Posts Tagged ‘Diagnos’

h1

Hypertunneln @ Park Lane, Göteborg

mars 9, 2015
jonaslindgren

Tack till heders-Jonas Lindgren som lånat ut bilden från sitt Instagramflöde.

Eftersom den här bloggen nu ändå mer och mer verkar få karaktären av ett CV så är det väl lika bra att tuta och köra. Tuta i den egna trumpeten och köra på i egomobilen.

Nåväl, om ni trodde att Hypertunneln är för fin för att framföra budskapet på en av stadens mest anrika och prominenta bratklubbars scen så trodde ni självfallet fel. Vad jag vet är detta den enda filmen som finns av något av mina framträdanden. Om vilt fladdrande DAMP-bränslat turbopladder i sex minuter är just din hambo är alltså filmen nedan det enda stället där du egentligen kan få ditt lystmäte, åtminstone om du vill att själva hyperskallen som sköter pratet skall ha en riktigt välsittande skjorta.

Pecha Kucha-formatet, för övrigt, är enkelt: 20 bilder går i 20 sekunder var. ingen text, inga handouts, bara prat till. Min Pecha Kucha hette på arrangörens begäran ”ADHD och kreativitet”. Tack till kreatörsnätverket ADAoch Pecha Kucha Night Göteborg.

h1

Annorlundaskapets benämning

augusti 30, 2014

Den här posten handlar om huruvida man är ADHD eller om man har ADHD. Många vill mena det senare, men jag kommer att förklara varför jag själv föredrar det tidigare, och jag kommer att anföra både politiska och personliga skäl – inte blott som retorisk gest utan för att det politiska och det personliga så intimt hör samman, är olika domäner av vår gemensamma värld.

En ofta återkommande trop då man talar om ADHD är att det inte är något man är, det är i stället något man har. Förutom att det är ett uttryck som förekommer i informationsmaterial till föräldrar, diagnosbärare och personal används det även av många hyperskallar deras berättelse om sig själva. Under onsdagen, då många berättade om sitt liv med ADHD på bloggar o Twitter i samband med den officiella ADHD-dagen, såg jag uttrycket på flera håll. Då jag i höstas arrangerade en paneldebatt om neurodiversitet använde en av landets absoluta forskarveteraner på neuropsykområdet ett uttryck med samma andemening; ”Vissa av mina kollegor säger ’autister’ om alla med autismdiagnos, men jag brukar alltid påpeka att det rör sig om en person med autism”. Poängen är förstås att visa att även den med en funktionsskillnad primärt är en människa, att det inte går att säga hur t.ex. en person med Asperger är bara för att man läst en tidningsartikel eller kanske känner någon annan med diagnosen. Och visst, själva diagnoskriterierna gör ju endast anspråk på att säga något om hur diagnosbäraren funkar. De lämnar (lyckligtvis) därhän ens drömmar, passioner, känslor, förmågor, preferenser. En aspergare behöver inte ha någonting alls gemensamt med en annan med samma diagnos; låt därför bli att bedöma en person utifrån dess diagnos. Gott så. Jag sympatiserar med intentionen.

Ändå tar det emot för mig att säga att jag har ADHD, att jag är som alla andra men med den lilla skillnaden att jag är sämre på några saker. Det där blir för mig en utsaga som implicit bygger på antagandet att alla människor liksom skall vara likadana av naturen, och att de som inte är lika normen har ett medfött handikapp jämförbart med en missbildning eller en störning. Hela det västerländska samhället är uppbyggt kring denna ide om mänsklig likhet, om majoritetens rätt att vilja anpassa minoriteten. Diagnosticeringsverktygen DSM och ICD exemplifierar hur kulturbundna normalitetsuppfattningar endast innesluter de som fungerar som majoriteten och dömer alla andra som handikappade. Även vårt svenska folkhem är modulerat på det omedvetna antagandet att majoritetens funktionssätt är det enda naturliga. Lagstadganden om skolsystem och arbetsvillkor är två tydliga exempel.

Jag tror ju uppriktigt inte att det är så att alla är menade att vara lika. Människoartens styrka är, vad jag tror, det motsatta – att det finns ett så stort spann inom det mänskliga genomets potential. Vi är olika från början, men i ett samhälle anpassat för majoritetens behov framstår den avvikande som onaturlig och måste förses med någon typ av förklaring. Genom att en diagnos sätts har man gjort om annorlundaskapet till en sjukdom. Därmed har man inte bara förklarat varför avvikare avviker, utan även givit legitimitet till det samhälle som är ordnat för majoritetens behov: diagnosen berättar att samhället är naturen. Den berättar detta bara genom att vara just en diagnos.

