Posts Tagged ‘Kognition’

h1

En tredje position i diagnosdebatten: anormalitetspositionen

januari 14, 2014

Är det bra med en nyanserad debatt?
Den förra posten blev den exempellöst mest lästa i den här bloggens historia. Dygnet efter jag publicerade den lästes den av nästan tio gånger fler än vad som varit inne på bloggen under något tidigare dygn. Mycket förmodligen på grund av att den tweetades och Facebooklänkades av viktiga personer. Men detta var i sin tur antagligen för att jag gjorde något jag brukar akta mig för, ett inlägg i en het debatt, och i denna debatt företrädde ett annat perspektiv än de vanliga: ett nedifrånperspektiv, ett perspektiv på psykiskt avvikande som inte kom från experter eller proffstyckare. Jag gjorde inget anspråk på att representera alla andra psykiska avvikare men väl på att formulera en tredje väg, som inte anpassats till de vanliga ”för-eller-mot-diagnoser”-perspektiven. Som en sorts slutkläm skrev jag: ” Det är ett väldigt, väldigt stort problem att det bara verkar få finnas två sidor i all offentlig debatt om ADHD: den sida som menar att funktionsnedsättningen är biologisk och att diagnoisen ADHD således är legitim, kontra den som menar att det inte är en funktionsnedsättning alls och framför allt inte en biologisk och fresten så är diagnosen inte alls legitim. Jag försöker uppfinna en tredje sida, den som firar ADHD och andra normavvikande neurologiska tillstånd men begråter att samhället är ordnat på ett sätt som gör det omöjligt för oss att blomstra.”
Det har påpekats för mig att det är en stark förenkling att det bara finns två läger som debatterar saken, men att det är bra att jag efterlyser en mer nyanserad debatt. Jag håller med om att det första är en förenkling, en väldigt stark sådan. Dock vill jag inte nödvändigtvis ha en mer nyanserad debatt, åtminstone var det inte dit med inlägget. Snarare tvärtom. Eäääh, låt mig förklara vad jag menar. Det hänger ihop med det jag kallar för en ”tredje position”.

Vad går förlorat i allt nyanserande?
Debatten är redan mer nyanserad än vad de stora diskussionsforumen – ledarsidor, kvällspressartiklar, tyckarsoffor – tål. De som deltar i debatten och som har stora kunskaper om ämnet, och således känner till dess delikata och komplexa natur, har alltför stor vilja att vara rättvisa mot denna komplexitet. Att vara trogen komplexitet och framföra en nyanserad och komplicerad bild ger sällan en stark argumentering i debattsammanhang. Detta bevisas inte minst av att det räcker att ”vara kritisk” på det vis Nathan Shachar och Sanna Lundell varit på det sista för att få räknas som ett debattbidrag av likvärdig tyngd – både Shachar och Lundell saknar såväl varje typ av egna argument som något samlande grepp om det de talar. Det enda de har är ett antagonistiskt sinnelag, de är ”mot” ett etablissemang och tycker således att de får kalla sig ”kritiska” (detta missbrukade ord…). Deras debila ”mot” är vad som står emot hela den mer komplicerade bild som gavs av de 23 initierade experter som några dagar senare replikerade, och likaväl mot alla de andra mer eller mindre upprörda repliker som förekommit i andra medier. Hur nyanserad man än blir krävs det inte mer än ett trotsigt ”Nej så är det inte alls!” placerat på rätt ledarsida – så har två sidor uppstått som mycket väl kan ha likvärdig impact i debatten. Kanske är det rentav så att ju mer nyanserad man är i sin polemik, desto mindre blir ens slagkraft. Att reducera alltihop till ett kraftfullt ”NEJ!” skär rakt igenom.
Trots att Shachar och Lundell inte verkar sinsemellan alldeles överens om vad ADHD är – Shachar menar att det är dålig uppfostran och sen mognad, Lundell låter på sitt Twitterflöde antyda att hon tror att det oftast rör sig om feldiagnosticering av stressade barn från socialt utsatta miljöer – så placerar de sig på samma sida om ett NEJ som står mot all den samlade kunskap som de 23 experterna representerar. Debattens skiljelinje går här mellan huruvida man anser diagnoserna vara legitima eller ej. Det är inte två homogena ”sidor” – de är många röster i en redan väldigt välbefolkad debatt. Ändå har jag svårt att tro att så många läsare ändrar åsikt utifrån några av mångfalden av inlägg. Det är nästan alltid lättare att slentrianmässigt fortsätta hålla med den sida – för eller mot diagnoserna – på vilken man själv redan står.
Så vad är det som saknas i en debatt med en ”för”-sida och en ”mot”-sida, om än aldrig så nyanserade? Jag skulle vilja hävda att det finns en tredje möjlig position: en som inte finner sig i villkoren för det som de andra debatterar med antingen ”ja” eller ”nej”. Något oväntat, men med tillräckligt med kraft för att kunna hävda tolkningsrätt i frågan; en position från vilken det ser ut som om de två som redan finns där, ”ja”- och ”nej”-sidorna, ser ut att ha något gemensamt.
Vilken skulle denna position kunna vara i detta fall? Ja, om man granskar de två sidorna inser man att det talas från perspektiv som är väldigt uppifrån tagna. Experter av olika slag, tyckare med aldrig så starka åsikter, debattörer och journalister som verkar ha två saker gemensamt: att de talar om någon annan, som har eller inte har rätt till en diagnos för sitt fungerande, och att diagnosen betecknar ett sjukdomstillstånd eller en funktionsnedsättning.

