Posts Tagged ‘Filosofi’

h1

Om SEMIOGENESIS, Hypertunnelns Carolina Falkholt-kosmologiska essä

mars 9, 2015

För någon månad sedan ringdes jag upp av graffitikonstnären Carolina Falkholt, som jag fick kontakt med under min föreläsningsserie Radical Imagination under hösten 2013. Hon ville ha en text att presentera tillsammans med den vinylsingel hon skulle släppa i februari. Vi träffades, hängde lite grann och försökte ta reda på vad det skulle vara för text och vad den skulle vara till för. Till slut sa jag: ”Det verkar som om du vill att texten skall ge ett svar på något. Vilken fråga är det den skall besvara?” Och då sa Carolina: ”Jag tror att den skall svara på hur min musik hänger ihop med min bildkonst. Fysiskt, liksom. På riktigt.”

semiogenesis

Suck on this sweet piece of candy, materialentusiaster!

Den essä jag skrev heter Semiogenesis. Det betyder ungefär ”Meningsuppstående”. Essän är ett anspråk på att försöka skapa en ontologi, alltså en teori om livets, universums och alltings innersta och egentliga natur. Men det är inte vilken gammal ontologi som helst, utan en Falkholtspecifik ontologi. Jag tänkte så här:

Ontologiska teoribyggen, alltså idékonstruktioner om hur allting egentligen ligger till, verkar ofta på ena eller andra sättet rimma med intressen som redan finns hos de som skapar dem. Då någon av den teoretiska fysikens höjdare talar om strängteorin, att allting på subatomär nivå egentligen hålls samman av ofattbart små strängar, så kan man ge sig fan på att vederbörande kommer att tala om fiolsträngar och att den privat tycker mycket om musik. Då däremot matematiker berättar om tillvarons absolut grundläggande egenskap så rör det sig om just matte – matematiken är ”Guds språk”, den kod medelst vilken vi kan förstå skapelsens konstruktion. Informatiker har däremot kommit på att det är information som är fysikens, universums och tillvarons grundcell. Sedan finns även olika filosofiska skolor som omdebatterar vilket som är det bästa sättet att begripa alltings mest grundläggande element. Neomaterialismen (som jag använde i min doktorsavhandling!) menar att allting i botten består av flöden – materien och objekten är bara konsekvenser av hur flöden interagerar. I kontrast mot neomaterialismen finns den objektorienterade ontologin (OOO), som i stället menar att flöden bara är en konsekvens av egenskaper hos objekt och att det är dessa objekt – undandragna, diskreta, ahistoriska – som är det enda som egentligen äger verklighet. Med drag av båda dessa teorier menar sedan aktörsnätverksteorin (ANT) att det är i relationella nätverksformationer något blir möjligt, på mikro- såväl som på makronivå – en aktör (atom, molekyl, ord, sång, galax) är alltid beroende av vilka egenskaper den ges av det nätverk i vilken den ingår. Och så vidare, och så vidare och så vidare… detta var ju dessutom bara en lista över några samtida västerländska ontologier, går man bakåt i historien eller utanför den västerländska kultursfären finns det kosmologier i varje sammanhang där människor försökt få nån ordning på hur tillvaron egentligen är ordnad.

Carolina Falkholt ville alltså ha en text som binder samman de olika konstnärliga uttryck hon arbetar med – bild (mestadels voluminösa fasadmålningar), musik (som hon gör själv och har i lurarna då hon arbetar på sin skylift), kanske något om hennes personliga bakgrund som människa och som grafitta, grafiska upprepningar av vissa teman (oftast kroppsdelar såsom händer, ögon, kön), hennes politiska och sociala situation som kvinna. Och vad alla de där estetiska och politiska uttrycken kan betyda, hur de relaterar till världen, hur de hänger ihop. Var kommer de ifrån? Finns det någonstans en underbar hemlighet under alltihop, något av vilket alltsammans är ett uttryck men som själv är svårt att göra förnimbar?

Att skapa en ontologi verkade ju vara nåt som lite vemsomhelst kan få ihop alltutifrån vad man redan har bestämt sig för, så jag bestämde att skapa en sådan för Carolina. Min tanke var att man, utifrån en konstnär som primärt arbetar med att skapa variationer av allmänmänskliga motiv, skulle utgå från något som är översättbart från det visuella bildspråket och göra detta till ontologins grund. Vidare måste den förstås behandla sådana teman som återkommer i hennes konst. Upprepningar, variationer, mönster. Även födsel, prokreation, förändring och mening är på olika sätt viktiga hos denna specifika konstnär. Grafiskt arbetar hon ofta med findetaljerade mönster, överlagrande polykroma färgsjok och abstraherade kroppsdetaljer.

