Posts Tagged ‘Autobiografi’

h1

Åkallan

december 24, 2012

Smått rastlöst frampå julaftons eftermiddag. Det är så skönt att inte åka nånstans idag, att det bara är vi. Jag, finaste frun min och den snart fyraårige. Men stämningen har ett anspänningsmoment. Vi har påbörjat en ritual. Allt måste stämma.

”Tror du han kommer om vi tänder stearinljus?” frågar jag pojken, ”Han borde gilla levande ljus”. Det finns alltid levande ljus när främlingar från andra världar skall frammanas. ”Äsch, han kommer nog inte” svarar den lille och leker lite väl obekymrat vidare med grejen han fått på morgonen; han är skeptisk till de flesta typer av ritualmagi, dessutom säger han att det saknas gäster. Vad han vet måste det finnas gäster med för att främlingen skall dras till just vårt lila hörn av verkligheten. Jag förstår vad han menar. Det behövs en skillnad mellan den upphöjde och en ansamling människor; de senare skall liksom bilda en massa. Det är nog svårare med avskillnaden då man bara är några stycken. En gåvobärande upphöjd kan man inte sitta och småprata med över en kopp. Då försvinner upphöjdheten och kvar blir väl bara nån snubbe med luva.

Det luktar kanske fel! Örter och kryddor, psykotropiska substanser. Det måste ju finnas med. Vi förskjuter något; de som inte besitter förmågan att ställa in sig mot den nödvändiga övertygelsen får justera den neurologiska kalibreringen. Annars händer det inte. Min fru värmer på glöggen, offer bärs fram och placeras på vardagsrumsbordet. Nu kommer han att förnimma vår förväntan genom etern! Nu måste han väl begripa. Kom. Kom. Kom. Ceremonin har påbörjats, luften är tung och söt, vi har tagit in ett barrträd i huset för att ha evig skog omkring oss. Hon sprider en doft som samtidigt är dov och frisk, den blandas med glöggångor och förväntan. Kom. Kom.

Jag börjar bli nervös. Tänk om det inte funkar? Endast en dag om året kan ritualen utföras. Lyckas vi inte idag blir väntan lång. Och det sista momentet hänger på mig. Min egen övertygelse. Äsch, vi kanske skall skita i alltihop? Det funkar nog inte ändå.

Jag säger till slut till pojken och frun, ”Alltså, jag vet inte om han kommer, vi har väntat rätt länge nu. Jag vill inte vänta nu, jag går ut med det här skräpet som står innanför dörren. Jag blir kanske borta en stund för det måste sorteras i soprummet.” Min fru säger att ”Ja, det har du nog rätt i ändå. och kanske kommer han inte om han tycker att det luktar sopor här inne.”

Jag tar sopsäckarna i vänstra handen, en annan säck i den högra. Säger ”Hejdå på en stund!” till pojken och skyndar med bultande hjärta ut genom ytterdörren.

h1

Den svarta lågan

september 15, 2012

Kan ni er black metal-historia? Black metal, den satanistiska formen av extrem hårdrock, som originerades under det tidiga 80-talet av ett fåtal halvspexiga band med plastdödskallar och clownsmink i rekvisitan, togs vidare av gravallvarliga norska tonårsgossar som tagit förstagenerationens budskap på allvar (och som allihop verkade döda varandra under groteska former under hela 90-talet) och som idag för en besynnerlig tillvaro överst på grammisnomineringar och försäljningslistor världen över samtidigt som den ändå verkar vara underligt hängiven och underground. Well, scenens extramusikaliska egenheter har ju tillräckigt med snaskigheter för att fylla bok efter bok och dokumentär efter annan varför det är onödigt att förlora sig i dylika irrspår här, varför jag ser mig nödd att gå rakt på väsentligheterna: måste man vara satanist för att man har ADHD?

Bakgrund

Jag hörde genren för första gången ungefär 1995 i skivaffären som min dåvarande flickvän jobbade i. (Jag talar självfallet inte om den buskisartade 80-talsvarianten utan om den fanatiska helgalna norska 90-talssvarta.) Mest på skoj satte jag på en skiva med vad som såg ut som ett blyertstecknat omslag föreställande en väg genom en skogsglänta där ett lik låg och ruttnade i ett dike. Burzum var det, skivan hette Hvis lyset tar oss (uj uj uj, ”Om ljuset tar oss”…) och jag visste förstås att det var dåtida mediefasan ”Greven”:s enmansband, jag hade en och annan gång småfnissat åt att han tagit sin musikerpseudonym direkt från en jättejätteläskig skurkfigur  från Sagan om ringen. Likväl hade förstås jag också ryst åt den särdeles vidriga historia där han figurerade. Aftonpressen hade varit behjälplig med alla detaljer, sanna eller ej. Även detta är av mindre vikt; grejen är att jag bara blev stående då musiken började forsa ut ur högtalarna där i skivaffären.

