Posts Tagged ‘Hyperkognitivt lexikon’

h1

När jag är i mig själv finns det ingen där

maj 31, 2013

En fras dyker upp i mitt huvud då jag promenerar från min sons förskola, där jag just lämnat honom, och mitt arbete, dit jag är på väg. ”När jag helt och hållet är i min egen kropp, så finns det ingen där.” När jag är helt och hållet i min kropp så finns det ingen där. Vid de tillfällen då jag är allra mest närvarande, oftast till följd av att först på något vis ha arbetat för att kunna vara det, så försvinner det i mig som tänker. Till tillståndet hör ett själv; ett Jag, däremot, finns inte där. Även det som är uppgiftens mål försvinner. Kvar finns görandet och mitt varande i görandet.

Efter de senaste posterna, med tillhörande diskussioner, har jag blivit uppmärksam på en aspekt av det hyperkognitiva lexikonet och de ord jag skapat där. Jag inser nu att alla begrepp på ena eller andra viset handlar om från normen avvikande typer av själv, typer som saknar ett medvetet Jag. Det är Jagets frånvaro som varit avgörande i alla de förmågor och situationer jag ansett vara definierande för min person, mitt liv och mina preferenser, i relation till den diagnos – ADHD – som jag givits för att det finns aspekter av dessa förmågor som är mer opraktiska än praktiska. Eller åtminstone för att det år min tendens mot Jaglösa tillstånd som blivit problemet – jag har inte, av min skolgång eller genom min kultur, givits möjlighet och verktyg att använda mig av de förmågor som följer med denna tendens mot Jaglöst fungerande. Det svenska moderna samhället behöver ett Jag att arbeta med i var och en av sina medborgare. Det räknar inte med andra varianter av själv – hela den västerländska kulturen är genomsyrad av ett premierande av det medvetna Jaget och ett förträngande av det Jaglösa självet.

Och vet ni? Detta är inget jag har kommit på under arbetet med denna blogg. Det är mycket äldre, i mitt fall såklart lika gammalt som mig själv, och jag har hållit på och formulerat det mycket längre än det 1,5 år bloggen funnits. Jag har skrivit en doktorsavhandling. En dylik är något av det mest Jag-drivna man kan göra, enligt det gängse sättet att se på saken – den gängse uppfattningen om att sammanställa ett så omfattande intellektuellt arbete är att det rör sig om ett starkt subjekt som sitter och tänker, medvetet och kritiskt granskar och slutligen sammanställer något som skall vara så genomskinligt och arbetat att det håller för varje typ av kritisk granskning. ”Hur tänkte du när du skrev det här?” ”Hur förhåller sig detta enligt de teorier du använt till de mer etablerade idéerna på området?”

Men då jag lade sista händerna vid min doktorsavhandling så skrev jag nedanstående text som en sorts introduktion. Den handlar om hur det inte är ett Jag som skriver avhandlingen utan en kropp, i sömlös organisation med andra kroppar, vilka alla tillsammans bildar något jag idag bara kan kalla för en hypertunnel. Thus:

Nu sitter jag vid min dator och arbetar mot en text som växer fram framför mina ögon.Egentligen inte så mycket framför som i – det finns en loop mellan datorn och ögonen som hela tiden aktiverar minnen, känslor, idéer, sådana som tas fram i mig och sträcker ut trådar till travarav böcker och anteckningar som ligger runt omkring mig här på mitt skrivbord. Allt det där är mitt externaliserade minne, allt hålls samman av associationer som väcks i mig av texten på skärmen och anteckningarna och böckerna. När jag skriver tänker jag inte på att jag skriver – händerna gör det själva. Utan alla dessa vänner så hade jag inte kunnat bli någon doktor. Jag sitter just nu inne i ett rum som designat sig själv för att en doktor så småningom skall framträda – att det finns något sådant som en doktorsgrad har gjort så att rummet har assemblerats på just detta sätt och med en person i sig som jag alltid kallar Jag, eller som jag upplevt alltid kallar sig själv för Jag. Jag tror att det är jag som säger det, men det kanske är för att jag hört den säga ”jag” så många gånger. Ett begär, emergerat genom doktorsgradens själva befintlighet i konjunktion med en uppsättning kroppar, går som en ström genom hela sammansättningen och drar kropparna mot varandra, kopplar ihop dem på specifika vis som får dem att kunna göra saker som de omöjligt hade kunnat göra utan varandra.

