Posts Tagged ‘Ego’

h1

Hypertunneln @ Park Lane, Göteborg

mars 9, 2015
jonaslindgren

Tack till heders-Jonas Lindgren som lånat ut bilden från sitt Instagramflöde.

Eftersom den här bloggen nu ändå mer och mer verkar få karaktären av ett CV så är det väl lika bra att tuta och köra. Tuta i den egna trumpeten och köra på i egomobilen.

Nåväl, om ni trodde att Hypertunneln är för fin för att framföra budskapet på en av stadens mest anrika och prominenta bratklubbars scen så trodde ni självfallet fel. Vad jag vet är detta den enda filmen som finns av något av mina framträdanden. Om vilt fladdrande DAMP-bränslat turbopladder i sex minuter är just din hambo är alltså filmen nedan det enda stället där du egentligen kan få ditt lystmäte, åtminstone om du vill att själva hyperskallen som sköter pratet skall ha en riktigt välsittande skjorta.

Pecha Kucha-formatet, för övrigt, är enkelt: 20 bilder går i 20 sekunder var. ingen text, inga handouts, bara prat till. Min Pecha Kucha hette på arrangörens begäran ”ADHD och kreativitet”. Tack till kreatörsnätverket ADAoch Pecha Kucha Night Göteborg.

h1

Åkallan

december 24, 2012

Smått rastlöst frampå julaftons eftermiddag. Det är så skönt att inte åka nånstans idag, att det bara är vi. Jag, finaste frun min och den snart fyraårige. Men stämningen har ett anspänningsmoment. Vi har påbörjat en ritual. Allt måste stämma.

”Tror du han kommer om vi tänder stearinljus?” frågar jag pojken, ”Han borde gilla levande ljus”. Det finns alltid levande ljus när främlingar från andra världar skall frammanas. ”Äsch, han kommer nog inte” svarar den lille och leker lite väl obekymrat vidare med grejen han fått på morgonen; han är skeptisk till de flesta typer av ritualmagi, dessutom säger han att det saknas gäster. Vad han vet måste det finnas gäster med för att främlingen skall dras till just vårt lila hörn av verkligheten. Jag förstår vad han menar. Det behövs en skillnad mellan den upphöjde och en ansamling människor; de senare skall liksom bilda en massa. Det är nog svårare med avskillnaden då man bara är några stycken. En gåvobärande upphöjd kan man inte sitta och småprata med över en kopp. Då försvinner upphöjdheten och kvar blir väl bara nån snubbe med luva.

Det luktar kanske fel! Örter och kryddor, psykotropiska substanser. Det måste ju finnas med. Vi förskjuter något; de som inte besitter förmågan att ställa in sig mot den nödvändiga övertygelsen får justera den neurologiska kalibreringen. Annars händer det inte. Min fru värmer på glöggen, offer bärs fram och placeras på vardagsrumsbordet. Nu kommer han att förnimma vår förväntan genom etern! Nu måste han väl begripa. Kom. Kom. Kom. Ceremonin har påbörjats, luften är tung och söt, vi har tagit in ett barrträd i huset för att ha evig skog omkring oss. Hon sprider en doft som samtidigt är dov och frisk, den blandas med glöggångor och förväntan. Kom. Kom.

Jag börjar bli nervös. Tänk om det inte funkar? Endast en dag om året kan ritualen utföras. Lyckas vi inte idag blir väntan lång. Och det sista momentet hänger på mig. Min egen övertygelse. Äsch, vi kanske skall skita i alltihop? Det funkar nog inte ändå.

Jag säger till slut till pojken och frun, ”Alltså, jag vet inte om han kommer, vi har väntat rätt länge nu. Jag vill inte vänta nu, jag går ut med det här skräpet som står innanför dörren. Jag blir kanske borta en stund för det måste sorteras i soprummet.” Min fru säger att ”Ja, det har du nog rätt i ändå. och kanske kommer han inte om han tycker att det luktar sopor här inne.”

Jag tar sopsäckarna i vänstra handen, en annan säck i den högra. Säger ”Hejdå på en stund!” till pojken och skyndar med bultande hjärta ut genom ytterdörren.

h1

Intryck från den nya världen

november 7, 2012

Det var nu ungefär två veckor sedan jag kom hem från den här USA-resan. Jag var bara borta en vecka men har en mängd intryck som ännu måste bearbetas, och några reflekktioner som måste fås på pränt innan jag kan gå vidare och vara sådär dramatisk och skriva om de där neuronauterna som balanserar på avgrundens rand etc. osv. mm. Var inte oroliga, snart är jag tillbaka där igen.

