Posts Tagged ‘Hyperaktivitet’

h1

Två disputationer

september 7, 2012

Hej små vänner,

idag var jag på två disputationer. För er som inte vet så är en disputation den akt då flera års arbete resulterar i en doktor. Det är alltså antagandet av en vetenskaplig text – avhandlingen – såsom liksom äkta vetenskap, och av den som skrivit den som en riktig forskare. Då man doktorerar blir man, i vetenskapssamhällets ögon, vuxen.

För många blir arbetet med avhandlingen det mest omfattande man gör som forskare. För det mesta sträcker det sig över flera år, minst fyra, men det kan röra sig om betydligt mer också. Detta medför att det material som analysen baseras på, kan vara flera år gammalt. Ibland är det en styrka, ibland en svaghet – då man skriver om ett fält i snabb omvandling så lutar det nog mot det senare, även om ett dokument över en lyss förfluten historia absolut kan ha ett värde. Det två avhandlingar jag idag sett eleveras till vetenskaplig status får nog båda betraktas som en del av bakgrunden till dagens situation i svensk skola, då fältarbetena verkade ligga mellan fem och femton år bakåt i tiden.

Så här ser det ut när man disputerar:

Image

Det man kan läsa på opponentens sista slide är hennes oändligt dystra slutkommentar till de resultat som responedenten (avhandlingsförfattaren) Camilla Blomqvist kommit fram till. Avhandlingens ämne rörde alltså samarbeten mellan BUP, skola, familj och soc. Hennes avhandling vid institutionen för socialt arbete bär titeln SAMARBETE MED FÖRHINDER. OM SAMARBETE MELLAN BARNPSYKIATRI, SOCIALTJÄNST, SKOLA OCH FAMILJ, och det visar sig minsann att en och annan BUP-psykolog gått på kurs och fått lära sig att samarbeten mellan olika sociala myndigheter och privata parter är en bra idé då det gäller att rädda barn som det verkar vara på väg åt helvete för precis. ”Samarbete” är ett högt värderat ord, men vad det skall fyllas av verkar det inte råda nåt vidare konsensus runt. Processerna tar oändligt lång tid, omfattar många möten med olika parter inbjudna där barnen ibland får äran att delta och ibland får sitta i ett väntrum med en jävla serietidning medans de viktiga stora dricker kaffe och bedömer föräldrars lämplighet (med mera) i själva mötesrummet. Det kan gå månader mellan mötena. Deras utkomst kan vara boendeplaceringar eller beslut av olika slag, jag hade fortfarande efter två timmars disputation vare sig någon uppfattning om deras innehåll (verkar diffust) eller vad de tänks skulla resultera i (förutom snygga poster i socialarbetares och socionomers CV:n). Även om jag är säker på alla samarbetsdeltagandes goda intentioner så kändes hela upplägget som välfärdssamhället då det är som sämst.

Två timmar, som sagt. Tro för den delen inte att jag somnade efter halva. Tog inte ens någon rökpaus, för det blev bra med adrenalinpåslag ändå. Ett material av hundratals möten och olika fall kokades i avhandlingen ned till tre individuella personers historia, från det första samtalet till det sista mötet. Tre pojkar, 10, 15 och 16 år (tror jag? Kollar sen.) Självmordsförsök, koncentrationssvårigheter, aggressivitet, raseriutbrott och allmänt trassel i bakgrunden. Föräldrar som engagerade sig, men det var för sent. Då det kommit ända hit verkar det redan vara det. Jag grät som en tvååring där på min bänk i auditoriet; tre pojkar med problem som var som grövre varianter av mina egna upplevelser. Varenda gång jag hör om sådana här livsöden är det som om det betingar något hos mig och jag ser mig själv där, i en verklighet som lyckligtvis aldrig blev för mig, men som olyckligtvis blev det för någon annan.

En slutkommentar från en medlem i betygskommittén (den fristående grupp ämnesexperter som fäller avgörandet om huruvida avhandlingen skall godkännas eller ej) var att det var lite synd att materialet var så pass gammalt; det neuropsykiatriska genombrottet har kommit efter den period då det samlades in. (Dito diagnoser förekom, daturligtvis, dock ändå i avhandlingen.)  Och verkligen, jag kunde inte hålla med mer; vad har hänt med denna kultur av samarbeten, förvisso rätt rutten men ändå en ansats till helhetssyn, sedan skolorna börjat använda snabbdiagnosticerande av problembarn som väg till ekonomiska resurser från stat och kommun? Avhändar man sig allt till diagnosställare idag? Har man vett att gå in tidigare?