Den tredje positionen
Vad jag försöker uträtta med den här bloggen är bland annat att finna benämningar på de förmågor ADHD inneburit för mig. De finns inte – detta beror på att det är någon annan, någon som inte delar denna kognitiva apparat och som bara förmår förstå dess tillkortakommanden, som givit den dess namn. Namnet har blivit därefter – ADHD, attention deficit hyperactivity disorder, hyperaktivitet med uppmärksamhetsstörning. Jag har istället talat om en specifik kognitionsfiguration, som jag kallat hypertunneln, och håller på att sätta samman något jag kalla hyperkognitivt lexikon – en terminologi som inte utgår från hur min kognition inte funkar, utan från hur den faktiskt funkar. Hypertunneln har sina förtjänster, men i ett samhälle som konstruerat sin rytm efter en annan kognitionsfiguration – ”neurotypen”, de normala – ställs hinder i min väg. Min rytm stämmer inte överens med samhällets. (Det är här diagnosen kommer in – det är med en diagnos, och de hjälpmedel den i bästa fall sätter i mina händer, som min annorlundahet blir hanterbar.) Jag har även under mina föreläsningar under vintern använt liknande grepp för att tala om konst, idéer och filosofi kan formuleras och har formulerats ur andra perspektiv än det neurotypiska, och hur detta ständigt, genom mänsklighetens historia, format om de normalas värld och blivit viktigare än neurotypens ”just taking care of business”-figuration. Hence: ett inifrånperspektiv på diagnosproblematiken, formulerat efter andra ontologiska ståndpunkter
Jag menar att ur ett perspektiv som inte går med på diagnosens patologiseringsperspektiv och ständiga fokus på tillkortakommanden, en formulerad efter positiviteter (vad som finns) i stället för negativiteter (vad som inte finns, vad som saknas) framträder en debattposition skild från de två som helt enkelt debatterar huruvida adhd är en legitim diagnos eller ej, huruvida det är en riktig funktionsnedsättning eller inte. Kanske är det rent av så att det jag kallat för två olika positioner framträder ur den röriga debatten först vid formulerandet av en sådan här tredje position. En sådan här tredje position – en sorts anormalitetsposition – position möjliggör, i det bästa fallet, en ny och kraftfull röst som urskiljer sig från det ständiga nyanserandet av sjukdomsperspektivet och från vilken en helt ny linje av argumentation kan föras.
Och bara som en påminnelse, det finns förstås fler aktörer än jag som håller på att skapa andra och mer positiva artikulationer av annorlundaskapet. Förlaget Andet har förlagt landets enda litteratur på ämnet, dess redaktör Torbjörn Andersson har givit ut flera egna skrifter om saken, föreningen Organiserade aspergare arbetar utifrån ett uttalat neurodiversitetsperspektiv, föreläsaren Jill Söderlund påpekar – detta är skitbra! – att diagnoserna helt enkelt kan ses som benämningar på olika typer att fungera. Och vi kommer bara att bli fler, gladare och starkare!

h1

Radical Imagination 1: Kognitiv skillnad

september 25, 2013

Untitled-1

(Bilden tagen från Konsthallens Instagramflöde)

Så var den första föreläsningen i serien hållen och klar. Fullt på stolarna, några bredvid, en och annan i dörren utanför. Diskussion under och efter föredraget; nöjd.

