inom någon av alla de alltmer segmenterade diagnoserna i DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), den ständigt uppdaterade handbok för psykiatrin som utgör etablerad kanon för praktikernas diagnosticeringar av patienter.

Jag vet inte riktigt vad ESSENCE betyder ur ett neurodiversitetsperspektiv, jag är heller inte insatt i medicin, psykiatri eller medicin, men jag vet att saken är spännande och kan innebära ett steg bort från den alltjämt dominerande uppfattningen att de neropsykiatriska diagnoserna – NPF-erna – är sjukdomar eller störningar. Skulle så många som var femte individ ha en genetiskt betingad sjukdom som gör dem näst intill omöjliga i mänskliga samhällen? Vilken grym natur skulle tillåta en så degenererad art att växa fram? Eller: vilken taskig jävla gud, om man nu är av det slag som gillar tanken på en gudomlig allmakt bättre än den på vetenskaplig eller evolutionär, skulle vilja plåga sin följarskara med att skapa en art där var femte näst intill skall behöva uteslutas ur församlingens värme? What I’m getting at: bara för att en stor del av mänsklighetens hjärnor verkar ha en något annorlunda komposition måste inte detta betyda att de är ansatta av en sjukdom eller skadats av något – om NPF:erna är genetiskt betingade betyder detta att mänskligheten haft, kanske fortfarande har, god användning av de hjärnor som fungerar på andra sätt än de neurotypiska. Det är kanske en genetisk mutation, men det är armar och tummar och ögon också resultat av. Allt är mutationer, och de som funkar i sin biotop får reproducera sig. That’s how simple.

Naturen gör väldigt sällan misstag. Den går den kortaste vägen, av ren bekvämlighet. Det mänskliga samhället däremot är en krånglig jäkla apparat, vars inkrångladhet muterar i en hiskelig fart – långt mycket snabbare än vad genomet hinner med att göra. Samhället inkrångladhet evolverar dock kring neurotypens fungerande, varför de där fyra av de fem fortsätter fungera rätt bra. Men den femte är förstås ingenting som kommer att försvinna eller evolvera bort, då samhället för sitt eget evolverande fortfarande är beroende av specade hjärnor som tänker vidare, djupare, specifikare eller galnare. Den jobbiga paradoxen är att utvecklandet dock går mot ett allt större mainstreamande, att det blir allt viktigare att ha en neurotypisk hjärna för att kunna hålla sig kvar. Vansinneskungen och ADHD-arketypen Ozzy har sin underbart nyktra och neurotypiska hustru tillika manager Sharon, som skött alla Ozzys affärer sen sisådär slutet av 70-talet. Försök en sekund tänka bort Ozzys inflytande på musikvärlden, konstvärlden och modevärlden. Det går inte. Hans påverkansområde går inte att mäta. Och det är likadant inom politiken, idrotten, arkitekturen, varje mänskligt område; de avvikande hjärnorna har formgivit denna värld i proportionerigt högre utsträckning än de neurotypiska. Neuroyperna behövs de med, to get things going, men hyperskallarna är what gets things happening. Livet utan Ozzy skulle vara skittråkigt (även om han nu inte gjort så många bra plattor sen Bark at the Moon).

Okej, nu blev det lite som om 80 % var liksom helt vanliga stiffa normisar som är skittråkiga och att 20 % är helt wooohooo, tjoff tjong hej baberiba!, men så enkelt är det förstås inte. Den neurologiska kompositionen över populationen är förstås mer komplex än så, och det är knappast heller något av-eller-på-läge i hjärnan som gör alla antingen/eller. Point is: ESSENCE kan leda i riktning mot en avpatologisering av de neuropsykiatriska diagnoserna. Varsamt utfört kan en sådan intervention bli väldigt bra, slarvigt utförd kanske den bara resulterar i mängder med nya missbruk av läkarordinerad eller olaglig psykotropisk stimulantia.

Essentialism är en ganska rejält omdiskuterad riktning inom filosofin. Än dominerar den helt, än får den på tafsen, sen helt plötsligt är den inne i värmen igen. Jag bestämmer mig nu officiellt för att gilla åtminstone ordet. Och jag kommer att göra nåt coolt av det! Just det.

h1

Biologism nouveaux, del 2: Optimera särarten!

juli 22, 2012

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Jag experimenterar glatt vidare, helt utan att egentligen ha nån större kunskap själv i biologiämnet. Kanske är det här den sjukaste idé jag fått/sämsta alliansen jag försökt smida, men min erfarenhet har visat att det blir bäst om man helt enkelt bara tutar och kör. Förra posten var kul, nu blir det bättre! Kanske.

