Posts Tagged ‘Autism’

h1

Radical Imagination 1: Kognitiv skillnad

september 25, 2013

Untitled-1

(Bilden tagen från Konsthallens Instagramflöde)

Så var den första föreläsningen i serien hållen och klar. Fullt på stolarna, några bredvid, en och annan i dörren utanför. Diskussion under och efter föredraget; nöjd.

Så här tyckte den stora tidningen (ej på nätet):

GPomRI

Föreläsningen var helt bildbaserad (alltså inga slides med text) och utgick från en historik över hur atypiska kognitioner under olika tider boxats och inordnats i diverse olika tidsenliga diagnoser, först inom psykologin för att senare alltmer bli en psykiatrisk angelägenhet, med åtföljande samhällsdebatter. Genom teorier om kognitiv stil, funktionshinder och perceptionsforskning ställdes frågan huruvida det vi uppfattar som avvikande kognition egentligen alltid kanske utgjort en viktig influens på samhället (vilket jag själv förstås menar att det har). Mot slutet av föreläsningen träder neurodiversitetsrörelsen fram då Internet under 1990-talet börjar erbjuda en ny kommunikativ infrastruktur för människor som tidigare inte haft några givna kommunikationskanaler, och som – genom psykiatrins försorger, på gott och/eller ont – nu fått en gemensam identitet att samlas runt.RI

h1

Autistisk teori 6: Psykodiagnostik

maj 29, 2013

Jag har återigen insett att det är rätt svårt att tala om sådant som vad ADHD är eller vad autism är, då det varken är patientens upplevelse eller symptomens orsak som beskrivs med termerna ADHD och autism. Den forskning som handlar om upplevelser och orsaker är forskning som görs efter att dagnoserna är satta (och inom andra discipliner än medicinen, som är den diagnossättande). Man måste uppenbarligen gå en lite annorlunda väg om man nu är ute efter att skapa något sådant som autistisk teori. Jag testar med denna post en väg som iakttar själva diagnosticerandet och dess villkor.

Vad är egentligen en diagnos? Ordet används ofta som om det vore synonymt med själva den sjukdom eller det tillstånd det betecknar, men diagnosen är ju faktiskt bara själva betecknandet. Diagnosen är läkarens utlåtande över hur patientens symptom förhåller sig till en kriterielista. För att begripa hur det kommer sig att en diagnos förändras över tid, vissa kommer till och andra försvinner, måste man undersöka hur själva denna kriterielista har komponerats.

Vad är en diagnos?

  • Diagnosen är ett sätt att gruppera symptom enligt en tillfälligtvis rådande logik.
  • Utifrån hur dessa symptom grupperas konstrueras kriterielistor.
  • Människors symptom jämförs med kriterielistorna.
  • Stämmer tillräckligt många kriterier ställs diagnosen.

Vad är ett symptom?

  • Det sätt att tänka som dominerar under en given historisk period bestämmer vilka system som tillsammans bildar en diagnos.
  • Varje ”symptom” utgörs av ett avvikande från en norm (annars skulle de inte vara patologiska)
  • Normen sätts utifrån vilken profil det normgivande samhället är konstruerat för

I böcker som Vansinnets historia och Sexualitetens historia I-III visade Michel Foucault hur de normer som fick bestämma avvikandet på en rad områden hela tiden finns inbegripna i ett mycket större skeende, omfattande hela det mänskliga samhället. Eftersom Foucault varit normavvikandets stora teoretiker och affischnamn behöver jag just inte citera sönder honom här, men konstaterar att det finns en god poäng med att använda hans systemorienterade tänkande då man talar om neuropsykiatri eller vilken diagnosticeringsaktör som helst. För Foucault var samhället en sorts stor apparat vars delar var tvärkopplade till varandra och som det omöjligtvis gick att stå utanför; han använde för denna apparat begreppet dipositif. Även gränserna för vårt tänkandes möjligheter genereras av denna apparat.