Jag bestämde mig för att göra mönster till ontologins grund och drivkraft; universums grundläggande egenskap är att det genererar mönster. Mönstren överlagrar med andra mönster och nya mönster uppstår. Allting är både skapat och generativt av mönster. Det kan föra sig om mönster såsom den genetiska koden, det periodiska systemet, den mänskliga kognitionen, kosmos struktur, dimensionernas design. Kosmos grundläggande egenskap är att det är mönsterskapande. Mönstren är iterativa (självupprepande) och kaotiska (systemkänsliga) och förändras då de möter andra mönster. Det som skapas av mönstrens överlagringar men som sträcker sig utöver deras blint självupprepande egenskap är mening. Mönstren alstrar mening: semiogenesis. Meningen finns inte före den alstrats utan uppträder som en effekt av mönstren: symboliken, fotosyntesen, livet, avsikten, skönhetsupplevelsen.

Essän är skriven i en stil och med en tematik inspirerad av mina favoritförfattare (well, två av dem iaf) Sadie Plant och Alan Moore. Den har, såsom sig bör, drag av besvärjelse; genom upprepningar och temavariationer förenas mandalan (urgammal kosmologisk symbol) med mandelbrotmängden (den paisleyliknande grafiska representationen av fraktala mönster som upptäcktes/skapades av matematikern Benoit Mandelbrot under 1980-talet). Well, det är allt man behöver för att få ihop en schysst egen kosmologi! Försök själva därhemma om ni vill, men tänk på att siffror, strängar, information, flöden, objekt, nätverk och nu även mönster redan är använt. Ha så kul, kära bröder och systrar hobbyontologer!

nykoping

Ovan: Falkholts största kioskvältare från förra året: väggmålningen på högstadieskolan i Nyköping. Va! Har hon målat en sån där som är så förbjuden att den inte ens har nåt namn? Dags för nymoralistiska nationalister i Sveriges riksdag att rycka in och kräva fängelsestraff för konstnärer som målar fel motiv! Och för diverse mindre informerade och erfarna kommunpolitiker att försöka styra konstens innehåll.

Själva essän då? Äsch, den publicerar jag inte här, förstår ni väl. Den tillhör Carolina Falkholts verk Sociation, som är en särdeles exklusiv och påkostad sjutumssingel utgiven på materialkonnässörers favvolabel Kning Disk. Essän finns som foldout i affischformat inuti singelns konvolut.  Release för singeln var i lördags på Kristinehamns konstmuseum i samband med Carolinas utställning, som också heter Sociation. Kanske händer det något annat med essän framledes, det får man se. Men som det ser ut nu får ni allt ta och köpa singeln. Omslagsbilden är gjord av Carolina Falkholt, musiken är gjord av Carolina och Felix Rodriguez och den ytterst smakfulla layouten och designen är signerad Mattias Nilsson, courtesy of Kning Disk. Om du undrar om detta är något du verkligen behöver ha i ditt hem är svaret ja.

h1

Autistisk teori 5: Den som förnimmer

maj 14, 2013

Från förra posten: ”Bildens natur är att vara just bara en bild. Inte en bild av något, bara en bild. Ingen representation. Hjärnan är en maskin som utifrån sina förutsättningar skapar bilder.” En mening till behövs här; en om den som ”ser” bilden.
Om bildens natur blott är att vara en bild leder kanske vårt tänkande oss ändå att tro att det är någon som ”ser” den bild som skapas av hjärnan/piktogrammet; att det, innanför perceptionen, sitter ett själv, ett ”jag”, som ser, hör och känner objekt utanför sig själv. Tänker vi så, så luras vi av vårt eget tänkande. Det som primärt existerar är inte ett jag som ser ut över världen, utan ett jaglöst seende ovanpå vilket det ibland, inte alltid men då det behövs, uppstår ett självrefererande tänkande som kallar sig själv för ”jag”. Det är vad vi är: ett perceptionssystem som ibland kallar sig själv för Jag.

Vad Jag tar miste på är alltså ordningen. Jaget tror sig vara ”den som ser”, alltså den aktive, men är blott en funktion hos perceptionssystemet – på samma sätt som balansen, smakpreferenserna, seendet själv. Därmed inte sagt att det inte existerar, eller att det saknar en vilja som kan kallas dess egen – bara att det inte kommer före sina sinnesintryck, utan efter.

Det förnimmande hjärnan/piktogrammet skapar är i sig en del av organismens orienterande i världen. Förnimmandet är, vill jag mena, ett ”omedvetet själv” – ett själv som finns redan då Jaget kommer till platsen. Det sinnliga upplevandet av världen är självet.

Med denna post vill jag införa en distinktion mellan Jaget, det medvetna, och Självet – αυτος – det ständigt upplevande/upplevda. Självet, då jag talar om det framledes, betecknar alltså inte ett neurotypiskt ”jag” utan ett förmedvetet upplevande vars gränser definieras av sina möjligheter att skapa bild av världen. Jag tänker mig att en sådan distinktion är nödvändig om man skall tala om autistisk kognition som något som går utanför och är åtskilt från neurotypisk kognition.

h1

Hyperkognitivt lexikon: Kognitivt system och Kognitionskonfiguration

april 23, 2013

Begreppet kognitivt system betecknar vilket levande system som helst, alltså alla levande varelser. Vanligtvis brukar vi då tänka på varelser inom djurriket, men begreppets uppfinnare, biologerna Humberto Maturana and Francisco Varela, menar att begreppet kan åsyfta varelser inom alla de tre biologiska eukariotiska domänerna; djur, växter och svampar. I verket ”Autopoiesis and Cognition. The Realization of the Living” (1980) skriver de: “Living systems are cognitive systems, and living as a process is a process of cognition. This statement is valid for all organisms, with or without a nervous system”. De öppnar därmed även för en än vidare definition av liv; vad som helst som fungerar som ett kognitivt system kan också definieras som liv. Rörelsen är ganska radikal då den, åtminstone teoretiskt, pekar bortom organismerna mot andra system som hypotetiskt liv.