(Ovanstående är ett utdrag ur en ungefär dubbelt så lång text. Jag tror faktiskt att jag på sluttampen ändå beslutade mig för att inte inkludera texten i själva avhandlingen. Så här heter avhandlingen, så här tyckte opponenten.)

Jag har alltså redan i många år sökt mig mot ett språk och ett sätt att tänka som tar fram självets spontana orientering i miljön och som underbetonar den väljande agensen Jag. Jag har alltid uppfattat det som om det är detta som är sakernas egentliga ordning, att Jaget finns där som något som infogas retroaktivt men som vårt språk lurar oss att tro att det kommer före och redan finns på plats då man upplever saker. Visst är det spännande?

h1

Autistisk teori 2: Affekt och mönsterfinnande

april 29, 2013

αυτος, det grekiska ordet för självet är själva roten till ordet autism, vilket myntades av psykiatrikern Eugen Bleuler 1912 för att beteckna kommunikationssvårigheterna hos vissa personer med schizofreni. Ordet autism kan begripas som försjunkenhet i eller upptagenhet med självet, en betydelse som inte längre finns kvar i samma mening. Som beteckning på ett neuropsykiatriskt tillstånd dök det upp strax före andra världskriget hos Leo Kanner och, samtidigt, hos Hans Asperger. Deras arbete, parallella i tiden och vid olika platser, har sedan kommit att ligga till grund för autism som den idag diagnosticeras och behandlas.

Idag finns det kanske inte så stor poäng med att ta vara på den gamla meningen av ordet; att det autistiska självet liksom skulle sitta där inne, fängslad innanför en barriär av felaktigt processad kognitiv information och således oförmögen till sanna varseblivanden av verkligheten. Inte minst är denna mening poänglös för att vår traditionella uppfattning av självet i sig knappast stämmer; det finns,  vad vi vet, ingenting sådant som ett ”sjäv” inuti icke-autisterna heller. Det är ingen som sitter där inne, inget spöke i maskinen, utan det vi tänker på som, upplever som och kallar för ett själv är snarare en konsekvens av neural verksamhet. Självet uppstår efteråt; först efter att vi upplevt något blir vi varse att vi upplevt det och tolkar det som om det var ”jag” som upplevde det. Detta (retroaktivt) medvetna själv är inte heller något som funnits hos oss sedan födseln, utan något som utvecklats gradvis under livet i och med att vi får ordning på kognitionen och motoriken, lär oss språket, relaterar till andra människor och så vidare. Denna diskussion är förstås en vars implikationer är omvälvande för de flesta, och som själv förtjänar en massa utrymme, men jag lämnar den för ögonblicket till en senare bloggpost. (Den som är intresserad kan googla Thomas Metzinger, Benjamin Libet, Antonio Damasio eller varför inte helt enkelt medvetandefilosofi). Dock har självet och dess beskaffenhet relevans för varje försök att formulera en autistisk teori.

Just självet verkar nämligen vara en bra position att påbörja sökandet efter vad det autistiska är ändå. Vad självet är i sig ”är”, så är det ändå resultatet av vår kognition (alltså inte dess källa, utan dess effekt). Vilken sorts själv skapas av den kognition som avviker från det vis på vilket det mänskliga samhället är konstruerat för att man skall vara? Hur lever denne verkligheten istället?

