Posts Tagged ‘familj’

h1

Åkallan

december 24, 2012

Smått rastlöst frampå julaftons eftermiddag. Det är så skönt att inte åka nånstans idag, att det bara är vi. Jag, finaste frun min och den snart fyraårige. Men stämningen har ett anspänningsmoment. Vi har påbörjat en ritual. Allt måste stämma.

”Tror du han kommer om vi tänder stearinljus?” frågar jag pojken, ”Han borde gilla levande ljus”. Det finns alltid levande ljus när främlingar från andra världar skall frammanas. ”Äsch, han kommer nog inte” svarar den lille och leker lite väl obekymrat vidare med grejen han fått på morgonen; han är skeptisk till de flesta typer av ritualmagi, dessutom säger han att det saknas gäster. Vad han vet måste det finnas gäster med för att främlingen skall dras till just vårt lila hörn av verkligheten. Jag förstår vad han menar. Det behövs en skillnad mellan den upphöjde och en ansamling människor; de senare skall liksom bilda en massa. Det är nog svårare med avskillnaden då man bara är några stycken. En gåvobärande upphöjd kan man inte sitta och småprata med över en kopp. Då försvinner upphöjdheten och kvar blir väl bara nån snubbe med luva.

Det luktar kanske fel! Örter och kryddor, psykotropiska substanser. Det måste ju finnas med. Vi förskjuter något; de som inte besitter förmågan att ställa in sig mot den nödvändiga övertygelsen får justera den neurologiska kalibreringen. Annars händer det inte. Min fru värmer på glöggen, offer bärs fram och placeras på vardagsrumsbordet. Nu kommer han att förnimma vår förväntan genom etern! Nu måste han väl begripa. Kom. Kom. Kom. Ceremonin har påbörjats, luften är tung och söt, vi har tagit in ett barrträd i huset för att ha evig skog omkring oss. Hon sprider en doft som samtidigt är dov och frisk, den blandas med glöggångor och förväntan. Kom. Kom.

Jag börjar bli nervös. Tänk om det inte funkar? Endast en dag om året kan ritualen utföras. Lyckas vi inte idag blir väntan lång. Och det sista momentet hänger på mig. Min egen övertygelse. Äsch, vi kanske skall skita i alltihop? Det funkar nog inte ändå.

Jag säger till slut till pojken och frun, ”Alltså, jag vet inte om han kommer, vi har väntat rätt länge nu. Jag vill inte vänta nu, jag går ut med det här skräpet som står innanför dörren. Jag blir kanske borta en stund för det måste sorteras i soprummet.” Min fru säger att ”Ja, det har du nog rätt i ändå. och kanske kommer han inte om han tycker att det luktar sopor här inne.”

Jag tar sopsäckarna i vänstra handen, en annan säck i den högra. Säger ”Hejdå på en stund!” till pojken och skyndar med bultande hjärta ut genom ytterdörren.

h1

Tusen år är ingenting

juli 10, 2012

Så här skrev jag på en blogg en gång för ungefär jättelänge sedan:

När vi står där, pappa och jag, farmor i sängen med det tunna täcket över sig, i huset bredvid det där jag föddes, allt strömmar rakt igenom oss, gener som hon givit vidare till honom och han sedan passerat vidare till mig, kanske kommer jag att skicka ut dom i världen i ytterligare en ny konstellation… det vi bestod av för fyra år sedan är någon annanstans nu, någon annan eller något annat består av dem idag, om fyra år kommer allt det vi är idag, varenda atom, att ha flyttat vidare och bytts ut till något nytt som vi byggs upp av då istället. Allting strömmar igenom hela tiden, vi får vara former som alltihop bor i ett kort ögonblick för att sedan bytas ut av något annat. Allting fyller ut abstrakta strukturer som liksom kommer ihåg sig själva och låter bli att förändras då materien bara flödar igenom dem – genomet, kroppen, minnena, allt det vi tar med oss och som en av oss tre snart kommer att lämna.

2005 var det visst, jag hade precis kommit hem från Östra sjukhuset, från min farmors dödsbädd. Det som givit mig en känsla av plötsligt historiskt bråddjup var den underliga cirkulariteten då jag från rummets fönster kunde se det hus jag kommit ut ur trettio och några år tidigare och sedan inte besökt. Det var som en plötslig glimt av evigheten. Tiden blev cyklisk, eller dess cirkularitet blottade sig plötsligt och oväntat. I ett ögonblick av stark affekt blev det liksom en sorts tröst och förhoppning; vi, min farmor, jag och de som en dag kommer efter mig, är skiftningar, variationer inskrivna i evigheten. Det där med generna – det abstrakta och konkreta i våra kroppar – blev underligt verkligt.