Kognition åsyftar det vis på vilket ett levande system relaterar till sin omgivning och är en konsekvens av hur det interagerat med denna omgivning. Då kognitionen alltså är en konsekvens utgör den även själva systemets möjligheter att vidare adaptera (anpassa sig) till speciella miljöer. Hos Maturana och Varela är kognitionen en konsekvens av autopoieses (”självskapande”), som de anser driva hela evolutionen; varje system framskapar förutsättningar för sitt vidare överlevande i dialektisk relation till sin miljö, men den skapar även ett visst överskott av funktioner av vilka vissa i sig kommer att visa sig vara evolutionärt användbara  (i så fall finns de kvar hos systemet)och andra inte (då försvinner de gradvis). Detta överskott är en del av deras teori om evolutionär drift, en reaktion mot den gamla Darwinistiska evolutionsläran där varje egenskap hos en art är ett direkt svar på krav som ställs från miljön. Evolutionär drift ger en mindre linjär och mer komplex bild av evolutionen, då varje kognitivt system innehåller ett överflöd av potentiella framtida anpassningar till miljön.

Hos Maturana och Varela är det primärt större linjer som åsyftas då man talar om kognitiva system; biologiska släktlinjer, arter, stammar. Dock är inte ordet ”system” exklusivt för successionslinjer utan tillämpas lika gärna på individer; det är primärt så ordet förekommer då jag använder det här på Hypertunneln. Varje person är ett kognitivt system. Precis hur detta kognitiva system relaterar till sin miljö är vad jag kalla kognitionskonfiguration, av vilket följer att de normavvikande kognitionssätt vi återfinner hos människor – autism, ADHD, dyspraxi, dyslexi, Aspergers, Tourettes med flera – helt enkelt utgör olika kognitionskonfigurationer.

Jag vill använda orden kognitivt system respektive kognitionskonfiguration för att de är så rena, så befriade från förutfattade meningar och värdering. De är både abstrakta och konkreta på en gång; de lägger inget tvång på det som åsyftas, men förklarar ändå vad de är. Detta gör det möjligt att tala om de olika kognitionsfigurationerna in0m ramen för det jag kallat biologism noveaux (ett icke-linjärt och icke-teleologiskt sätt att förstå och argumentera med biologin som förklaringsgrund) och öppnar vackra möjligheter mot det jag just namngivit autistisk teori (att analysera hur normavvikande kognitionskonfigurationer är med och bygger upp och konstruerar vår gemensamma värld).

öppnar dessutom möjligheter

h1

Neurodiversitet kan inte vara separatistisk

april 22, 2013

Jag läste en artikel i den skojigt benämnda journalen Health Care Anal. (Jorå, jag googlade fram den.) Artikeln heter Autism as a natural human variation: reflections on the claims of the neurodiversity movement (här på PubMed) av Pier Jaarsma & Stellan Welin. Det rör sig alltså om ett försök att utvärdera utifrån vilka krav neurodiversitetsrörelsen bör kräva rättigheter och jag håller inte med om nånting som står i den egentligen, trots alla dess goda intentioner. Den slutsats som i artikeln lämnas är att högfungerande autister, det vi brukar kalla aspergare eller aspies, bör ta vara på den distinktion som finns mellan dem och lågfungerande autister – detta för att kunna hävda att den ”autistiska kultur” som finns i diverse internetfora är tillräcklig grund för att kunna avkräva välfärdssamhället ekonomiska medel.  Jag kan ta saker i tur och ordning om ni vill. Men titta först på hur arg jag blev på artikeln då jag läste den:

dumneuro

Artikeln

Upplägget: ”Neurodiversitetsrörelsen”, en social rörelse som främst i artikeln representeras av autister och aspergare, hävdar sina nervsystem vara en del av ett naturligt kontinuum – en variant som kommit med evolutionen – snarare än ett naturens kontinuerligt upprepade misstag, såsom de behandlats av psykiatri och samhälle. För neurodiversitetsrörelsen utgör detta ett hävstångsargument utifrån vilket man hävdar att neurologiskt avvikande utgör en grupp med gemensamma intressen, samt i sin konsekvens att samhället i stort är hjälpt av att även autister ges utrymme och möjlighet att utveckla sina intressen och förmågor. I min tolkning betyder dessa neurodiversitetsrörelsens anspråk följande: ”alla, även de normala (”neurotypen”) tillhör naturen, ingen av oss är misstag och alla behövs”.