Vi glömmer då så lätt att människoarten har blivit vad den är i tusentals generationers samspel med den naturliga ekologin och de begränsningar denna uppställt, medan den samhällsordning vi ser idag bara har några generationer på nacken. Vi kan inte låta samhällsnormen berätta vad som är friskt och sjukt, vad som är naturens avsikt och vad som är förfelat. Istället måste vi anpassa samhället efter mänskligheten, ta artens stora interna skillnader i beaktande och bygga in samhälleligt utrymme för denna skillnad då vi – sakta men säkert – bygger om den stora myrstack vi bebor. Det är i min uppfattning detta som är demokrati, detta förvanskade men i grunden så vackra ord: genom att se till alla de behov som avviker från normen förändrar man själva normen att kunna omfatta så mycket skillnad som möjligt. Därmed säkrar man också samhällets egna kraft och potential.

Varför är det då så viktigt för mig att ADHD är en speciell ”typ” av människa, skild från den Normala – att ADHD är en helhetlig kognitiv profil (som man är), inte en punktinsatt begåvningssvaghet (som man har)? Jag har ju ändå på flera ställen på denna blogg hävdat att den mänskliga kognitiva potentialen är ett obegränsat kontinuum där alla människor kan placeras in. Ett svar är: för att det tvingar till en annan typ av reflektion av vad samhället skall vara för människan. Låt mig förklara.

Är ADHD något man har, en punktuell svaghet på ett visst område relaterat till energiutflöde, så är det en funktionsnedsättning som kan rättas till med lite medicin (som ser till att du är lagom vaken, under rätt del av dygnet) och kognitiv beteendeterapi (som i ett lite längre lopp skall träna om din hjärna att tänka utifrån en handlings konsekvenser istället för att improvisera). Det är i detta perspektiv individen som skall ändras för att passa samhället.

Om ADHD istället är något man är, en medfödd kognitiv begåvningsprofil där de svaga förmågorna hänger samman med de starka, så framstår det som ett övergepp att ADHD-personen måste förses med kemisk korrigering och tvingas träna om son frontallob till att fungera som normens. Det blir då synligt att det är samhället som måste ändras för att ge utrymme även åt dessa individer.

Ändrar på samhället gör man förstås inte i en handvändning. Med mitt eget föreningsengagemang, mina föreläsningar, mitt skrivande och bara genom att bejaka den jag FAKTISKT är, tänker jag att jag drar mitt strå i det stora och nödvändiga ombyggandet av stacken. Så länge det finns strukturer som ser till att jag måste funka normalt för att kunna hantera jobb, familj och relationer så äter jag snällt min medicin och gör min KBT. Men jag tänker inte glömma av det faktum att jag har starka begåvningar på vissa håll, som mitt liv lyckligtvis givit mig möjlighet att bejaka och utveckla, och att dessa blott är andra uttryck av samma hjärna som har svagheter i andra områden. Det bra och det dåliga hänger ihop. De är olika utkomster av samma underliggande neurologiska maskineri. Det är något jag är. Det är min kognitiva apparat som kontinuerligt under mitt liv format min upplevelse av världen. Den utgör grunden för allt det som i varje tänkbar mening kan kallas för Jag. Således tycker jag att det finns ganska starka incitament att tillväga ADHD en ganska stor tyngd vad dess existentiella implikationer beträffar.

Och kanske, i en avlägsen framtid, är det helt onödigt att benämna denna typ av avvikande. Så länge samhällets struktur utesluter ett hälsosamt fungerande för människor av min typ föredrar jag dock att påminna mig själv och världen om saken: jag är annorlunda. Ni är normala. Er normalitet tvingar mig att göra våld på min natur. Ta ansvar för att ni är normala genom att stå för att ni är det! Och ta även detta ansvar genom att arbeta med att förändra normaliteten, så att även de som idag ännu inte är normala även de kan omfamnas i en framtid. Samhället, liksom vi själva, blir starkare av mångfald.