Grejen med att introducera dispositif här är att påpeka hur samhällets tekniska  och organisatoriska apparation i sig bildar en norm, nämligen de med kognitiva system som klarar av att använda systemen. Här är alltså normen inte nödvändigtvis något som finns i människors värderingssystem; det är något som finns inbyggt i tekniken genom vilka den premierar och vilka den utesluter. Till den tekniska apparationen hör de mer eller mindre framträdande teknologier som omger oss i vardagen, utgör vad som blivit vår naturliga livsmiljö. Till den organisatoriska hör till exempel kapitalismen (och således förmågan att anpassa sig till detta system), byråkratisk administration (och dito förmågor här) och diskurs (hur idéer hänger samman med varandra). Dessa apparationer hänger ihop och genererar en normativitet. Det som avviker från normativiteten är vad som, i psykiatrin, bildar ett symptom.

Då teknologin, organisationen, diskursen ständigt står under förändring så kommer olika symptom under olika tider att ingå i olika diagnoser och tillskrivas olika egenskaper. Mycket av det som idag karakteriserar autism ingick under 1970-talet i diagnosen schizofreni – två diagnoser som tillskrivs väldigt olika symptombilder, orsaker och förlopp. Olika typer av normavvikanden monteras alltså under olika tidseror ihop till olika typer av diagnoser. Tendensen är nog liknande inom de flesta forskningssfärer och institutioner men blir väldigt tydlig just inom psykiatrin, som ju i diagnosticeringen endast går på symptom – dvs. Iakttagbara yteffekter, ”yttringar” av något förmodat underliggande.

Slutsats: psykiatriska diagnoser = tidstypiska sätt att avgränsa människans kognitiva potential. Just nu, under 2010-talet, är (olika chatteringar av) autism det vanligaste sättet att diagnostiskt representera avvikande från neurotypen.

h1

Autistisk teori 4: Hjärnan, piktografen

maj 14, 2013

Vad är perception egentligen? Och: kan den vara mer eller mindre adekvat, mer eller mindre verklighetstrogen? En blind person har förvisso mindre adekvat syn i det att den inte kan orientera sig efter ljusets egenskaper på samma sätt som en seende. Men synen, som sådan, är inte ett passivt mottagande av visuell information, inte för de seende heller. Synintryck, såsom alla sinnesbilder, skapas i våra hjärnor. Sinnesbilden som sådan är inte världen, är inte det sedda eller hörda – det är en av hjärnan skapad fantombild, men en där det sedda har lämnat spår.
Hjärnan är alltså inte bara mottagare av data utan är främst en kreatör av bilder. Som kreatör arbetar den på ett råmaterial av sinnesdata intaget genom organen. Dessa sinnesdata är egentligen även de artificiellt skapade – nämligen skapade av organen utifrån organens egna förutsättningar att reagera på stimuli, och därefter vidareskickade till hjärnan, det centrala nervsystemet, där det omvandlas till en bild. Även ett ljud är en bild i denna mening – det är något som skapats av hjärnan av ett råmaterial bestående av den frekvens i vilken trumhinnan dallrar då den utsätts för luft som rör sig i en frekvens som förmår få den att dallra. För stora eller för små vibrationer får inte trumhinnan att vibrera, kan således inte skickas vidare till hjärnan för att där göras om till ljud/sinnesbilder.
Organen väljer alltså ut ett skikt av världen, en tunn skiva av allt det där som myllrar omkring en, de låter det som finns där bli en ström som skickas vidare inåt, mot den fettbaserade biologiska maskin som besitter förmågan att utifrån denna ström skapa en bild. Bildens natur är att vara just bara en bild. Inte en bild av något, bara en bild. Ingen representation. Hjärnan är en maskin som utifrån sina förutsättningar skapar bilder. En piktograf.
Bilderna använder vi för att orientera oss i världen. Men vi kommer aldrig åt de objekt som är deras källa; vi har tillgång till dem endast genom mediering via våra organ och hur dessa organ ordnar de processer medelst vilka bilderna framträder. Nervsystemet är en bildmaskin; den gör audiella bilder av luftvågor, visuella bilder av elektromagnetisk strålning, olfaktoriska bilder av kemiska substanser, taktila bilder av mekaniskt tryck. Och bilderna, eller den ständiga strömmen av föränderlig bildkreation i nervsystemets dialog med omvärlden, är vad som orienterar hela systemet i dess framlevande i denna omvärld. Så blir perceptionen en komponent i den mänskliga kognitionsfigurationen.
Härifrån utgår mina vidare formuleringar om autistisk teori; perception, autistisk som neurotypisk, handlar om producerandet av bild. Hur bilden skapas, och hur denna bild utger sig för att förhålla sig till en omgivande värld, blir en del av den autistiska teorins uppgift att försöka begripa och framvisa.