Just den aspekten går dock förlorad för artikelförfattarna Jaarsma och Welin. Den fråga de ställer i artikeln är alltså: På vilka grunder kan neurodiversitetsrörelsen hävda rättigheter och kräva att majoritetssamhället skall avsätta särskilda resurser till dem som grupp? I stället för att ta vara på just just diversitetsbegreppet gör de tvärtom; de talar om att de högfungerande autister som driver rörelsen bör avskilja sig från de lågfungerande i sökandet av anslag och liknande medel. I konsekvens med detta menar de också att det är olyckligt att diagnosen Aspergers syndrom skall tas bort ur den i maj kommande versionen av diagnosmanualen DSM: även om Aspergers blott betraktas som en mindre grav form av autism menar författarna att en sak är vunnen med att medelst detta namn hålla grupperna ”högfungerande” och ”lågfungerande” autister separata. Detta är att de högfungerande har lättare att hävda att deras autism är en del av den naturliga variationen om de inte behöver filieras till de lågfungerande.

Den grund författarna föreslår att neurodiversitetsrörelsen, nu alltså nedbantad till endast aspergare, skall hävda rättigheter utifrån är en helt annan; något författarna kallar ”Autism Culture”, autistkulturen. Denna kultur utgörs främst av de många webbfora och internetsidor där högfungerande autister kommunicerar med varandra, och de är liksom andra internetbaserade kulturyttringar internationella och gränsöverskridande. Genom att utgå från att ”autistkulturen” är en distinkt kulturform skall man utgå från denna kulturforms rätt till bevarande (och alltså inte be om allmosor och stöd för sitt funktionshinder, eftersom man ju är en del av den naturliga variationen och således inte alls kan vara funktionshindrade).

Tycker jag:

I mitt tycke missar författarna det enda verkligt viktiga med neurodiversitetsrörelsens budskap: att det är NÖDVÄNDIGT för mänskligheten att det finns en neurologisk varians, att det alltid funnits det, och att just denna varians är något avgörande för mänsklighetens fortlevnad och framgång; att människor är olika och det skall vara så, av vilket följer att samhället bör arbeta för möjligheterna att ge svängrum för olikheter istället för att agera som om alla människor egentligen var exakt likadana. Det är alltså ett argument som stödjer sig på att blandning är nödvändig, att mångfald ger komplexitet och med detta kraft. Ytterlighetsvarianterna – ADHD-personer, aspergare, autister, tourettare med mera – skall inte uteslutas utan integreras, deras funktionsskillnad skall inte behöva slipas bort (vilket ju förstås inte går ändå) utan hellre kunna renodlas och vässas extra. Alla vinner på det, men vägen dit är förstås lång.

Hos Jaarsma och Welin blir neurodiversitetsrörelsen något annat; ett särintresse hos vissa individer, vilket skall tillvaratas genom särskiljande. Deras lösning är motsatsen till en integrativ lösning; det är en separatistisk lösning. Mot slutet av artikeln talar de till och med om ”de neurodiversiva”, och efter att ha fört in distinktioner först mellan ”högfungerande autister” (aspergarna) och ”lågfungerande autister” (de som kräver andra människors dagliga stöd) och sedan mellan den ”breda definitionen av neurodiversitet” (dvs alla) och ”den smala definitionen av neurodiversitet” (som alltså bara omfattar aspisarna) så återstår det ingen diversitet alls utan det är just bara aspisarna kvar. För att hävda sin, mestadels internetbaserade, interna kultur i det neurotypiska majoritetssamhället skall dessa kapa sina band till alla de varianter som utgör den egentliga diversiteten som mänskligheten utgör, och viktigast är att kapa den till de lågfungerande autisterna. En, i mitt tycke, ytterst kortsynt seger, dessutom ett devalverande och omyndigförklarande av det ytterligt kraftfulla diversitetsbegreppet.

Enter autistisk teori

Okej, det var en salva från undertecknad. Jag tror förstås inte att artikelförfattarna Jaarsma och Welin vill något illa, men det är en sannerligt neurotypisk, fyrkantig och visionslös lösning. Att de hävdar att Aspergers borde kvarstå som diagnos i DSM-V blir lite som en väckarklocka för mig, måste jag säga; faktum är att artikeln genom omvänd logik fått mig att läsa in mig på en hel del källor om vad autism är, vad den gör med det kognitiva systemet, vilken sorts upplevare denna kognition skapar. Ju mer jag läser, desto mindre ser jag några andra skäl än möjligtvis medicinska att inte låta alla atypiska neurologiska varianter samlas under ordet ”autism” som samlande begrepp. Således kommer jag i det närmsta att börja fundera i termer av autistisk teori, för att ha ett begrepp som talar om hur man skall förstå det bidrag som lämnas av atypiska kognitioner av verkligheten.

