Posts Tagged ‘Begrepp’

h1

Varför tänkande om mänsklig skillnad absolut inte får överlåtas till medicinare och psykiatriker

november 13, 2014

Hej allihop!  Håll i hatten, för nu blir det galenskaper. Så här står det i nya numret av Läkartidningen (en utomordentligt välrenommerad tidskrift som läses av alla landets läkare):

Det finns studier som framhäver genetikens roll för kriminellt beteende, men att även miljöfaktorer har betydelse. En ny svensk studie slår nu dock fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer och därför saknar betydande inverkan på huruvida barnen i familjen utvecklar brottsligt beteende eller ej.

Visst häpnadsväckande? Det är alltså inte Expressen utan Läkartidningen som delger oss en studie som visar att det i och för sig finns en sjufaldigt ökad risk för hemfallande till våldsam brottslighet för barn vars föräldrar tillhör en lägre inkomstgrupp än för de rika. Men denna sjuhundraprocentiga skillnad kan enligt vissa metoder som studiens forskare typ känner till förklaras av andra faktorer än föräldrars inkomst, förmodligen genetiska. Därför måste mer pengar till för att utreda kopplingen mellan gener och kriminalitet, allt efter artikelns slutkläm.

Det är läkaren och kriminologen Ardavan Khoshnood som i Läkartidningen skriver detta om en färsk artikel i British Journal of Psychiatry. Under rubriken ”Nya rön” publiceras Khooshnoods text med titeln Socioekonomisk status har enbart en svag koppling till kriminalitet. Den refererade forskningsartikeln bygger på en svensk statistisk studie av Amir Sariaslan, Henrik Larsson, Brian D’Onofrio, Niklas Långström och Paul Lichtenstein. Herrarna Sariaslan et.al har kommit fram till detta faktum genom statistiska studier av personuppgifter. Jämfört föräldrars inkomst med hur det gått för barnen då de växt upp; har de hemfallit åt våldsam kriminalitet eller drogmissbruk? Och studien visar alltså att det har de förvisso gjort, i sju gånger större omfattning än de vars föräldrar har medel- eller hög inkomst, men att även andra variabler – ”unobserved familial risk factors” – kan förklara beteendet, faktiskt i så hög utsträckning att hela inkomstvariabeln liksom trollas bort! Fantastiskt.

Jag är ju inte sämre än att jag fattar att det förmodligen är en dedikerad forskargrupp, att de på något vis förmodligen ändå vill väl och att de – kanske först och främst – vill visa att det finns en koppling mellan genetik och kriminalitet som måste utforskas mycket mer, helst av dem själva och med rejäl bemedling. Men när det gäller denna koppling – genetik, kriminalitet och inkomstnivå – måste man ha silkesvantar på händerna i analysen och redovisandet, och desto mer så när man passar på att använda sina rön till att underkänna kopplingen mellan socioekonomisk status och våldsam brottslighet.

För naturligtvis lyckas de inte underkänna någon sådan koppling, trots alla sina siffror. Än mindre ”slår de fast att familjeinkomst och socioekonomisk status inte utgör sådana miljöfaktorer [som har betydelse för kriminellt beteende]”. Vad de har gjort är ju i stället att ha tillfogat en rad andra variabler som OCKSÅ påvisar ett samband mellan vissa individer och kriminellt beteende. Sedan har de försökt få det till att dessa variabler gradvis gör att inkomstnivån som förklaringsvärde bleknar bort tills det bara finns en ”svag koppling” kvar. Men det stämmer ju inte; den ofattbart höga snedfördelningen, den sjufaldigt högre kriminaliteten bland de fattiga, står ju exakt lika stark även efter att man visat att även genetik existerar och har stor påverkan.

Vad de undersökt är definitivt inte heller ”sociokulturell status” utan inkomstnivå. Detta är inte samma sak. Inkomstnivå refererar till en siffra, det är ett väldigt enkelt begrepp. Begreppet sociokulturell, däremot, betecknar ett komplext sammanhang som inbegriper mycket mer än vad någon intjänar för lön i reda kronor. Faktum är att det inte har på denna plats i analysen att göra: det skall komma in i nästa skede. Låt mig förklara varför.

