Posts Tagged ‘Biologism’

h1

Autistisk teori 2: Affekt och mönsterfinnande

april 29, 2013

αυτος, det grekiska ordet för självet är själva roten till ordet autism, vilket myntades av psykiatrikern Eugen Bleuler 1912 för att beteckna kommunikationssvårigheterna hos vissa personer med schizofreni. Ordet autism kan begripas som försjunkenhet i eller upptagenhet med självet, en betydelse som inte längre finns kvar i samma mening. Som beteckning på ett neuropsykiatriskt tillstånd dök det upp strax före andra världskriget hos Leo Kanner och, samtidigt, hos Hans Asperger. Deras arbete, parallella i tiden och vid olika platser, har sedan kommit att ligga till grund för autism som den idag diagnosticeras och behandlas.

Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori.

Just självet verkar nämligen vara en bra position att påbörja sökandet efter vad det autistiska är ändå. Vad självet är i sig ”är”, så är det ändå resultatet av vår kognition (alltså inte dess källa, utan dess effekt). Vilken sorts själv skapas av den kognition som avviker från det vis på vilket det mänskliga samhället är konstruerat för att man skall vara? Hur lever denne verkligheten istället?

Ett vanligt neurotypiskt sätt att begripa det autistiska jaget är att autisten själv saknar en ”theory of mind”, vad som vanligtvis kallas inlevelseförmåga eller empati; förmågan att se sig själv i andra, att begripa att andra människor har ett ”jag” – ett själv – som skiljer sig från det egna, samt att förstå att och vad dessa människor kommunicerar. Denna hypotes formulerades av Simon Baron-Cohen m.fl. i journalen Cognition 1985 i artikeln Does the autistic child have a ”theory of mind?” (ladda ned den här!) och ligger förmodligen till grund för den vanliga fördomen att autister och aspergare saknar empati med andra människor. Sedan blev Baron-Cohen ännu värre och teoretiserade glatt vidare att den autistiska hjärnan var en extremform av den ”manliga” hjärnan, och var en del av ett tänkt polariserat biologiskt system han kallade empatiserings-systematiserings-teori. Enligt denna teori är den kvinnliga hjärnan en som i högre utsträckning fungerar empatiskt, genom identifiering mellan den andre och en själv (snarare än att räkna ut det med förnuftet), samtidigt som den manliga är intellektuell och istället räknar ut vad andra människor vill (snarare än att känna det). Därmed lägger han också grunden för det vis på vilket t.ex. Annica Dahlström här hemma i Sverige resonerar kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då skillnaderna dem emellan rör sig om något olika normalfördelningar, fäst istället uppmärksamhet vid den enorma diversitet som finns inom varje grupp och anpassa samhället för denna spännvidd istället för att befästa de skillnader vi tillskriver könen.

Jag tycker att Baron-Cohens teorier är rätt läskiga. De är svårt normie-biased och utgår från att den neurotypiska kognitionen är den enda rätta, med den senare könsteorin slår han fast något liknande med könen. Att upprepa att autister saknar en theory of mind är bara att upprepa klyschan om den empatilöse autisten, kanske även att anknyta till den äldre idén om det instängda autistiska självet. Ingenting säger heller att autister skulle sakna de känslor neurotypen har – snarare är det så att autisten är mindre skyddad mot dessa sina känslor än neurotypen. Dock finns det ändå orsak att begripa empatisering och systematisering som två skilda kognitiva profiler, men man måste nog formulera om dem lite grann för att de skall ge utrymme för vidare typer av kognitionsfigurationer än blott den neurotypiska människobildens.

Till att börja med vill jag i stället för ”empatisering” tala om kategorisering, samt byta ut ”systematisering ”mot mönsterfinnande. Jag menar att dessa begrepp är precisare i att de är mer abstrakta, alltså mindre generaliserade till den neurotypiska mänskliga erfarenheten, samt att de är mer rättvisande; mina begrepp innehåller samma distinktion som Baron-Cohens och innesluter dem utan att dock göra den neurotypiska värderingen.

