Posts Tagged ‘Biologi’

h1

Mikrokalibrering en sommareftermiddag

augusti 27, 2012

Kognition. Visste ni det, att för biologerna Humberto Maturana och Francisco Varela är ”liv” synonymt med ”kognitivt system”? Det betyder ungefär: en livsform är ett självorganiserande och självreglerande system som för sin egen vidare existens i världen använder sig av utvalda drag från sin omgivning (kognition), en interaktion mellan en individ och dess miljö i vilken en ny värld frambringas; varje iakttagelse av världen är i sig skapande av den värld som iakttas, en aktiv handling i ett skapande snarare än ett passivt iakttagande av vad som redan finns där. Liv, varseblivning (kognition) och skapande (kreation) är samma sak.

Hjärnan är så kul. Den är liksom redan en själv, innan man hunnit dit. Då jaget kommer till platsen gör det så för att hjärnan hunnit med det där med kognition. En vacker dag skall jag skriva om Libets fördröjning, ett av mina favoritfenomen. Kognitionen liksom föregår det vi själva tänker på som vårt ”jag” – allt det vi upplever har vi i själva verket redan upplevt, eftersom kroppens fysiska kognitionsprocess tar mellan 0,2 upp till 1,5 sekunder – ALLT vi upplever har redan hänt. Den där lilla stunden mellan att det händer och att ”jaget” fattar att det hänt – eller egentligen, att hjärnan då det behövs frambringar jaget – är vad som kallas Libets fördröjning. Men det var inte det jag skulle berätta om nu; istället skulle jag ju berätta att jag och min unge varit på Orust i min mammas hus, och med en kamera modell avancerad, något jag inte är van vid att hantera.

Först var allting frid och fröjd och kaffe på terrassen, men sen började jag kolla på kameran. Vacker pjäs vad jag kunde bedöma, kamerahus stort som ett utedass och vad som för mina okunniga ögon ser ut som ett riktigt jävla livsbejakande objektiv. Jag tog några bilder på vad jag såg; huset och flaggstången, skogsbrynet. Lilleman som skuttar omkring med sin dockvagn på trädäcket. Lilla klippsluttningen, stenparti och pergolan med rosor som klättrar, sånt som man tycker är snyggt då man är på landet.

Men sen var det som om det blev tråkigt att liksom bara titta på sånt man brukar se och bara avbilda det, om än med en aldrig så förnämlig kamera. Jag sögs aldrig riktigt in i det, linsen blev bara som något som fjärmade. Sen gick det aldrig riktigt att få in så mycket som jag ville i bilden; för att växthuset skulle komma till sin rätt skulle det vara bäst om man också fick in lillstugan i bilden, och skogsbrynet behövdes för kompositionen, men då funkade varken skärpan eller linsens vidd och jag hade liksom känslan av att det inte gick att få till det som det verkligen kändes som då jag själv satt där och som var det jag ville spara med bilderna. I stället för att backa började jag då istället krypa närmare saker. La mig först ned på träterrassen för att få en bra vinkel på gräset som växte upp vid dess kant; upptäckte att ådringen i plankorna faktiskt var alldeles speciell. Tittade på plankorna genom objektivet. Zoomade; en dykning rakt ned i fibreringens fantastiska evighet. Tog bort kameran och tittade på plankorna: alldeles vanliga träplankor. Genom linsen, ännu närmare: fantastiskt. Tusen färger, ljusets spelande över träets textur, årsringarna som blev fler och mer intrikat omfamnande varandra.