Vi var en liten koloni överflugna svenskar som var där för att närvara vid kusin Pauls bröllop med sin Megan. Allt som allt var det 171 gäster, de flesta från olika delar av USA och så vi sju svenskar. En vecka var jag i USA; tre av dessa dagar varade festen. På torsdagen anlände de flesta gästerna, då togs dessa emot på en pizzeria med senare fortsättning by the poolside på det hotell som de flesta inresta bodde. Spontanbar fanns, allting gratis. Fredagkvällen var det rehearsal dinner i en för tillfället hyrd och tömd busshall. Sydstatstraditionell förtäring; balja full med grillade alltmöjligt samt tomatsalsa. Bar med personal; allt fanns, allting gratis. Lördagen bröllop i lokalitet en bit utanför staden. Sedan dans med fantastisk DJ. Fri bar. Då de hyrda skolbussarna gick tillbaka till hotellet var det först häng i lobbyn med portabel kylvagn full med kryddad IPA från lokalbryggerier, sedan avslutningsvis  utgång i Charlestons nattliv tills alltihop stängde. Sen var det äntligen slut. Fantastiskt. Och hela tiden pratade jag med nya människor. Tror aldrig jag gjort så många nya bekantskaper och eventuellt vänskaper på så kort tid förut.

Det rörde sig som sagt om södra USA, och allt var väldigt southern. (Det verkar vara ett fenomen, det där med ”southern”; jag har aldrig i varit med om att det i nordstaternna skulle vara något speciellt med ”northern” folk, ”northern” traditioner eller ”northern” matlagning.) Folk kom förstås från hela USA och de flesta hade rest över kontinenten från något annat hörn, de flesta hade ju dessutom redan flyttat fram och tillbaka över kontinenten mellan collage och jobb och så.

Allt var ”family”, alla som träffades skulle hädanefter komma att höra ihop, och vi svenskar var stjärnorna; vi som hade rest över ett världshav, ända från den gamla världen, för att få bli family med dem. Den amerikanska trevligheten och hängivenheten till family var alldeles uppenbar, kändes i nästan varje handslag och varje mött blick. Men det fanns hela tiden något mer än artig inställsamhet eller den typ av låtsat intresse som man kan uppleva då man vid släktträffar och liknande träffar en syssling man aldrig träffat och knappast kommer att se igen; det fanns ett allvar i alla de där handslagen och blickmötena, allt det där som betydde en medvetenhet om att man skulle komma att höra ihop. Jag berättade om mitt jobb; folk var artigt intresserade. Jag berättade om mitt Hjärkolluppdrag; folk blev engagerade och började prata direkt. Psykisk ohälsa var något alla verkade ha en närhet till att tala om och de allra flesta hade i sin närmaste omgivning. Och ingen var rädd att prata om sådant.

USA är ett hårt samhälle. Det har stigit ur ett tillstånd av mångfaldig konflikt och funnit centrering genom beredandet av möjligheten att ta sig fram som individ genom konkurrens. Du kan klättra högt, mycket högre än här i Sverige, men när du faller, då kan du falla hela vägen direkt. När du faller faller du hårt. Inga skyddsnät tar emot dig; botten är verkligen en botten. Samhället firar den som tar sig högst upp men skiter i den som finns längst ned. Vad finns där när du fallit? Vad är det sista som kan lindra ditt fall och ta hand om dig om du skulle störta? Family. Family är din sista försäkring. Alla känner någon som störtat, alla känner närvaron av den avgrund som finns där strax bredvid, och alla vet att försäkringen är att knyta människor till sig, så nära som möjligt. Family blir viktigt i ett samhälle som saknar botten.