Varför skulle ”autistisk teori” vara bra? Jo, för att det skulle kunna åskådliggöra hur andra kognitioner än den neurotypiska är en odelbar komponent av vår sociala verklighet, hur den finns integrerad, men hela tiden från utsidan. Den behövs och har alltid utgjort en enorm influens på samhället, från urtida jägarbefolkningars neurologiskt specialbegåvade jägare (läs om Thom Hartmanns jägare vs. Bonde-teori!) över romantikens romantiska djupdimension (framskapad som en ny kognition av verkligheten genom konst och litteratur) fram till dagens nobelpristagare (som har en statistisk överrepresentation av neurologiska avvikare) och med miljontalsstationer på vägen.

Nu har jag börjat. Nu har det börjat!

h1

Diagnostik, fraktalmagi

augusti 24, 2012

Hej hej, nu blir det introspektion igen! Det var väl kul för mig tycker jag, och naturligtvis rena festen för er, alla jävlar är ju mest av allt intresserade av just mig och mina djupa tankar om varför jag är som jag är. Håll till godo, era gamar!

Det har behövts mig ett tag för att fatta vad ADHD är, eller hur det kan bli begripligt för mig. OK, en diagnos, visst, men det är liksom bara ett ord. Vad är ”en diagnos”? En diagnos är i sig inte en sjukdom, ett handikapp, en förmåga eller något sådant alls; det är inte heller en läkares konstaterande av befintlig sjukdom. Den enda definition som jag kan se fungerar är denna rätt fina från svenska Wikipedia om teknisk diagnostik;

Teknisk diagnostik är att från givna insignaler, utlästa givarvärden och en modell av hur systemet uppför sig i dess olika tillstånd bestämma i vilket av tillstånden ett system befinner sig

…alltså en definition som koncentrerar sig på ett rent fungerande och – åtminstone på definitionsplanet – bortser från de exempel fungerandet genererar. Det mest abstrakta är ofta det mest konkreta. Annars är det helt enkelt inte abstrakt nog.

Att den betecknar en verklighet är förstås ställt bortom tvivel, men det finns ett uppenbart problem i att just ADHD-diagnosen egentligen bara är en sammanställning av ett antal brister hos den diagnosticerade, att den vägrar se något utanför dessa brister. Ser man sig omkring bland diagnosticerade personers berättelser blir det dock klart att det finns en uppfattning inom gruppen om att tillståndet är betydligt vidare och innehåller mycket mer än bara uppmärksamhetsbrist med hyperaktivitet (diagnosens svenska namn). Hypertunneln är en av de sakerna. Just hypertunneln är mitt ord, men historien finns hos många fler.

Vad är hypertunneln? Det är ett av de namn jag givit vad jag alltid tänkt på som en av mina definierande förmågor. Det är förmågan att smälta samman med en uppgift eller upplevelse till den grad att man glömmer sig själv. Det är en tendens att vilja ge sig själv till något utanför det egna medvetandet och den egna kroppen. Det är att följa något större, att ansluta. Det kan röra sig om vad som helst; i mitt fall har det oftast handlat om musik, mode, filosofi, konst. Att det blivit just sådana saker har jag tolkat i termer av min psykologi; att det är lättare för mig att ge mig till något som saknar en given lösning. Jag har tänkt på mig själv som en estet; en som ägnar sig åt att ansluta till, följa, sammansmälta med och förfina en typ av uttryck som saknar egentlig praktisk tillämpning. Jag har alltid tänkt att jag nog är väldigt kreativ, men att det är ett problem att vara det. Samhället eftersöker knappast kreativa människor, trots 00-talets glada kreativitetsvurmande; snarare premieras folk som förmår att arbeta reaktivt; man utgår från ett givet ”problem” som måste läsas, sen försöker man finna en lösning till det.

Det där med att sätta upp tunneln och vara i den kräver mycket kraft. Det är också det enda sättet jag upptäckt att jag på allvar kan engagera mig i något; kan jag inte tunnla så kan jag inte lära mig något, hålla mig vaken, fungera kroppsligt eller mentalt. Jag har somnat på möten sedan jag var 14 (innan dess klättrade jag på väggar istället). Det som är tunnelns största kraft i vissa lägen är alltså samma sak som ger dess största svaghet. Det är som om det finns en tröskel för vilka aktiviteter jag kan ge mig till; att tunnla med varje uppgift som ställs framför mig skulle kräva mer energi änn vad vilken människa som helst skulle mäkta med. Att vara tunnelmänniska kräver mycket vila, betydligt mer än för den neurologiskt mer grovkalibrerade normalmänniskan. Det rör sig helt enkelt om att energin inte kommer i ett jämt utflöde utan liksom i kataklysmer, och att det inte resulterar i en jämn utkomst av promemorior och protokoll utan i fyrverkerier och kaskader av fyrvekerier och kaskader. Mmmmmm.