Mitt intryck är att man har ryckt in då allt är för sent, då en människa redan hamnat utanför har man samlat ihop en större grupp experter och dragit igång en stor jävla apparat med syfte att skjuta hen ännu längre utanför. Oändligt sorgligt.

[Denna text är som ni förstår ingen objektiv redogörelse utan mina egna intryck och känslor. Den som är intresserad laddar förstås ned avhandlingen härifrånhttps://gupea.ub.gu.se/handle/2077/29248, och låter den tala för sig själv.]

Den andra avhandlingen var på ett ännu äldre material, innehöll en högre halt av kostymbeklädda män och såg ut så här:

Image

Följaktligen var halten asymmetriskt klädda kulturtanter med asiatiskt skurna tunikor också lägre, vilket är dåligt eftersom kulturtanter är den överlägset bäst klädda kategorin svenskar (och högtidsbeklädda män bland de mindre framstående). Det var okej ändå, för seminariet var hyfsat intressant för mig ur social synvinkel. Om tidssnittet för det förra seminariet befann sig lades innan det neuropsykiatriska genombrottet så var en av de där två grupperna mer än välrepresenterad här, även om avhandlingen handlade om DAMP-diagnosen som nu inte varit speciellt på tapeten de senaste tio åren. Referenserna till Eva Kärfve och författarna till artiklarna i boken Diagnosens makt duggade tätt, på bänkraden framför satt bokens redaktör.

Det rörde sig om Bo-Lennart Ekström som försvarade sin avhandling KONTROVERSEN OM DAMP. EN KONTROVERSSTUDIE AV VETENSKAPLIGT GRÄNSARBETE OCH ÖVERSÄTTNING MELLAN OLIKA KUNSKAPSPARADIGM. Materialet var en mängd tidningsartiklar från Läkartidningen och Dagens Medicin, och ämnade visa hur den så kallade DAMP-kontroversen slutat med att neuropsykiatrin fått ett idag nästan allenrådande tolkningsföreträde då det gäller behandling av problematiska barn. Resultatet var tydligt; medicinen vann, barn som tidigare setts som egensinniga fick diagnosen DAMP (vilken ju idag heter DCD eller ADHD) och den mjukare, mer socialt orienterade pedagogiken har fått stryka på foten.

Vad som slog mig som besynnerligt var att jag inte fattade vilken den nämnda kontroversen var. Teorikapitlet presenterade saken som att en kontrovers bör ha två kontrahenter mellan vilka det råder inkommensurabilitet, alltså omöjlighet att översätta ett gemensamt kunskapsobjekt mellan två olika vetenskapliga skolor, och meningskampen mellan dessa två kontrahenter. Mitt intryck var snarare att det rörde sig om ett maktövertagande från medicinen, ett gerillakrig som trappats upp för att sluta med ett diskursivt maktövertagande. Syftet i avhandlingen följs av tre delfrågeställningar:

– Hur uttrycker medicinska företrädare sina kunskapsanspråk i kontroversen?

– Hur använder medicinska företrädare grundskolan som en arena för strävan efter formuleringsrätt och jurisdiktion?

– Hur definierar medicinska företrädare pedagogisk kunskap i förhållande till det kunskapsparadigm som beskriver neuropsykiatriska diagnoser?

Hur jag än räknar kan jag här bara finna en kontrahent. Det är uppenbarligen medicinen som är vad som studeras i avhandlingen, inte en kontrovers mellan två parter. Snarast kändes det under seminariet som att höra om en annekteringsoperation, som medelst diverse manövrar lyckas lägga ett under sig och vinna dominans över ett främmande territorium. Frånvaron av synlig motpart till medicinen påtalades av opponent och medlemmar ur betygskommitté, och Ekström gjorde allt ett rätt fint jobb i att hålla anfäktarna på armslängds avstånd och ryggen rak. (Att disputera är sjukt tufft, jag vet ju för att jag har gjort det själv.) Dock framstod det för mig som om hans egna utgångspunkter faktiskt varit ganska blinda för honom själv; han hade det inte helt lätt med att förklara hur den förmodat tidigare dominerande, tydligen mer pedagogiskt orienterade modell som numera undanträngts av medicinen faktiskt såg ut.