Men det är genom närheten till avgrunden och den hårda individualismen som man också har respekt för det från normen avvikande. Amerikanerna vet att den förre presidenten och den dessförinnan förmodligen var ADHD-personer; de är fullt klara på att både Gates och Jobs har hjärnor med största sannolikhet ingår i det autistiska spektrat och att de största idrottsmännen är neuronauter. Jag träffar en man i min ålder och börjar direkt prata intensivt med honom; det visar sig att han liksom jag har en ADHD-diagnos. Han har erfarenhet från den mest beryktade vapengrenen inom USA:s väpnade styrkor; han säger att ungefär 75 procent delar hans och min kognitiva begåvningsprofil. Jag själv frågar ”Vad gör de andra 25 procenten där?” och han svarar ”De blir inte lika avancerade som oss, men är de ambitiösa normalpersoner som lyckas ta sig dit.” Han menar att USA faktiskt, till viss del, förmår att ta vara på sina specialbegåvade och att den offentliga diskussionen om ADHD väldigt sällan handlar om patologisering.

 

 

Mycket skiljer mellan USA och Sverige, mer än vad vi kan fatta då vi ser romcoms på TV eller Hollywoodfilmer. Vi tror att Sverige är amerikaniserat, men det är en väldigt liten del av sanningen; det som finns här bygger vidare på vad som funnits här länge, berikat av alla de människor och impulser från hela världen som vi under landets historia hela tiden tagit emot. Den amerikanska relationen mellan staten, kyrkan och Gud är obegriplig för en europé. Individen och familjen är också komponenter i den konstellation som skapar det amerikanska personskapet. De är på långt håll besäktade med vad vi har här, men det går inte riktigt att översätta. Självfallet finns det något väldigt attraktivt i att man faktiskt gör ansatser att ta vara på och uppmuntra sina medborgares speciella förmågor medan man här i Sverige förlorar sig i tröstlösa debatter om huruvida de neuropsykiatriska diagnoserna motsvarar tillstånd som ”finns” eller inte. Visst finns det också något djupt rörande i det allvar med vilket man tar emot en ny familjemedlem; ”Vi kommer hädanefter att höra ihop”. Men vi får inte glömma en sak: detta har en grund i att det saknas sociala skyddsnät och att alla kommer att behöva någon som tar hand om dem i det fall man skulle misslyckas i denna hårda värld.

Med viss avsmak minns jag vår troskyldige statsminister Fredrik Reinfeldt för något år sedan uttala sig om de som faller utanför de nya, försämrade sociala skyddsnäten. En fråga ställdes om vad man skall göra om man förlorar jobbet, blir utförsäkrad och besparingarna tar slut. Man skulle vända sig till sin familj och låta dem ta hand om en, löd svaret från statsministern, i en markering att samhället inte skulle göra det. Ett närmande till en amerikanskt influerad individualism, och ett farligt närmande:

Vårt individualiserade sociala skyddsnät är en fantastisk tillgång, liksom vår förstatliga skola är det; det svenska välfärdssamhället är det i världen som lyckats komma närmast den utopi där varje individ skall kunna erbjudas ett band till staten som kan mobiliseras i det fall man fötts i en familj utan pengar, kontakter, anseende eller kulturellt kapital. Att det sitter ett parti vid makten som troskyldigt föreslår att familjen skall träda in i samhällets ställe är väldigt, väldigt illa, inte minst då man – även det enligt amerikans modell – sänker ingångslöner och privatiserar allt fler tillgångar som tidigare varit gemensamma. Till skillnad från i USA finns det dock här inte någon respekt för eller något intresse av att låta de individer som avviker att utveckla sina förmågor till egen och samhällets bästa; det enda som erbjuds är patologiseringar. Det enda som erbjuds är påpekanden att de är fel som avviker från kollektivet. Det går inte att bygga USA av Sverige; det blir det sämsta av båda världar.

Det vi skall lära oss av USA är inte att krossa de som förlorar fotfästet. Det vi skall lära oss är att respektiera avvikaren och erbjuda alla chansen att utveckla sin individualitet.

 

h1

Tunnelsomna

september 19, 2012

Jag ligger på rygg i sängen med armarna längs sidorna. Det är mörkt i rummet; det är mörkt i kroppen. Det är lika bra att blunda. Mörker är tryggt och varmt, mörker är bra. Mörker vänder seendet till närvaron: kroppen upplever inte längre världen på avstånd, istället är kroppen på den plats den är – är kroppen den plats den är. Kännandet är världen flyttad till kroppen. Men kännandet är också hjärnan utflyttad ur huvudet, ut i hela kroppen. Vi glömmer ibland bort att hjärnan inte begränsar sig till skallen, men den förgrenar sig ju ner genom halsen, medelst bröstkorgen ut i alla lemmar för att sträcka sig ända ut i de yttersta hudlagren. Hjärnan finns i hela kroppen. Hjärnan känner, kroppen tänker. Hela kroppen tänker.