 

 

h1

”Varför finns det inte ett sunt debattklimat i Sverige”, indeed

januari 11, 2014

Ni vet nog att diagnosen ADHD är i hetluften igen, återigen tack vare ett lågpannat och okunnigt debattinlägg av utrikeskorresponedenten Nathan Shachar på DN:s ledarsida. Förra gången han skrev hade jag just startat den här bloggen; jag blev väldigt arg. Då hade han just delgivit oss sin ovisdom enligt följande: ”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen.” Egentligen tycker jag inte ens att det behöver bemötas och har svårt att fatta att folk ställer sig på hans sida trots den här 1800-talsmässiga argumentationen. Men DN har stort genomslag och ju mer flagranta dumheter som publiceras där, desto viktigare att bemöta. Många gjorde just det. Bra!
Nu härom dagen var det dags igen, den här gången hade han vad som för oss ADHD-personer är en särskild bekanting i bakfickan: den svenska scientologins hovlobbyist Janne Larsson. Larsson har under många år aktivt motarbetat forskning runt ADHD samt med framgång försökt sprida scientologiskt grundad propaganda mot diagnosticering av atypiska psykiska tillstånd överlag. Scientologernas inställning till psykiatrin är religiöst grundad och djupt hatisk. Genom frontalorganisationen Kommittén för Mänskliga Rättigheter (KMR) sprider man förment ”humanistisk” antipsykiatrisk propagande och har därmed dolt det religiöst grundade hatbudskapet. De flesta utanför våra kretsar känner inte till namnet, varför den upprördhet som väller fram ur ADHD-samhället då Shachar refererar till Larsson som källa kanske ter sig svårbegriplig. Jag själv svalde och struntade sedan i Shachar och Larsson och allesammans.
Så publicerades då idag en krönika som stödjer Shachar. Det är Aftonbladets Sanna Lundell, som tycker att den storm av förtvivlan och raseri som drabbat Shachar efter den senaste krönikan tyder på att det inte finns ett ”sunt debattklimat i Sverige”, och inleder med raden: ” Debattklimatet i det här landet är tyvärr ofta onyanserat och ointelligent.” Well, true dat. Därefter kommer nämligen debatt som är både onyanserad och ointelligent.
Det finns förstås hur mycket som helst att angripa i krönikan, men jag nöjer mig med de två saker som allra mest tar tag i mig personligen. Varsågoda:
” Som om att en kritisk inställning till adhd-diagnostiseringen i Sverige är detsamma som att missunna svenska barn lyckliga liv. Otroligt märklig slutledning.
[…]
Jag tycker faktiskt att man behöver vara noga med att titta på bakomliggande orsaker och att vetenskaplighet ska råda, inte marknadskrafter som innebär att företag får betalt för hur många diagnoser de utför på ovetenskaplig grund.”
Jag anser mig nog vara en av dem som har en kritisk inställning till ADHD-diagnosticeringen, i Sverige och överlag. Det tycker jag inte att Shachar eller Lundell har; de har en antagonistisk inställning. Shachar tror att det beror på dålig uppfostran (enligt båda hans krönikor), Lundell aviserar ingen speciell åsikt men talar om sådant som ”bakomliggande orsaker” vilket antyder att hennes inställing är att tillståndet är patologiskt och att det kan ha en ”orsak”.
Jag kan förstås inte spekulera i vad hon tror att ”orsaken” är, men det är inte heller intressant. Det som ställer mig på den ena sidan och henne på den andra är våra respektive inställningar till tillståndet i sig. Då man sådär i förbigående pratar om ADHD som något som har en ”orsak” så har man redan uteslutit möjligheten att det är en alldeles naturlig, evolutionärt framkommen kvot av mänskligheten som får denna kognitiva profil, och att det är själva samhällets beskaffenhet som gör detta till ett handikapp. Tills jag hör något som faktiskt pekar mot att det skulle finnas en ”orsak” till ADHD så tänker jag hålla mig till den mycket troligare hypotesen att ADHD tillhör det mänskiga genomet och alltid har funnits på grund av de förmågor som finns – latenta eller realiserade – hos ADHD-personer. Den som läst denna blogg någon gång förut vet vad jag talar om. Annars kan ni bara läsa om den förrförra meningen igen.
Nummer två:
”Nathan Shachar anklagas i vanlig ordning – detta är så förutsägbart och tröttsamt – för att stå i hemligt förbund med en sekt. Scientologin. Han refererade nämligen till Janne Larsson som ifråga¬satt läkemedelsverkets samröre med läkemedelsbolaget Shire.
Janne Larsson är visser¬ligen scientolog, det stämmer, men visst kan man väl vara troende och inneha ett kritiskt tänkande samtidigt? Eller ska vi förbjuda större delen av världens befolkning att kritiskt granska vetenskapen?”