Jag tror att jag börjar närma mig nån sorts för mig acceptabel förståelse av vad ADHD är. Jag tycker förstås fortfarande att det är spännande att ge mig in i nya områden som medicin och biologi och sånt där, men vad som börjar framstå är något mycket vidare, abstraktare. Och det är i min värld när man lyckats utplåna exemplen som man börjar nå något äkta, då allt kött och klägg och smågrejs som står i vägen för det rena fungerandet skalas av som något så vackert som ett rent fungerande framstår; tunneln är vidöppen. Jag har också hittat på rätt många ord (man är tvungen att hitta på om de gamla är skitdåliga, vilket bevisas av själva idén om ”sjukdomen ADHD”); hypertunneln, närminnesskugga, aioskopi och så vidare. Det torde ge näring för en hel del bra tänkande inom andra domäner än det som rör bara själva min egen hjärna. Om man nu vill gå andra vägen, från exemplena till det abstrakta: de där orden har motsvarigheter i historierna från andra med diagnosen också. Jag är inte fel ute; hypertunnelns insida hänger medelst dess specifika sätt att moderedra energi samman med dess utsida. ”Fördelarna” är samma som ”nackdelarna”, eller åtminstone är de utkomster som givs i olika kontexter effekter av samma fungerande.

Så, what next? Jag tänker, lite löst: musikalisk ADHD. Formen ”musik” nästan ber om det. Matlagnings-ADHD kanske, geologisk ADHD, mineral-ADHD. Kosmisk ADHD. Astrologisk ADHD, blir lite matt av upphetsning bara jag tänker på saken. ADHD-magi, det spontana tunnelbildandet från normspektrats yttersta variabel, läcker tillbaka in i cykeln, introducerar tidigare oexistenta komponenter i dess bana och ändrar dess kretsande. Kosmos obönhörliga tendens att generera det okända och införliva det med sina egna funktioner; ADHD, fraktalmagin.

 

h1

Biologism nouveaux, del 3: Accelererad essentialism

juli 26, 2012

Första delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/20/biologism-noveaux-del-1/

Andra delen: https://hypertunneln.wordpress.com/2012/07/22/biologism-noveaux-del-2-optimera-sararten/

Hej hej igen, kära kamrater. Den här tredje delen av Biologism Noveaux handlar om hjärnan. Den också. för att vara biologiskt illitterat har jag visst en otroligt massa åsikter, eller hur?  Och nu blir det lite mer neurodiversitet än tidigare. Det ör bra det.

En vänligt sinnad Twitter-bekant pekade mig (apropå detta) i riktning mot begreppet ESSENCE, vilket är Christopher Gillbergs nya koncept. Gillberg var ju den professor i barn- och ungdomspsykiatri som lanserade DAMP-begreppet på 80-talet, och som har varit tongivande inom svensk och internationell forskning om de flesta neuropsykiatriska diagnoser sedan dess. Han har publicerat sig om MBD (Minimal Brain Dysfunction, DAMP-diagnosens föregångare, båda har idag mer eller mindre kommit att ersättas av diagnosen ADHD), Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, ADHD och de flesta av de vanligtvis utdelade diagnoserna. Det nya begreppet ESSENCE betyder ”Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations”, ungefär ”tidiga sympromatiska syndrom vilka förorsakar utvecklingsneurologiska kliniska undersökningar” och är väl, vad jag begriper, ungefär ett samlingsnamn för autismspektrumstörningar, samtliga ovanstående syndrom och några till (såsom anorexia nevrosa).

Gillberg går alltså åt ett lite annat håll än den del av psykiatrivetenskapen som vill segmentera ännu mer och bli allt mer specifik; här handlar det i stället om ett antagande att det, kanske kanske, ligger något gemensamt bakom symptomen, som kan generera olika utkomst under olika skeden av livet – Gillberg har nämligen, under sina många decennier av forskning, insett att samma personer ofta uppvisar symptom från flera olika syndrom under olika skeden, att de olika syndromen således verkar vara släkt med varandra och att de kanske inte alls är så uppdelade som man trott. Han har i texter och intervjuer under de senaste åren kommit tillbaka till att han för tjugo år sedan kunnat berätta precis vad autism är, men idag är han alltmer tveksam. Han menar också att det inte råder något sådant som en ”överdiagnosticering” – snarare tvärtom. Så många som vart femte barn skulle vara betjänt av en diagnos inom ESSENCE-området och en därtill anpassad habiliteringsplan och skolundervisning. Hans gamla paroll ”Ett barn i varje klass” (1996) är i tilltagen underkant.

Jag tycker att det är jätteintressant och funderar på om någon annan forskare egentligen hade kunnat säga det här, och bli tagen på allvar av det medicinska forskarsamhället, än en som varit ett framstående namn under 30 år. Först och främst för att en sådan person blir lyssnad på; i det akademiska samhället, liksom över allt annars, spelar det all roll vem som talar. Forskarsamhället är inte undantaget alla andra delar av världen; för att något skall börja betraktas som sant måste det sägas tillräckligt många gånger, av tillräckligt många forskarteam och, inte minst, av rätt personer. Det är knappast så att ett enskilt experiment av en fristående forskare, såsom det ibland verkar i historieskrivningen, får ett resultat som klockrent ”bevisar” något, och som således kan kasta omkull hela forskarsamhället. Upprepning är viktigt, och de som talar behöver liksom inte bara stå på giganters axlar utan faktiskt vara giganter själva. Gillberg är en sådan.