Jag blundar och tänker på mina fötter. Det räcker. Då jag tänkt en stund märker jag att fötterna tänker på sig själva; de finns plötsligt, jag känner dem, jag finns i mina fötter. Fötterna framkallas ur det förmedvetna för att plötsligt, genom kännandet, framträda som en del av medvetandet. De känns tunga, fysiska, stilla. Vilar tungt mot lakanet. Då kan man tänka på vristerna istället, och vaderna. Snart finns de också. Knäna, låren. Då en ny del är framkallad stannar den kvar, fortsätter att tänka sig själv utan att jag behöver bry mig om den längre. Nedifrån och upp blir kroppen verkligare, allt mer sammanhängande, alltmer tydlig. Världen flyttas till kroppen utifrån, medvetandet flyttas till kroppen inifrån. Till slut ligger hela jag själv framtänkt i min säng, alldeles fysisk, alldeles nu. Min vilja behöver inte se till att någon enda del av den rör sig; jag vet, med hela min kropp, att jag består av den ändå. Tanken har stillats; behövs inte längre. Min kropp är verklig. Jag ligger i mörkret. Jag ligger på Jorden.

Jag Ligger På Jorden.

Just då är det som om kropp, medvetande och värld är samma sak. Det är det förkroppsligade mörkret. Mitt ansikte är vänt mot den kosmiska rymden, men jag känner också rymden under mig, på andra sidan den större fysiska kropp mot vilken min egen vilar; evigheten fortsätter på andra sidan Jorden. Jag är just då alltsammans.

När det förkroppsligade medvetandet långsamt klingar av tar det med sig det som är kvar av Jag in i mörkret. Kvar finns min kropp, liggande på Jorden.

h1

Bli musik

september 14, 2012

Jag tror att allt jag gör är musik. Då jag läser blir det inget läst om jag inte kan göra musik av det jag läser. Då jag talar vill jag att det skall vara musik, jag hör om är det. Då andra talar vill jag göra musik av det inuti mig. Jag tror att det är musik jag gör då jag skriver också. Jag har alltid varit musik. Tror jag. Musik är när allt blir form, när ingenting är något utöver det sätt det presenteras men presentationens vis innehåller universum.

Min första egna kärlek var metal. Jag var i stort sett ensam om det på mellanstadieskolan. Dio, Queensrÿche, Great White (OBS endast den första plattan VIKTIGT!). Då högstadiet började (1985) blev det svårt; alla andra började lyssna på ”hårdrock”, Bon Jovi och Def Leppard och så. Hockeykillarna och  snyggtjejerna och rikebarnen och alla de jag inte ville vara som och då var det – konstigt nog – som om själva musiken inte kunde tala till mig på samma sätt längre. Även om det inte var riktigt samma slags hård musik som jag själv gillat så fick jag liksom känslan av att folk inte skulle tro att de visste var de hade mig, så då fick det istället bli något nytt lika intensivt men för gemene hen obegripligt. Skinny Puppy, Klinik, à;GRUMH, Einstürzende Neubauten. Ännu mörkare, ännu  aggressivare. Förlora sansen mot kylslagna industrirytmer mellan betongväggarna på Draupner på bakgården på Pusterviksgatan, svettas sig in i evigheten med Psyche på Errols. Och sedan vidare. Vid 21 hade jag avverkat så många olika varianter att jag började känna mig mätt på olika identitetspaket som slutade på ”-are”. Jag fortsatte förstås att äta musik och har egentligen inte övergivit någonting jag nånsin älskat. Att kunna vara en musikstil, ha den i sin kropp och veta hur man skall kunna få sitt eget känsloregister att resonera i just en given frekvens är en förmåga man inte skall kasta bort då man lärt sig den. Då är man dum i huvet.