Så här tyckte den stora tidningen (ej på nätet):

GPomRI

Föreläsningen var helt bildbaserad (alltså inga slides med text) och utgick från en historik över hur atypiska kognitioner under olika tider boxats och inordnats i diverse olika tidsenliga diagnoser, först inom psykologin för att senare alltmer bli en psykiatrisk angelägenhet, med åtföljande samhällsdebatter. Genom teorier om kognitiv stil, funktionshinder och perceptionsforskning ställdes frågan huruvida det vi uppfattar som avvikande kognition egentligen alltid kanske utgjort en viktig influens på samhället (vilket jag själv förstås menar att det har). Mot slutet av föreläsningen träder neurodiversitetsrörelsen fram då Internet under 1990-talet börjar erbjuda en ny kommunikativ infrastruktur för människor som tidigare inte haft några givna kommunikationskanaler, och som – genom psykiatrins försorger, på gott och/eller ont – nu fått en gemensam identitet att samlas runt.RI

h1

Artikelrecension: The ESSENCE in child psychiatry av Christopher Gillberg

juli 20, 2013

Christopher Gillberg är lätt svensk barnpsykiatris grand old man. Under 80-talet lanserade han tillsammans med kollegor diagnosen DAMP, sedan dess har han varit drivande i lanserandet av MBD, Asperger syndrom, ADHD och flera andra neuropsykiatriska diagnoser. Hans publiceringslista är lång, och denna artikel är en nyckeltext för arbetet på Gillbergcentrum för neuropsykiatri och utvecklingsneurologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Sedan det tidiga 80-talet har Gillberg påpekat det problematiska med begreppet ”komorbiditet”, som dyker upp allt som oftast då det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ett begrepp som en gång även det lanserats av Gillberg). Begreppet används på olika vis av olika praktiker, men dess mest bokstavliga mening är förekomsten av flera orelaterade diagnoser hos samma patient. Hos barn med NPF är den särdeles hög; Gillberg påpekar att den är mer regel än undantag, och att barn som diagnosticerats med t.ex. ASD löper mycket högre risk att senare i livet också diagnosticeras med ADHD, Tourettés disorder eller någon annan diagnos under NPF-paraplyet. Dessutom förändras ofta diagnoserna under livsspannet; exempelvis kan en individ som givits diagnosen ADD vid 5 år vara utan ADD-symptom som 10-åring, men i stället fylla kriterierna för diagnosen Aspergers syndrom. De neuropsykiatriska diagnoserna har en speciell porositet, de skiftar och blandas hos individer på ett vis som antyder att den allt mer differentierade diagnosbilder psykiatrin arbetar fram faktiskt inte nödvändigtvis är det bästa sättet att begripa kognitiva avvikelser. Kanske finns det ett underliggande problemområde som, i olika skeden av livet, ger olika yttringar?

En lång karriär har fått Gillberg att tvivla på komorbiditetsbegreppets validitet; snarare än att samma olycksaliga individer drabbas av en mängd orelaterade funktionsnedsättningar kanske de olika symptombilder som hos individer uppträder vid olika livsskeden borde ses som relaterade; att symptom inom en NPF-diagnos borde ses som en antydan om att en vidare kognitiv undersökning behöver göras. Många diagnoser verkar höra samman med varandra, och borde kanske samlas med ett gemensamt begrepp då de verkar tillhöra en gemensam domän. Det är denna domän Gillberg namnger ESSENCE. Akronymen står för Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations, alltså ungefär Tidiga symptomatiska syndrom som framkallar utvecklingsneurologiska undersökningar. Genom referenser till litteratur beläggs i artikeln den vanliga samexistensen mellan olika NPF-diagnoser i samma personers liv och deras respektive utveckling under livsspannet.