Då var det ju det att Janne Larsson inte är en helt vanlig forskare eller ens privatperson som dessutom, lite på sidan, råkar tillhöra scientologikyrkan. Istället är det scientologikyrkan som motiverar allt han gör; genom Janne Larsson och låtsasorganisationen KRM har scientologkyrkan fört sitt krig mot psykiatrin allmänt och neuropsykiatrin specifikt i tjugotalet år. Många journalister och nyhetsbyråer tar KMR:s och Larssons pressreleaser på allvar och presenterar den hårt vinklade pseudoforskning som där saluförs som äkta vetenskapsjournalistik. Sedan presenteras propagandan som nyheter på respekterade tidningars nyhetssidor. Det är ingen konspirationsteori utan alldeles vedertagen sanning. Jag gräver inte ner mig i saken här men påbjuder den läsare som inte känner till namnet att googla Janne Larsson ADHD Scientologi, eller helt enkelt bara klicka på denna länk.
Att försöka hävda att det är irrelevant att Larsson är scientolog skulle vara ungefär som att referera till debattinlägg om invandring av Joseph Goebbels och sedan försöka försvara sig med att det väl inte spelar någon roll vad han röstar på för parti. Janne Larsson betyder scientologi; jag är inte ens säker på att det är en levande person, det kan lika gärna vara en fiktiv figur på samma vis som KMR är en fiktiv organisation. Jag förmodar också att Nathan Shachar själv inte känner till namnet Janne Larsson; längre ned i sin krönika tar han nämligen, på borgarskribenters vis, ”avstånd” från scientologikyrkan för att liksom förekomma den kritik han vet kommer att komma.
Så Sanna Lundell, lite riktig kritik skulle emottas med öppna armar från min sida. Men kritik handlar som jag ser saken inte så mycket om att säga att något är dåligt som att ärligt försöka granska de strukturer som får ett visst mönster att framträda; finna de kritiska punkterna, de kritiska gränserna, definiera kritisk massa. I detta fallet: är vi verkligen så nöjda med att ha skapat ett samhälle som är så snävt inriktat mot att endast de neurologiskt normala, den kognitivt kompetensmässiga mittfåran, kan leva där? Och att de som faller utanför denna i samhället mycket konkret inskrivna norm måste förse sina kroppar med syntetisk centralstimulantia för att klara av att fungera någorlunda?
Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra. Diagnoserna är som jag ser det helt legitima ändå – de är inte roliga men de är det bästa vi har. Alternativet är väldigt mycket sämre.

h1

Artikelrecension: The ESSENCE in child psychiatry av Christopher Gillberg

juli 20, 2013

Christopher Gillberg är lätt svensk barnpsykiatris grand old man. Under 80-talet lanserade han tillsammans med kollegor diagnosen DAMP, sedan dess har han varit drivande i lanserandet av MBD, Asperger syndrom, ADHD och flera andra neuropsykiatriska diagnoser. Hans publiceringslista är lång, och denna artikel är en nyckeltext för arbetet på Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Sedan det tidiga 80-talet har Gillberg påpekat det problematiska med begreppet ”komorbiditet”, som dyker upp allt som oftast då det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ett begrepp som en gång även det lanserats av Gillberg). Begreppet används på olika vis av olika praktiker, men dess mest bokstavliga mening är förekomsten av flera orelaterade diagnoser hos samma patient. Hos barn med NPF är den särdeles hög; Gillberg påpekar att den är mer regel än undantag, och att barn som diagnosticerats med t.ex. ASD löper mycket högre risk att senare i livet också diagnosticeras med ADHD, Tourettés disorder eller någon annan diagnos under NPF-paraplyet. Dessutom förändras ofta diagnoserna under livsspannet; exempelvis kan en individ som givits diagnosen ADD vid 5 år vara utan ADD-symptom som 10-åring, men i stället fylla kriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. De neuropsykiatriska diagnoserna har en speciell porositet, de skiftar och blandas hos individer på ett vis som antyder att den allt mer differentierade diagnosbilder psykiatrin arbetar fram faktiskt inte nödvändigtvis är det bästa sättet att begripa kognitiva avvikelser. Kanske finns det ett underliggande problemområde som, i olika skeden av livet, ger olika yttringar?