Det andra skälet till att jag tycker att det är speciellt intressant att det är GiIlberg som talar är att det förmodligen inte hade gått för någon med mindre erfarenhet att säga det här. Han har behövt åren för att se hur samma personer under årens gång uppvisat skiftande symptom från olika syndrom.  Jag skall berätta varför, och varför det är speciellt intressant ur ett neurodiversitetsperspektiv.

Neuropsykiatrin, liksom de flesta vetenskaper, är en normativt styrd forskning. Man börjar undersöka en isolerad företeelse som väcker intresse, såsom ett problematiskt och avvikande beteende hos en speciell individ. Man försöker isolera orsaken till just detta avvikandet, eller förutsätter i alla fall att det finns, och så beskriver man symptombilden. Vad det lider hittar man en hel del personer med liknande avvikelser, och så ger man just det sättet att avvika ett namn – det blir ett syndrom. Oftast har man ingen större aning om vad orsaken är, men då det hamnar på neuropsykiatrins bord har det ofta ett inslag av ärftighet – man kan anta eller bekräfta att beteendet funnits hos biologiska släktingar till personen med symptombilden. Då en person senare utreds för syndromet kollar man på olika vis om vederbörandes symptom är lika de andra personer som fått diagnosen – är de det så sätter man diagnosen. Denna sätts alltså inte utifrån att problemen har en välbelagd, gemensam biologisk orsak (för detta känner man ju oftast inte till) utan för att problemen liknar andras problem.

På det vis läkarvetenskaperna gör har undersöks symptomen isolerat och tolkas redan från början som tecken på underliggande sjukdom eller störning – det var ju på grund av att det var ett problem som någon över huvud taget från början sökt sig till läkarvetenskapen. Man har ganska snart upptäckt att många med neuropsykiatriska diagnoser har så kallade ”dubbeldiagnoser” – det verkar, procentuellt sett, som om fler med diagnosen ADHD också får (eller vid utredning skuille få) diagnosen Tourettes syndrom än sådana utan ADHD. Slutsats: ”De har inte bara ett, utan två avvikande beteenden – en DUBBELSJUKLING!” Och så blir nästa problem möjligtvis att utreda varför vissa personer är speciellt utsatta för neuropsykiatriska besvär och avvikelser. Man finner sällan den egentliga orsaken, men kan finna sådant som att det ingår större mängder av ett speciellt protein i arvsmassan hos de som får diagnoserna än vad som finns hos populationen i stort. Ingen elektroröntgen i världen kan dock avslöja Aspergers syndrom eller ADHD hos en person, varför dessa syndrom möjligtvis kategoriseras som ”komplexa”; att de beror på någorlunda belagda genetiska orsaker i kombination med en okänd, extern faktor. Man går alltså från detaljerna till antaganden om deras orsakers beskaffenhet på grundval av detaljerna själva; etablerad läkarvetenskap vill helst i största möjliga mån undvika att göra antaganden om dolda system och holistiska helhetsförklaringar.

Gillbergs begrepp betyder ju nu inte bara Early Symptomatic Syndromes och så vidare, utan kan ju även läsas ut som den engelska benämningen för essens – ett gammalt filosofiskt begrepp som berör tingens egentliga kärna, vad något egentligen är. Vad han anar, efter år av iakttaganden av personer som inte bara har dubbeldiagnoser utan faktiskt skiftar symptombild mellan olika diagnoser, är att det kan finnas en gemensam struktur under alltsammans, som under olika delar av livet blir mer eller mindre framträdande, mer eller mindre kommer i konflikt med det vis på vilket världen och samhället är ordnat för hur man skall vara. Det kan finnas en ”neurologisk essens” av något slag, och det kan vara till fördel att placera en diagnos inom detta övergripande område istället för inom någon av alla de alltmer segmenterade diagnoserna i DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), den ständigt uppdaterade handbok för psykiatrin som utgör etablerad kanon för praktikernas diagnosticeringar av patienter.

Jag vet inte riktigt vad ESSENCE betyder ur ett neurodiversitetsperspektiv, jag är heller inte insatt i medicin, psykiatri eller medicin, men jag vet att saken är spännande och kan innebära ett steg bort från den alltjämt dominerande uppfattningen att de neropsykiatriska diagnoserna – NPF-erna – är sjukdomar eller störningar. Skulle så många som var femte individ ha en genetiskt betingad sjukdom som gör dem näst intill omöjliga i mänskliga samhällen? Vilken grym natur skulle tillåta en så degenererad art att växa fram? Eller: vilken taskig jävla gud, om man nu är av det slag som gillar tanken på en gudomlig allmakt bättre än den på vetenskaplig eller evolutionär, skulle vilja plåga sin följarskara med att skapa en art där var femte näst intill skall behöva uteslutas ur församlingens värme? What I’m getting at: bara för att en stor del av mänsklighetens hjärnor verkar ha en något annorlunda komposition måste inte detta betyda att de är ansatta av en sjukdom eller skadats av något – om NPF:erna är genetiskt betingade betyder detta att mänskligheten haft, kanske fortfarande har, god användning av de hjärnor som fungerar på andra sätt än de neurotypiska. Det är kanske en genetisk mutation, men det är armar och tummar och ögon också resultat av. Allt är mutationer, och de som funkar i sin biotop får reproducera sig. That’s how simple.