Som jag ser saken så har de inte visat något alls om den genetiska betingadheten att begå brott, men väl något om samhället: att det finns funktioner i samhället, varför inte använda det gamla slitstarka begreppet ”strukturer”, som ser till att människor med vissa genetiskt betingade egenskaper skjuts utanför möjligheten till medel- eller höginkomst och därmed är sju gånger mer utsatta för risken att behöva bli våldsamma eller brottsliga. (Dubbelt så stor risk till drogmissbruk, dessutom.)

Det är här begreppet ”sociokulturell” skulle ha kommit in; för att visa hur dessa strukturella funktioner exekveras. Det är ju nämligen så att det inte är själva brottsligheten som går i arv, eller benägenheten därtill. Det handlar inte om genetiskt nedärvd ondska, vilket kontentan faktiskt blir om man nu skalar bort det sociokulturella och endast ser till det genetiska som kauserande för brottsligt beteende. Det handlar i stället om att vissa egenskaper – låt mig ta det inte helt långväga exemplet uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet – har starkt ärftlighet, men att dessa lättare kan få en positiv utkomst (kreativitet, anpasslighet) för den som har en trygg ekonomisk struktur och ett gott självförtroende med sig från barndomen. ADHD-personer uppväxta under utsatta förhållanden har oändligt mycket svårare att finna användbarhet för sina förmågor än ADHD-personer från trygga förhållanden där ekonomin varit god. Detta beror på att samhället är ordnat för en annan typ av nervsystem, det vi hyperskallar kallar för neurotypen (dvs. normisarna). Det beror på samhällets ordnadhet, dess socioekonomiska strukturer, inte på ADHD-personernas nedärvda ondska.

Även drogmissbruk och våldsbrottsliga tendenser är nämligen något människor utsätts för. Att fattiga oftare än rika missbrukar och är våldsamma och kriminella beror inte på deras nedärvda ondska utan på att de har en särskild utsatthet inför det. Återigen: en socioekonomisk utsatthet, ej reducerbar till antalet kronor deras föräldrar tjänat eller huruvida deras släktingar fällts för våldsbrott.

Jag vet att många humanister och samhällsvetare är väldigt mycket emot all typ av forskning som vill undersöka genetisk betingadhet till brottslighet. Detta gäller i synnerhet vänsterorienterade tänkare, som ofta är väldigt provocerade av konceptet mänsklig skillnad. Vi minns ju till exempel Internationalens Lars Lundström, som såg den ökade ADHD-diagnosticeringen och dess bundenhet till klassbakgrund som ett eko av äldre tiders frenologi eller till väldigt tveksamma rasbiologiska experiment. Men vi får inte glömma att människor faktiskt är olika – även genetiskt – men att samhället är ordnat för de som är lika, eller mest lika, en idealtyp. Det är samhället som gör människor ”onda” genom att tvinga dem till det och utsätta dem för det – det är inte generna.

Jag hävdar alltså att sambanden mellan genetik och kriminalitet måste undersökas. Detta måste undersökas för att visa något om samhället – vilka som utesluts, vilka som premieras, hur man kan förändra samhället för att ge utrymme för de avvikande att utveckla något positivt i stället för att behöva skjutas utanför och tvingas in i brottslighet, missbruk eller psykisk ohälsa. Men då är det också absolut nödvändigt att vara väldigt försiktig med begreppen – begreppen är samhällsforskarens skalpell, slinter eller man eller håller dem bakochfram så kan man råka skära av något väsentligt.

Forskning är viktigt. Att forska om mänsklig skillnad och hur denna tar sig uttryck i samhället är dessutom oerhört viktigt, av allra yttersta vikt för alla oss som bor här. Därför måste man som forskare vara försiktig med hur man analyserar data och hur detta sedan presenteras. Den sortens forskare som vetenskapar om kroppen och den mänskliga biologin är allt som oftast en som går från det stora – en funktion, ett samband – och försöker gå inåt, mot allt mindre beståndsdelar, helst bara tills en enda gen eller neuron finns kvar, och förklara allt utifrån denna sista beståndsdel. Då blir också förklaringarna därefter – oändligt avancerad forskning, men lika oändligt förenklade svar. Sådana forskare skall inte behöva använda ord som ”socioekonomisk”, då de uppenbarligen bara förstör dem, utan det är då forskare skall ta vid som är mer lämpade att förstå de komplexa sammanhang i vilka det mänskliga uppstår som alltid är mycket mer än summan av sina gener, neuroner eller inkomstuppgifter.