En lång karriär har fått Gillberg att tvivla på komorbiditetsbegreppets validitet; snarare än att samma olycksaliga individer drabbas av en mängd orelaterade funktionsnedsättningar kanske de olika symptombilder som hos individer uppträder vid olika livsskeden borde ses som relaterade; att symptom inom en NPF-diagnos borde ses som en antydan om att en vidare kognitiv undersökning behöver göras. Många diagnoser verkar höra samman med varandra, och borde kanske samlas med ett gemensamt begrepp då de verkar tillhöra en gemensam domän. Det är denna domän Gillberg namnger ESSENCE. Akronymen står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations, alltså ungefär Tidiga symptomatiska syndrom som framkallar utvecklingsneurologiska undersökningar. Genom referenser till litteratur beläggs i artikeln den vanliga samexistensen mellan olika NPF-diagnoser i samma personers liv och deras respektive utveckling under livsspannet.

Slutsatsen är att en mer holistiskt orienterad undersökning torde vidtas då ett barn uppvisar symptom var som helst inom ESSENCE-området, en slutsats som går stick i stäv med psykiatrins allmänna utveckling mot allt smalare, mer differentierade diagnoser. Gillberg menar att det borde inrättas ESSENCE-centrum, alltså holistiskt orienterade barnpsykiatriska centrum, i stället för de allt vanligare centrum som specialiserar sig på smala diagnoser som ADHD, DCD eller ASD. Vid sådana centrum skulle många olika, i sig specialiserade, kliniska yrkespersoner finnas tillgängliga för att kunna utföra undersökningar med djup och bredd – något som kunde ge en helhetlig bild av en individs kognitiva komposition, till skillnad från det kriterielistavprickande som är praxis i dagens diagnosticeringsförfarande. En individuell bild snarare än en jämförelse med en kriterielista, således.

Personligen reagerar jag på artikeln med både viss förtjusning och viss förfäran. Förtjusning för det holistiska greppet att vilja koppla samman olika funktionsavvikelser snarare än att se dem som individuella, samexisterande symptom. Den skarpa markeringen mot komorbiditetsbegreppet känner jag stark sympati för, liksom förstås det engagemang som kommer till uttryck för barn som idag bollas fram och tillbaka mellan olika expertinstanser. Förfäran känner jag inför den sjukdomsorienterade vokabulär genom vilket ESSENE-begreppet framskrivs. Beakta följande rad: ”The overlap of problems encountered in the field of ESSENCE indicates that we are not dealing with discrete disorders or syndromes, but with brain dysfunctions/neurodevelopmental problems that reflect circuitry breakdowns, network dysfunctions and decreased/aberrant/increased connectivity […]”. Min reaktion blir förstås: varför skulle denna mer grundläggande annorlundahet behöva betraktas som patologisk? Dysfunktionell, förvisso, men dysfunktionalitet i sig sitter inte fast i hjärnan utan är en effekt av samspelet mellan en miljö (samhället, skolan…) och de funktioner denna miljö ställer krav på, och ett kognitivt system som kan eller inte kan bemöta dessa krav. Ingenstans i denna artikel finns det belägg för att avvikandet skulle behöva betraktas som störningar, felfungeranden eller sammanbrott. (Detta gäller för övrigt all psykiatrisk litteratur jag läst, inte bara denna enskilda artikel: sjukdomsperspektivet finns endast i språket, inte i forskningsdatan eller ens i analysen av densamma.)

Dock tror jag ju att artikeln betecknar en väg som kan vara gynnsam även i den kamp för annorlundaskapets legitimitet och fördelar som förs av neurodiversitetsrörelsen. Psykiatrin värjer sig mot nyanseringar av den alltmer särskiljande tendens som kännetecknar den nyutkomna DSM-V. Kraftfulla röster som Gillbergs kan bli goda bundsförvanter i arbetet med att påvisa naturgivenheten och nödvändigheten av det mänskliga spektrat av kognitiv variation.

 

Cristopher Gillberg, 2010, The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in Developmental Disabilities Volume 31, Issue 6, November–December 2010, Ss 1543–1551

Länk, PubMed: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20634041

h1

Men sluta tjata om att det är en sjukdom då

juli 20, 2013

Medvetenheten om problemet med odiagnsoticerad ADHD växer i samhället. Åtmiinstone medvetenheten om vissa aspekter av problemet.