Helt sjukt var det, två vemodiga men dissonanta ackord uthamrade alldeles för länge, inget egentligt riff så man fattade att det inte alls var någon metal det var frågan om utan bara ursinnigt stålregnande grå eld,  kappskenande med trumkomp som blastbeatade i en säregen kombination av totalt vansinne och total stasis. Det gick så fort att det stod alldeles stilla, i sin orörlighet sprängde det fram genom molnen så vi kände hur vinden höll på att slita köttet från våra kinder i störtfärden mot  marken. Över stock och sten, genom skogen mot avgrundens rand. Rösten, skrikande med en så bindgalen fasa att hjärtat stannar i kroppen på vem som än hör det. Titelspåret på den fyra spår långa fullängdaren Hvis lyset tar oss är åtta minuter långt och innehåller två ackord. Jag tror ärligt talat att det var en musikupplevelse som förändrade mitt liv lite, lite grann – när man ställts inför evigheten minns man den, bär den med sig , även om den har ett osympatiskt ansikte.

Jag hade ju vid det här laget slutat vara ”-are” för länge sen, så blackmetalare blev jag just aldrig. Skönt att slippa. Jag har dock hållit genren kvar vid mig hela tiden och sett till att mitt känsloflöde alltid har en viss grad black metal ändå; black metal, åtminstone den mindre riffbaserade och med mer av det extatiska elementet, är naturligtvis hypertunnelmusik. Den är det mest kollektivistiska man kan tänka sig; inga ekvilibristiska gitarrsolon utan bara ett störtregnande stålgrått ursinne, ingen alllsmäktig sexualiserad frontfigur utan istället ett avkönat, ordlöst och röstlöst skrikande på den mänskliga röstkapacitets yttersta rand, gärna lite utanför. Inget stilande på batteriet utan istället ett tvåtaktsraseri där början och slut saknas. En svart ström in i evigheten, individlös som regnet, ensam och evig som naket urberg, rasande som materien genom våra kroppars cellstruktur. Allt har upphört att betyda något; det är intensiteten som är det enda som betyder. Och den betyder bara bara just evighet och intensitet.

 

Svart andlighet

Black metal vet att den är hypertunnelmusik. Musikerna som spelar vet det också; jag utgår från att många av dem är hypertunnelmänniskor. (Att unga hyperneuronauter ofta har en dragning mot extrema konstformer och högre intensitetsgrader i livet ingår i de flesta informationsmaterial till lärare och socialarbetare, även iakttaget av psykologin. Kort sagt, ADHD:are kickar sig på olika sätt genom vardagen.) Liksom tunneln både är transcendental (överskridande) och immanent (super-härochnu) är också black metal det. En mer materialistisk musikstil är också svår att tänka sig; den är designad för att täcka hela det hörda och kända registret, påverkar hela hörseln och hela kroppen. Finns det en genre som till sitt själva väsen är andlig så vill jag med bestämdhet hävda att det är black metal; även detta vet musiken och dess utövare om. Ofta, som hos Burzum eller Wolves In The Throne Room, formulerar sig andligheten som en naturromantisk  hednism, ibland med mystiska förtecken. Hos  andra, som Watain eller Gorgoroth, yttrar den sig som en teistisk eller ateistisk satanism. Individualism är ofta ett starkt inslag, främst inom den satansistiska grenen. Jag hade ganska länge svårt att fatta varför; en mer visuellt homogen massa än blackmetalhorden är svår att finna, scennärvaron saknar förgrundsgestalter, i ljudbilden är allting lika viktigt, texterna hörs inte och ofta kan ett band byta sångare utan att någonting förändras nämnvärt – själva sångstilen är liksom designad att vara utompersonlig, antimänsklig, avhumaniserad.

Reportageboken Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg från 2011 innehåller material av ett slag jag knappast tagit del av förut. I femton långa kapitel får vi ta del av material insamlat under en lång tid av personer som levt nära metalscenen sedan 80-talet. Tonen är således  respektfull och i total brist på sensationslystnad; nyckelfigurer inom scenen tillåts ge svar på och utveckla sig om kontroversiella händelser, handlingar och trosuppfattningar. Satanismen är ett tema många förhåller sig till, på det ena eller andra sättet; mest fascinerande är det att läsa hur de uttalade satanisterna talar om sin religion, för ingen värjer sog mot ordet ”religion” trots att satanismen sedan Anton Szandor LaVey i 60-talets början varit en uttalat ateistisk trosinriktning.