Naturen gör väldigt sällan misstag. Den går den kortaste vägen, av ren bekvämlighet. Det mänskliga samhället däremot är en krånglig jäkla apparat, vars inkrångladhet muterar i en hiskelig fart – långt mycket snabbare än vad genomet hinner med att göra. Samhället inkrångladhet evolverar dock kring neurotypens fungerande, varför de där fyra av de fem fortsätter fungera rätt bra. Men den femte är förstås ingenting som kommer att försvinna eller evolvera bort, då samhället för sitt eget evolverande fortfarande är beroende av specade hjärnor som tänker vidare, djupare, specifikare eller galnare. Den jobbiga paradoxen är att utvecklandet dock går mot ett allt större mainstreamande, att det blir allt viktigare att ha en neurotypisk hjärna för att kunna hålla sig kvar. Vansinneskungen och ADHD-arketypen Ozzy har sin underbart nyktra och neurotypiska hustru tillika manager Sharon, som skött alla Ozzys affärer sen sisådär slutet av 70-talet. Försök en sekund tänka bort Ozzys inflytande på musikvärlden, konstvärlden och modevärlden. Det går inte. Hans påverkansområde går inte att mäta. Och det är likadant inom politiken, idrotten, arkitekturen, varje mänskligt område; de avvikande hjärnorna har formgivit denna värld i proportionerigt högre utsträckning än de neurotypiska. Neuroyperna behövs de med, to get things going, men hyperskallarna är what gets things happening. Livet utan Ozzy skulle vara skittråkigt (även om han nu inte gjort så många bra plattor sen Bark at the Moon).

Okej, nu blev det lite som om 80 % var liksom helt vanliga stiffa normisar som är skittråkiga och att 20 % är helt wooohooo, tjoff tjong hej baberiba!, men så enkelt är det förstås inte. Den neurologiska kompositionen över populationen är förstås mer komplex än så, och det är knappast heller något av-eller-på-läge i hjärnan som gör alla antingen/eller. Point is: ESSENCE kan leda i riktning mot en avpatologisering av de neuropsykiatriska diagnoserna. Varsamt utfört kan en sådan intervention bli väldigt bra, slarvigt utförd kanske den bara resulterar i mängder med nya missbruk av läkarordinerad eller olaglig psykotropisk stimulantia.

Essentialism är en ganska rejält omdiskuterad riktning inom filosofin. Än dominerar den helt, än får den på tafsen, sen helt plötsligt är den inne i värmen igen. Jag bestämmer mig nu officiellt för att gilla åtminstone ordet. Och jag kommer att göra nåt coolt av det! Just det.

h1

Filosofi/Skymning

januari 13, 2012

Filosofi är bra. Filosofi tycker jag om, nästan alla sorters. Åtminstone så länge man talar om filosofi i dess lite vidare bemärkelse; odlandet av ett konsekvent tänkande om hur saker hänger ihop, vad de är och möjligtvis också varför. Religioner är filosofier. Ideologier är det också.
De filosofier jag tycker allra minst om är de som försöker utesluta alla andra tänkbara alternativ istället för att försöka begripa dem i termer av varandra. Jag gillar alltså att få ihop saker, att följa med och att konstruera nytt. Jag tycker mycket mindre om den motsatta positionen; att hålla isär saker, att ståndaktigt försvara gränser och att förhindra tänkbara nykonstruktioner och mutationer. Läser man på Wikipedia om filosofi möts man av just den senare typen av definition; det är ”en intellektuell disciplin som kritiskt studerar de mest grundläggande frågorna” och att ”Philosophy is distinguished from other ways of addressing such problems by its critical, generally systematic approach and its reliance on rational argument”. Det är förstås en god beskrivning av det gängse sättet vi tänker i västerlandet och av den dominerande grenen inom forskningsfältet/universitetsdisciplinen filosofi, men den är väldigt specifik och har liksom definierat verkligheten utifrån sina egna postulat.
Well, det går ju förstås inte att göra på något annat vis, åtminstone inte om man nu råkar vara en filosofi. Skälet till att jag inte gillar den här varianten av filosofi är alltså helt personliga; jag är inte så intresserad av protektionism i allmänhet, och upphöjd till dogm blir det i mitt tycke jättedåligt. Men filosofi såsom den ser ut i sin dominerande västerländska form ser ut sådan. För mig blir problemet också att, eftersom den verkar grunda sig på den common sense som jag redan sedan mitt medvetandes gryning lärt mig språket och tänkandet genom, den så ofta ser ut att bekräfta vad jag redan tror. Då blir det så svårt att bygga nytt, eller att förstå någonting med den som inte är filosofi själv.
Ja, det var bara det just nu. Hejdå, visesimorrn. Jag kommer och väcker dig klockan sju så går du och jag till förskolan tillsammans. Jag älskar dig, lille pojk.