Varför tala om kategorisering i stället för ”empatisering”? För att det enligt de senaste årens forskning – liksom från de högfungerande autister som själva skriver om saken – snarast verkar som om verkligheten kommer omedierad av den kategorisering som filtrerar neurotypens varseblivning. Neurotypen ser ett bord och agerar omedvetet som om det vore ett bord. Neurotypen går in i ett kök och agerar som om det vore ett kök; hen har mentala, tillochmed närmast förmentala, kategorier för det mesta hen ser och hör omkring sig, och kategorierna hjälper hen att orientera sig i tillvaron. Autisten går in i ett kök och har ingen aning om vad ett kök är; det hen ser bär ingen egen mening, ordnas inte av förbestämda kategorier. Verkligheten presenterar sig omedierad av kategorier och måste ordnas på annat vis; mönster måste sökas momentant och i varje stund i upplevandet av nuet. Det finns inget ”bakom” det som ses och hörs; det finns inga förutfattade meningar om vad saker betyder utan ett ”nu” i vilket allting måste ordnas. Ett ansikte är inte ett ansikte, betyder inget i sig och har inte nödvändigtvis ett upplevande subjekt med egna intentioner bakom sig. Den autistiske söker inte före, bakom eller bortom den bild av verkligheten hen ser: bilden är verkligheten.

Verklighetsbilden är också den reaktion den framkallar hos det autistiska kännande, upplevande jaget: för att låna ett begrepp från den sinnesutvidgade filosofen Gilles Deleuze (tusen spänn på att han ingick i spektrat!) är bilden ren affekt. Verklighetsbilden är alltså inte en bild av något annat utan är blott sin egen effekt på den seende. Snarare än att autisten är ”instängd” i förfelade, störda perceptioner av världen är hen alltså utkastad i den, oskyddad av de vanemässiga tolkningar som innebärs av den ”jagbarriär” neurotypen bär med sig. Neurotypen har kategorierna som en interfas mot verkligheten, ett gränssnitt, som saknas av autisten.

Således vill jag alltså också byta ut termen ”systematisering” mot mönsterfinnande; autisten infogar inte det den ser i ett föredettagivet system utan söker, till viss del aktivt skapar, mönstret spontant och i det monentana. I stället för att kognitiva vanor är vad som orienterar individen i världen så är det den direkta empiriska erfarenheten. Verkligheten är fysisk och direkt snarare än tolkad och symbolisk. Meningen måste skapas i nuet,utan ledning av kartor och chiffernycklar. Tillståndet är en extremvariant av vad jag i mitt hyperkognitiva lexikon kallat kairoskopi: ett ”tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos ett kognitivt system”. (Detta är också en länk mellan autism och ADHD.)

Detta är det första ledet i vad jag vill kalla autistisk teori: perceptionen är ren, omedierad affekt och bär ingen mening bortom sig själv och de mönster den innehåller. En autistisk analys av verkligheten bör försöka ta vara på det immanenta, det som finns här, och inte peka bortom den, mot det transcendenta. Den bör också behandla bild som egen verklighet; inte en bild av något annat, utan en bild som är något i kraft av sin affekt.

h1

Definition: Kognitionsfiguration

april 23, 2013

Kognitionsfiguration: Det vis på vilket ett kognitivt system interagerar med sin miljö. Oftast medelst hur information erhålles och används, men även i vidare mening.

h1

Definition: Kognitivt system

april 23, 2013

Kognitivt system: En levande enhet som interagerar med sin miljö.

h1

Hyperkognitivt lexikon: Kognitivt system och Kognitionskonfiguration

april 23, 2013

Begreppet kognitivt system betecknar vilket levande system som helst, alltså alla levande varelser. Vanligtvis brukar vi då tänka på varelser inom djurriket, men begreppets uppfinnare, biologerna Humberto Maturana and Francisco Varela, menar att begreppet kan åsyfta varelser inom alla de tre biologiska eukariotiska domänerna; djur, växter och svampar. I verket ”Autopoiesis and Cognition. The Realization of the Living” (1980) skriver de: “Living systems are cognitive systems, and living as a process is a process of cognition. This statement is valid for all organisms, with or without a nervous system”. De öppnar därmed även för en än vidare definition av liv; vad som helst som fungerar som ett kognitivt system kan också definieras som liv. Rörelsen är ganska radikal då den, åtminstone teoretiskt, pekar bortom organismerna mot andra system som hypotetiskt liv.