Slutsatsen är att en mer holistiskt orienterad undersökning torde vidtas då ett barn uppvisar symptom var som helst inom ESSENCE-området, en slutsats som går stick i stäv med psykiatrins allmänna utveckling mot allt smalare, mer differentierade diagnoser. Gillberg menar att det borde inrättas ESSENCE-centrum, alltså holistiskt orienterade barnpsykiatriska centrum, i stället för de allt vanligare centrum som specialiserar sig på smala diagnoser som ADHD, DCD eller ASD. Vid sådana centrum skulle många olika, i sig specialiserade, kliniska yrkespersoner finnas tillgängliga för att kunna utföra undersökningar med djup och bredd – något som kunde ge en helhetlig bild av en individs kognitiva komposition, till skillnad från det kriterielistavprickande som är praxis i dagens diagnosticeringsförfarande. En individuell bild snarare än en jämförelse med en kriterielista, således.

Personligen reagerar jag på artikeln med både viss förtjusning och viss förfäran. Förtjusning för det holistiska greppet att vilja koppla samman olika funktionsavvikelser snarare än att se dem som individuella, samexisterande symptom. Den skarpa markeringen mot komorbiditetsbegreppet känner jag stark sympati för, liksom förstås det engagemang som kommer till uttryck för barn som idag bollas fram och tillbaka mellan olika expertinstanser. Förfäran känner jag inför den sjukdomsorienterade vokabulär genom vilket ESSENE-begreppet framskrivs. Beakta följande rad: ”The overlap of problems encountered in the field of ESSENCE indicates that we are not dealing with discrete disorders or syndromes, but with brain dysfunctions/neurodevelopmental problems that reflect circuitry breakdowns, network dysfunctions and decreased/aberrant/increased connectivity […]”. Min reaktion blir förstås: varför skulle denna mer grundläggande annorlundahet behöva betraktas som patologisk? Dysfunktionell, förvisso, men dysfunktionalitet i sig sitter inte fast i hjärnan utan är en effekt av samspelet mellan en miljö (samhället, skolan…) och de funktioner denna miljö ställer krav på, och ett kognitivt system som kan eller inte kan bemöta dessa krav. Ingenstans i denna artikel finns det belägg för att avvikandet skulle behöva betraktas som störningar, felfungeranden eller sammanbrott. (Detta gäller för övrigt all psykiatrisk litteratur jag läst, inte bara denna enskilda artikel: sjukdomsperspektivet finns endast i språket, inte i forskningsdatan eller ens i analysen av densamma.)

Dock tror jag ju att artikeln betecknar en väg som kan vara gynnsam även i den kamp för annorlundaskapets legitimitet och fördelar som förs av neurodiversitetsrörelsen. Psykiatrin värjer sig mot nyanseringar av den alltmer särskiljande tendens som kännetecknar den nyutkomna DSM-V. Kraftfulla röster som Gillbergs kan bli goda bundsförvanter i arbetet med att påvisa naturgivenheten och nödvändigheten av det mänskliga spektrat av kognitiv variation.

 

Cristopher Gillberg, 2010, The ESSENCE in child psychiatry: Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations. Research in Developmental Disabilities Volume 31, Issue 6, November–December 2010, Ss 1543–1551

Länk, PubMed: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20634041

h1

Men sluta tjata om att det är en sjukdom då

juli 20, 2013

Medvetenheten om problemet med odiagnsoticerad ADHD växer i samhället. Åtmiinstone medvetenheten om vissa aspekter av problemet.

Pepp-bloggen Underbara ADHD återpublicerade häromdagen i sitt Facebookflöde en årsgammal post angående en artikel på HD debatt. Artikeln, undertecknad Anders Åkesson (MP) och Sven-Olof Johansson (NSPH) bär titeln Samordning för personer med ADHD. Artikeln lyfter problematiken och ger samtidigt en god bild av hur en person med ADHD-persons perception kan vara. Ämnet som lyfts är att det finns ett behov av att samordna olika insatser för personer med ADHD för att förebygga att de ställs utanför samhället. Så här heter det i inledningen:

ADHD är en neuropsykiatrisk sjukdom som 5 procent av skolbarnen anses ha, och cirka 2,5 procent av de vuxna. Inom beroende– och kriminalvården är andelen så stor som 25–30 procent. Trots att så många svenskar har ADHD är samhällets resurser för dem riktigt dåligt samordnade. Den som behöver hjälp får bildligt talat löpa gatlopp mellan olika instanser för att hitta rätt. Vi menar att de åtminstone ska slippa löpa gatlopp mellan skånska huvudmän.