h1

En tredje position i diagnosdebatten: anormalitetspositionen

januari 14, 2014

Är det bra med en nyanserad debatt?
Den förra posten blev den exempellöst mest lästa i den här bloggens historia. Dygnet efter jag publicerade den lästes den av nästan tio gånger fler än vad som varit inne på bloggen under något tidigare dygn. Mycket förmodligen på grund av att den tweetades och Facebooklänkades av viktiga personer. Men detta var i sin tur antagligen för att jag gjorde något jag brukar akta mig för, ett inlägg i en het debatt, och i denna debatt företrädde ett annat perspektiv än de vanliga: ett nedifrånperspektiv, ett perspektiv på psykiskt avvikande som inte kom från experter eller proffstyckare. Jag gjorde inget anspråk på att representera alla andra psykiska avvikare men väl på att formulera en tredje väg, som inte anpassats till de vanliga ”för-eller-mot-diagnoser”-perspektiven. Som en sorts slutkläm skrev jag: ” Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra.”
Det har påpekats för mig att det är en stark förenkling att det bara finns två läger som debatterar saken, men att det är bra att jag efterlyser en mer nyanserad debatt. Jag håller med om att det första är en förenkling, en väldigt stark sådan. Dock vill jag inte nödvändigtvis ha en mer nyanserad debatt, åtminstone var det inte dit med inlägget. Snarare tvärtom. Eäääh, låt mig förklara vad jag menar. Det hänger ihop med det jag kallar för en ”tredje position”.

Vad går förlorat i allt nyanserande?
Debatten är redan mer nyanserad än vad de stora diskussionsforumen – ledarsidor, kvällspressartiklar, tyckarsoffor – tål. De som deltar i debatten och som har stora kunskaper om ämnet, och således känner till dess delikata och komplexa natur, har alltför stor vilja att vara rättvisa mot denna komplexitet. Att vara trogen komplexitet och framföra en nyanserad och komplicerad bild ger sällan en stark argumentering i debattsammanhang. Detta bevisas inte minst av att det räcker att ”vara kritisk” på det vis Nathan Shachar och Sanna Lundell varit på det sista för att få räknas som ett debattbidrag av likvärdig tyngd – både Shachar och Lundell saknar såväl varje typ av egna argument som något samlande grepp om det de talar. Det enda de har är ett antagonistiskt sinnelag, de är ”mot” ett etablissemang och tycker således att de får kalla sig ”kritiska” (detta missbrukade ord…). Deras debila ”mot” är vad som står emot hela den mer komplicerade bild som gavs av de 23 initierade experter som några dagar senare replikerade, och likaväl mot alla de andra mer eller mindre upprörda repliker som förekommit i andra medier. Hur nyanserad man än blir krävs det inte mer än ett trotsigt ”Nej så är det inte alls!” placerat på rätt ledarsida – så har två sidor uppstått som mycket väl kan ha likvärdig impact i debatten. Kanske är det rentav så att ju mer nyanserad man är i sin polemik, desto mindre blir ens slagkraft. Att reducera alltihop till ett kraftfullt ”NEJ!” skär rakt igenom.
Trots att Shachar och Lundell inte verkar sinsemellan alldeles överens om vad ADHD är – Shachar menar att det är dålig uppfostran och sen mognad, Lundell låter på sitt Twitterflöde antyda att hon tror att det oftast rör sig om feldiagnosticering av stressade barn från socialt utsatta miljöer – så placerar de sig på samma sida om ett NEJ som står mot all den samlade kunskap som de 23 experterna representerar. Debattens skiljelinje går här mellan huruvida man anser diagnoserna vara legitima eller ej. Det är inte två homogena ”sidor” – de är många röster i en redan väldigt välbefolkad debatt. Ändå har jag svårt att tro att så många läsare ändrar åsikt utifrån några av mångfalden av inlägg. Det är nästan alltid lättare att slentrianmässigt fortsätta hålla med den sida – för eller mot diagnoserna – på vilken man själv redan står.
Så vad är det som saknas i en debatt med en ”för”-sida och en ”mot”-sida, om än aldrig så nyanserade? Jag skulle vilja hävda att det finns en tredje möjlig position: en som inte finner sig i villkoren för det som de andra debatterar med antingen ”ja” eller ”nej”. Något oväntat, men med tillräckligt med kraft för att kunna hävda tolkningsrätt i frågan; en position från vilken det ser ut som om de två som redan finns där, ”ja”- och ”nej”-sidorna, ser ut att ha något gemensamt.
Vilken skulle denna position kunna vara i detta fall? Ja, om man granskar de två sidorna inser man att det talas från perspektiv som är väldigt uppifrån tagna. Experter av olika slag, tyckare med aldrig så starka åsikter, debattörer och journalister som verkar ha två saker gemensamt: att de talar om någon annan, som har eller inte har rätt till en diagnos för sitt fungerande, och att diagnosen betecknar ett sjukdomstillstånd eller en funktionsnedsättning.