Kognition åsyftar det vis på vilket ett levande system relaterar till sin omgivning och är en konsekvens av hur det interagerat med denna omgivning. Då kognitionen alltså är en konsekvens utgör den även själva systemets möjligheter att vidare adaptera (anpassa sig) till speciella miljöer. Hos Maturana och Varela är kognitionen en konsekvens av autopoieses (”självskapande”), som de anser driva hela evolutionen; varje system framskapar förutsättningar för sitt vidare överlevande i dialektisk relation till sin miljö, men den skapar även ett visst överskott av funktioner av vilka vissa i sig kommer att visa sig vara evolutionärt användbara  (i så fall finns de kvar hos systemet)och andra inte (då försvinner de gradvis). Detta överskott är en del av deras teori om evolutionär drift, en reaktion mot den gamla Darwinistiska evolutionsläran där varje egenskap hos en art är ett direkt svar på krav som ställs från miljön. Evolutionär drift ger en mindre linjär och mer komplex bild av evolutionen, då varje kognitivt system innehåller ett överflöd av potentiella framtida anpassningar till miljön.

Hos Maturana och Varela är det primärt större linjer som åsyftas då man talar om kognitiva system; biologiska släktlinjer, arter, stammar. Dock är inte ordet ”system” exklusivt för successionslinjer utan tillämpas lika gärna på individer; det är primärt så ordet förekommer då jag använder det här på Hypertunneln. Varje person är ett kognitivt system. Precis hur detta kognitiva system relaterar till sin miljö är vad jag kalla kognitionskonfiguration, av vilket följer att de normavvikande kognitionssätt vi återfinner hos människor – autism, ADHD, dyspraxi, dyslexi, Aspergers, Tourettes med flera – helt enkelt utgör olika kognitionskonfigurationer.

Jag vill använda orden kognitivt system respektive kognitionskonfiguration för att de är så rena, så befriade från förutfattade meningar och värdering. De är både abstrakta och konkreta på en gång; de lägger inget tvång på det som åsyftas, men förklarar ändå vad de är. Detta gör det möjligt att tala om de olika kognitionsfigurationerna in0m ramen för det jag kallat biologism noveaux (ett icke-linjärt och icke-teleologiskt sätt att förstå och argumentera med biologin som förklaringsgrund) och öppnar vackra möjligheter mot det jag just namngivit autistisk teori (att analysera hur normavvikande kognitionskonfigurationer är med och bygger upp och konstruerar vår gemensamma värld).

öppnar dessutom möjligheter

h1

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

april 22, 2013

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

dumneuro

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!

h1

Neurosociologi, neuropolitik

april 9, 2013

Det där med ”biomedicinskt” kontra ”sociologistiskt” perspektiv på sjukdomsstatusen hos de neuropsykiatriska diagnoserna (NPF) är en debatt som fortsätter med att inte kunna föras. I dagarna är det en dialog i socialistiska tidningen Internationalen, där skribenten Lars Lundström ansluter sig till en variant av det senare.

Under rubriken Pillerlinjen – för arbetarklassens barn?, den 21 januari 2013, påpekar han att det är anmärkningsvärt att det främst är barn i de lägre inkomstgrupperna som tilldelas diagnosen ADHD. Han tar sig sedan  den inte alldeles självklara friheten att koppla detta till tidigare erors rasbiologi och de ansatser som under tidigare århundraden gjorts för att medelst den då nya vetenskapen eugenik bevisa att vissa raser är av naturen underlägsna andra och att det förhåller sig likadant med samhällsklasser – att arbetarklassens underlägsenhet alltså beror på en undermålig arvsmassa. Att ADHD är en diagnos som tillskrivs ärftlighet samt tilldelas fattiga verkar enligt Lundström betyda att de som hävdar att ADHD är en legitim diagnos därmed indirekt hävdar att arbetarklassen är genetiskt underlägsen.