Inlägget, och dess ansats att ”Skåne skall bli bäst på samordning för personer med ADHD”, är väldigt lovvärt. Annat med artikeln och det språk som änvänds är mindre lyckat, med den slentiranmässiga benämningen av ADHD som sjukdom som ett viktigaste exempel.

Det kan tyckas vara ett onödigt ordmärkeri att påpeka att det ständigt återkommande ordet ”sjukdom” är förfelat, men det finns så många problem med att använda det. Jag skall försöka förklara en liten del.

Först och främst: det stämmer inte. Ingen forskning finns som direkt pekar mot att det är en sjukdom. Av gammal tradition och ohejdad vana fortsätter forskningen om ADHD ”som om” det vore en sjukdom, men det finns ännu väldigt lite grundforskning som kan avgöra funktionssättets egentliga orsaker. (Och, inte minst, att det är den farmakologiskt orienterade psykiatrin som har tolkningsföreträde – alltså en industri som skapar sin profit av att erbjuda medicin till sjuka, vilket försås kräver patologiskt orienterade diagnoser.)

Att återkomma till att benämna ADHD som sjukdom försvårar också för den del av kampen av vilken denna blogg  är en del (och för övrigt även Underbara ADHD): att hävda förtjänster och potentiella samhällsvinster med att, i stället för att försöka undertrycka problemen med ADHD, ta fram de vinster som kunde göras genom att odla de produktiva utkomsterna av funktionssättet ADHD. Ickelinjär tankestil, snabbt beslutstagande, hypersensitivitet och så vidare. Ni vet.

En svårighet med att hävda ovanstående är förstås att det saknas vetenskapliga belägg för att dessa produktiva egenskaper är en annan sida av ”koncentrationssvårigheterna” (AD) och ”hyperaktiviteten” (HD). Sant är  det, vi är många som vet det och mycket pekar mot att ADHD och ”kreativitet” hänger ihop även inom befintlig forskning, men sambandet är alltför lite undersökt och belagt – och så länge det är psykiatrins om uppbär tolkningsföreträdet i frågan jab det komma att dröja ytterligare lång tid innana en mer helhetlig och rättvisande bild kan framträda.

Det är förstås begripligt att den avsändare som vill äska pengar till ett åtgärdsprogram abnvänder sig av ordet ”sjukdom”. Men faktiskt kan det komma att försvåra den kamp som förs av ADHD- och neurodiversitetsrörelsen för, och ännu längre till samhället kommer att lära sig att utnyttja den enorma kraft neuropsykiatriska särbegåvning skulle innebära.

h1

Autistisk teori 6: Psykodiagnostik

maj 29, 2013

Jag har återigen insett att det är rätt svårt att tala om sådant som vad ADHD är eller vad autism är, då det varken är patientens upplevelse eller symptomens orsak som beskrivs med termerna ADHD och autism. Den forskning som handlar om upplevelser och orsaker är forskning som görs efter att dagnoserna är satta (och inom andra discipliner än medicinen, som är den diagnossättande). Man måste uppenbarligen gå en lite annorlunda väg om man nu är ute efter att skapa något sådant som autistisk teori. Jag testar med denna post en väg som iakttar själva diagnosticerandet och dess villkor.

Vad är egentligen en diagnos? Ordet används ofta som om det vore synonymt med själva den sjukdom eller det tillstånd det betecknar, men diagnosen är ju faktiskt bara själva betecknandet. Diagnosen är läkarens utlåtande över hur patientens symptom förhåller sig till en kriterielista. För att begripa hur det kommer sig att en diagnos förändras över tid, vissa kommer till och andra försvinner, måste man undersöka hur själva denna kriterielista har komponerats.

Vad är en diagnos?