Pepp-bloggen Underbara ADHD återpublicerade häromdagen i sitt Facebookflöde en årsgammal post angående en artikel på HD debatt. Artikeln, undertecknad Anders Åkesson (MP) och Sven-Olof Johansson (NSPH) bär titeln Samordning för personer med ADHD. Artikeln lyfter problematiken och ger samtidigt en god bild av hur en person med ADHD-persons perception kan vara. Ämnet som lyfts är att det finns ett behov av att samordna olika insatser för personer med ADHD för att förebygga att de ställs utanför samhället. Så här heter det i inledningen:

ADHD är en neuropsykiatrisk sjukdom som 5 procent av skolbarnen anses ha, och cirka 2,5 procent av de vuxna. Inom beroende– och kriminalvården är andelen så stor som 25–30 procent. Trots att så många svenskar har ADHD är samhällets resurser för dem riktigt dåligt samordnade. Den som behöver hjälp får bildligt talat löpa gatlopp mellan olika instanser för att hitta rätt. Vi menar att de åtminstone ska slippa löpa gatlopp mellan skånska huvudmän.

Inlägget, och dess ansats att ”Skåne skall bli bäst på samordning för personer med ADHD”, är väldigt lovvärt. Annat med artikeln och det språk som änvänds är mindre lyckat, med den slentiranmässiga benämningen av ADHD som sjukdom som ett viktigaste exempel.

Det kan tyckas vara ett onödigt ordmärkeri att påpeka att det ständigt återkommande ordet ”sjukdom” är förfelat, men det finns så många problem med att använda det. Jag skall försöka förklara en liten del.

Först och främst: det stämmer inte. Ingen forskning finns som direkt pekar mot att det är en sjukdom. Av gammal tradition och ohejdad vana fortsätter forskningen om ADHD ”som om” det vore en sjukdom, men det finns ännu väldigt lite grundforskning som kan avgöra funktionssättets egentliga orsaker. (Och, inte minst, att det är den farmakologiskt orienterade psykiatrin som har tolkningsföreträde – alltså en industri som skapar sin profit av att erbjuda medicin till sjuka, vilket försås kräver patologiskt orienterade diagnoser.)

Att återkomma till att benämna ADHD som sjukdom försvårar också för den del av kampen av vilken denna blogg  är en del (och för övrigt även Underbara ADHD): att hävda förtjänster och potentiella samhällsvinster med att, i stället för att försöka undertrycka problemen med ADHD, ta fram de vinster som kunde göras genom att odla de produktiva utkomsterna av funktionssättet ADHD. Ickelinjär tankestil, snabbt beslutstagande, hypersensitivitet och så vidare. Ni vet.

En svårighet med att hävda ovanstående är förstås att det saknas vetenskapliga belägg för att dessa produktiva egenskaper är en annan sida av ”koncentrationssvårigheterna” (AD) och ”hyperaktiviteten” (HD). Sant är  det, vi är många som vet det och mycket pekar mot att ADHD och ”kreativitet” hänger ihop även inom befintlig forskning, men sambandet är alltför lite undersökt och belagt – och så länge det är psykiatrins om uppbär tolkningsföreträdet i frågan jab det komma att dröja ytterligare lång tid innana en mer helhetlig och rättvisande bild kan framträda.

Det är förstås begripligt att den avsändare som vill äska pengar till ett åtgärdsprogram abnvänder sig av ordet ”sjukdom”. Men faktiskt kan det komma att försvåra den kamp som förs av ADHD- och neurodiversitetsrörelsen för, och ännu längre till samhället kommer att lära sig att utnyttja den enorma kraft neuropsykiatriska särbegåvning skulle innebära.

h1

När jag är i mig själv finns det ingen där

maj 31, 2013

En fras dyker upp i mitt huvud då jag promenerar från min sons förskola, där jag just lämnat honom, och mitt arbete, dit jag är på väg. ”När jag helt och hållet är i min egen kropp, så finns det ingen där.” När jag är helt och hållet i min kropp så finns det ingen där. Vid de tillfällen då jag är allra mest närvarande, oftast till följd av att först på något vis ha arbetat för att kunna vara det, så försvinner det i mig som tänker. Till tillståndet hör ett själv; ett Jag, däremot, finns inte där. Även det som är uppgiftens mål försvinner. Kvar finns görandet och mitt varande i görandet.