 

I den förra posten annonserade jag min idé om att queertänkande personer inte borde vara så rädda för biologi som de rätt ofta är. Det behövs ju inte; naturen i sig är redan på deras sida, det är vissa biologer som inte är det. Naturen är queer, så till den grad att själva ordet queer (typ ’konstig’ eller ’vriden’) är ganska förfelat. Människan är queer eftersom hon är en del av naturen, vare sig hon låtsas om det eller inte. Dock är hon jäkligt förtjust i att hitta på restriktiva normer som hon måste hålla sig inom. Dessa har förstås vuxit fram historiskt och funnits integrerade i kulturella kosmologier/kosmogonier och kommit att strukturera de sociala och ekonomiska system människogrupper levat i. Dock, point is: de behövs nog inte längre. Vi är djur, sociala djur som hittar på en massa grejer och bygger städer och rymdraketer och så vidare, men vi har också möjligheten att ha en kunskapsmässig överblick över vår situation. Många av de restriktioner vi ålägger oss själva är dumma och får människor att må illa. De kan vi lika gärna göra oss av med.

Sedan annonserade jag mot slutet, något oförsiktigt, att jag skulle ta upp Annica Dahlström och Rigmor Robèrt i nästa post på ämnet, och här står jag nu med mössan i hand. Jag tror dock att jag struntar i den jungianska psykoanalytikern och särartsfeministen Robèrt, jag minns verklligen inte vad jag skulle med henne till och dessutom var det ju ett rätt bra tag sedan hon var på någon som helst tapet. Dahlström, däremot, är ju desto mer aktuell sedan hon avgick som styrelsemedlem i Hjärnfonden efter en plötsligt uppblossad anstormning av kränkta pappor i januari i år. 2007 skrev hon sin mest kända bok, den populärvetenskapliga Könet sitter i hjärnan, vilken vållade mycken debatt. Hon föreläste ett tag för fulla hus (jag försökte själv förgäves ta mig in i en fullsatt aula på Handelshögskolan i Göteborg för att bevittna kalaset), sen falnade debatten tills den plötsligt blossade upp i år då en äldre artikel  började cirkulera på nätet igen.

Redan 2007 stötte förstås Dahlström på patrull; det påpekades från vetenskapligt håll att hon i sin bok sammanfattade forskning som visar att könen är olika, men att hon negligerade forskning som säger emot saken. Boken var skriven för att argumetnera för en åsikt och var således snarare politisk än populärvetenskaplig, ett hävdande som  gavs viss tyngd av det faktum att Dahlströms egen forskning inte hade mycket med neurologi att göra utan om vävnad, ett helt annat område. I den mest spridda kritiska artikeln angrips Dahlström av fyra kollegor vid Göteborgs universitet för att hon missbrukat sin forskarroll för att föra ut en ideologisk skrift full av tolkade resultat som samtliga vridits i riktning mot hennes egen ideologiska ståndpunkt.

Faktum kvarstår att folk verkligen lyssnade på Dahlström då Könet sitter i hjärnan kom. Själv tyckte jag att den var rejält kymig. Populistisk dynga som försökte befästa hierarkiska maktrelationer biologiskt, som hävdade att det inte fanns kvinnliga genier på grund av hur kvinnans hjärna var ordnad, att mannen är farlig för barnen då hans uppmärksamhetsspann är begränsat och han saknar kapacitet att begripa att man inte får skaka ett spädbarn så huvet flyger omkring varför männen helst borde förbjudas att ta pappaledigt alls, att det fanns ett (mystiskt, ej belagt men liksom ändå ”upplevt”) band mellan mor och barn. Om en kvinna var framgångsrik i karriären var det för att hon hade en manlig hjärna, var en man närvarande och ömsint som pappa så var det för att hans hjärna var kvinnlig. Idéerna presenterades inte som tolkningar som kunde ha sett ut på ett helt annat sätt utan som stumma resultat. Det hela var ett resultat av tankar som väckts hos henne som ung forskare; i en artikel av Per Snaprud från Forskning & Framsteg från tiden strax före boksläppet kan vi läsa om saken:

Annica Dahlström drogs in i frågan i samband med att hon blev vald till prorektor vid Göteborgs universitet år 1994. Hon satt i universitetets jämställdhetsgrupp och fick även hantera fall där kvinnliga studenter blivit sexuellt trakasserade. Med nyväckt intresse läste hon om könsskillnader i en neurobiologisk lärobok. Hon drog slutsatsen att det finns skillnader som politiker och allmänhet borde känna till. Men hur ser dessa könsskillnader ut?

På det lilla soffbordet framför oss ligger Annica Dahlströms bild som med två enkla kurvor beskriver könsskillnader i ett brett spektrum av psykologiska egenskaper.