Modern satanism rör sig alltså inte om någon sorts ”djävulsdyrkan”; i Gudens ställe sätts istället jaget, den egna individen (då ett simpelt ersättande av Gud med Satan bara skulle vara att ersätta en överhet med en annan). Ritualen, helst av det extatiska slaget, är av vikt då den är ett materiellt medel att införliva individen med övertygelse och egen styrka; vilket medel som helst är tillåtet i ritual, men sådana som ger kickar och extra intensifierade kroppstillstånd – narkotika, sex, självskador, starka känslor av vilket slag som helst – är premierade. Satan eller andra demoniska figurer ur religionen kan vara lämpliga att använda sig av härtillsvid, då människan låter sig påverkas av deras deras symbolkraft vare sig det finns några demoner på riktigt eller ej. Här finns förstås den första parallellen till black metal; själva hypertunneln, här i form av extatisk intensitet och förhöjda kroppstillstånd.

Den svarta flamman

Men det finns mer. I Blod Eld Död talar Jon Nödtveidt, förut sångare i Dissection och sedemera rituellt självmördad, i flera intervjuer om satanismens kosmiska konnotationer, sådana som lämnas därhän i LaVeys väldigt amerikanska popsatanism. (LaVey var ärligt talat inte särskilt djupsinnig. Eller spirituell.) För Nödtveidt är kaos den ursprungliga kraften, som finns överallt och genomströmmar allt. Kosmos är således ett problem; kosmos är kaosets ordnande, ett instängande av den eviga kaotiska kraften som endast kan befrias genom förstörelse. Människans problem är att hon existerar just som organism, som människa, och således begränsas av den mänskliga hjärnans rent fysiska förutsättningar.  Bortom den kosmiska ordningen finns kaos; ritualens mening (och således musikens, då black metal är magisk rituell musik), är att tränga bortom det vardagliga och sätta oss i samröre med det som finns utanför den vanliga mänskliga sfären. Den mänskliga komponent som svarar och söker sig mot kaos, och som således är denna satanisms motsvarighet till själen, kallar Nödtveidt för den svarta flamman. Flamman är beviset på att vi blivit individer, att vi börjat skilja oss från kosmos, och flamman söker kroppens, mänsklighetens och alltets förstörelse.

Watain, förra årets osannolika grammisvinnare, uttrycker sig på ett liknande vis. Deras faiblesse för förruttnelse, djurdelar och blod är ett sätt på vilket de tar fram en ständigt pågående del av verkligheten från skuggan och sätter folk i dess mitt. Förruttnelsen och avförmänskligandet, av-organismandet, symboliserar och visar på passagen från livet till det okända. Och, just det: omslagsbilden till Lawless Darkness föreställer en hypertunnel.

Black metal är en hypertunnel.

Är således hypertunneln satanistisk? Eller typ, är den logiska konsekvensen av ADHD att man blir satanist? Är det barn som idag förses med diagnosen (vilket antyder den neurala kompositionen som är tunnelns substrat) dömda att växa upp att bli superkonforma individualister som skär sig i armarna, dricker grisblod och ändar sina egna liv?

Såklart den inte är! Bara för att black metal är en konkret och förandligad instantiering av hypertunneln behöver inte detta betyda någonting. Vad den specifika black metal-andligheten lägger till är nämligen, just, individualismen, och med den – själen. Den svarta flamman är den kristna drömmen om en odödlig själ som förenar sig med sin skapare efter fullgånget värv. Satanismen är kristendomen uppochned, och tron att  man lyckats avsätta Gud genom att säga att man själv är sin egen gud och byta själen mot flamman är blott en fortsättning på den kristna logik black metal-satanismen säger sig förakta. Musiken skall vara en extatisk, destruktiv kraft, operationell i avorganiserandet av kosmos. Tunneln skall leda mot ett ursprungligt kaos och när man kommer ur den på andra sidan är man någon annanstans, i en himmelsk dimension.

Tunneln leder mot kaos; jag har skrivit det en massa gånger här på bloggen. Men själen tror jag inte på. Ingenting i tunnlandet säger att den finns; vad tunneln säger är att den den inte finns. Tunneln tar ut en ur individen, låter en tillfälligtvis närma sig det kaos som finns – inte bortom denna världen, utan i den, hela tiden. Kaos är inte något bortom kosmos – det finns här, alltid, men våra sinnen är konstruerade och tränade för att bortse från det (men i små portioner kan man närma sig det, och hypertunnlare kan det förmodligen lättare en neurotyper). Extatiska tillstånd är inte transcendentala och utomkroppsliga utan immanenta och hyperkroppsliga. Och de är tillfälliga. Tunneln har ingen bortre öppning genom vilken man kan träda till en annan välrd, utan är ständigt kvar i den här. Medvetandet och allt som kan (miss)tas för själen är inte heller något som begränsas av den mänskliga hjärnan – hjärnan är förutsättningen för att våra kroppar skall tro att de är medvetna. Var inte oroliga, kära föräldrar till ADHD-barn (alltså även mina egna föräldrar); hypertunneln går att använda till en massa konstruktiva och bra saker, den leder inte nödvändigtvis åt helvete. Jag tycker till exempel att den har givit mig en massa bra saker. Jag är älskad, bara det.