Efter de senaste posterna, med tillhörande diskussioner, har jag blivit uppmärksam på en aspekt av det hyperkognitiva lexikonet och de ord jag skapat där. Jag inser nu att alla begrepp på ena eller andra viset handlar om från normen avvikande typer av själv, typer som saknar ett medvetet Jag. Det är Jagets frånvaro som varit avgörande i alla de förmågor och situationer jag ansett vara definierande för min person, mitt liv och mina preferenser, i relation till den diagnos – ADHD – som jag givits för att det finns aspekter av dessa förmågor som är mer opraktiska än praktiska. Eller åtminstone för att det år min tendens mot Jaglösa tillstånd som blivit problemet – jag har inte, av min skolgång eller genom min kultur, givits möjlighet och verktyg att använda mig av de förmågor som följer med denna tendens mot Jaglöst fungerande. Det svenska moderna samhället behöver ett Jag att arbeta med i var och en av sina medborgare. Det räknar inte med andra varianter av själv – hela den västerländska kulturen är genomsyrad av ett premierande av det medvetna Jaget och ett förträngande av det Jaglösa självet.

Och vet ni? Detta är inget jag har kommit på under arbetet med denna blogg. Det är mycket äldre, i mitt fall såklart lika gammalt som mig själv, och jag har hållit på och formulerat det mycket längre än det 1,5 år bloggen funnits. Jag har skrivit en doktorsavhandling. En dylik är något av det mest Jag-drivna man kan göra, enligt det gängse sättet att se på saken – den gängse uppfattningen om att sammanställa ett så omfattande intellektuellt arbete är att det rör sig om ett starkt subjekt som sitter och tänker, medvetet och kritiskt granskar och slutligen sammanställer något som skall vara så genomskinligt och arbetat att det håller för varje typ av kritisk granskning. ”Hur tänkte du när du skrev det här?” ”Hur förhåller sig detta enligt de teorier du använt till de mer etablerade idéerna på området?”

Men då jag lade sista händerna vid min doktorsavhandling så skrev jag nedanstående text som en sorts introduktion. Den handlar om hur det inte är ett Jag som skriver avhandlingen utan en kropp, i sömlös organisation med andra kroppar, vilka alla tillsammans bildar något jag idag bara kan kalla för en hypertunnel. Thus:

Nu sitter jag vid min dator och arbetar mot en text som växer fram framför mina ögon.Egentligen inte så mycket framför som i – det finns en loop mellan datorn och ögonen som hela tiden aktiverar minnen, känslor, idéer, sådana som tas fram i mig och sträcker ut trådar till travarav böcker och anteckningar som ligger runt omkring mig här på mitt skrivbord. Allt det där är mitt externaliserade minne, allt hålls samman av associationer som väcks i mig av texten på skärmen och anteckningarna och böckerna. När jag skriver tänker jag inte på att jag skriver – händerna gör det själva. Utan alla dessa vänner så hade jag inte kunnat bli någon doktor. Jag sitter just nu inne i ett rum som designat sig själv för att en doktor så småningom skall framträda – att det finns något sådant som en doktorsgrad har gjort så att rummet har assemblerats på just detta sätt och med en person i sig som jag alltid kallar Jag, eller som jag upplevt alltid kallar sig själv för Jag. Jag tror att det är jag som säger det, men det kanske är för att jag hört den säga ”jag” så många gånger. Ett begär, emergerat genom doktorsgradens själva befintlighet i konjunktion med en uppsättning kroppar, går som en ström genom hela sammansättningen och drar kropparna mot varandra, kopplar ihop dem på specifika vis som får dem att kunna göra saker som de omöjligt hade kunnat göra utan varandra.

(Ovanstående är ett utdrag ur en ungefär dubbelt så lång text. Jag tror faktiskt att jag på sluttampen ändå beslutade mig för att inte inkludera texten i själva avhandlingen. Så här heter avhandlingen, så här tyckte opponenten.)