Men den vetenskapliga litteraturen visar att skillnaderna varierar beroende på vad man mäter, och under vilka omständigheter. Det finns alltså inget stöd för svepande slutsatser om vitt skilda egenskaper. Män och kvinnor är till exempel lika bra på att förstå skriven text. Samtidigt är fler män än kvinnor intresserade av tillfälliga sexuella förbindelser, och män är i genomsnitt mer aggressiva. Det framgår av en artikel i den vetenskapliga tidskriften American Psychologist som Janet Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA, publicerade i september år 2005. Artikeln är en mycket omfattande sammanställning av resultat som gäller psykologiska skillnader mellan könen. Mot bakgrund av detta, kan man verkligen klumpa samman egenskaper på det sätt som du gör i din bok?

– Om det här hade varit en vetenskaplig bok skulle jag tycka att du har alldeles rätt. Men nu är det så att jag försöker få fram ett budskap till befolkningen i allmänhet, och då måste man göra sådana här förenklingar, säger hon.

Ja, hon är ju ganska öppen med sina avsikter, det får man ge henne. Samhället skulle bli bättre om det anpassades efter de könsskillnader hennes tolkning tar fram, tycker hon. Och, som sagt: folk lyssnade, folk älskade att höra att de skillnader som redan fanns befästa i samhället sedan tider långt före folkhemmets framväxt var biologiskt grundade och berodde på att det helt enkelt fanns en skillnad som satt i hjärnan. Det är så mycket lättare att leva i och reproducera en hierarkisk maktstruktur om någon auktoritet kan försäkra en om att denna struktur är riktig och nödvändig och finns befäst rent av på självaste neurologisk nivå, så att alla försök att ändra på den går emot naturen. Ansvaret är förlagt nånannanstans än hos en själv, liksom; det är faktiskt hjärnans fel! Givetvis älskas Dahlström också av just sådana organisationer och sammanslutningar som gör till sin grej att försöka slippa att ta ansvar för maktstrukturer de själva reproducerar. ”Moderatmännen”, ”jämställdisterna” och andra såna där, ni vet. Carte blanche från självaste naturen, hurra!

Men en sak som kommer fram i kritiken mot Dahlström, och som finns antydd redan i den ovan citerade artikeln och faktiskt i själva boken också, är att det faktiskt inte rör sig om två skilda populationer. Snarare rör det sig om något skilda normalfördelningar för grupperna Män och Kvinnor. Dessutom; innebörden av skillnaderna mellan fördelningarna var väldigt tolkade i boken. Varför skulle till exempel ett mer koncenterat uppmärksamhetsspann vara en sämre föräldraegenskap? Dessutom har båda könen kapaciteten att anta mer av de egenskaper som brukar associeras till det andra könet då normaltillvaron genomgår förändringar; att män likväl som kvinnor kan producera bröstmjölk är allmänt känt, men förändringarna kan även då det krävs ske på kognitionsnivå. Kanske är det en skyddsfunktion för det fall en vuxen blir ensam med ett barn, det är åtminstone så det ofta tolkas. De två populationerna är inte naturgivna; de är flytande och högst föräldeliga normalfördelningar. Och så, den viktigaste invändningen: skillnaderna inom grupperna var väldigt mycket större än de mellan grupperna. Kanske är det inte könssegmenteringen som är den mest relevanta, beaktat hur vid den totala människopopulationens hjärnkapacitet egentligen är?

Ja, det är ju här jag anländer, då, med stolt springare och skinande rustning och så vidare. Jag själv the dragonslayers sammanfattning:

Vi har ett stort spektrum av mänsklig hjärnkapacitet. Olika hjärnor är något skiftande i vad de klarar av och är bra på. Om man delar upp alla hjärnor efter könen på de kroppar de sitter i får man två normalpopulationer som placerar sig ganska nära varandra i spektrumet som helhet, och som dessutom är överlappande och kan ta varandras positioner. De olika könade kropparna utsöndrar hormoner beroende på situation som gör dem mer eller mindre utbytbara. Den fråga som min läsning således genererar: Varför då segmentera efter dessa två normalpopulationer?

Det verkar ju alldeles onödigt att befästa de små skillnader som finns; det verkar i ett modernt samhälle mer rimligt att istället försöka vidga den möjliga ytan för populationernas överlagring, åtminstone om det är ett samhälle som utger sig för att ha en stark individualism.

Däremot är det sällan en enda hjärna förmår att täcka hela spektrumet av möjlig mänsklig hjärnkapacitet (det är omöjligt). Det verkar faktiskt som om olika hjärnor är bra på olika saker; vissa verkar mer lämpade för organiserande, andra alstrar idéer, vissa kan specialisera sig oerhört djupt på ett särskilt ämne, andra har kapacitet att hålla många bollar i luften och så vidare och så vidare. De hjärnor som tillser att mänskligheten (tänkandet, teknologin, konsten, vetenskapen…) tar plötsliga språng framåt är ofta hjärnor med större specialisering, placerade längre ut från spektrumets normaler – inte de som ingår i de nämnda normalpopulationerna, utan sådana med något annorlunda fördelning av kapaciteter.