Jag tänker dock förtsätta äta black metal resten av livet.

h1

Bli musik

september 14, 2012

Jag tror att allt jag gör är musik. Då jag läser blir det inget läst om jag inte kan göra musik av det jag läser. Då jag talar vill jag att det skall vara musik, jag hör om är det. Då andra talar vill jag göra musik av det inuti mig. Jag tror att det är musik jag gör då jag skriver också. Jag har alltid varit musik. Tror jag. Musik är när allt blir form, när ingenting är något utöver det sätt det presenteras men presentationens vis innehåller universum.

Min första egna kärlek var metal. Jag var i stort sett ensam om det på mellanstadieskolan. Dio, Queensrÿche, Great White (OBS endast den första plattan VIKTIGT!). Då högstadiet började (1985) blev det svårt; alla andra började lyssna på ”hårdrock”, Bon Jovi och Def Leppard och så. Hockeykillarna och  snyggtjejerna och rikebarnen och alla de jag inte ville vara som och då var det – konstigt nog – som om själva musiken inte kunde tala till mig på samma sätt längre. Även om det inte var riktigt samma slags hård musik som jag själv gillat så fick jag liksom känslan av att folk inte skulle tro att de visste var de hade mig, så då fick det istället bli något nytt lika intensivt men för gemene hen obegripligt. Skinny Puppy, Klinik, à;GRUMH, Einstürzende Neubauten. Ännu mörkare, ännu  aggressivare. Förlora sansen mot kylslagna industrirytmer mellan betongväggarna på Draupner på bakgården på Pusterviksgatan, svettas sig in i evigheten med Psyche på Errols. Och sedan vidare. Vid 21 hade jag avverkat så många olika varianter att jag började känna mig mätt på olika identitetspaket som slutade på ”-are”. Jag fortsatte förstås att äta musik och har egentligen inte övergivit någonting jag nånsin älskat. Att kunna vara en musikstil, ha den i sin kropp och veta hur man skall kunna få sitt eget känsloregister att resonera i just en given frekvens är en förmåga man inte skall kasta bort då man lärt sig den. Då är man dum i huvet.

Tunneln är musik. Tunneln gör musik. Motorväg mot kosmos, autostrada utåt mot mörkrets hjärta och mot kroppens galaktiska nätverk av galaktiska nätverk. Du släpper något innanför  befästningarna och sparar det resten av ditt liv som en ömsint vårdad sjukdom. Det formar dig och vägleder ditt navigerande genom världen. Musik är beviset på att du inte är ensam; som all kärlek är det uppgåendet i något som aldrig kan vara dig själv, som alltid bara kan komma utifrån.

h1

Kairos, eternally

augusti 22, 2012

Tunneln är inte en passage från en plats till en annan. Den är en passage bara, en där man finns och där platserna själva finns de också.  Den är mörk men ljuset är där. Ingenting finns utanför den; då tunneln är där, så finns ingenting utanför den.
Tunneln är ren intensitet. Självet upphör att vara avdelat från sin omgivning; allt finns tillsammans. Tunneln är gjord av den tid som försvinner in mot vardagmedvetandets djupaste mittpunkt, ut genom arbetsdagens golvbrunn och vidare mot något okänt som befinner sig under det badkar som är ditt medvetna liv.

Kanske är tunneln en passage ändå, men inte en individs passage från en avgränsad plats till en annan utan istället individers och platsers passage in mot en intensiv mittpunkt. Då tiden bytt riktning och mening där inne finns det skäl att anta att tunneln är en singularitet; en punkt där allting finns på samma omätbara yta, utanför tiden eller snarare i dess mest absoluta förtätning, där den inte längre passerar från förr till sedan utan stannar i en intensiv vibration i vilket allting resonerar, för alltid.

h1

Tusen år är ingenting

juli 10, 2012

Så här skrev jag på en blogg en gång för ungefär jättelänge sedan:

När vi står där, pappa och jag, farmor i sängen med det tunna täcket över sig, i huset bredvid det där jag föddes, allt strömmar rakt igenom oss, gener som hon givit vidare till honom och han sedan passerat vidare till mig, kanske kommer jag att skicka ut dom i världen i ytterligare en ny konstellation… det vi bestod av för fyra år sedan är någon annanstans nu, någon annan eller något annat består av dem idag, om fyra år kommer allt det vi är idag, varenda atom, att ha flyttat vidare och bytts ut till något nytt som vi byggs upp av då istället. Allting strömmar igenom hela tiden, vi får vara former som alltihop bor i ett kort ögonblick för att sedan bytas ut av något annat. Allting fyller ut abstrakta strukturer som liksom kommer ihåg sig själva och låter bli att förändras då materien bara flödar igenom dem – genomet, kroppen, minnena, allt det vi tar med oss och som en av oss tre snart kommer att lämna.