Den 1 februari kom ett genmäle från David Munck, som – utan att explicit adressera Lundström – ger en historisk översikt över de senaste decenniernas utveckling mot en större tolerans av NPF-personer samt ett gryende medvetande hos dem själva, att de kanske är en grupp med egna rättigheter att hävda. Artikeln avslutas med orden ”Men de som menar att allt, eller nästan allt, är ”hjärnspöken” bör tas på samma allvar som president Ahmadinejad när denne hävdar att det inte finns några homosexuella i Iran.” Under rubriken Måste man ha diagnos för att bli accepterad? 15 februari 2013  är Lundström sårad då han tycker sig ha blivit liknad vid Ahmadinejad. Lundström försöker förtydliga sitt argument genom att föra in Kriminalvårdsstyrelsens uppgift att ”två tredjedelar (63 procent) av fängelseinternerna i barndomen uppfyllde kriterierna för ADHD och att närmare hälften (43 procent) fortfarande uppfyller dessa kriterier”. Detta tycker Lundström ännu tydligare talar för att psykiatrin är dagens rashygien och neurobiologi dess teoretiska underbyggnad.

I sitt sista inlägg i frågan, Det där med hjärnskada. Vem hävdar det? 2 mars 2013 försöker han sätta punkt genom att – återigen i polemik mot Munck – visa  att psykiatrin visst betraktar NPF som hjärnskador, nedärvda sådana, medan ” Diagnoskritiken [till vilken Lundström ansluter sig] ifrågasätter denna neuropsykiatriska förklaringsmodell som hävdar att ADHD orsakas av biologiska/medicinska förändringar i hjärnan och som ser ärftlighet som den viktigaste bakgrundsfaktorn.”

Naturligtvis är både debatten och argumenteringen rikare än så här, men de linjer argumenteringen följer torde i denna genomgång vara tydliga. Munck underbetonar enligt min mening den farmakologiska industrins roll i framdrivandet av diagnosticeringen under 70- och 80-talen men skriver fint om den glädje och vilja som börjar växa fram mellan NPF-personer och dess rörelse mot ökad tolerans i samhället. Lundström verkar dock hävda att psykiatrin är helt av ondo pga girighet, och att vad som möjligtvis i verkligheten är skilda personlighetsdrag av neuropsykiatrin ges en teoretisk inramning som antyder att fattiga och kriminella är underlägsna människor då det är dessa som får de flesta ADHD-diagnoserna.

Jag har ju tidigare skrivit om ”biologism noveaux”, ett begrepp jag förstås hittat på själv och som betecknar ett nytt sätt att försöka argumentera med biologin som utgångspunkt. Allting börjar med vad som finns, och vad som finns är kroppen. Hjärnan är kroppen, kroppen är hjärnan. Människors hjärnor är olika; de fungerar redan från födseln på olika sätt. Detta är en del av mänsklighetens historiska biologiska framgång. Mänskligheten är alltså en heterogen grupp och skall så vara. Evolutionen har gjort den sådan. Samhällsutvecklingen har dock drivit fram ett mentalt klimat som premierar en sorts medianhjärna, vilket också utesluter många av de mer specialiserade hjärnorna. Genom den farmakologiska industrins försorger har dessa uteslutna hjärnvarianter givits namn, dock i form av ohälsodiagnoser, men ändå namn – vilket gör dem synliga och möjliga att prata om. Vare sig psykiatrin är ”ond” eller ”god” så har den försett oss med begrepp som påvisar existensen av hjärnor som inte följer nån sorts medianfungerande. Detta är vad vi har att utgå från i varje typ av politisk kamp som skall föras av oss ADHD-personer, aspergare, tourettare, autister eller vad vårt avvikande nu rubricerats som. Människor är inte exakt likadana – de är olika.