Tunneln är musik. Tunneln gör musik. Motorväg mot kosmos, autostrada utåt mot mörkrets hjärta och mot kroppens galaktiska nätverk av galaktiska nätverk. Du släpper något innanför  befästningarna och sparar det resten av ditt liv som en ömsint vårdad sjukdom. Det formar dig och vägleder ditt navigerande genom världen. Musik är beviset på att du inte är ensam; som all kärlek är det uppgåendet i något som aldrig kan vara dig själv, som alltid bara kan komma utifrån.

h1

Mikrokalibrering en sommareftermiddag

augusti 27, 2012

Kognition. Visste ni det, att för biologerna Humberto Maturana och Francisco Varela är ”liv” synonymt med ”kognitivt system”? Det betyder ungefär: en livsform är ett självorganiserande och självreglerande system som för sin egen vidare existens i världen använder sig av utvalda drag från sin omgivning (kognition), en interaktion mellan en individ och dess miljö i vilken en ny värld frambringas; varje iakttagelse av världen är i sig skapande av den värld som iakttas, en aktiv handling i ett skapande snarare än ett passivt iakttagande av vad som redan finns där. Liv, varseblivning (kognition) och skapande (kreation) är samma sak.

Hjärnan är så kul. Den är liksom redan en själv, innan man hunnit dit. Då jaget kommer till platsen gör det så för att hjärnan hunnit med det där med kognition. En vacker dag skall jag skriva om Libets fördröjning, ett av mina favoritfenomen. Kognitionen liksom föregår det vi själva tänker på som vårt ”jag” – allt det vi upplever har vi i själva verket redan upplevt, eftersom kroppens fysiska kognitionsprocess tar mellan 0,2 upp till 1,5 sekunder – ALLT vi upplever har redan hänt. Den där lilla stunden mellan att det händer och att ”jaget” fattar att det hänt – eller egentligen, att hjärnan då det behövs frambringar jaget – är vad som kallas Libets fördröjning. Men det var inte det jag skulle berätta om nu; istället skulle jag ju berätta att jag och min unge varit på Orust i min mammas hus, och med en kamera modell avancerad, något jag inte är van vid att hantera.

Först var allting frid och fröjd och kaffe på terrassen, men sen började jag kolla på kameran. Vacker pjäs vad jag kunde bedöma, kamerahus stort som ett utedass och vad som för mina okunniga ögon ser ut som ett riktigt jävla livsbejakande objektiv. Jag tog några bilder på vad jag såg; huset och flaggstången, skogsbrynet. Lilleman som skuttar omkring med sin dockvagn på trädäcket. Lilla klippsluttningen, stenparti och pergolan med rosor som klättrar, sånt som man tycker är snyggt då man är på landet.

Men sen var det som om det blev tråkigt att liksom bara titta på sånt man brukar se och bara avbilda det, om än med en aldrig så förnämlig kamera. Jag sögs aldrig riktigt in i det, linsen blev bara som något som fjärmade. Sen gick det aldrig riktigt att få in så mycket som jag ville i bilden; för att växthuset skulle komma till sin rätt skulle det vara bäst om man också fick in lillstugan i bilden, och skogsbrynet behövdes för kompositionen, men då funkade varken skärpan eller linsens vidd och jag hade liksom känslan av att det inte gick att få till det som det verkligen kändes som då jag själv satt där och som var det jag ville spara med bilderna. I stället för att backa började jag då istället krypa närmare saker. La mig först ned på träterrassen för att få en bra vinkel på gräset som växte upp vid dess kant; upptäckte att ådringen i plankorna faktiskt var alldeles speciell. Tittade på plankorna genom objektivet. Zoomade; en dykning rakt ned i fibreringens fantastiska evighet. Tog bort kameran och tittade på plankorna: alldeles vanliga träplankor. Genom linsen, ännu närmare: fantastiskt. Tusen färger, ljusets spelande över träets textur, årsringarna som blev fler och mer intrikat omfamnande varandra.

Resten av eftermiddagen tillbringades i ett fantastiskt resande över ytor jag knappt fattat fanns. Två centimeter ifrån den mossbeklädda granithällen sögs jag genom kameralinsen ut över en urskogsbeklädd mångtusenårig tundra där kontintdriften och mossbeväxtnaden gled in i och över varandra, och jag var där nere, mitt i alltihop. Den aggressiva dramatiken i det landskap som breder ut sin taggiga yta i frakturen på en av stormen bruten trädstam; lavars framvällande över en svartnad björks bark, grottor av spindelväv där ljuset bryts, studsar och reflekteras tusen gånger före det landar som ett svagt dis på den perforerade släta ytan där stammen blottlagts.  Myllret mellan blåbärsriset och granbarren, den majestätiska skönheten i teglets textur två centimeter ifrån dess lerröda yta, som genom linsen lika gärna kunde varit tusen kilometer ovanför. Ett svindlande virrvarr på komposten där livet och döden slingrar sig om varandra mellan och genom ådringen i de torra löven där ordning fjättras av kaos och kaos sprängs av ett minutiöst ordnande. Ytorna upphör att vara ytor och blir hela universa, mikroinstanser av världsalltet där hela kosmos redan finns inneslutet; det grekiska ordet kaos (χάος): den plats som innesluter allt som kommer att finnas.