Under samtalet mellan Ekström och (den skojige, utomordentligt samvetsgranne och rätt hårdhudade) opponenten Staffan Selander berördes många ämnen, och på konstruktiva sätt. En given tid, med speciella kunskapsmässiga och teknologiska villkor, handikappar individer på olika vis – något som innebär att vara handikappad under en viss tid och plats behöver inte innebära samma sak i en annan. Ett beteende hos en elev som av en pedagog betraktas som lite egenartat kan betraktas som helt sinnessjukt av en annan – det är i vår tid som uppmärksamhet och hyperaktivitet blir handikapp, ”förr” kanske man lyckades skjutsa igenom de där eleverna ändå. som sagt, många spännande ämnen. Men en grupp berördes aldrig, som rimligtvis borde ha visst inflytande i den process där medicinska förklaringsmodeller vinner insteg över en där även lätt bristfälliga skjutsas igenom. Gissa vilken grupp? Rätt svar: en som inte finns, och förmodligen just bara för att den inte finns. Ändå finns ju vi människor som skulle kunna utgöra den.

Jag talar om oss, vi som är tvungna att resa oss efter en timme av disputationsseminarietid, traska rakt igenom salen till dess enda dörr för att ge oss ut och inhalera en kvadratmeter centralstimulerande gas och dryck för att kicka oss över det kontinuerligen annalkande sömntåget då samtalet började kännas trögt. Vi som visste oss utanför och avvikande hela skoltiden, men fick nöja oss med att tänka att det berodde på vår lathet att vi inte fixade en hel dags hoppande mellan olika, till synes godtyckligt uppdelade ämnesdomäner där man skulle lära sig lösryckta siffror och årtal utantill, till obestämd nytta. Vi som underkastades/underkastade oss en skola utformad av och för en typ av cerebral kompetensfördelning som helt enkelt inte var vår. En orsak till att det neuropsykiatriska paradigmet faktiskt vunnit insteg är, vill jag absolut hävda, att det faktiskt erbjuder förklaring, förlåtelse och ontologisk legitimering för annorlunda hjärnor. Vi finns nämligen på riktigt.

Efter dagens två disputationer är alltså det kvarhängande intrycket att det en gång fanns ett folkhem, ett välfärdssamälle, som fostrade en kår psykologer, pedagoger och socialarbetare vilka trodde starkt på människans förmåga och rätt till självförverkligande. Tyvärr trodde de också att alla människor var ungefär likadana. Av oss som faktiskt avvek är det inte så speciellt många det gått så bra för. Även om många av oss kanske fick slutbetyg från högstadiet så var det fritt fram för livet att föra oss rätt åt helvete efter avslutad skolgång, med mindervärdskomplex och självmedicinering och fan vet vad. Neurovetenskaperna erbjuder oss något; en identitet, en förklaring och – faktiskt – en i många fall fungerande behandling. Välfärdssamhället var snällt och tolerant och lät oss glida igenom skolan för att först efteråt låta det gå åt helsike om det så låg oss för, det nya Björklundska tvåtredjedelselitsamhället vill istället tvinga in oss i en otroligt likriktande och fragmentiserad tävlingsskola där vi ständigt behöver tvinga bort all tänkbar kreativitet – men i och med den centralstimulerande medicinen har vi åtminstone ett medel att, våldsledes, tvinga in våra fungeranden i något som åtminstone funkar någorlunda i de givna villkoren. Det kunde faktiskt inte sossarnas välfärdssamhälle erbjuda.

Likriktningssamhälle som likriktningssamhälle? Knappast. Det finns så stora kvalitativa skillnader mellan dagens skola/samhälle  och det i vilket jag växte upp att jag knappt kan fatta det. Jag föredrar inget av dem, men det vi har idag kan åtminstone erbjuda även avvikaren en identitet utöver ”värsting” eller ”problembarn”. Fast vi måste förstås jobba vidare med den.

Och så de goda nyheterna: jag hittade under en tråkig stund på ordet neurolution. Leve neurolutionen!

h1

Kairos, eternally

augusti 22, 2012

Tunneln är inte en passage från en plats till en annan. Den är en passage bara, en där man finns och där platserna själva finns de också.  Den är mörk men ljuset är där. Ingenting finns utanför den; då tunneln är där, så finns ingenting utanför den.
Tunneln är ren intensitet. Självet upphör att vara avdelat från sin omgivning; allt finns tillsammans. Tunneln är gjord av den tid som försvinner in mot vardagmedvetandets djupaste mittpunkt, ut genom arbetsdagens golvbrunn och vidare mot något okänt som befinner sig under det badkar som är ditt medvetna liv.