2005 var det visst, jag hade precis kommit hem från Östra sjukhuset, från min farmors dödsbädd. Det som givit mig en känsla av plötsligt historiskt bråddjup var den underliga cirkulariteten då jag från rummets fönster kunde se det hus jag kommit ut ur trettio och några år tidigare och sedan inte besökt. Det var som en plötslig glimt av evigheten. Tiden blev cyklisk, eller dess cirkularitet blottade sig plötsligt och oväntat. I ett ögonblick av stark affekt blev det liksom en sorts tröst och förhoppning; vi, min farmor, jag och de som en dag kommer efter mig, är skiftningar, variationer inskrivna i evigheten. Det där med generna – det abstrakta och konkreta i våra kroppar – blev underligt verkligt.

Beakta bilden nedan. Den är tagen av en sköterska med min mobilkamera vid mitt nästa besök; den här gången var jag återigen i det hus där jag föddes.

Titta! En son, ett litet kräk med fosterhinna utsmetat över huvudet, och så mager att den darrige pappan kan se hans ryggrad från framsidan av kroppen! En liten fågelunge, precis som den där farmorn var där i huset intill, några år tidigare. Och en pappa som är jag (d  e  t    ä  r    j  u    h  e  l  t    s  j  u  k  t), som alldeles bestört står och speglar sig i evigheten och själv blir nedtittad i av avgrunden.

Senare samma kväll satt jag på neonatal med den lille i mina armar. Jag tror det var en timme jag satt där, eller kanske tio eller bara några minuter, alltmedan tid förflöt fram emot den stund då jag skulle få gå in med honom till uppvaket där  J låg igensydd och väntande på att bedövningen skulle släppa greppet om henne. Jag höll hans lilla lilla kropp mot min egen, hans som utgjordes helt av vävnad utbildad från materia min J ätit under de senaste nio månaderna och som omformats till något nytt av automatiska funktioner i hennes kropp.

Jag tittade på hans ansikte. Låt mig berätta vad jag såg: skelett, hud, det absoluta minimum av vävnad av vilket en varelse kan bestå för att kunna uppfylla sin livsforms villkor för att kunna leva, samt alla de som lämnat något efter sig åt honom. Jag såg mig och J i hans ögon, jag såg oss i hans huvuds form och i hans nackes böjningsvinkel. Jag såg Per och Gunilla, mina föräldrar. Jag såg Lasse och Maja lika tydligt som om jag haft dem framför mig; jag hade dem framför mig, i honom. Jag såg Greta – min mormor – och jag såg hennes Kalle, som dog när jag var två och som jag inte minns. Jag såg bortom dem allihop, baklänges in i djupet av min släktlinje. Jag såg Elsa och Malvina, Emil och Gammel-Erik som jag bara sett på kort, jag såg de som kom före dem, alla fanns där i det ansikte och den kropp som inte bestod av någonting mer än det absolut nödvändigaste. Och ingenting mer. Jag såg ingenting mer.

Det var så svindlande; i det där ”ingenting mer” fanns insikten, formulerad som en bestört och oändligt ömsint känsla: vi är bara materia. Vi är bara mönster som passeras vidare från generation till generation, med vissa modifikationer varje gång. Inget förs dit på annat vis. Han är ingenting mer än vad han fått av mig och J. Jag är ingenting mer än vad jag fått av pappa och mamma. Pappa är ingenting mer än vad han fått av farfar och farmor, och mamma är ingenting mer än vad hon fått av morfar och mormor och så vidare. Vi är mönster, som materien flödar igenom. Vi har evigheten inneboende i oss, vi är cirkeln som återupprepar sig själv. Men vi är ingenting mer än det mönster vi passerar; sätt som materien organiserar sig på, alldeles temporärt, under kanske sjuttio år. Eller samma sak fast tvärtom, då: vi är någorlunda konstanta mönster som organiserar och låter den flyktiga materien passera igenom sig i ungefär sjuttio år.