Den tredje positionen
Vad jag försöker uträtta med den här bloggen är bland annat att finna benämningar på de förmågor ADHD inneburit för mig. De finns inte – detta beror på att det är någon annan, någon som inte delar denna kognitiva apparat och som bara förmår förstå dess tillkortakommanden, som givit den dess namn. Namnet har blivit därefter – ADHD, attention deficit hyperactivity disorder, hyperaktivitet med uppmärksamhetsstörning. Jag har istället talat om en specifik kognitionsfiguration, som jag kallat hypertunneln, och håller på att sätta samman något jag kalla hyperkognitivt lexikon – en terminologi som inte utgår från hur min kognition inte funkar, utan från hur den faktiskt funkar. Hypertunneln har sina förtjänster, men i ett samhälle som konstruerat sin rytm efter en annan kognitionsfiguration – ”neurotypen”, de normala – ställs hinder i min väg. Min rytm stämmer inte överens med samhällets. (Det är här diagnosen kommer in – det är med en diagnos, och de hjälpmedel den i bästa fall sätter i mina händer, som min annorlundahet blir hanterbar.) Jag har även under mina föreläsningar under vintern använt liknande grepp för att tala om konst, idéer och filosofi kan formuleras och har formulerats ur andra perspektiv än det neurotypiska, och hur detta ständigt, genom mänsklighetens historia, format om de normalas värld och blivit viktigare än neurotypens ”just taking care of business”-figuration. Hence: ett inifrånperspektiv på diagnosproblematiken, formulerat efter andra ontologiska ståndpunkter
Jag menar att ur ett perspektiv som inte går med på diagnosens patologiseringsperspektiv och ständiga fokus på tillkortakommanden, en formulerad efter positiviteter (vad som finns) i stället för negativiteter (vad som inte finns, vad som saknas) framträder en debattposition skild från de två som helt enkelt debatterar huruvida adhd är en legitim diagnos eller ej, huruvida det är en riktig funktionsnedsättning eller inte. Kanske är det rent av så att det jag kallat för två olika positioner framträder ur den röriga debatten först vid formulerandet av en sådan här tredje position. En sådan här tredje position – en sorts anormalitetsposition – position möjliggör, i det bästa fallet, en ny och kraftfull röst som urskiljer sig från det ständiga nyanserandet av sjukdomsperspektivet och från vilken en helt ny linje av argumentation kan föras.
Och bara som en påminnelse, det finns förstås fler aktörer än jag som håller på att skapa andra och mer positiva artikulationer av annorlundaskapet. Förlaget Andet har förlagt landets enda litteratur på ämnet, dess redaktör Torbjörn Andersson har givit ut flera egna skrifter om saken, föreningen Organiserade aspergare arbetar utifrån ett uttalat neurodiversitetsperspektiv, föreläsaren Jill Söderlund påpekar – detta är skitbra! – att diagnoserna helt enkelt kan ses som benämningar på olika typer att fungera. Och vi kommer bara att bli fler, gladare och starkare!

h1

Artikelrecension: The ESSENCE in child psychiatry av Christopher Gillberg

juli 20, 2013

Christopher Gillberg är lätt svensk barnpsykiatris grand old man. Under 80-talet lanserade han tillsammans med kollegor diagnosen DAMP, sedan dess har han varit drivande i lanserandet av MBD, Asperger syndrom, ADHD och flera andra neuropsykiatriska diagnoser. Hans publiceringslista är lång, och denna artikel är en nyckeltext för arbetet på Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Sedan det tidiga 80-talet har Gillberg påpekat det problematiska med begreppet ”komorbiditet”, som dyker upp allt som oftast då det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ett begrepp som en gång även det lanserats av Gillberg). Begreppet används på olika vis av olika praktiker, men dess mest bokstavliga mening är förekomsten av flera orelaterade diagnoser hos samma patient. Hos barn med NPF är den särdeles hög; Gillberg påpekar att den är mer regel än undantag, och att barn som diagnosticerats med t.ex. ASD löper mycket högre risk att senare i livet också diagnosticeras med ADHD, Tourettés disorder eller någon annan diagnos under NPF-paraplyet. Dessutom förändras ofta diagnoserna under livsspannet; exempelvis kan en individ som givits diagnosen ADD vid 5 år vara utan ADD-symptom som 10-åring, men i stället fylla kriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. De neuropsykiatriska diagnoserna har en speciell porositet, de skiftar och blandas hos individer på ett vis som antyder att den allt mer differentierade diagnosbilder psykiatrin arbetar fram faktiskt inte nödvändigtvis är det bästa sättet att begripa kognitiva avvikelser. Kanske finns det ett underliggande problemområde som, i olika skeden av livet, ger olika yttringar?