Kanske är tunneln en passage ändå, men inte en individs passage från en avgränsad plats till en annan utan istället individers och platsers passage in mot en intensiv mittpunkt. Då tiden bytt riktning och mening där inne finns det skäl att anta att tunneln är en singularitet; en punkt där allting finns på samma omätbara yta, utanför tiden eller snarare i dess mest absoluta förtätning, där den inte längre passerar från förr till sedan utan stannar i en intensiv vibration i vilket allting resonerar, för alltid.

h1

Resumé: Ego

januari 9, 2012

Så här kan ett liv se ut:

Man börjar, man har pressat sig genom den första tunneln, den av slemhinnor och kött, och man drabbas av ljus och ljud vars intensitet är så genomträngande att resten av den tillvaro som utspelar sig därute går åt till att finna sätt att värja sig mot det, att ta in energin, att fördela den och släppa fram den genom sig själv i lagom doser. Det är utmattande, för det hela är förbannat starkt.

Man går igenom alltihop. Man är ett lillgammalt och brådmoget barn, det skaver i tillvaron, ibland blir den så intensiv så att man måste explodera och slå sönder saker omkring sig. Man tar in mer energi än vad man kan släppa ut i en lagom takt. Man finner tunneln; medvetandet försvinner där, ändrar form, blir en del av kroppen och aktiviteten. Man skapar den själv. Att rita något, bygga en värld i sanden, förlora sig i en fantasybok, spela fotboll och äntligen och återigen lyckas lämna det skyddande metalagret av ”jag” som jämt annars sitter och iakttar allt man gör sisådär en halv våning ovanför; man är i tunneln. Man är koncentration. I tunneln är koncentrationen och dess energigenomsläpp inte bara i harmoni med resten av världen; i tunneln ÄR energin en del av, samma som, världen, det med vilket tunneln upprättas.

Men tunneln är uttröttande. Då den lämnar en kan outlöst energi studsa runt i kroppen länge efteråt, eller så är man så utmattad att man är oanvändbar. Och förmågan att finna den är kostsam; lika utmattad som man kan bli av tunneln, lika utmattad kan man bli av när någon sätter en i en skolbänk med en räknebok framför som man inte vill begripa något av. Då startar maskinen inuti en, börjar generera mängder med energi som omöjligt kan användas till att skapa en tunnel tillsammans med räkneboken, växer sig så förbannat stor att kroppen inte kan härbärgera den. Man finner nya sätt att dämpa eller kanalisera energipåslaget; man kan tänka på annat, man kan använda boken att rita i (och upprätta tunneln där istället), man kan somna (och således medelst moteld bränna ut energipåslaget; en dubbelt aggressiv teknik). Allt detta gör man.

Men man växer ju. Sen blir det tonåren. Då känner man utanförskap, och det är meningen att det skall vara så; vissa, som tänkt jäkligt mycket på sånt här, menar att det är då personen skall skiljas från familjen för att istället kunna infoga sig i Samhället. Samhället skall vara den nya familjen. Och då tänker man själv ofta, så fan heller, samhället är inte till för människor, det är i alla fall inte för mig. Men, se det är allt meningen att man skall tänka så också! För det slutar man med i god til till att man skall skaffa sig en egen familj, med egna barn, och så är hela karusellen igång igen.

Men vissa finner just inte lugnet. De kommer liksom inte in från det tonåriga utanförskapet, det som skall finnas men också vara temporärt. Den som har tunneln har fortfarande svårt att få sin kropp att fungera i transparent harmoni med det som pågår omkring. I stället fortsätter man att somna då något är tråkigt. Man känner hur maskinen startar och besten inuti bröjar frusta och rycka i sina fjättrar då man åläggs något som man VET är omöjligt att utföra i tunnelform. Man har samma känsloeruptioner som då man var liten, men man lär sig härbergera dem så att de inte syns så mycket utåt. De flesta explosionerna blir dova, som på havets botten, nedsvalda och dolda i mörker. Alltmer sällan resulterar de i okontrollerbara flodvågor. Vissa saker är fortfarande mycket svåra; allt som är tråkigt är svårt. Det blir mycket, det. Jobb, sociala sammanhang (som man inte valt själv), vardagslivets obönhörliga behov av att administreras. Av ett brådmoget och lillgammalt barn blir det en omogen och barnslig vuxen.

Har man tur finner man sätt att fortsätta att upprätta tunneln, men det är svårt att finna sätt som, på det vis som det är meningen att den speciella livsformen Samhällsmedborgare skall kunna göra, kan infogas i penningagenererande aktiviteter. Men med lite tur finner man plötsligt ett sådant maskhål: det visar sig att den stora myrstacken Samhället har en liten, liten buffertzon installerad ganska högt upp i hierarkin, men det är ett lufthål där det annars allerstädes närvarande nyttokravet är formulerat på ett sådant sätt så att även en tunnelperson skulle kunna leva där ett slag.