h1

Autistisk teori 3: Autistisk perception

maj 8, 2013

Som psykologiskt begrepp kan perception enklast förstås som människans tolkande av sina egna sinnesintryck, alltså alla de biofysikaliska processer som är aktiva då världen kommer till människan genom sinnesinformation. Då man vetenskapligt talar om perceptionen delas den ofta upp efter sinnena; man talar då om visuell perception (synen), auditiv (hörseln), haptisk (känsel) och olfaktorisk (smak och lukt) perception. Svenska Wikipedia föreslår även kognitiv perception (själva informationssolkandet, här betraktat som en del av perceptionen själv) och subliminal perception (all den information vi tar emot som aldrig når medvetandet, vilket är den absolut övervägande delen); dessa två sensoriska fakulteter har inga ”egna” informationsmottagande organ utan agerar på signaler från de sinnen som har det.

Att skilja perception och kognition från varandra är inte alldeles enkelt. På en mer vardaglig nivå kan man tala om hur perception är erhållandet av information genom sinnena, medan kognition är bearbetandet av denna information, inklusive den respons till vilken detta leder. Dock är det inte alldeles enkelt att införa en distinktion mellan dem; vetenskapen håller på med det mest hela tiden, men de förblir överlappande vilket får till följd att perception och kognition betyder lite olika saker beroende på om det är psykologer, neurologer, fysiologer, filosofer eller något annat som talar om dem. Även om det bara finns ett antal organ på människokroppen vars funktion är att ta in information – ögon, öron, näsa, mun, hud (well, dess delvisa funktion i alla fall) – så är inte själva hjärnan uppdelad på samma vis. I hjärnan (det centrala nervsystemet, CNS) sker processandet av de signaler som kommer från sinnesorganen (det perifera nervsystemet, PNS) via korsreferens, via övergripande system, i neurala nätverksformationer.

Ur mitt perspektiv blir perceptionen viktig i och med hur den utgör en del av kognitionen (snarare än ovanstående synsätt från Sv Wikipedia, där kognition istället är en perceptuell förmåga); alltså hur perceptionen är en del av en kognitionsfiguration. Remember Maturana och Varelas förståelse av alla livsformer som kognitiva system: ”Kognition åsyftar det vis på vilket ett levande system relaterar till sin omgivning och är en konsekvens av hur det interagerat med denna omgivning. Då kognitionen alltså är en konsekvens utgör den även själva systemets möjligheter att vidare adaptera (anpassa sig) till speciella miljöer”. Hos Maturana och Varela är kognitionen själv varje livsforms framevolverade sätt att inta information om sin miljö och, utifrån vilken information som kan tas in och hur den behandlas, orientera sig i denna miljö samt däruti skapa ett livsutrymme för sig själv.

Vad autisters perception beträffar finns det idéer som går åt olika håll. Det traditionella sättet att se autism är som en utvecklingsstörning, alltså ett naturens misstag; man skulle ha utvecklats på samma sätt som andra människor, men någon form av störning eller missbildning har omöjliggjort detta. Jag värjer mig förstås mot en sådan tolkning. Lyckligtvis finns det modern forskning som reviderar ”naturens misstag”-perspektivet och som snarare lutar mot att undersöka vad autism faktiskt är, utifrån förutsättningen att det kan vara något annat än ett misstag. Kanske är det en extrapolerad variant av ett fungerande som finns hos alla mänskliga hjärnor? Kanske är det så att den autistiska hjärnan kanske är bättre på något än den icke-autistiska, kanske skall den autistiska hjärnan fungera som den gör – men blir ett handikapp i den miljö vårt samhälle utgör, som ju är avpassat efter normalhjärnan? En tanke som prövas är att autisters annorlundaskap börjar redan på perceptionsnivå (och alltså inte på tolkningsnivå eller handlingsnivå), att alltså världen redan då den erfars av autisten ser annorlunda ut än för normisen. Jag återkommer till några sådana teorier alldeles i följande poster.