Av allt det jag kände då kan naturligtvis det jag ger uttryck för här bara vara en oändligt liten skärva. Skälet att det kommer här, på denna blogg, är att just den här skärvan gav mig en sorts känslighet för genesis, en väldigt konkret upplevelse av den släktlinje i vilken jag är inskriven. Vad är mänskligheten? Den finns inte. Den är bara ett namn man använder för att samla ihop alla de individer som är resultatet av just denna ordning av självreproducerande mönster.

Naturligtvis betydde det något då jag började undersöka min hjärna; mitt nervsystem har jag, såsom varande en del av min kropp, ärvt. Det har utbildats över ett oöverskådligt spann av generationer; varianter av det har tidigare, kanske även nu och runt omkring mig, befolkat jorden, levt världen och varit själv (”selves”, oöversättligt banne mig) enligt de kognitiva villkor som givits.

Idag har jag, min son och min mamma varit i Göteborgs norra skärgård. På den ö där hon tillbringat sina första tjugo somrar; i det lilla vindsmygsrum hon sov under de tjugo. Huset lämnade släkten -68, byggdes trettio år dessförinnan av mammas farfar och farmor. Innan dess kom de från andra håll i skärgården; mamma hittade den här spegeln bakåt in i evigheten, som börjar (slutar?) med den farfar som byggde det hus i vilket jag, hon och min lilla unge varit idag. Ni fattar: sedan början av 1600-talet har denna serie fenotyper bebott en kärv, karg ö längst upp i den norra skärgården.

Bara så ni vet vad jag börjar med. Genetik är otroligt abstrakt, det vill säga väldigt väldigt konkret.

h1

Taggen ”EGO”

juni 13, 2012

Min J tyckte att det fanns något bittert över de första posterna på bloggen. Jag vill inte vara bitter eller ha nån sorts jäkla bitterblogg. Jag känner mig inte heller speciellt bitter. Dessutom är just ”bitter” nymoderaternas favvoöknamn för den som blivit förfördelad i samhället. Utförsäkrade och handikappade och arbetslösa och dylikt folk som inte svarar postitivt på en hälsosam påtvingad jobbsökarcoaching på skattebetalarnas bekostnad. Inte för att jag inte kan identifiera mig med sådant, utan för att det är nymoderat nyspråk (dvs. bygger på en låtsad missuppfattning. Den som kan identifiera sig med det nymoderata positivpepp-språket, däremot, har jag ingen förståelse för alls. Är man född att passa in så är man, i min uppfattning, knappast människa).

Taggen ego kommer att sättas på poster som angår mina försök att förstå mitt liv. Då något stort förändras i ens uppfattning om en själv – tillochmed den man har varit hela sitt liv! – så dyker ett behov upp av att förstå vad det innebär. Jag fick i december reda på att jag har en hjärna som fungerar annorlunda än hur hjärnan fungerar hos 95% av alla människor. Minnet funkar annorlunda; de exekutiva fiunktionerna fraktar information  mellan minnena på ett annat sätt än hos ”neurotypen” (vilket är ADHD/neuro-samhällets term för de där 95 procenten). Dessutom hanteras den kroppsliga energin på ett annat sätt; snarare än ett jämt tillflöde av energi under alla de vakna timmarna kommer energin i explosioner och lämnar mig utmattad efteråt.

Samhället är alltså konstruerat för att passa en annan typ av hjärna än min. Man skall ha en annan typ av minne, man skall orka portionera ut sin energi jämt under en hel dag mellan sovtimmarna (som skall vara på natten). Funkar man annorlunda blir det problem med att passa in i ett sådant samhälle; behöver du, neurotypläsaren, ett exempel så kan du ju försöka tänka dig hur det skulle vara att helt plötsligt inse/få reda på att du har vuxit upp i ett samhälle där alla andra är döva, men du själv är född med en välutvecklad hörsel.

Jag är inte bitter över att tillhöra de avvikande fem procenten; det är snarare en triumf att få saken bekräftad. Men de frågor som uppstår handlar om just detta. Precis var är det jag inte passat in?

Således vill jag försöka se mitt liv i retrospekt. Ego kommer nog mest att handla om situationer då jag känt att jag inte är som man skall – de situationer där ens individualitet faktiskt gör sig påmind. Jag har gnällt på nymoderaterna i den här posten, måhända lite opåkallat och onödigt, men vad som finns i botten på mig då sånt gnäll läcker över är just en uppfattning om individualitetens sanna väsen, som bryter ganska kraftigt mot den som propageras av just det politiska partiet, och som på nåt sätt verkar basera sig på att alla egentligen är precis likadana och att man därför får skylla sig själv om man inte lyckas passa in. I min uppfattning om individualitet så är då man är annorlunda, då livet skaver och kränger och man inte kan finna sig i det vis på vilket saker och ting nu är ordnat, som man faktiskt inser att man är en individ, skild från allt annat och instängd. För mig har det jag kallat hypertunneln varit vägen ut ur den instängdheten. Kanalen till kosmos, liksom. Strömmen mot kaos.