Resten av eftermiddagen tillbringades i ett fantastiskt resande över ytor jag knappt fattat fanns. Två centimeter ifrån den mossbeklädda granithällen sögs jag genom kameralinsen ut över en urskogsbeklädd mångtusenårig tundra där kontintdriften och mossbeväxtnaden gled in i och över varandra, och jag var där nere, mitt i alltihop. Den aggressiva dramatiken i det landskap som breder ut sin taggiga yta i frakturen på en av stormen bruten trädstam; lavars framvällande över en svartnad björks bark, grottor av spindelväv där ljuset bryts, studsar och reflekteras tusen gånger före det landar som ett svagt dis på den perforerade släta ytan där stammen blottlagts.  Myllret mellan blåbärsriset och granbarren, den majestätiska skönheten i teglets textur två centimeter ifrån dess lerröda yta, som genom linsen lika gärna kunde varit tusen kilometer ovanför. Ett svindlande virrvarr på komposten där livet och döden slingrar sig om varandra mellan och genom ådringen i de torra löven där ordning fjättras av kaos och kaos sprängs av ett minutiöst ordnande. Ytorna upphör att vara ytor och blir hela universa, mikroinstanser av världsalltet där hela kosmos redan finns inneslutet; det grekiska ordet kaos (χάος): den plats som innesluter allt som kommer att finnas.

Själva min kropp var vid det här laget mest ett ganska jobbigt och stort bökigt bihang vars uppgift var att transportera omkring det som egentligen var jag där i mina kosmiska resor över villatomtens arkipelagiska utbrott av fantasm på mikronivå. Varje förflyttning blev ett brott i mikrolivets egna kontinuitet och behövde bara bli gjort så snabbt som möjligt. Kamerans förmåga att begränsa synfältet och välja ut nya strukturer av verklighet, nya världar att fambringa med det kognitiva  system den bildade tillsammans med mitt högra öga, min hjärna och min kropp – plötsligt var det som om jag inte kunde komma nära nog, och ju närmare jag kom, desto närmare ville jag. Sen var det dags att sluta upp och ta en skogspromenad i eftermiddagssolen.

Det var helt galet. Då jag lagt bort kameran och var tillbaka på min kropps normala nivå – den biologiska mesonivån – så kunde jag inte sluta se detaljerna ändå. Då jag tittade in i ett snår tre meter från grusvägen meter ville ögonen fortfarande se varje ojämnhet i barken, varje skugga den kastade över barklagret under, varje frö som letade sig fram där och varje myra som kröp över stammen. Samma sak med grusvägen själv, samma med vattenpölarna i vägens många gropar där skuggorna spelade mot himlen där ovanför. Min syn var liksom helt kalibrerad mot detaljer och ekologiska samspel över ytstrukturer, och det tänkte den fortsätta vara. Jag hade en lättare mesosvindel i säkert en halvtimma, och viljan att verkligen se allt de såg satt kvar i ögonen  i timmar. Då jag lämnat kvar lilla pojken hos farmor i sommarhuset och satt mig på en buss framåt kvällen valde jag att läsa en bok (sällsynt!) istället för att som vanligt titta ut igenom fönstret för att ha något nära att hållla ögonen på. Så hoppade jag av bussen, gick igenom stationen och travade kavat ut på Drottningtorget.

Och så kommer det konstiga; det var som om stadens buller, dess ljud som smälte samman miljontals ljud till ett gemensamt dunder, dess hårda artificiella, väl avgränsade ytor av stål och betong och dess vinkelräta, välordnade geometri innebar  vila. Hela myllrandet, det som vanligtvis brukar störa mig, fanns där förvisso – människor, spårvagnar och spår, reklamskyltar och allt det där. Men det utspelade sig liksom på min egen kognitions nivå. Stadens antiseptiska skräck för alla livsformer som är mindre än en decimeter gjorde att jag kände ett kognitivt lugn. Alltihopa stämde igen.

Jag lämnade kameran där hos mamma på Orust, hon kommer och lämnar tillbaka både den och min lilla pojke imorgon eftermiddag. I kameran finns det några hundra bilder. Några av dem kommer jag nog rätt säkert att lägga upp här.

h1

Snarare mot biologin än mot medicinen, då.

augusti 20, 2012

Den här bloggen är inte alldeles ny längre. Kanske är det dags att kolla lite på vad jag gjort och vad som bör göras. Jag har lovat mig att den skall vara aktiv åtminstone detta året ut (men kanske tvåtrehundra år till, vem vet), varför det kan vara idé att göra nån sorts enkel summering.