h1

Autistisk teori 2: Affekt och mönsterfinnande

april 29, 2013

αυτος, det grekiska ordet för självet är själva roten till ordet autism, vilket myntades av psykiatrikern Eugen Bleuler 1912 för att beteckna kommunikationssvårigheterna hos vissa personer med schizofreni. Ordet autism kan begripas som försjunkenhet i eller upptagenhet med självet, en betydelse som inte längre finns kvar i samma mening. Som beteckning på ett neuropsykiatriskt tillstånd dök det upp strax före andra världskriget hos Leo Kanner och, samtidigt, hos Hans Asperger. Deras arbete, parallella i tiden och vid olika platser, har sedan kommit att ligga till grund för autism som den idag diagnosticeras och behandlas.

Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori.

Just självet verkar nämligen vara en bra position att påbörja sökandet efter vad det autistiska är ändå. Vad självet är i sig ”är”, så är det ändå resultatet av vår kognition (alltså inte dess källa, utan dess effekt). Vilken sorts själv skapas av den kognition som avviker från det vis på vilket det mänskliga samhället är konstruerat för att man skall vara? Hur lever denne verkligheten istället?

Ett vanligt neurotypiskt sätt att begripa det autistiska jaget är att autisten själv saknar en ”theory of mind”, vad som vanligtvis kallas inlevelseförmåga eller empati; förmågan att se sig själv i andra, att begripa att andra människor har ett ”jag” – ett själv – som skiljer sig från det egna, samt att förstå att och vad dessa människor kommunicerar. Denna hypotes formulerades av Simon Baron-Cohen m.fl. i journalen Cognition 1985 i artikeln Does the autistic child have a ”theory of mind?” (ladda ned den här!) och ligger förmodligen till grund för den vanliga fördomen att autister och aspergare saknar empati med andra människor. Sedan blev Baron-Cohen ännu värre och teoretiserade glatt vidare att den autistiska hjärnan var en extremform av den ”manliga” hjärnan, och var en del av ett tänkt polariserat biologiskt system han kallade empatiserings-systematiserings-teori. Enligt denna teori är den kvinnliga hjärnan en som i högre utsträckning fungerar empatiskt, genom identifiering mellan den andre och en själv (snarare än att räkna ut det med förnuftet), samtidigt som den manliga är intellektuell och istället räknar ut vad andra människor vill (snarare än att känna det). Därmed lägger han också grunden för det vis på vilket t.ex. Annica Dahlström här hemma i Sverige resonerar kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då skillnaderna dem emellan rör sig om något olika normalfördelningar, fäst istället uppmärksamhet vid den enorma diversitet som finns inom varje grupp och anpassa samhället för denna spännvidd istället för att befästa de skillnader vi tillskriver könen.

Jag tycker att Baron-Cohens teorier är rätt läskiga. De är svårt normie-biased och utgår från att den neurotypiska kognitionen är den enda rätta, med den senare könsteorin slår han fast något liknande med könen. Att upprepa att autister saknar en theory of mind är bara att upprepa klyschan om den empatilöse autisten, kanske även att anknyta till den äldre idén om det instängda autistiska självet. Ingenting säger heller att autister skulle sakna de känslor neurotypen har – snarare är det så att autisten är mindre skyddad mot dessa sina känslor än neurotypen. Dock finns det ändå orsak att begripa empatisering och systematisering som två skilda kognitiva profiler, men man måste nog formulera om dem lite grann för att de skall ge utrymme för vidare typer av kognitionsfigurationer än blott den neurotypiska människobildens.

Till att börja med vill jag i stället för ”empatisering” tala om kategorisering, samt byta ut ”systematisering ”mot mönsterfinnande. Jag menar att dessa begrepp är precisare i att de är mer abstrakta, alltså mindre generaliserade till den neurotypiska mänskliga erfarenheten, samt att de är mer rättvisande; mina begrepp innehåller samma distinktion som Baron-Cohens och innesluter dem utan att dock göra den neurotypiska värderingen.