En lång karriär har fått Gillberg att tvivla på komorbiditetsbegreppets validitet; snarare än att samma olycksaliga individer drabbas av en mängd orelaterade funktionsnedsättningar kanske de olika symptombilder som hos individer uppträder vid olika livsskeden borde ses som relaterade; att symptom inom en NPF-diagnos borde ses som en antydan om att en vidare kognitiv undersökning behöver göras. Många diagnoser verkar höra samman med varandra, och borde kanske samlas med ett gemensamt begrepp då de verkar tillhöra en gemensam domän. Det är denna domän Gillberg namnger ESSENCE. Akronymen står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations, alltså ungefär Tidiga symptomatiska syndrom som framkallar utvecklingsneurologiska undersökningar. Genom referenser till litteratur beläggs i artikeln den vanliga samexistensen mellan olika NPF-diagnoser i samma personers liv och deras respektive utveckling under livsspannet.

Slutsatsen är att en mer holistiskt orienterad undersökning torde vidtas då ett barn uppvisar symptom var som helst inom ESSENCE-området, en slutsats som går stick i stäv med psykiatrins allmänna utveckling mot allt smalare, mer differentierade diagnoser. Gillberg menar att det borde inrättas ESSENCE-centrum, alltså holistiskt orienterade barnpsykiatriska centrum, i stället för de allt vanligare centrum som specialiserar sig på smala diagnoser som ADHD, DCD eller ASD. Vid sådana centrum skulle många olika, i sig specialiserade, kliniska yrkespersoner finnas tillgängliga för att kunna utföra undersökningar med djup och bredd – något som kunde ge en helhetlig bild av en individs kognitiva komposition, till skillnad från det kriterielistavprickande som är praxis i dagens diagnosticeringsförfarande. En individuell bild snarare än en jämförelse med en kriterielista, således.

Personligen reagerar jag på artikeln med både viss förtjusning och viss förfäran. Förtjusning för det holistiska greppet att vilja koppla samman olika funktionsavvikelser snarare än att se dem som individuella, samexisterande symptom. Den skarpa markeringen mot komorbiditetsbegreppet känner jag stark sympati för, liksom förstås det engagemang som kommer till uttryck för barn som idag bollas fram och tillbaka mellan olika expertinstanser. Förfäran känner jag inför den sjukdomsorienterade vokabulär genom vilket ESSENE-begreppet framskrivs. Beakta följande rad: ”The overlap of problems encountered in the field of ESSENCE indicates that we are not dealing with discrete disorders or syndromes, but with brain dysfunctions/neurodevelopmental problems that reflect circuitry breakdowns, network dysfunctions and decreased/aberrant/increased connectivity […]”. Min reaktion blir förstås: varför skulle denna mer grundläggande annorlundahet behöva betraktas som patologisk? Dysfunktionell, förvisso, men dysfunktionalitet i sig sitter inte fast i hjärnan utan är en effekt av samspelet mellan en miljö (samhället, skolan…) och de funktioner denna miljö ställer krav på, och ett kognitivt system som kan eller inte kan bemöta dessa krav. Ingenstans i denna artikel finns det belägg för att avvikandet skulle behöva betraktas som störningar, felfungeranden eller sammanbrott. (Detta gäller för övrigt all psykiatrisk litteratur jag läst, inte bara denna enskilda artikel: sjukdomsperspektivet finns endast i språket, inte i forskningsdatan eller ens i analysen av densamma.)

Dock tror jag ju att artikeln betecknar en väg som kan vara gynnsam även i den kamp för annorlundaskapets legitimitet och fördelar som förs av neurodiversitetsrörelsen. Psykiatrin värjer sig mot nyanseringar av den alltmer särskiljande tendens som kännetecknar den nyutkomna DSM-V. Kraftfulla röster som Gillbergs kan bli goda bundsförvanter i arbetet med att påvisa naturgivenheten och nödvändigheten av det mänskliga spektrat av kognitiv variation.