Själva min kropp var vid det här laget mest ett ganska jobbigt och stort bökigt bihang vars uppgift var att transportera omkring det som egentligen var jag där i mina kosmiska resor över villatomtens arkipelagiska utbrott av fantasm på mikronivå. Varje förflyttning blev ett brott i mikrolivets egna kontinuitet och behövde bara bli gjort så snabbt som möjligt. Kamerans förmåga att begränsa synfältet och välja ut nya strukturer av verklighet, nya världar att fambringa med det kognitiva  system den bildade tillsammans med mitt högra öga, min hjärna och min kropp – plötsligt var det som om jag inte kunde komma nära nog, och ju närmare jag kom, desto närmare ville jag. Sen var det dags att sluta upp och ta en skogspromenad i eftermiddagssolen.

Det var helt galet. Då jag lagt bort kameran och var tillbaka på min kropps normala nivå – den biologiska mesonivån – så kunde jag inte sluta se detaljerna ändå. Då jag tittade in i ett snår tre meter från grusvägen meter ville ögonen fortfarande se varje ojämnhet i barken, varje skugga den kastade över barklagret under, varje frö som letade sig fram där och varje myra som kröp över stammen. Samma sak med grusvägen själv, samma med vattenpölarna i vägens många gropar där skuggorna spelade mot himlen där ovanför. Min syn var liksom helt kalibrerad mot detaljer och ekologiska samspel över ytstrukturer, och det tänkte den fortsätta vara. Jag hade en lättare mesosvindel i säkert en halvtimma, och viljan att verkligen se allt de såg satt kvar i ögonen  i timmar. Då jag lämnat kvar lilla pojken hos farmor i sommarhuset och satt mig på en buss framåt kvällen valde jag att läsa en bok (sällsynt!) istället för att som vanligt titta ut igenom fönstret för att ha något nära att hållla ögonen på. Så hoppade jag av bussen, gick igenom stationen och travade kavat ut på Drottningtorget.

Och så kommer det konstiga; det var som om stadens buller, dess ljud som smälte samman miljontals ljud till ett gemensamt dunder, dess hårda artificiella, väl avgränsade ytor av stål och betong och dess vinkelräta, välordnade geometri innebar  vila. Hela myllrandet, det som vanligtvis brukar störa mig, fanns där förvisso – människor, spårvagnar och spår, reklamskyltar och allt det där. Men det utspelade sig liksom på min egen kognitions nivå. Stadens antiseptiska skräck för alla livsformer som är mindre än en decimeter gjorde att jag kände ett kognitivt lugn. Alltihopa stämde igen.

Jag lämnade kameran där hos mamma på Orust, hon kommer och lämnar tillbaka både den och min lilla pojke imorgon eftermiddag. I kameran finns det några hundra bilder. Några av dem kommer jag nog rätt säkert att lägga upp här.

h1

Diagnostik, fraktalmagi

augusti 24, 2012

Hej hej, nu blir det introspektion igen! Det var väl kul för mig tycker jag, och naturligtvis rena festen för er, alla jävlar är ju mest av allt intresserade av just mig och mina djupa tankar om varför jag är som jag är. Håll till godo, era gamar!

Det har behövts mig ett tag för att fatta vad ADHD är, eller hur det kan bli begripligt för mig. OK, en diagnos, visst, men det är liksom bara ett ord. Vad är ”en diagnos”? En diagnos är i sig inte en sjukdom, ett handikapp, en förmåga eller något sådant alls; det är inte heller en läkares konstaterande av befintlig sjukdom. Den enda definition som jag kan se fungerar är denna rätt fina från svenska Wikipedia om teknisk diagnostik;

Teknisk diagnostik är att från givna insignaler, utlästa givarvärden och en modell av hur systemet uppför sig i dess olika tillstånd bestämma i vilket av tillstånden ett system befinner sig

…alltså en definition som koncentrerar sig på ett rent fungerande och – åtminstone på definitionsplanet – bortser från de exempel fungerandet genererar. Det mest abstrakta är ofta det mest konkreta. Annars är det helt enkelt inte abstrakt nog.