  • Diagnosen är ett sätt att gruppera symptom enligt en tillfälligtvis rådande logik.
  • Utifrån hur dessa symptom grupperas konstrueras kriterielistor.
  • Människors symptom jämförs med kriterielistorna.
  • Stämmer tillräckligt många kriterier ställs diagnosen.

Vad är ett symptom?

  • Det sätt att tänka som dominerar under en given historisk period bestämmer vilka system som tillsammans bildar en diagnos.
  • Varje ”symptom” utgörs av ett avvikande från en norm (annars skulle de inte vara patologiska)
  • Normen sätts utifrån vilken profil det normgivande samhället är konstruerat för

I böcker som Vansinnets historia och Sexualitetens historia I-III visade Michel Foucault hur de normer som fick bestämma avvikandet på en rad områden hela tiden finns inbegripna i ett mycket större skeende, omfattande hela det mänskliga samhället. Eftersom Foucault varit normavvikandets stora teoretiker och affischnamn behöver jag just inte citera sönder honom här, men konstaterar att det finns en god poäng med att använda hans systemorienterade tänkande då man talar om neuropsykiatri eller vilken diagnosticeringsaktör som helst. För Foucault var samhället en sorts stor apparat vars delar var tvärkopplade till varandra och som det omöjligtvis gick att stå utanför; han använde för denna apparat begreppet dipositif. Även gränserna för vårt tänkandes möjligheter genereras av denna apparat.

Grejen med att introducera dispositif här är att påpeka hur samhällets tekniska  och organisatoriska apparation i sig bildar en norm, nämligen de med kognitiva system som klarar av att använda systemen. Här är alltså normen inte nödvändigtvis något som finns i människors värderingssystem; det är något som finns inbyggt i tekniken genom vilka den premierar och vilka den utesluter. Till den tekniska apparationen hör de mer eller mindre framträdande teknologier som omger oss i vardagen, utgör vad som blivit vår naturliga livsmiljö. Till den organisatoriska hör till exempel kapitalismen (och således förmågan att anpassa sig till detta system), byråkratisk administration (och dito förmågor här) och diskurs (hur idéer hänger samman med varandra). Dessa apparationer hänger ihop och genererar en normativitet. Det som avviker från normativiteten är vad som, i psykiatrin, bildar ett symptom.

Då teknologin, organisationen, diskursen ständigt står under förändring så kommer olika symptom under olika tider att ingå i olika diagnoser och tillskrivas olika egenskaper. Mycket av det som idag karakteriserar autism ingick under 1970-talet i diagnosen schizofreni – två diagnoser som tillskrivs väldigt olika symptombilder, orsaker och förlopp. Olika typer av normavvikanden monteras alltså under olika tidseror ihop till olika typer av diagnoser. Tendensen är nog liknande inom de flesta forskningssfärer och institutioner men blir väldigt tydlig just inom psykiatrin, som ju i diagnosticeringen endast går på symptom – dvs. Iakttagbara yteffekter, ”yttringar” av något förmodat underliggande.

Slutsats: psykiatriska diagnoser = tidstypiska sätt att avgränsa människans kognitiva potential. Just nu, under 2010-talet, är (olika chatteringar av) autism det vanligaste sättet att diagnostiskt representera avvikande från neurotypen.

h1

Autistisk teori 5: Den som förnimmer

maj 14, 2013

Från förra posten: ”Bildens natur är att vara just bara en bild. Inte en bild av något, bara en bild. Ingen representation. Hjärnan är en maskin som utifrån sina förutsättningar skapar bilder.” En mening till behövs här; en om den som ”ser” bilden.
Om bildens natur blott är att vara en bild leder kanske vårt tänkande oss ändå att tro att det är någon som ”ser” den bild som skapas av hjärnan/piktogrammet; att det, innanför perceptionen, sitter ett själv, ett ”jag”, som ser, hör och känner objekt utanför sig själv. Tänker vi så, så luras vi av vårt eget tänkande. Det som primärt existerar är inte ett jag som ser ut över världen, utan ett jaglöst seende ovanpå vilket det ibland, inte alltid men då det behövs, uppstår ett självrefererande tänkande som kallar sig själv för ”jag”. Det är vad vi är: ett perceptionssystem som ibland kallar sig själv för Jag.