Under några månaders tid har jag så stillsamt sett mig omkring för att försöka finna var det finns potential att utveckla ett tänkande om neurodiversitet, och just inte funnit så mycket. Väldigt få goda ansatser, dock en del områden som kan annekteras (notera krigföringsvokabulären; det är inga speciellt välkomnande platser, de här). Främst finns förstås den kunskap som behövs inom biologi, närmare bestämt genetik och till viss del fysiologi och ekologi, samt medicin, närmare bestämt alltså psykiatri och neurologi. Båda har sina problem, båda har sina vinster.

Biologin är förstås viktig för att den förutsättningslöst griper sig an människan som det djur hon är. Ämnet intresserar sig föga för den normalitet i människobilden utifrån vilken de flesta andra discipliner börjar. Inom biologin blir inte brott mot ett tänkt normaltillstånd en anomali; allt är bara historia. Genetiska varianter är inte onaturliga eller patologiska; de är just varianter, vilka kan visa sig ha god förmåga till anpassning. Själva den biologiska vetenskapliga vokabulären intresserar sig inte för ”sjukdomar”; vad neurologiska minoriteter inom en art beträffar så bedöms de inte som naturens felaktigheter och misstag, utan som den natur de är. Ekologiskt orienterad biologi har dessutom en begreppsbildning som studerar arter inte bara som lösryckta exemplar utan som ingående i system, både med andra individer av samma art och med det omgivande biologiska systemet. These are good things.

Medicinen är viktig i och med all den ackumulerade kunskap som finns där, snarare än för dess ontologiska utgångspunkter. Dessutom har medicinen en fortgående kontakt med människor i den kontinueliga praktiken och även, till viss del, vid experimentstadiet. Här finns det dock ett jättejättejätteproblem (utifrån mitt perspektiv just här, that is) i den inomvetenskapliga  vokabuläret då den helt och hållet orienterar sig utifrån ett normalitetsperspektiv och dessutom verkar sakna varje reflexiv ansats. Ord som sjukdom, störning eller funktionsnedsättning förekommer inte bara i den patientbehandlande praktiken utan även i vetenskapliga artiklar; hela det medicinska fältet orienterar (och motiverar?) sig utifrån dem. Att dessa ord är perspektiverade och utgår från en på förhand bestämd norm verkar helt omedvetet och oreflekterat inom fältet.

Neurologi kunde ju vara en brygga mellan medicinen och biologin, och förmodligen finns det en hel del ansatser i den riktningen som inte jag funnit ännu. Vad den neurologiska mainstreamen beträffar så är mitt intryck att dess historia kommer från medicinen, men att den bär större potential att tänka utanför kulturellt bestämda normer än vad psykiatrin har då neurologin mer explicit måste använda sig av en biologisk fysiologisk vokabulär, vilken jag alltså uppfattar som betydligt mer förutsättningslös.

Vad Christopher Gillbergs ESSENCE-begrepp beträffar måste man nog förhålla sig intresserat avvaktande. Att beakta genetiska strukturer som substrat till vad som i vissa ekologier kan generera ”störningar” = bra. Att inte utgå från att de olika neuropsykiatriska diagnoserna är yttringar av separata, underliggande ”sjukdomar” = bra. Att det fortfarande då är väldigt störningsorienterat = inte alls bra. Men vi får se vart det tar vägen – vid Gillberg centrum (Sahlgrenska akademin), som är den plats där projektet om ESSENCE drivs, finns det projekt som verkar bära viss potential – kolla t.ex. Bibbi Hagbergs halvtidsseminarium, i vars titel ordet ”skills” faktiskt förekommer! Och utan att ursäktas med nån sjukdomsomskrivning! HURRAAAA!!!!

(Ja, man får liksom vara glad för det lilla.)