Att den betecknar en verklighet är förstås ställt bortom tvivel, men det finns ett uppenbart problem i att just ADHD-diagnosen egentligen bara är en sammanställning av ett antal brister hos den diagnosticerade, att den vägrar se något utanför dessa brister. Ser man sig omkring bland diagnosticerade personers berättelser blir det dock klart att det finns en uppfattning inom gruppen om att tillståndet är betydligt vidare och innehåller mycket mer än bara uppmärksamhetsbrist med hyperaktivitet (diagnosens svenska namn). Hypertunneln är en av de sakerna. Just hypertunneln är mitt ord, men historien finns hos många fler.

Vad är hypertunneln? Det är ett av de namn jag givit vad jag alltid tänkt på som en av mina definierande förmågor. Det är förmågan att smälta samman med en uppgift eller upplevelse till den grad att man glömmer sig själv. Det är en tendens att vilja ge sig själv till något utanför det egna medvetandet och den egna kroppen. Det är att följa något större, att ansluta. Det kan röra sig om vad som helst; i mitt fall har det oftast handlat om musik, mode, filosofi, konst. Att det blivit just sådana saker har jag tolkat i termer av min psykologi; att det är lättare för mig att ge mig till något som saknar en given lösning. Jag har tänkt på mig själv som en estet; en som ägnar sig åt att ansluta till, följa, sammansmälta med och förfina en typ av uttryck som saknar egentlig praktisk tillämpning. Jag har alltid tänkt att jag nog är väldigt kreativ, men att det är ett problem att vara det. Samhället eftersöker knappast kreativa människor, trots 00-talets glada kreativitetsvurmande; snarare premieras folk som förmår att arbeta reaktivt; man utgår från ett givet ”problem” som måste läsas, sen försöker man finna en lösning till det.

Det där med att sätta upp tunneln och vara i den kräver mycket kraft. Det är också det enda sättet jag upptäckt att jag på allvar kan engagera mig i något; kan jag inte tunnla så kan jag inte lära mig något, hålla mig vaken, fungera kroppsligt eller mentalt. Jag har somnat på möten sedan jag var 14 (innan dess klättrade jag på väggar istället). Det som är tunnelns största kraft i vissa lägen är alltså samma sak som ger dess största svaghet. Det är som om det finns en tröskel för vilka aktiviteter jag kan ge mig till; att tunnla med varje uppgift som ställs framför mig skulle kräva mer energi änn vad vilken människa som helst skulle mäkta med. Att vara tunnelmänniska kräver mycket vila, betydligt mer än för den neurologiskt mer grovkalibrerade normalmänniskan. Det rör sig helt enkelt om att energin inte kommer i ett jämt utflöde utan liksom i kataklysmer, och att det inte resulterar i en jämn utkomst av promemorior och protokoll utan i fyrverkerier och kaskader av fyrvekerier och kaskader. Mmmmmm.

Jag tror att jag börjar närma mig nån sorts för mig acceptabel förståelse av vad ADHD är. Jag tycker förstås fortfarande att det är spännande att ge mig in i nya områden som medicin och biologi och sånt där, men vad som börjar framstå är något mycket vidare, abstraktare. Och det är i min värld när man lyckats utplåna exemplen som man börjar nå något äkta, då allt kött och klägg och smågrejs som står i vägen för det rena fungerandet skalas av som något så vackert som ett rent fungerande framstår; tunneln är vidöppen. Jag har också hittat på rätt många ord (man är tvungen att hitta på om de gamla är skitdåliga, vilket bevisas av själva idén om ”sjukdomen ADHD”); hypertunneln, närminnesskugga, aioskopi och så vidare. Det torde ge näring för en hel del bra tänkande inom andra domäner än det som rör bara själva min egen hjärna. Om man nu vill gå andra vägen, från exemplena till det abstrakta: de där orden har motsvarigheter i historierna från andra med diagnosen också. Jag är inte fel ute; hypertunnelns insida hänger medelst dess specifika sätt att moderedra energi samman med dess utsida. ”Fördelarna” är samma som ”nackdelarna”, eller åtminstone är de utkomster som givs i olika kontexter effekter av samma fungerande.

Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.