h1

Resumé: Ego

januari 9, 2012

Så här kan ett liv se ut:

Man börjar, man har pressat sig genom den första tunneln, den av slemhinnor och kött, och man drabbas av ljus och ljud vars intensitet är så genomträngande att resten av den tillvaro som utspelar sig därute går åt till att finna sätt att värja sig mot det, att ta in energin, att fördela den och släppa fram den genom sig själv i lagom doser. Det är utmattande, för det hela är förbannat starkt.

Man går igenom alltihop. Man är ett lillgammalt och brådmoget barn, det skaver i tillvaron, ibland blir den så intensiv så att man måste explodera och slå sönder saker omkring sig. Man tar in mer energi än vad man kan släppa ut i en lagom takt. Man finner tunneln; medvetandet försvinner där, ändrar form, blir en del av kroppen och aktiviteten. Man skapar den själv. Att rita något, bygga en värld i sanden, förlora sig i en fantasybok, spela fotboll och äntligen och återigen lyckas lämna det skyddande metalagret av ”jag” som jämt annars sitter och iakttar allt man gör sisådär en halv våning ovanför; man är i tunneln. Man är koncentration. I tunneln är koncentrationen och dess energigenomsläpp inte bara i harmoni med resten av världen; i tunneln ÄR energin en del av, samma som, världen, det med vilket tunneln upprättas.

Men tunneln är uttröttande. Då den lämnar en kan outlöst energi studsa runt i kroppen länge efteråt, eller så är man så utmattad att man är oanvändbar. Och förmågan att finna den är kostsam; lika utmattad som man kan bli av tunneln, lika utmattad kan man bli av när någon sätter en i en skolbänk med en räknebok framför som man inte vill begripa något av. Då startar maskinen inuti en, börjar generera mängder med energi som omöjligt kan användas till att skapa en tunnel tillsammans med räkneboken, växer sig så förbannat stor att kroppen inte kan härbärgera den. Man finner nya sätt att dämpa eller kanalisera energipåslaget; man kan tänka på annat, man kan använda boken att rita i (och upprätta tunneln där istället), man kan somna (och således medelst moteld bränna ut energipåslaget; en dubbelt aggressiv teknik). Allt detta gör man.

Men man växer ju. Sen blir det tonåren. Då känner man utanförskap, och det är meningen att det skall vara så; vissa, som tänkt jäkligt mycket på sånt här, menar att det är då personen skall skiljas från familjen för att istället kunna infoga sig i Samhället. Samhället skall vara den nya familjen. Och då tänker man själv ofta, så fan heller, samhället är inte till för människor, det är i alla fall inte för mig. Men, se det är allt meningen att man skall tänka så också! För det slutar man med i god til till att man skall skaffa sig en egen familj, med egna barn, och så är hela karusellen igång igen.

Men vissa finner just inte lugnet. De kommer liksom inte in från det tonåriga utanförskapet, det som skall finnas men också vara temporärt. Den som har tunneln har fortfarande svårt att få sin kropp att fungera i transparent harmoni med det som pågår omkring. I stället fortsätter man att somna då något är tråkigt. Man känner hur maskinen startar och besten inuti bröjar frusta och rycka i sina fjättrar då man åläggs något som man VET är omöjligt att utföra i tunnelform. Man har samma känsloeruptioner som då man var liten, men man lär sig härbergera dem så att de inte syns så mycket utåt. De flesta explosionerna blir dova, som på havets botten, nedsvalda och dolda i mörker. Alltmer sällan resulterar de i okontrollerbara flodvågor. Vissa saker är fortfarande mycket svåra; allt som är tråkigt är svårt. Det blir mycket, det. Jobb, sociala sammanhang (som man inte valt själv), vardagslivets obönhörliga behov av att administreras. Av ett brådmoget och lillgammalt barn blir det en omogen och barnslig vuxen.

Har man tur finner man sätt att fortsätta att upprätta tunneln, men det är svårt att finna sätt som, på det vis som det är meningen att den speciella livsformen Samhällsmedborgare skall kunna göra, kan infogas i penningagenererande aktiviteter. Men med lite tur finner man plötsligt ett sådant maskhål: det visar sig att den stora myrstacken Samhället har en liten, liten buffertzon installerad ganska högt upp i hierarkin, men det är ett lufthål där det annars allerstädes närvarande nyttokravet är formulerat på ett sådant sätt så att även en tunnelperson skulle kunna leva där ett slag.