Varför tala om kategorisering i stället för ”empatisering”? För att det enligt de senaste årens forskning – liksom från de högfungerande autister som själva skriver om saken – snarast verkar som om verkligheten kommer omedierad av den kategorisering som filtrerar neurotypens varseblivning. Neurotypen ser ett bord och agerar omedvetet som om det vore ett bord. Neurotypen går in i ett kök och agerar som om det vore ett kök; hen har mentala, tillochmed närmast förmentala, kategorier för det mesta hen ser och hör omkring sig, och kategorierna hjälper hen att orientera sig i tillvaron. Autisten går in i ett kök och har ingen aning om vad ett kök är; det hen ser bär ingen egen mening, ordnas inte av förbestämda kategorier. Verkligheten presenterar sig omedierad av kategorier och måste ordnas på annat vis; mönster måste sökas momentant och i varje stund i upplevandet av nuet. Det finns inget ”bakom” det som ses och hörs; det finns inga förutfattade meningar om vad saker betyder utan ett ”nu” i vilket allting måste ordnas. Ett ansikte är inte ett ansikte, betyder inget i sig och har inte nödvändigtvis ett upplevande subjekt med egna intentioner bakom sig. Den autistiske söker inte före, bakom eller bortom den bild av verkligheten hen ser: bilden är verkligheten.

Verklighetsbilden är också den reaktion den framkallar hos det autistiska kännande, upplevande jaget: för att låna ett begrepp från den sinnesutvidgade filosofen Gilles Deleuze (tusen spänn på att han ingick i spektrat!) är bilden ren affekt. Verklighetsbilden är alltså inte en bild av något annat utan är blott sin egen effekt på den seende. Snarare än att autisten är ”instängd” i förfelade, störda perceptioner av världen är hen alltså utkastad i den, oskyddad av de vanemässiga tolkningar som innebärs av den ”jagbarriär” neurotypen bär med sig. Neurotypen har kategorierna som en interfas mot verkligheten, ett gränssnitt, som saknas av autisten.

Således vill jag alltså också byta ut termen ”systematisering” mot mönsterfinnande; autisten infogar inte det den ser i ett föredettagivet system utan söker, till viss del aktivt skapar, mönstret spontant och i det monentana. I stället för att kognitiva vanor är vad som orienterar individen i världen så är det den direkta empiriska erfarenheten. Verkligheten är fysisk och direkt snarare än tolkad och symbolisk. Meningen måste skapas i nuet,utan ledning av kartor och chiffernycklar. Tillståndet är en extremvariant av vad jag i mitt hyperkognitiva lexikon kallat kairoskopi: ett ”tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos ett kognitivt system”. (Detta är också en länk mellan autism och ADHD.)

Detta är det första ledet i vad jag vill kalla autistisk teori: perceptionen är ren, omedierad affekt och bär ingen mening bortom sig själv och de mönster den innehåller. En autistisk analys av verkligheten bör försöka ta vara på det immanenta, det som finns här, och inte peka bortom den, mot det transcendenta. Den bör också behandla bild som egen verklighet; inte en bild av något annat, utan en bild som är något i kraft av sin affekt.

h1

Autistisk teori 1: Yteffekter

april 23, 2013

Vad är autism? Det var en fråga jag ställde i posten Neurodiversitet kan inte vara separatistisk, i förhoppning om att sökandet efter ett svar (snarare än svaret själv) kunde peka mot hur de kognitioner som inte hör till normen påpekar vår verklighets beskaffenhet på ett vis vi inte är vana vid. Det måste vara så; svaret på vad ”autism” är ges ju enklast via de medicinska eller psykiatriska praktiker där diagnosen autism delas ut, och är således en lista kriterier på iakttagbara yteffekter. Varje diagnos är just det; avbockningar på en lista över direkt iakttagbara yttringar, inte en beskrivning av vad de beror på eller en analys av vad de egentligen innebär för den diagnosticerade. En sådan beskrivning visar egentligen bara en sak; hur ett kognitivt system relaterar till en norm, utifrån vilken alla bedöms. Inget fel i detta i sig, naturligtvis, men ur mitt perspektiv blir det fel då denna norm också kommer att utgöra en dom över det avvikande. ”Autism” i den medicinska betydelsen säger ingenting om kognitionen i sig, och det är den jag är intresserad av.