Att ta sig högt upp i formella samhälleliga hierarkier kan vara svårt. Men det går; man kan få tunneln att leda dit, så länge alla steg på vägen dit är tunnelbara. Det visar de sig faktiskt vara! (Du kan läsa om just min buffertzon här om du vill.)

Men livet fortsätter ju att skava. Man omger sig med tiden med en älskad flock. Där kan man förlora sig själv, där går energin ofta i någorlunda harmoni (ibland, när det går sämre, istället i någorlunda redundans). Alla vet att flocken och dess förmåga att distribuera det där i en som egentligen gör allt för att slippa upprätthålla illusionen att vara isolerat och enhetligt, på ena eller andra sättet är ett mål i sig. Men då man ändå skall vara individ igen, då man skall sköta livets krassa administration och utföra förutbestämda arbetsuppgifter, då är fortfarande energin hela tiden farligt nära att skena och förstöra allt omkring sig. Ju mer papper man omger sitt krut med, desto mer ödeläggande blir smällen då man väl tänt stubinen. Man försöker gå genom sitt medborgarliv med ett sorts jämnmod som egentligen inte alls är i takt med ens eget temperament.

Plötsligt en dag händer något. Man uppfattar en signal på en frekvens man inte visste fanns, men som man omedvetet alltid varit uppkopplad på. Det är som en röst som säger: Du är inte en av dem, du är en av oss. Du har alltid varit det. Och man vet att man måste följa efter, undersöka saken vidare, måste söka signalens källa, och – om den inte har en källa – försöka spåra de många samverkande element som fick den att framträda för en. Man vet att det på något vis gäller tunneln. Man vet plötsligt att den särskiljer en.

Det gör man, söker. Man söker information överallt, främst på Internet; personliga bloggar, underjordiska fora, akademiska artiklar, läkarjournaler, tidningsartiklar. Överallt finns informationen. Men den är kodad; ingen nämner tunneln, den finns bara som något liksom frånvarande närvarande under alla sätt att benämna dess mindre extatiska konsekvenser. Den superkraft som alltid tillhört en kvot som utgörs av ungefär var tjugonde människa som föds, finns bara benämnd som ett funktionshinder; den har inget eget namn, bara dess skugga har det. Man måste läsa under, bakom och utanför det som står. Men det står där. Och det är sant. Man gör allt för att undersöka förhållandet; tar kontakt med människor som lever under skuggans namn, med sådana som är experter på att spåra den hos andra, man underkastar sig krävande utredningar och man har slutligen en papperslapp i sin hand där det står, svart på vitt; du är en, du är inne. Du har den magiska kraften, är född med den och kommer alltid att ha kvar den, och med den också dess förvridna tvilling; patologiseringen. För en sjukförklaring är det enda sätt genom vilket det samhälle i vilket man växt upp faktiskt kan förlåta sig själv för att den dogm genom vilken det strukturerat sin egen ideologi faktiskt är sann: att människor inte är likadana.

Det finns egentligen inget ”vi” här, inget sådant vi som den där rösten tycktes nämna i alla fall. Det finns ingen grupp vilken man automatiskt tillhör för att man har särskilda förmågor – inte om man inte vill söka sig till någon form av patientförening eller intresseorganisation, och det är kanske inte på det viset man vill finna bekräftelse för sin misstanke om den egna kroppshjärnans storslagenhet och det egna utmärkandet. Men det är i alla fall ett erkännande. Man är speciell. Enastående, en stjärna vars energioutput är så intensiv att det normbestämmande måste värja sig mot en.

Här börjar en gladhet, som föds ur insikten att det finns en möjlighet att fostra och rikta den energi man besitter och som alltför ofta bara skenar. Men här börjar också en ledsenhet över det samhälle som inte förmår att förvalta den kraft och den potential som finns nedlagd i den biomassa som utgör dess huvudsakliga substrat. Hur i helvete gick det till att man skulle behöva vänta i 39 år bara på själva möjligheten att se att det eventuellt finns en potential i ens explosiva neurologiska fungerande? Och, inte minst, hur kan det komma sig att en patologisering är det enda vis på vilket man kan få tillgång till de vägar som finns, vilka de nu månde vara, att realisera denna potential? Varför måste den som faktiskt är speciell underordna sig något som bestämts för att passa alla de som motsvarar ett neurologiskt snittstypfungerande?

Detta är vad jag hoppas att jag kan använda denna blog till att förstå. Som sagt, den blir ett minne. Mitt minne, mitt aktiva externa minne, ett som kompenserar för alla de data, all den information och alla de idéer som passerar mit system men som inte klarar av att få fäste i min uppmärksamma, hyperaktiva hjärna.