Ett vanligt neurotypiskt sätt att begripa det autistiska jaget är att autisten själv saknar en ”theory of mind”, vad som vanligtvis kallas inlevelseförmåga eller empati; förmågan att se sig själv i andra, att begripa att andra människor har ett ”jag” – ett själv – som skiljer sig från det egna, samt att förstå att och vad dessa människor kommunicerar. Denna hypotes formulerades av Simon Baron-Cohen m.fl. i journalen Cognition 1985 i artikeln Does the autistic child have a ”theory of mind?” (ladda ned den här!) och ligger förmodligen till grund för den vanliga fördomen att autister och aspergare saknar empati med andra människor. Sedan blev Baron-Cohen ännu värre och teoretiserade glatt vidare att den autistiska hjärnan var en extremform av den ”manliga” hjärnan, och var en del av ett tänkt polariserat biologiskt system han kallade empatiserings-systematiserings-teori. Enligt denna teori är den kvinnliga hjärnan en som i högre utsträckning fungerar empatiskt, genom identifiering mellan den andre och en själv (snarare än att räkna ut det med förnuftet), samtidigt som den manliga är intellektuell och istället räknar ut vad andra människor vill (snarare än att känna det). Därmed lägger han också grunden för det vis på vilket t.ex. Annica Dahlström här hemma i Sverige resonerar kring biologiskt befäst könsskillnad. Detaljkritik av detta resonemang ger jag i bloggposten Optimera särarten! och kan väl sammanfattas såhär: Glöm att det är manliga och kvinnliga hjärnor då skillnaderna dem emellan rör sig om något olika normalfördelningar, fäst istället uppmärksamhet vid den enorma diversitet som finns inom varje grupp och anpassa samhället för denna spännvidd istället för att befästa de skillnader vi tillskriver könen.

Jag tycker att Baron-Cohens teorier är rätt läskiga. De är svårt normie-biased och utgår från att den neurotypiska kognitionen är den enda rätta, med den senare könsteorin slår han fast något liknande med könen. Att upprepa att autister saknar en theory of mind är bara att upprepa klyschan om den empatilöse autisten, kanske även att anknyta till den äldre idén om det instängda autistiska självet. Ingenting säger heller att autister skulle sakna de känslor neurotypen har – snarare är det så att autisten är mindre skyddad mot dessa sina känslor än neurotypen. Dock finns det ändå orsak att begripa empatisering och systematisering som två skilda kognitiva profiler, men man måste nog formulera om dem lite grann för att de skall ge utrymme för vidare typer av kognitionsfigurationer än blott den neurotypiska människobildens.

Till att börja med vill jag i stället för ”empatisering” tala om kategorisering, samt byta ut ”systematisering ”mot mönsterfinnande. Jag menar att dessa begrepp är precisare i att de är mer abstrakta, alltså mindre generaliserade till den neurotypiska mänskliga erfarenheten, samt att de är mer rättvisande; mina begrepp innehåller samma distinktion som Baron-Cohens och innesluter dem utan att dock göra den neurotypiska värderingen.

Varför tala om kategorisering i stället för ”empatisering”? För att det enligt de senaste årens forskning – liksom från de högfungerande autister som själva skriver om saken – snarast verkar som om verkligheten kommer omedierad av den kategorisering som filtrerar neurotypens varseblivning. Neurotypen ser ett bord och agerar omedvetet som om det vore ett bord. Neurotypen går in i ett kök och agerar som om det vore ett kök; hen har mentala, tillochmed närmast förmentala, kategorier för det mesta hen ser och hör omkring sig, och kategorierna hjälper hen att orientera sig i tillvaron. Autisten går in i ett kök och har ingen aning om vad ett kök är; det hen ser bär ingen egen mening, ordnas inte av förbestämda kategorier. Verkligheten presenterar sig omedierad av kategorier och måste ordnas på annat vis; mönster måste sökas momentant och i varje stund i upplevandet av nuet. Det finns inget ”bakom” det som ses och hörs; det finns inga förutfattade meningar om vad saker betyder utan ett ”nu” i vilket allting måste ordnas. Ett ansikte är inte ett ansikte, betyder inget i sig och har inte nödvändigtvis ett upplevande subjekt med egna intentioner bakom sig. Den autistiske söker inte före, bakom eller bortom den bild av verkligheten hen ser: bilden är verkligheten.