Vad Jag tar miste på är alltså ordningen. Jaget tror sig vara ”den som ser”, alltså den aktive, men är blott en funktion hos perceptionssystemet – på samma sätt som balansen, smakpreferenserna, seendet själv. Därmed inte sagt att det inte existerar, eller att det saknar en vilja som kan kallas dess egen – bara att det inte kommer före sina sinnesintryck, utan efter.

Det förnimmande hjärnan/piktogrammet skapar är i sig en del av organismens orienterande i världen. Förnimmandet är, vill jag mena, ett ”omedvetet själv” – ett själv som finns redan då Jaget kommer till platsen. Det sinnliga upplevandet av världen är självet.

Med denna post vill jag införa en distinktion mellan Jaget, det medvetna, och Självet – αυτος – det ständigt upplevande/upplevda. Självet, då jag talar om det framledes, betecknar alltså inte ett neurotypiskt ”jag” utan ett förmedvetet upplevande vars gränser definieras av sina möjligheter att skapa bild av världen. Jag tänker mig att en sådan distinktion är nödvändig om man skall tala om autistisk kognition som något som går utanför och är åtskilt från neurotypisk kognition.

h1

Autistisk teori 4: Hjärnan, piktografen

maj 14, 2013

Vad är perception egentligen? Och: kan den vara mer eller mindre adekvat, mer eller mindre verklighetstrogen? En blind person har förvisso mindre adekvat syn i det att den inte kan orientera sig efter ljusets egenskaper på samma sätt som en seende. Men synen, som sådan, är inte ett passivt mottagande av visuell information, inte för de seende heller. Synintryck, såsom alla sinnesbilder, skapas i våra hjärnor. Sinnesbilden som sådan är inte världen, är inte det sedda eller hörda – det är en av hjärnan skapad fantombild, men en där det sedda har lämnat spår.
Hjärnan är alltså inte bara mottagare av data utan är främst en kreatör av bilder. Som kreatör arbetar den på ett råmaterial av sinnesdata intaget genom organen. Dessa sinnesdata är egentligen även de artificiellt skapade – nämligen skapade av organen utifrån organens egna förutsättningar att reagera på stimuli, och därefter vidareskickade till hjärnan, det centrala nervsystemet, där det omvandlas till en bild. Även ett ljud är en bild i denna mening – det är något som skapats av hjärnan av ett råmaterial bestående av den frekvens i vilken trumhinnan dallrar då den utsätts för luft som rör sig i en frekvens som förmår få den att dallra. För stora eller för små vibrationer får inte trumhinnan att vibrera, kan således inte skickas vidare till hjärnan för att där göras om till ljud/sinnesbilder.
Organen väljer alltså ut ett skikt av världen, en tunn skiva av allt det där som myllrar omkring en, de låter det som finns där bli en ström som skickas vidare inåt, mot den fettbaserade biologiska maskin som besitter förmågan att utifrån denna ström skapa en bild. Bildens natur är att vara just bara en bild. Inte en bild av något, bara en bild. Ingen representation. Hjärnan är en maskin som utifrån sina förutsättningar skapar bilder. En piktograf.
Bilderna använder vi för att orientera oss i världen. Men vi kommer aldrig åt de objekt som är deras källa; vi har tillgång till dem endast genom mediering via våra organ och hur dessa organ ordnar de processer medelst vilka bilderna framträder. Nervsystemet är en bildmaskin; den gör audiella bilder av luftvågor, visuella bilder av elektromagnetisk strålning, olfaktoriska bilder av kemiska substanser, taktila bilder av mekaniskt tryck. Och bilderna, eller den ständiga strömmen av föränderlig bildkreation i nervsystemets dialog med omvärlden, är vad som orienterar hela systemet i dess framlevande i denna omvärld. Så blir perceptionen en komponent i den mänskliga kognitionsfigurationen.
Härifrån utgår mina vidare formuleringar om autistisk teori; perception, autistisk som neurotypisk, handlar om producerandet av bild. Hur bilden skapas, och hur denna bild utger sig för att förhålla sig till en omgivande värld, blir en del av den autistiska teorins uppgift att försöka begripa och framvisa.