Jag har alltså redan i många år sökt mig mot ett språk och ett sätt att tänka som tar fram självets spontana orientering i miljön och som underbetonar den väljande agensen Jag. Jag har alltid uppfattat det som om det är detta som är sakernas egentliga ordning, att Jaget finns där som något som infogas retroaktivt men som vårt språk lurar oss att tro att det kommer före och redan finns på plats då man upplever saker. Visst är det spännande?

h1

Autistisk teori 6: Psykodiagnostik

maj 29, 2013

Jag har återigen insett att det är rätt svårt att tala om sådant som vad ADHD är eller vad autism är, då det varken är patientens upplevelse eller symptomens orsak som beskrivs med termerna ADHD och autism. Den forskning som handlar om upplevelser och orsaker är forskning som görs efter att dagnoserna är satta (och inom andra discipliner än medicinen, som är den diagnossättande). Man måste uppenbarligen gå en lite annorlunda väg om man nu är ute efter att skapa något sådant som autistisk teori. Jag testar med denna post en väg som iakttar själva diagnosticerandet och dess villkor.

Vad är egentligen en diagnos? Ordet används ofta som om det vore synonymt med själva den sjukdom eller det tillstånd det betecknar, men diagnosen är ju faktiskt bara själva betecknandet. Diagnosen är läkarens utlåtande över hur patientens symptom förhåller sig till en kriterielista. För att begripa hur det kommer sig att en diagnos förändras över tid, vissa kommer till och andra försvinner, måste man undersöka hur själva denna kriterielista har komponerats.

Vad är en diagnos?

  • Diagnosen är ett sätt att gruppera symptom enligt en tillfälligtvis rådande logik.
  • Utifrån hur dessa symptom grupperas konstrueras kriterielistor.
  • Människors symptom jämförs med kriterielistorna.
  • Stämmer tillräckligt många kriterier ställs diagnosen.

Vad är ett symptom?

  • Det sätt att tänka som dominerar under en given historisk period bestämmer vilka system som tillsammans bildar en diagnos.
  • Varje ”symptom” utgörs av ett avvikande från en norm (annars skulle de inte vara patologiska)
  • Normen sätts utifrån vilken profil det normgivande samhället är konstruerat för

I böcker som Vansinnets historia och Sexualitetens historia I-III visade Michel Foucault hur de normer som fick bestämma avvikandet på en rad områden hela tiden finns inbegripna i ett mycket större skeende, omfattande hela det mänskliga samhället. Eftersom Foucault varit normavvikandets stora teoretiker och affischnamn behöver jag just inte citera sönder honom här, men konstaterar att det finns en god poäng med att använda hans systemorienterade tänkande då man talar om neuropsykiatri eller vilken diagnosticeringsaktör som helst. För Foucault var samhället en sorts stor apparat vars delar var tvärkopplade till varandra och som det omöjligtvis gick att stå utanför; han använde för denna apparat begreppet dipositif. Även gränserna för vårt tänkandes möjligheter genereras av denna apparat.

Grejen med att introducera dispositif här är att påpeka hur samhällets tekniska  och organisatoriska apparation i sig bildar en norm, nämligen de med kognitiva system som klarar av att använda systemen. Här är alltså normen inte nödvändigtvis något som finns i människors värderingssystem; det är något som finns inbyggt i tekniken genom vilka den premierar och vilka den utesluter. Till den tekniska apparationen hör de mer eller mindre framträdande teknologier som omger oss i vardagen, utgör vad som blivit vår naturliga livsmiljö. Till den organisatoriska hör till exempel kapitalismen (och således förmågan att anpassa sig till detta system), byråkratisk administration (och dito förmågor här) och diskurs (hur idéer hänger samman med varandra). Dessa apparationer hänger ihop och genererar en normativitet. Det som avviker från normativiteten är vad som, i psykiatrin, bildar ett symptom.

Då teknologin, organisationen, diskursen ständigt står under förändring så kommer olika symptom under olika tider att ingå i olika diagnoser och tillskrivas olika egenskaper. Mycket av det som idag karakteriserar autism ingick under 1970-talet i diagnosen schizofreni – två diagnoser som tillskrivs väldigt olika symptombilder, orsaker och förlopp. Olika typer av normavvikanden monteras alltså under olika tidseror ihop till olika typer av diagnoser. Tendensen är nog liknande inom de flesta forskningssfärer och institutioner men blir väldigt tydlig just inom psykiatrin, som ju i diagnosticeringen endast går på symptom – dvs. Iakttagbara yteffekter, ”yttringar” av något förmodat underliggande.

Slutsats: psykiatriska diagnoser = tidstypiska sätt att avgränsa människans kognitiva potential. Just nu, under 2010-talet, är (olika chatteringar av) autism det vanligaste sättet att diagnostiskt representera avvikande från neurotypen.