Dock kan det förstås vara intressant att åtminstone initialt ställa sig frågan vilka tillkortakommanden det nu är som finns med på kriterielistan för autismdiagnosen. För att diagnosen skall kunna ställas måste patienten visas symptom på begränsningar inom dessa områden: ömsesidigt socialt samspel, kommunikation och beteende- och föreställningsförmåga före tre års ålder. Vidare diagnoskriterier utgörs av en ”specifik kombination av begränsningar i socialt och kommunikativt beteende samt tydligt repetitivt beteende” (allt enligt Wikipedia, dock utan källhänvisning). Den internationellt dominerande diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, utgiven av American Psychiatric Association. DSM-V:s hemsida: http://www.dsm5.org/) utkommer under maj i sin femte utgåva och lär innehålla en lätt reviderad kriterrielista, där autismspektrumtillstånd (AST eller ASD) är ett paraplybegrepp för  gemensamma begränsningar inom de tre områdena social interaktion, kommunikation och föreställningsförmåga. (DSM och APA är ett synnerligen intressant kapitel, som förtjänar en bloggpost. Men det får nog bli i ett senare skede. Eller på en annan blogg.)

So far den kliniska praktikens uppfattning, ställd som den är utifrån tre tillkortakommanden. Härifrån går äventyret vidare. Det verkar alltså som om socialitet, kommunikation och föreställningsförmåga är de platser där man får börja undersöka hur den autistiska kognitionsfigurationen fungerar, vilken sorts världar den förmår frambesvärja.

 

h1

Prismat vid jagtunnelns ände

april 22, 2013

Jag uppdaterar inte den här bloggen särdeles ofta i år. Det beror inte på att jag tänker och tycker för lite för att det skall bli nåt skrivet; snarare dyker det nu upp så många nya tankar i mig att jag inte hinner skriva ned dem på ett begripligt sätt, i form av en sån där pedagogisk lista med av varandra följande punkter. Och tycker gör jag också, som här i den förra posten, och om allt möjligt dessutom, men mitt tyckande grundar sig liksom i tänkandet och mina grundantaganden gäller ju fortfarande – det är ingen poäng med att skriva tyck-bloggposter om ditten och datten om det inte är något som i sig aktivt tar själva tänkandet framåt. Det är inte för att utveckla ett särdeles avancerat tyckande jag skriver den här bloggen utan för att lära mig något om hur jag själv och världen fungerar.

Just nu undersöker jag kopplingar mellan de neurologiska normavvikelserna. Då finns det mycket material, och för mig oanvändbart. All medicinsk forskning och så. (Well, ni vet, det där jag sagt om att medicinsk forskning förvisso vet mer om världen och människan än de flesta andra discipliner, men att den är så normorienterad och tolkar allt avvikande som sjukdomar, samt att den uteslutande ägnar sig åt symptom, dvs. ytfenomen. Medicinen är besynnerligt ointresserad av vad autism egentligen är och ser den bara som en uppsättning avvikelser.) Det finns även en liten, liten andel text och konst som är väldigt bra, som faktiskt leder inåt mot en förståelse av vad autism ”är”, vilken värld som skapas i den autistiska kognitionen (till skillnad från den värld som skapas av den neurotypiska kognitionen). Det jag siktar mot är en form av autistisk analys av världen; en förståelse av världen som inte baserar sig på den neurotypiska kognitionens vanemässiga representerande av densamma, utan som söker, finner och skapar andra mönster och regelbundenheter i verkligheten.

Jag började för något år sedan fråga mig var ADHD finns utanför själva ADHD-personens kognition; ”Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.” Just det sökande har nu gått vidare mot ett sökande in mot autismen, där jag finner många beröringspunkter med hur jag själv uppfattar och lever världen. Borde den ärftliga ADHD-diagnosen finnas med under autismspektrumgruppen, såsom numera Aspergers gör? Jag tycker, utifrån egna erfarenheter, att den nog borde göra det.

I väntan på att jag kommer med något lysande borde du läsa Alan Griswolds essä The World as Wittgenstein Found It. The Tractatus Logico-Philosophicus as a Model of Autistic Cognition. Den finns här, på den fantastiska sidan Autistic Symphony. Där finns även hela den bok I vilken den ingår, med samma namn som sidan.  Den ger en fingervisning mot vad autistisk kognition är, och vad autistiskt tänkande, autistisk konst eller autistisk analys skulle kunna vara.