 

Cristopher Gillberg, 2010, The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in Developmental Disabilities Volume 31, Issue 6, November–December 2010, Ss 1543–1551

Länk, PubMed: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20634041

h1

Autistisk teori 5: Den som förnimmer

maj 14, 2013

Från förra posten: ”Bildens natur är att vara just bara en bild. Inte en bild av något, bara en bild. Ingen representation. Hjärnan är en maskin som utifrån sina förutsättningar skapar bilder.” En mening till behövs här; en om den som ”ser” bilden.
Om bildens natur blott är att vara en bild leder kanske vårt tänkande oss ändå att tro att det är någon som ”ser” den bild som skapas av hjärnan/piktogrammet; att det, innanför perceptionen, sitter ett själv, ett ”jag”, som ser, hör och känner objekt utanför sig själv. Tänker vi så, så luras vi av vårt eget tänkande. Det som primärt existerar är inte ett jag som ser ut över världen, utan ett jaglöst seende ovanpå vilket det ibland, inte alltid men då det behövs, uppstår ett självrefererande tänkande som kallar sig själv för ”jag”. Det är vad vi är: ett perceptionssystem som ibland kallar sig själv för Jag.

Vad Jag tar miste på är alltså ordningen. Jaget tror sig vara ”den som ser”, alltså den aktive, men är blott en funktion hos perceptionssystemet – på samma sätt som balansen, smakpreferenserna, seendet själv. Därmed inte sagt att det inte existerar, eller att det saknar en vilja som kan kallas dess egen – bara att det inte kommer före sina sinnesintryck, utan efter.

Det förnimmande hjärnan/piktogrammet skapar är i sig en del av organismens orienterande i världen. Förnimmandet är, vill jag mena, ett ”omedvetet själv” – ett själv som finns redan då Jaget kommer till platsen. Det sinnliga upplevandet av världen är självet.

Med denna post vill jag införa en distinktion mellan Jaget, det medvetna, och Självet – αυτος – det ständigt upplevande/upplevda. Självet, då jag talar om det framledes, betecknar alltså inte ett neurotypiskt ”jag” utan ett förmedvetet upplevande vars gränser definieras av sina möjligheter att skapa bild av världen. Jag tänker mig att en sådan distinktion är nödvändig om man skall tala om autistisk kognition som något som går utanför och är åtskilt från neurotypisk kognition.

h1

Autistisk teori 2: Affekt och mönsterfinnande

april 29, 2013

αυτος, det grekiska ordet för självet är själva roten till ordet autism, vilket myntades av psykiatrikern Eugen Bleuler 1912 för att beteckna kommunikationssvårigheterna hos vissa personer med schizofreni. Ordet autism kan begripas som försjunkenhet i eller upptagenhet med självet, en betydelse som inte längre finns kvar i samma mening. Som beteckning på ett neuropsykiatriskt tillstånd dök det upp strax före andra världskriget hos Leo Kanner och, samtidigt, hos Hans Asperger. Deras arbete, parallella i tiden och vid olika platser, har sedan kommit att ligga till grund för autism som den idag diagnosticeras och behandlas.

Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori.

Just självet verkar nämligen vara en bra position att påbörja sökandet efter vad det autistiska är ändå. Vad självet är i sig ”är”, så är det ändå resultatet av vår kognition (alltså inte dess källa, utan dess effekt). Vilken sorts själv skapas av den kognition som avviker från det vis på vilket det mänskliga samhället är konstruerat för att man skall vara? Hur lever denne verkligheten istället?