Verklighetsbilden är också den reaktion den framkallar hos det autistiska kännande, upplevande jaget: för att låna ett begrepp från den sinnesutvidgade filosofen Gilles Deleuze (tusen spänn på att han ingick i spektrat!) är bilden ren affekt. Verklighetsbilden är alltså inte en bild av något annat utan är blott sin egen effekt på den seende. Snarare än att autisten är ”instängd” i förfelade, störda perceptioner av världen är hen alltså utkastad i den, oskyddad av de vanemässiga tolkningar som innebärs av den ”jagbarriär” neurotypen bär med sig. Neurotypen har kategorierna som en interfas mot verkligheten, ett gränssnitt, som saknas av autisten.

Således vill jag alltså också byta ut termen ”systematisering” mot mönsterfinnande; autisten infogar inte det den ser i ett föredettagivet system utan söker, till viss del aktivt skapar, mönstret spontant och i det monentana. I stället för att kognitiva vanor är vad som orienterar individen i världen så är det den direkta empiriska erfarenheten. Verkligheten är fysisk och direkt snarare än tolkad och symbolisk. Meningen måste skapas i nuet,utan ledning av kartor och chiffernycklar. Tillståndet är en extremvariant av vad jag i mitt hyperkognitiva lexikon kallat kairoskopi: ett ”tillstånd av spontant och empiribaserat fungerande hos ett kognitivt system”. (Detta är också en länk mellan autism och ADHD.)

Detta är det första ledet i vad jag vill kalla autistisk teori: perceptionen är ren, omedierad affekt och bär ingen mening bortom sig själv och de mönster den innehåller. En autistisk analys av verkligheten bör försöka ta vara på det immanenta, det som finns här, och inte peka bortom den, mot det transcendenta. Den bör också behandla bild som egen verklighet; inte en bild av något annat, utan en bild som är något i kraft av sin affekt.

h1

Definition: Kognitionsfiguration

april 23, 2013

Kognitionsfiguration: Det vis på vilket ett kognitivt system interagerar med sin miljö. Oftast medelst hur information erhålles och används, men även i vidare mening.

h1

Definition: Kognitivt system

april 23, 2013

Kognitivt system: En levande enhet som interagerar med sin miljö.

h1

Hyperkognitivt lexikon: Kognitivt system och Kognitionskonfiguration

april 23, 2013

Begreppet kognitivt system betecknar vilket levande system som helst, alltså alla levande varelser. Vanligtvis brukar vi då tänka på varelser inom djurriket, men begreppets uppfinnare, biologerna Humberto Maturana and Francisco Varela, menar att begreppet kan åsyfta varelser inom alla de tre biologiska eukariotiska domänerna; djur, växter och svampar. I verket ”Autopoiesis and Cognition. The Realization of the Living” (1980) skriver de: “Living systems are cognitive systems, and living as a process is a process of cognition. This statement is valid for all organisms, with or without a nervous system”. De öppnar därmed även för en än vidare definition av liv; vad som helst som fungerar som ett kognitivt system kan också definieras som liv. Rörelsen är ganska radikal då den, åtminstone teoretiskt, pekar bortom organismerna mot andra system som hypotetiskt liv.

Kognition åsyftar det vis på vilket ett levande system relaterar till sin omgivning och är en konsekvens av hur det interagerat med denna omgivning. Då kognitionen alltså är en konsekvens utgör den även själva systemets möjligheter att vidare adaptera (anpassa sig) till speciella miljöer. Hos Maturana och Varela är kognitionen en konsekvens av autopoieses (”självskapande”), som de anser driva hela evolutionen; varje system framskapar förutsättningar för sitt vidare överlevande i dialektisk relation till sin miljö, men den skapar även ett visst överskott av funktioner av vilka vissa i sig kommer att visa sig vara evolutionärt användbara  (i så fall finns de kvar hos systemet)och andra inte (då försvinner de gradvis). Detta överskott är en del av deras teori om evolutionär drift, en reaktion mot den gamla Darwinistiska evolutionsläran där varje egenskap hos en art är ett direkt svar på krav som ställs från miljön. Evolutionär drift ger en mindre linjär och mer komplex bild av evolutionen, då varje kognitivt system innehåller ett överflöd av potentiella framtida anpassningar till miljön.