Att ta sig högt upp i formella samhälleliga hierarkier kan vara svårt. Men det går; man kan få tunneln att leda dit, så länge alla steg på vägen dit är tunnelbara. Det visar de sig faktiskt vara! (Du kan läsa om just min buffertzon här om du vill.)

Men livet fortsätter ju att skava. Man omger sig med tiden med en älskad flock. Där kan man förlora sig själv, där går energin ofta i någorlunda harmoni (ibland, när det går sämre, istället i någorlunda redundans). Alla vet att flocken och dess förmåga att distribuera det där i en som egentligen gör allt för att slippa upprätthålla illusionen att vara isolerat och enhetligt, på ena eller andra sättet är ett mål i sig. Men då man ändå skall vara individ igen, då man skall sköta livets krassa administration och utföra förutbestämda arbetsuppgifter, då är fortfarande energin hela tiden farligt nära att skena och förstöra allt omkring sig. Ju mer papper man omger sitt krut med, desto mer ödeläggande blir smällen då man väl tänt stubinen. Man försöker gå genom sitt medborgarliv med ett sorts jämnmod som egentligen inte alls är i takt med ens eget temperament.

Plötsligt en dag händer något. Man uppfattar en signal på en frekvens man inte visste fanns, men som man omedvetet alltid varit uppkopplad på. Det är som en röst som säger: Du är inte en av dem, du är en av oss. Du har alltid varit det. Och man vet att man måste följa efter, undersöka saken vidare, måste söka signalens källa, och – om den inte har en källa – försöka spåra de många samverkande element som fick den att framträda för en. Man vet att det på något vis gäller tunneln. Man vet plötsligt att den särskiljer en.

Det gör man, söker. Man söker information överallt, främst på Internet; personliga bloggar, underjordiska fora, akademiska artiklar, läkarjournaler, tidningsartiklar. Överallt finns informationen. Men den är kodad; ingen nämner tunneln, den finns bara som något liksom frånvarande närvarande under alla sätt att benämna dess mindre extatiska konsekvenser. Den superkraft som alltid tillhört en kvot som utgörs av ungefär var tjugonde människa som föds, finns bara benämnd som ett funktionshinder; den har inget eget namn, bara dess skugga har det. Man måste läsa under, bakom och utanför det som står. Men det står där. Och det är sant. Man gör allt för att undersöka förhållandet; tar kontakt med människor som lever under skuggans namn, med sådana som är experter på att spåra den hos andra, man underkastar sig krävande utredningar och man har slutligen en papperslapp i sin hand där det står, svart på vitt; du är en, du är inne. Du har den magiska kraften, är född med den och kommer alltid att ha kvar den, och med den också dess förvridna tvilling; patologiseringen. För en sjukförklaring är det enda sätt genom vilket det samhälle i vilket man växt upp faktiskt kan förlåta sig själv för att den dogm genom vilken det strukturerat sin egen ideologi faktiskt är sann: att människor inte är likadana.

Det finns egentligen inget ”vi” här, inget sådant vi som den där rösten tycktes nämna i alla fall. Det finns ingen grupp vilken man automatiskt tillhör för att man har särskilda förmågor – inte om man inte vill söka sig till någon form av patientförening eller intresseorganisation, och det är kanske inte på det viset man vill finna bekräftelse för sin misstanke om den egna kroppshjärnans storslagenhet och det egna utmärkandet. Men det är i alla fall ett erkännande. Man är speciell. Enastående, en stjärna vars energioutput är så intensiv att det normbestämmande måste värja sig mot en.

Här börjar en gladhet, som föds ur insikten att det finns en möjlighet att fostra och rikta den energi man besitter och som alltför ofta bara skenar. Men här börjar också en ledsenhet över det samhälle som inte förmår att förvalta den kraft och den potential som finns nedlagd i den biomassa som utgör dess huvudsakliga substrat. Hur i helvete gick det till att man skulle behöva vänta i 39 år bara på själva möjligheten att se att det eventuellt finns en potential i ens explosiva neurologiska fungerande? Och, inte minst, hur kan det komma sig att en patologisering är det enda vis på vilket man kan få tillgång till de vägar som finns, vilka de nu månde vara, att realisera denna potential? Varför måste den som faktiskt är speciell underordna sig något som bestämts för att passa alla de som motsvarar ett neurologiskt snittstypfungerande?

Detta är vad jag hoppas att jag kan använda denna blog till att förstå. Som sagt, den blir ett minne. Mitt minne, mitt aktiva externa minne, ett som kompenserar för alla de data, all den information och alla de idéer som passerar mit system men som inte klarar av att få fäste i min uppmärksamma, hyperaktiva hjärna.