Ett vanligt neurotypiskt sätt att begripa det autistiska jaget är att autisten själv saknar en ”theory of mind”, vad som vanligtvis kallas inlevelseförmåga eller empati; förmågan att se sig själv i andra, att begripa att andra människor har ett ”jag” – ett själv – som skiljer sig från det egna, samt att förstå att och vad dessa människor kommunicerar. Denna hypotes formulerades av Simon Baron-Cohen m.fl. i journalen Cognition 1985 i artikeln Does the autistic child have a ”theory of mind?” (ladda ned den här!) och ligger förmodligen till grund för den vanliga fördomen att autister och aspergare saknar empati med andra människor. Sedan blev Baron-Cohen ännu värre och teoretiserade glatt vidare att den autistiska hjärnan var en extremform av den ”manliga” hjärnan, och var en del av ett tänkt polariserat biologiskt system han kallade empatiserings-systematiserings-teori. Enligt denna teori är den kvinnliga hjärnan en som i högre utsträckning fungerar empatiskt, genom identifiering mellan den andre och en själv (snarare än att räkna ut det med förnuftet), samtidigt som den manliga är intellektuell och istället räknar ut vad andra människor vill (snarare än att känna det). Därmed lägger han också grunden för det vis på vilket t.ex. Annica Dahlström här hemma i Sverige resonerar kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då skillnaderna dem emellan rör sig om något olika normalfördelningar, fäst istället uppmärksamhet vid den enorma diversitet som finns inom varje grupp och anpassa samhället för denna spännvidd istället för att befästa de skillnader vi tillskriver könen.

Jag tycker att Baron-Cohens teorier är rätt läskiga. De är svårt normie-biased och utgår från att den neurotypiska kognitionen är den enda rätta, med den senare könsteorin slår han fast något liknande med könen. Att upprepa att autister saknar en theory of mind är bara att upprepa klyschan om den empatilöse autisten, kanske även att anknyta till den äldre idén om det instängda autistiska självet. Ingenting säger heller att autister skulle sakna de känslor neurotypen har – snarare är det så att autisten är mindre skyddad mot dessa sina känslor än neurotypen. Dock finns det ändå orsak att begripa empatisering och systematisering som två skilda kognitiva profiler, men man måste nog formulera om dem lite grann för att de skall ge utrymme för vidare typer av kognitionsfigurationer än blott den neurotypiska människobildens.

Till att börja med vill jag i stället för ”empatisering” tala om kategorisering, samt byta ut ”systematisering ”mot mönsterfinnande. Jag menar att dessa begrepp är precisare i att de är mer abstrakta, alltså mindre generaliserade till den neurotypiska mänskliga erfarenheten, samt att de är mer rättvisande; mina begrepp innehåller samma distinktion som Baron-Cohens och innesluter dem utan att dock göra den neurotypiska värderingen.

Varför tala om kategorisering i stället för ”empatisering”? För att det enligt de senaste årens forskning – liksom från de högfungerande autister som själva skriver om saken – snarast verkar som om verkligheten kommer omedierad av den kategorisering som filtrerar neurotypens varseblivning. Neurotypen ser ett bord och agerar omedvetet som om det vore ett bord. Neurotypen går in i ett kök och agerar som om det vore ett kök; hen har mentala, tillochmed närmast förmentala, kategorier för det mesta hen ser och hör omkring sig, och kategorierna hjälper hen att orientera sig i tillvaron. Autisten går in i ett kök och har ingen aning om vad ett kök är; det hen ser bär ingen egen mening, ordnas inte av förbestämda kategorier. Verkligheten presenterar sig omedierad av kategorier och måste ordnas på annat vis; mönster måste sökas momentant och i varje stund i upplevandet av nuet. Det finns inget ”bakom” det som ses och hörs; det finns inga förutfattade meningar om vad saker betyder utan ett ”nu” i vilket allting måste ordnas. Ett ansikte är inte ett ansikte, betyder inget i sig och har inte nödvändigtvis ett upplevande subjekt med egna intentioner bakom sig. Den autistiske söker inte före, bakom eller bortom den bild av verkligheten hen ser: bilden är verkligheten.

Verklighetsbilden är också den reaktion den framkallar hos det autistiska kännande, upplevande jaget: för att låna ett begrepp från den sinnesutvidgade filosofen Gilles Deleuze (tusen spänn på att han ingick i spektrat!) är bilden ren affekt. Verklighetsbilden är alltså inte en bild av något annat utan är blott sin egen effekt på den seende. Snarare än att autisten är ”instängd” i förfelade, störda perceptioner av världen är hen alltså utkastad i den, oskyddad av de vanemässiga tolkningar som innebärs av den ”jagbarriär” neurotypen bär med sig. Neurotypen har kategorierna som en interfas mot verkligheten, ett gränssnitt, som saknas av autisten.