Det är just den sista frågan som testas i sådana här diskussioner. Är alla människor likadana? Förmodligen skulle de allra flesta svara ”nej”, men de skulle inte mena det på riktigt. Lundström är en av dessa. Det är även alla politiska partier. Trots all retorik om alla människors unicitet och de mänskliga individernas absoluta fantastiskhet så är både liberala, socialistiska, konservativa och nationalistiska politiska aktörer nedsänkta i sina respektive idéhistoriska strömfåror vad individens egentliga beskaffenhet beträffar. Ingen av dem verkar ha märkt att samhällsutvecklingen skapat sin egen strömfåra, utanför alla idealistiska moralföreställningar, och att dess verklighet är att endast den majoritet som inte har alltför specialiserade hjärnor klarar av att navigera sina liv i vardagen – specialisering kostar nämligen. Kreativitet, till exempel, kostar uppmärksamhet. (Påpekar gärna igen: allt detta stöder sig på forskning, dock inte forskning som kopplats samman på just detta vis – biologism noveaux – förut. Länkar på slutet!)

Självklart vill farmakologin att våra avvikanden skall rubriceras som ett hälsoproblem – det är vad de tjänar pengar på. Det betyder inte att vi behöver ta ställning ”för” eller ”emot” psykiatrin som fenomen. Psykiatrin är en apparat som visar saker som den själv inte riktigt kan tolka. Men alla fakta finns där, vi behöver bara finna den mest korrekta tolkningen, under alla värderande eller ideologiskt laddade ord såsom ”handikapp”, ”sjukdom”, ”funktionsnedsättning”, ”medicin” och så vidare.

Min slutledning, eller om det möjligtvis är min startpunkt, är: vi måste släppa alla förutfattade idéer om vilka som är de goda och de onda här, hur människan ”skall” se ut och vara ordnad, kanske till och med vad vi tror att hon är (en individ). Om hypotesen att de avvikande neuropsykiatriska funktionssätten är ärftliga ­stämmer, vilket mer och mer forskning pekar mot, ­betyder detta att det är en del av hur mänskligheten är ordnad – de individer som ingår är mer olika varandra än vad vi tidigare trott. Detta betyder också att det är som GRUPPVARELSE människans framgång ligger, inte i att alla individerna är väldigt högstående var och en för sig.

Vad som görs osynligt i argumenteringen hos personer som Lundberg är att vi som är annorlunda ordnade faktiskt utesluts från samhället av diverse automatiska funtkioner, vare sig det rör sig om skador eller inte. Det är väl belagt att personer med fattig bakgrund och exempelvis ADHD klarar sig sämre än sådana som har en ekonomisk infrastruktur ordnad för sig redan från början. Halten ADHD-personer är självfallet inte lägre i en högre samhällsklass bara för att det är lägre diagnosticeringsgrad. Den är lika hög, men dessa personer har ett nätverk omkring sig som kan ta hand om sådant som är deras egen svaghet så att de själva kan koncentrera sig på sina styrkor i stället. Denna fördel finns inte för ADHD-personer i lägre inkomstklasser. De högre stånden har dessutom olika typer av förberedda ursäkter för avvikare – de är särbegåvade, exentriska eller nåt annat smickrande i stället för problembarn. Vi som kommer från något enklare förhållanden utan dessa traditioner får det svårare. Många stängs tidigt ute från samhället, och det  behov av adrenalinkickar som ADHD-hjärnan ofta behöver för att hålla sig uppe leder oftare till destruktivitet.

Då har jag ändå inte ännu nämnt den andra sidan av det; att ADHD är en vanlig egenskap även i den absoluta toppen av precis vad som helst. Liksom samhällets botten har en stor statistisk överrepresentation av ADHD-personer som oftast kommer från enklare förhållanden, så har toppskiktet inom konsten, politiken, musiken, idrotten, näringslivet etc osv en statistisk överrepresentation av ADHD-personer – oftare då sådana som kommer från något mer stabila förhållanden.

Biologism utesluter absolut inte en strukturell analys av samhället. Dessutom är en biologism den idélinje som allra starkast skulle kunna uttrycka mänsklighetens särart som heterogen, multipel och mångdimensionell. Låt inte gamla inkörda vanor stå i vägen för denna möjlighet för sakens egen skull.