Beakta bilden nedan. Den är tagen av en sköterska med min mobilkamera vid mitt nästa besök; den här gången var jag återigen i det hus där jag föddes.

Titta! En son, ett litet kräk med fosterhinna utsmetat över huvudet, och så mager att den darrige pappan kan se hans ryggrad från framsidan av kroppen! En liten fågelunge, precis som den där farmorn var där i huset intill, några år tidigare. Och en pappa som är jag (d  e  t    ä  r    j  u    h  e  l  t    s  j  u  k  t), som alldeles bestört står och speglar sig i evigheten och själv blir nedtittad i av avgrunden.

Senare samma kväll satt jag på neonatal med den lille i mina armar. Jag tror det var en timme jag satt där, eller kanske tio eller bara några minuter, alltmedan tid förflöt fram emot den stund då jag skulle få gå in med honom till uppvaket där  J låg igensydd och väntande på att bedövningen skulle släppa greppet om henne. Jag höll hans lilla lilla kropp mot min egen, hans som utgjordes helt av vävnad utbildad från materia min J ätit under de senaste nio månaderna och som omformats till något nytt av automatiska funktioner i hennes kropp.

Jag tittade på hans ansikte. Låt mig berätta vad jag såg: skelett, hud, det absoluta minimum av vävnad av vilket en varelse kan bestå för att kunna uppfylla sin livsforms villkor för att kunna leva, samt alla de som lämnat något efter sig åt honom. Jag såg mig och J i hans ögon, jag såg oss i hans huvuds form och i hans nackes böjningsvinkel. Jag såg Per och Gunilla, mina föräldrar. Jag såg Lasse och Maja lika tydligt som om jag haft dem framför mig; jag hade dem framför mig, i honom. Jag såg Greta – min mormor – och jag såg hennes Kalle, som dog när jag var två och som jag inte minns. Jag såg bortom dem allihop, baklänges in i djupet av min släktlinje. Jag såg Elsa och Malvina, Emil och Gammel-Erik som jag bara sett på kort, jag såg de som kom före dem, alla fanns där i det ansikte och den kropp som inte bestod av någonting mer än det absolut nödvändigaste. Och ingenting mer. Jag såg ingenting mer.

Det var så svindlande; i det där ”ingenting mer” fanns insikten, formulerad som en bestört och oändligt ömsint känsla: vi är bara materia. Vi är bara mönster som passeras vidare från generation till generation, med vissa modifikationer varje gång. Inget förs dit på annat vis. Han är ingenting mer än vad han fått av mig och J. Jag är ingenting mer än vad jag fått av pappa och mamma. Pappa är ingenting mer än vad han fått av farfar och farmor, och mamma är ingenting mer än vad hon fått av morfar och mormor och så vidare. Vi är mönster, som materien flödar igenom. Vi har evigheten inneboende i oss, vi är cirkeln som återupprepar sig själv. Men vi är ingenting mer än det mönster vi passerar; sätt som materien organiserar sig på, alldeles temporärt, under kanske sjuttio år. Eller samma sak fast tvärtom, då: vi är någorlunda konstanta mönster som organiserar och låter den flyktiga materien passera igenom sig i ungefär sjuttio år.

Av allt det jag kände då kan naturligtvis det jag ger uttryck för här bara vara en oändligt liten skärva. Skälet att det kommer här, på denna blogg, är att just den här skärvan gav mig en sorts känslighet för genesis, en väldigt konkret upplevelse av den släktlinje i vilken jag är inskriven. Vad är mänskligheten? Den finns inte. Den är bara ett namn man använder för att samla ihop alla de individer som är resultatet av just denna ordning av självreproducerande mönster.

Naturligtvis betydde det något då jag började undersöka min hjärna; mitt nervsystem har jag, såsom varande en del av min kropp, ärvt. Det har utbildats över ett oöverskådligt spann av generationer; varianter av det har tidigare, kanske även nu och runt omkring mig, befolkat jorden, levt världen och varit själv (”selves”, oöversättligt banne mig) enligt de kognitiva villkor som givits.

Idag har jag, min son och min mamma varit i Göteborgs norra skärgård. På den ö där hon tillbringat sina första tjugo somrar; i det lilla vindsmygsrum hon sov under de tjugo. Huset lämnade släkten -68, byggdes trettio år dessförinnan av mammas farfar och farmor. Innan dess kom de från andra håll i skärgården; mamma hittade den här spegeln bakåt in i evigheten, som börjar (slutar?) med den farfar som byggde det hus i vilket jag, hon och min lilla unge varit idag. Ni fattar: sedan början av 1600-talet har denna serie fenotyper bebott en kärv, karg ö längst upp i den norra skärgården.

Bara så ni vet vad jag börjar med. Genetik är otroligt abstrakt, det vill säga väldigt väldigt konkret.