Således vill jag alltså också byta ut termen ”systematisering” mot mönsterfinnande; autisten infogar inte det den ser i ett föredettagivet system utan söker, till viss del aktivt skapar, mönstret spontant och i det monentana. I stället för att kognitiva vanor är vad som orienterar individen i världen så är det den direkta empiriska erfarenheten. Verkligheten är fysisk och direkt snarare än tolkad och symbolisk. Meningen måste skapas i nuet,utan ledning av kartor och chiffernycklar. Tillståndet är en extremvariant av vad jag i mitt hyperkognitiva lexikon kallat kairoskopi: ett ”tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos ett kognitivt system”. (Detta är också en länk mellan autism och ADHD.)

Detta är det första ledet i vad jag vill kalla autistisk teori: perceptionen är ren, omedierad affekt och bär ingen mening bortom sig själv och de mönster den innehåller. En autistisk analys av verkligheten bör försöka ta vara på det immanenta, det som finns här, och inte peka bortom den, mot det transcendenta. Den bör också behandla bild som egen verklighet; inte en bild av något annat, utan en bild som är något i kraft av sin affekt.

h1

Definition: Kognitivt system

april 23, 2013

Kognitivt system: En levande enhet som interagerar med sin miljö.

h1

Hyperkognitivt lexikon: Kognitivt system och Kognitionskonfiguration

april 23, 2013

Begreppet kognitivt system betecknar vilket levande system som helst, alltså alla levande varelser. Vanligtvis brukar vi då tänka på varelser inom djurriket, men begreppets uppfinnare, biologerna Humberto Maturana and Francisco Varela, menar att begreppet kan åsyfta varelser inom alla de tre biologiska eukariotiska domänerna; djur, växter och svampar. I verket ”Autopoiesis and Cognition. The Realization of the Living” (1980) skriver de: “Living systems are cognitive systems, and living as a process is a process of cognition. This statement is valid for all organisms, with or without a nervous system”. De öppnar därmed även för en än vidare definition av liv; vad som helst som fungerar som ett kognitivt system kan också definieras som liv. Rörelsen är ganska radikal då den, åtminstone teoretiskt, pekar bortom organismerna mot andra system som hypotetiskt liv.

Kognition åsyftar det vis på vilket ett levande system relaterar till sin omgivning och är en konsekvens av hur det interagerat med denna omgivning. Då kognitionen alltså är en konsekvens utgör den även själva systemets möjligheter att vidare adaptera (anpassa sig) till speciella miljöer. Hos Maturana och Varela är kognitionen en konsekvens av autopoieses (”självskapande”), som de anser driva hela evolutionen; varje system framskapar förutsättningar för sitt vidare överlevande i dialektisk relation till sin miljö, men den skapar även ett visst överskott av funktioner av vilka vissa i sig kommer att visa sig vara evolutionärt användbara  (i så fall finns de kvar hos systemet)och andra inte (då försvinner de gradvis). Detta överskott är en del av deras teori om evolutionär drift, en reaktion mot den gamla Darwinistiska evolutionsläran där varje egenskap hos en art är ett direkt svar på krav som ställs från miljön. Evolutionär drift ger en mindre linjär och mer komplex bild av evolutionen, då varje kognitivt system innehåller ett överflöd av potentiella framtida anpassningar till miljön.

Hos Maturana och Varela är det primärt större linjer som åsyftas då man talar om kognitiva system; biologiska släktlinjer, arter, stammar. Dock är inte ordet ”system” exklusivt för successionslinjer utan tillämpas lika gärna på individer; det är primärt så ordet förekommer då jag använder det här på Hypertunneln. Varje person är ett kognitivt system. Precis hur detta kognitiva system relaterar till sin miljö är vad jag kalla kognitionskonfiguration, av vilket följer att de normavvikande kognitionssätt vi återfinner hos människor – autism, ADHD, dyspraxi, dyslexi, Aspergers, Tourettes med flera – helt enkelt utgör olika kognitionskonfigurationer.

Jag vill använda orden kognitivt system respektive kognitionskonfiguration för att de är så rena, så befriade från förutfattade meningar och värdering. De är både abstrakta och konkreta på en gång; de lägger inget tvång på det som åsyftas, men förklarar ändå vad de är. Detta gör det möjligt att tala om de olika kognitionsfigurationerna in0m ramen för det jag kallat biologism noveaux (ett icke-linjärt och icke-teleologiskt sätt att förstå och argumentera med biologin som förklaringsgrund) och öppnar vackra möjligheter mot det jag just namngivit autistisk teori (att analysera hur normavvikande kognitionskonfigurationer är med och bygger upp och konstruerar vår gemensamma värld).

öppnar dessutom möjligheter