Hos Maturana och Varela är det primärt större linjer som åsyftas då man talar om kognitiva system; biologiska släktlinjer, arter, stammar. Dock är inte ordet ”system” exklusivt för successionslinjer utan tillämpas lika gärna på individer; det är primärt så ordet förekommer då jag använder det här på Hypertunneln. Varje person är ett kognitivt system. Precis hur detta kognitiva system relaterar till sin miljö är vad jag kalla kognitionskonfiguration, av vilket följer att de normavvikande kognitionssätt vi återfinner hos människor – autism, ADHD, dyspraxi, dyslexi, Aspergers, Tourettes med flera – helt enkelt utgör olika kognitionskonfigurationer.

Jag vill använda orden kognitivt system respektive kognitionskonfiguration för att de är så rena, så befriade från förutfattade meningar och värdering. De är både abstrakta och konkreta på en gång; de lägger inget tvång på det som åsyftas, men förklarar ändå vad de är. Detta gör det möjligt att tala om de olika kognitionsfigurationerna in0m ramen för det jag kallat biologism noveaux (ett icke-linjärt och icke-teleologiskt sätt att förstå och argumentera med biologin som förklaringsgrund) och öppnar vackra möjligheter mot det jag just namngivit autistisk teori (att analysera hur normavvikande kognitionskonfigurationer är med och bygger upp och konstruerar vår gemensamma värld).

öppnar dessutom möjligheter

h1

Definition: Hypertunnel

december 18, 2012

Hypertunnel: Objekt och subjekt uppgår i en gemensam aktivitet med en sådan intensitetsgrad att gränserna mellan dem försvinner och etablerar en lokal tids- och rumslighet.

h1

Hyperkognitivt lexikon: Hypertunnel

december 18, 2012

Ordet hypertunnel är sammansatt av prefixet hyper-, som refererar till en förhöjning/intensifiering av något, samt tunnel, som refererar till en kognitivt tillstånd där subjekt och objekt sammansmälter i en uppgift. Hyper- är den grekiska formen av latinets super-. Tunnel kan läsas som inom fysiken, där det engelska verbet tunnel betyder passerandet av en potentiell barriär (Oxford Dictionaries); i detta fall barriärer mellan de olika objekt som formar tunneln.

Att det är just en tunnel beror på att det innehåller en riktning (den gemensamma uppgiften, det som ger kraften framåt), att det har en insida och att det som finns där är alltsammans – det som finns på utsidan är oväsentligt. Tunneln har således sin egen tid och sin egen rumslighet. Tiden uppfattas alltså annorlunda för det subjekt som ingår i tunneln. Att det är just en hypertunnel beror alltså på att ett antal olika aktörer så att säga sugs in i och blir ett med en uppgift; gränserna mellan aktörerna överskrids, och sådant som finns utanför tunneln upphör att vara betydelsefullt.

Hypertunneln sätts upp av subjektet. Den innehåller dock inte bara subjektet själv utan även alla de föremål det den samlar för att genomföra uppgiften. Hypertunneln underlättas om subjektets kognitionsapparat har förmågan att fungera kairoskopiskt; kairoskopin kan, omvänt betraktas som förmågan att sätta upp en hypertunnel.

Den ”uppgift” som samlar hypertunneln är oftast en aktivitet, i vilket subjekt och objekt blir ett. Gitarristen och gitarren i gitarrspeladet; stickaren, garnet och stickorna i stickandet; barnet och klossarna i klosshusbyggandet. I vissa aktiviteter, som t.ex. löpning, kan hypertunneln utgöras bara av löparens kropp och löpandet i sig. Ibland är medveten kognition en del av hypertunneln, men oftare opererar den kairoskopiska kognitionsapparaten på en förmedveten nivå.