 

Min postserie Biologism Noveaux:

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Tredje delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/26/biologism-noveaux-del-3-accelererad-essensialism/

Fjärde delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/08/09/biologism-nouveaux-del-4-varfor-biologism/

h1

Två kurser, två fartyg

augusti 28, 2012

Jag har nyss lånat två böcker på Göteborgs Universitetsbibliotek för att orientera mig lite i vad kidsen får sig till livs på sina utbildningar. Båda böckerna är antologier som används i grundutbildningar vid universitetet och som således har bäring på det bemötande människor får i kontakten med soc ala myndigheter och vårdinstitutioner. Böckerna heter ”ADHD/DAMP – en uppdatering”, redaktör Vanna Beckman, och ”Diagnosens makt”, redaktör Gunilla Hallerstedt, och de representerar två vitt skilda syner på fenomenet neuropsykiatriska diagnoser.

image

Jag har inte mer än hunnit kolla på böckerna ännu, men vissa drag är förstås väldigt enkla att urskilja. ”ADHD/DAMP – en uppdatering” är en praktiskt orienterad redogörelse för medicinsk forskning varvad med handfasta råd till sådana studerande och yrkesverksamma som kommer att komma i kontakt med individer med (eller i eventuellt behov av) diagnos. Författarna är neurofysiologer, farmakologer, psykiatriker och så vidare, och den ton i vilken läsaren presenteras för innehållet är självklar och självsäker. Kapitlen heter sådant som ”Om hjärnans kemi vid ADHD” (Elias Eriksson, professor i farmakologi) och ”Om socialisationen vid ADHD” (Sten Levander, professor i psykiatri och Kirsten Rasmussen, professor i psykologi).

Den andra boken, ”Diagnosens makt”, är metabetraktelser över neuropsykiatriska diagnoser och hur de växer fram, byts ut mot varandra över tid, hur de ständigt finns invävda i de olika typer av common sense som dominerar i olika eror och på olika platser i världen, och hur de tenderar att skifta beroende på vilka intressen som dominerar sjukvården. Diagnosernas koppling till samhällelig normalitet är ett genomgående tema i artiklarna och diagnoserna sätts oavlåtligen i historiska kontexter. Tonen är kritisk och gör inte anspråk på att förklara några sjukdomstillstånd eller ge riktlinjer i bemötandet av individer med eller utan diagnos, utan avser nog snarare förse sin läsare med ett kritiskt sinnelag inför den självklarhet  med vilken de neuropsykiatriska störningarna, sjukdomarna, handikappen et cetera presenteras i publikationer såsom ovanstående ”ADHD/DAMP – en uppdatering”.

Jag har valt just dessa böcker på grund av att de representerar de två tankeriktningar som dominerar diskussionen om NPF, och som ibland kallas ”biologism” och ”sociologism”. (De kallar inte sig själva så; båda beteckningarna är sådana de givs av sina meningsmotståndare.) Då böckerna diskuteras i allmän debatt framstår det som om de båda perspektiven är varandra uteslutande och att man inte kan välja båda två. Praktiker i bekantskapskretsen som jag pratat med, både bland läkare och psykologer och lärare och socionomer, ger för handen att det stämmer; man kan inte både vara bokstavstroende biologist och kritisk sociologist.

Jag kommer att återkomma om båda böckerna. Och så här är det då jag läser: jag tror på allt jag läser, vare sig det är fantasyromaner, pixiböcker eller vetenskapliga artiklar. Tror jag inte på det orkar jag inte med det och bara går därifrån. Jag är inte kritisk. Jag tänker tro på alltihop, både Hallerstedts och Beckmans ansträngningar, och jag tänker banne mig få ihop det också. I vissa fall sker i min lläsning något som ”liknar” kritik; det står nämligen inte ovan mig att faktiskt kunna iaktta de vis på vilka texternas interna meningsflöden är ordnade, vilka möjliga tankar som utesluts och vilka som blir möjliga bara man ändrar lite grann. Återkommer i ämnet framöver.