Samhället är redan organiserat för den neurologiska normalpopulationen. Man behöver inte försöka befästa normalhjärnan, den så kallade neurotypen, mer i samhällsstrukturen; densamma är konstruerad för dessa, vare sig fenotyperna kallas ”män” eller ”kvinnor”. Dock är samhället inte direkt optimerat för de som avviker; de som egentligen befinner sig längre ut mot spektrats kanter. Dessa är både män och kvinnor (även om det finns en uppenbar neuropsykiatrisk könskodning som kommer till uttryck; pojkar får diagnosen adhd, flickor får diagnosen add).

Skall samhället nu ändras med hänsyn till neurologisk optimering så skall man naturligtvis inte segmentera efter kön, och det är viktigt att inte vidare stänga in könen i sina statistiska normalpopulationsplaceringar och cementera dessa egentligen rörliga positioner. Det gör bara samhället rigidare och begränsar individerna. I stället skall man se till att de som finns utanför normalpopulationerna ges möjlighet att utvecklas optimalt. Som det är idag slås en överväldigande mängd av de normbrytande hjärnorna ut; fängelserna är fulla av odiagnosticerad adhd (de kostar 50 miljoner kronor om året, enligt en årsaktuell utredning), pensionsfonderna betalar ut åtskilliga miljoner till förtidspensionerade aspies och så vidare. Den som är kreativ och rörlig men rastlös och oorganiserad har inte mycket att hämta i skolsystemet. Den som är socialt ointresserad och oförmögen men har förmågan till extrem detaljfokusering får det ganska svårt att hävda sig på den entreprenöriella arbetsmarknaden. En och annan har det bra förspänt från början; en kreativ person som lyckas ta sig igenom skolan och där någon annan hela tiden sköter livets administration kan nå väldigt långt. Faktiskt hur långt som helst; inom adhd-samhället råder ett ganska grundmurat konsensus om att Steve Jobs, Bill Clinton och George W Bush bär de signum som kännetecknar adhd-profilen. Alltså: toppen av världen.

Skall samhället arbeta för biooptimering, alltså ge möjlighet för den neurologiska mångfalden att ta samhället framåt och göra dess medborgare lyckligare, så skall speciell hänsyn tas till de som står nära randen. Inte bara som humanitär åtgärd, liksom för att vara hygglig mot de som egentligen är kassa, utan för att människan är en gruppvarelse och samhället är ett gruppsamhälle. Samhället är mer än summan av sina individer; samhället är snarare produkten av alla sina individers kapacitet att förstärka varandras förmågor i samverkan. Folkhemmet var okej, det tog många ur fattigdom och hade sin historiska relevans, men det formades efter neurotypen och utgick från den humanistiska normen att alla människor egentligen är lika och att det bästa sättet att ge alla medborgare samma chans att lyckas är att  tvinga dem igenom samma starkt homogeniserade och standardiserade skolsystem – utformat för neurotypen. Den annalkande globala marknadslineralismen har säkert sina poänger den också, men även den är anpassad för neurotypen och lämnar ett mycket trångt utrymme för avvikare. Entreprenörer som lyckas lär kännetecknas av att de har ett sjujävla arbetsminne och är socialt kompetenta – förmågor många människor förvisso kan träna upp, men knappast alla och i låg grad de mer avvikande hjärnorna.

Så, alla ni som förtjusades av Annica Dahlströms neurooptimeringsupprop 2007: skåda vart detta resonemang leder! Skall man vara biologist så får man hålla fast vid det, eller var det bara något som passade bra att heja på då det gällde att legitimera rådande maktstrukturer?

Och, alla vi som mådde illa av samma upprop: det behöver vi inte göra. Vi behöver däremot driva det vidare, längre i sin konsekvens. Vart skall vi ta vägen så här efter det socialdemokratiska folkhemmets likriktande av människosubjekten? Hur skall vi  hantera marknadsliberalismens dito? Hur kan vi skapa ett samhälle som inte moduleras på neurotypen, utan faktiskt tar på allvar människans natur som flockdjur, med en fantastiskt rik neurologisk varians? Det är när ett framtida samhälle börjar komma fram till ett sätt att skapa svängrum för hela det nerurologiska spektrat och utrymme för samverkan och korsbefruktning som det på allvar kommer att börja hända något.

 

[effektfull avslutning, pukor och trumpeter och allt tänkbart pompöst jävelskap]